35 år sedan Palmemordet – Vad har vi lärt oss?

Den 28 februari 1986, mitt i natten, fick Stockholmspolisen ett larm om ett mord på Sveavägen. Det visade sig senare att det var vår statsminister, Olof Palme, som blivit mördat på öppen gata mitt på Sveavägen i centrala Stockholm. Palme hade varit på bio med sin familj och på vägen hem sköts han i ryggen. Här redogör jag för fenomenet Olof Palme – om politikern, människan och den internationella rörelse och det engagemang som växte fram i hans fotspår. Jag kommer också att ta upp hur Olof Palmes frispråkighet och rakryggade ärlighet i sitt engagemang för fred och antirasism, tyvärr, blev hans död.

Låt mig berätta en saga. En saga om ett land som heter Sverige, vårt land som fortfarande idag är ett av de tryggaste länderna. Det har dock inte alltid varit så. Vid sekelskiftet 1900 var Sverige ett av Europas fattigaste länder. Medan övriga Europa redan hade industrialiserats, befann sig Sverige i mångt och mycket kvar i det gamla bondesamhället. Fattiga människor slet och dog i fabriker och på lantbruken. Demokratin fanns inte. Riksdagen, kommunerna och landstingen var strikt hierarkiska. Ju rikare man var, desto fler röster hade man. I industrialismens kölvatten slet den svenska arbetaren och hans familj i trängsel, fattigdom, sjukdomar och smuts. Människor dog i livsfarliga fabriker, där både män, kvinnor och barn arbetade över fjorton timmar om dagen.

Men i det gamla Fattigsverige började ljusglimtar uppenbaras. Fackföreningar och arbetarrörelser bildade partier och gick ut och demonstrerade och strejkade. De krävde bättre villkor och kortare arbetsdagar. I början fick dessa socialistiska och socialdemokratiska grupperingar kämpa med våld för att ha en chans mot överheten. Upploppen ledde inte sällan till blodiga sammandrabbningar mellan polis, militär och arbetare.

1889 bildades SAP – Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Deras ledare hette på den tiden August Palm och partiet fick från början kämpa hårt för att få igenom sina krav. På den tiden räknades liberalismen som en vänsterideologi. Liberalerna lyckades år 1905 bilda den första vänsterregeringen under ledning av Carl Staff, partiledaren för liberalerna. Han blev statsminister. I riksdagen regerade liberalerna i en koalition med socialdemokraterna. Den liberala regeringen lyckades införa en reform av rösträtten, som gav så mycket som fem procent av alla män rösträtt i samhället. Sakta men säkert fick arbetarna fler semesterdagar och deras arbetstider blev sakta men säkert kortare. Reformer började genomföras. I oppositionen fanns Allmänna Valmansförbundet, det parti som idag kallas Moderaterna. De var emot allting. Alla reformer som skulle förbättra för vanligt folk och ge dem mer frihet och rättigheter, röstades ständigt ner av Allmänna Valmansförbundet.

År 1917 hade Sverige återigen en liberal regering. Sufragetter, kvinnofridskämpar, ställde till besvär på gatorna och krävde kvinnlig rösträtt. Allmänna Valmansförbundet var så klart emot det. Detta var hårda tider. Första Världskriget plågade hela världen och i Ryssland hade kommunisterna gjort revolution och utropat Sovjetunionen. Samtidigt hotade kommunisterna att göra samma sak i Tyskland. På den tiden var det många som var rädda för kommunismen. En viktig fråga som blossade upp år 1917, var monarkins avskaffande. Den liberala regeringen under statsminister Carl Staff och det socialdemokratiska stödpartiet under ledning av Hjalmar Branting, gick till val på att införa republik. Detta ledde till att kungen Gustav den V, hotade att avsätta regeringen. Man ville inte att Sverige skulle drabbas av samma kaos som Sovjetunionen.

Statsminister Karl Staff och socialdemokraternas Hjalmar Branting kallades in till kungen för att komma på en lösning. Till slut kom de överens. Karl Staff och Hjalmar Branting lovade att inte avskaffa monarkin. I utbyte mot det lovade kungen att kungen aldrig mer skulle lägga sig i regeringsfrågan. Därmed avsade sig kungen sin makt att avsätta regeringen och den demokratiska parlamentarismen som vi har idag, började gälla på allvar. Alla män fick rösträtt. Men kvinnorna var inte nöjda. Suffragetter krävde att kvinnor skulle få rösta på samma villkor som männen. 1919 hade Sverige en konservativ regering under ledning av Allmänna Valmansförbundets ledare Arvid Lindman. Som statsminister motsatte han sig kvinnlig rösträtt. Men eftersom Liberalerna och socialdemokraterna hade samma uppfattning i frågan, lyckades de få igenom kvinnlig rösträtt och helt köra över högerregeringen. Sverige hade fått demokrati.

Hjalmar Branting tillträder som statsminister

1920 fick Sverige sin första socialdemokratiska statsminister. Han hette Hjalmar Branting och genomförde flera reformer för att förbättra arbetarnas villkor. Trots det fick de stora reformerna vänta. Det fanns andra problem att stävja och regeringskriserna avlöste varandra under hela 1920-talet. När Hjalmar Branting hastigt avled 1925 uppstod en falangstrid inom socialdemokratin, där den gamla socialistiska falangen utmanades av den nya mer mittenorienterade falangen. I mittenfalangen ställde sig den nya partiledaren Per Albin Hansson, som lanserade en ny modell i sitt berömda folkhemstal 1928.

“Det goda hemmet känner icke till några priviligierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre och den fattige plundrar icke den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Per Albin Hanssons nya idé gick ut på att privata företag i viss mån skulle få finnas kvar. Klyftorna mellan rika och fattiga skulle minska, men inte utraderas helt. Istället skulle de rika betala högre skatt för att finansiera en omfattande offentlig sektor som alla skulle kunna ta del av oavsett storleken på deras plånbok. Men det var först 1932 som Socialdemokraterna på allvar blev det statsbärande partiet i svensk politik. Per-Albin Hansson blev statsminister och försökte lösa den svåra ekonomiska krisen med ett krispaket som kallades “Krispolitiken.” Tanken var att staten aktivt skulle investera i byggprojekt, nya bostäder, ökade bidrag till fattiga och på så sätt ta sig ur finanskrisen och stävja den höga arbetslösheten, som på den tiden låg på 25 procent. På 30-talet fick Sverige den så kallade Arbetslöshetsföräkringen, som gjorde att de arbetslösa inte behövde kastas ut på gatan.

Per Albin Hansson tillträder som statsminister år 1932

1938 lanserades den svenska modellen. Det innebar att arbetsmarknadens parter skulle förhandla och komma överens på arbetsmarknaden och staten skulle helst inte blanda sig i. Därmed lades stridsyxorna mellan företagen och facket ner och principen om den svenska modellen och kollektivavtal slog igenom. Detta var en viktig seger för både arbetaren och arbetsgivaren.

Per Albin Hanssons förstamajtal i Stockholm 1934

1939 bröt Andra Världskriget ut. I sin iver att så gott som det gick undvika att Sverige drogs ut ur kriget, bildade statsminister Per-Albin Hansson en ny regering, som bestod av Socialdemokraterna, Folkpartiet, Bondeförbundet och Högerns Riksorganisation. Folkpartiet är de som idag kallas Liberalerna och Bondeförbundet heter idag Centerpartiet. Högerns Riksorganisation heter idag Moderaterna. Det enda partiet som uteslöts ur den här samlingsregeringen var Vänsterpartiet Kommunisterna, de som idag bara heter Vänsterpartiet. De ansågs opålitliga i och med sina starka kopplingar till diktaturen i Sovjetunionen.

Sveriges eftergifter till Nazityskland var fega och orättfärdiga. Men så här i efterhand kanske de kan betraktas som ett nödvändigt ont för att rädda vårt eget skinn. Tyska trupper tilläts använda svenska järnvägar för att bege sig upp till Finland. Medan Sveriges regering ofta hjälpte tyskarna med sin försäljning av järnmalm, lät de samtidigt underrätta Storbritanniens regering med information om tyskarnas planer. Sverige tillämpade en försiktig utrikespolitik och samarbetade både med Tyskland och England. Först när nazisterna började förlora kriget valde regeringen att ta de allierades parti. Samtidigt tog Sverige emot rekordmånga judiska och finska flyktingar som befriats från koncentrationslägren under nazisternas vansinne.

År 1940 fick socialdemokraterna sitt bästa valresultat någonsin. 53 procent av rösterna. Trots att socialdemokraterna därmed hade den absoluta makten i riksdagen och lätt kunde få igenom all sin egen politik, valde statsminister Per Albin Hansson att ha kvar samlingsregeringen.

Efter andra världskriget släppte regeringen på den strikta ransoneringen och planhushållningen. Sveriges städer och fabriker hade inte bombats som alla de länder som hållit sig utanför kriget. Därmed kunde de ekonomiska hjulen börja snurra och Sverige hade ett enormt försprång.

1946 dog statsminister Per-Albin Hansson hastigt av en hjärtinfarkt och efterträddes av Tage Erlander. Vid det laget hade Hansson fått namnet Landsfadern och ingen trodde att Erlander skulle kunna ta över den rollen. Men de hade fel. Tage Erlander genomförde flera viktiga reformer och lät bygga upp den svenska välfärdsstaten. Detta kallades för Rekordåren, de åren de den svenska ekonomin och välfärden fullständigt exploderade till ett av världens rikaste och mest välmående och jämlika länder. Några av de reformer som genomfördes var:

Barnbidraget
Tandvårdsreformen
Allmän Sjukförsäkring
Rätten till 8 timmars arbetsdag
Rätten till 4 veckors semester
Fria Skolmåltider
ATP – Allmän tilläggspension

Statsminister Tage Erlander mot folkpartiledaren Bertil Ohlin i riksdagsvalet 1954

På 1960-talet radikaliserades Socialdemokraterna vänsterut i syfte att få med sig ungdomen. Ledande i denna nya socialdemokrati var den unge politikern Olof Palme. Olof Palme hade flera olika ministerposter under 1960-talet och statsminister Tage Erlander hade nog Palme att tacka för den jordskredsseger som socialdemokraterna vann i samband med valet 1968.

Tage Erlander i Hylands hörna 1962

Olof Palme utmärkte sig i sin retorik, som i grund och botten var väldigt amerikansk. När han hade studerat på Harward i USA, tränades han i retorik. I Sverige har universiteten inte haft så mycket retorikutbildningar sedan början av 1900-talet, vilket innebar att svenska politiker var ganska ovana vid en så vass och skolad debattör och talare som Olof Palme. Olof Palme hade bott i USA under en tid och sett den extrema fattigdomen och segregationen, rasismen och förtrycket mot svarta och andra minoriteter. Olof Palme lyfte tidigt upp antirasismen inom socialdemokratin. I takt med att Sverige hade blivit ett invandrarland och tagit emot många invandrare som behövdes för att fylla ut tomrummet på arbetsmarknaden på 50 och 60-talet, fanns det plötsligt människor med olika ursprung i Sverige. Då behövde man också börja diskutera rasismen och göra upp med sin egen rasism. Olof Palme talade redan 1961 i radio om hur man kunde underlätta för invandrarna.

“Det finns oerhört mycket som samhället kan göra för att underlätta invandrarnas situation, konkreta åtgärder som kan förstärka känslan av samhörighet och ömsesidig respekt. Därom ska jag i dag inte tala. Avgörande för om samhällets åtgärder skall få avsedd verkan är emellertid de enskilda människornas attityder till invandrarna. Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte.

Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. “Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.

En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken. Därför ligger fördomarna alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.”

Olof Palme i radioanförande om rasism

På 1960-talet brann Vietnamkriget i Asien. USAs inblandning visades på direktsänd TV. För första gången kunde människor sitta hemma i TV-soffan och se krigets verklighet helt ocensurerat. USAs beteende i Vietnam fick människor i världen att få upp ögonen för USAs imperialism och brutalitet i fattiga länder. Olof Palme valde att fördöma kriget i Vietnam. 1968 gick hans kritik så långt att USA kallade hem sin ambassadör från Sverige. I USA demonstrerade folk mot Olof Palmes hårda ord om USA och deras hänsynslösa bombningar av fattiga byar i Vietnam.

Olof Palme fördömer Vietnamkriget och fördömer Högerpartiets ledare Yngwe Holmbergs krav på hans avgång.

1968 var också året då ungdomen i västvärlden gjorde revolt mot gamla normer och auktoriteter. Studenter, hippies, vänstermänniskor och andra ungdomar, hamnade i kravaller med polis i både USA och Sverige och andra länder. Feminismen fick ett uppsving. Under valrörelsen 1968 ockuperades ett kårhus i Sverige av arga vänstervridna studenter och Olof Palme kom dit för att hålla tal och försöka tala de upprörda studenterna till rätta.

Olof Palme talar till 68-vänstern under Kårhusockupationen

1968 kom att kallas segervalet. Socialdemokraterna fick över 50 procent av rösterna och statsminister Tage Erlander hade troligen Palme att tacka för den valsegern, då han lyckades få många ungdomar att rösta på socialdemokraterna. Det blev Erlanders sista och bästa val. Året därpå, 1969 avgick Tage Erlander som statsminister och partiledare. Olof Palme tog efter som statsminister i en väldigt tacksam situation. Ekonomin gick som på räls. Den svenska modellen fick folk att beundra Sverige. Arbetslösheten var lägst i världen och miljonprogrammet hade snart färdigställts. En miljon nya bostäder hade byggts. Det var så billigt att bo på grund av den stora tillgången på bostäder. Samtidigt började skatterna höjas för att finansiera dessa enorma satsningar på offentlig sektor, vård, skola och omsorg.

Olof Palme var en statsminister som sa precis det han tyckte och tänkte. Många gånger var han vass och väldigt hård i debatter, vilket många tyckte var för brutalt för svensk politik. Olof Palme kunde till och med vara direkt elak i vissa debatter och detta skapade inte bara en kärlek utan också ett utbrett hat mot honom som person. Ett hat som i mångt och mycket påminner om dagens näthat i sociala medier.

1972 intensifierades USAs bombningar i Vietnam. Olof Palme kallade kriget ett illdåd och jämförde det med nazisternas koncentrationsläger under andra världskriget. Ännu en gång kallade USA hem sin ambassadör. Relationerna till Sverige blev kyliga och den internationella kritiken mot Palme blev hård.

Olof Palme fördömer julbombningarna i Hanoi 1972

Inrikespolitiskt präglades Sverige på 1970-talet av viktiga reformer för att få ökat fackligt inflytande på arbetsmarknaden, samt ökad demokratisk insyn m förhållanden i industrier. Kvinnor började komma ut i arbetslivet i större utsträckning och daghemmen byggdes ut. På tio år ökade lönerna med 25 procent. Samtidigt började ekonomisk kris drabba Sverige. Oljekrisen skördade ekonomin i hela världen. I de flesta länder valde man att lösa krisen med statliga sparpaket och nedskärningar, men så gjorde man inte i Sverige. Här hade man en expansiv ekonomisk politik, där staten aktivt försökte bygga landet ut ur krisen, genom bidrag till företag och stora satsningar på infrastruktur, bostäder och vård och skola. Detta finansierades med stora lån från utlandet vilket skuldsatte den svenska staten något enormt. Samtidigt började Sveriges skatter bli alldeles för höga i mångas ögon. På 70-talet fick Sverige världens högsta skatter och började allt mer utmålas som en socialistisk skattemardröm. Det föregångsland som alla såg upp till började sakta men säkert förvandlas till ett skräckexemmpel.

Men det fanns en kvinna som inte tvekade att kritisera den socialdemokratiska skattepolitiken. Astrid Lindgren, den kända barnboksförfattaren som alla tyckte om och som var djupt förankrad i den svenska folksjälen publicerade år 1976 en saga i Expressen om en häxa vid namn Pomperipossa. Hon bodde i Enpartidiktaturen Monismanien och arbetade som författare. Monismanien var en metafor för den svenska staten och Pomperipossa var egentligen en metafor för Astrid Lindgren själv. Här är ett litet utdrag.

”Vet du om att i år är din marginalskatt 102 %?”
”Du pratar”, sa Pomperipossa. ”Så många procent f i n n s ju inte!”
För hon var inte särskilt hemma i den högre matematiken nämligen.

Jo då, fick hon höra, i Monismanien fanns det hur många procent som helst, och om man la ihop inkomstskatten och de sociala avgifter som Pomperipossa skulle betala, eftersom hon var egen företagare, så b l e v det 102 %, sen fick Pomperipossa säga vad hon ville!

Astrid Lindgren läser ur “Pomperipossa i Monismanien.”

102 procent. Så mycket fick Astrid Lindgren betala i skatt. Och reaktionerna väntade inte på sig. Finansminister Gunnar Sträng valde att förminska Astrid Lindgrens intelligens med orden:

“Berätta historier, det kan fru Lindgren, men räkna, det kan hon inte.”

Gunnar Strängs vägran att inse sina brister och hans attityd mot Astrid Lindgren fick många väljare att överlämna socialdemokratin.

Gunnar Sträng erkänner motvilligt sitt misstag.

Samtidigt utsattes den folkkäre regissören Ingmar Bergman för en polisinsats där han arresterades för skattefusk. Bergman flyttade utomlands. När två folkkära kulturpersoner, båda socialdemokrater, som dessutom båda ville och kunde betala skatt, när de fick nog, så riktades skarp kritik mot socialdemokratin. Samtidigt började borgarna växa sig starkare. Thorbjörn Fälldin – Partiledare för Centerpartiet hade skit under naglarna och pratade mer som vanligt folk. Han var inte lika vass och duktig i debatter och lyckades därför få sympatiröster när Olof Palme totalt slaktade honom i varenda debatt. Palme fick mycket kritik för sin otrevliga attityd och sin hårda debattstil och detta ledde till att många tyckte synd om Thorbjörn Fälldin, när han satt där och svettades medan Palme stod och skrek på honom.

Olof Palme och arrogansen

1976 vann Centerpartiet valet och Olof Palme förlorade makten efter 44 år av oavbrutet socialdemokratiskt styre. Olof Palme såg detta som ett otroligt nederlag. För första gången på 44 år hade vi nu en borgerlig regering, men centerpartiets Thorbjörn Fälldin som statsminister. Trots att Olof Palme avgick som statsminister samlade han alla sina krafter i opposition. Den borgerliga tiden i regeringen ledde till regeringskriser och ekonomiska problem.

På 1980-talet var det nya tider. Finanskris rådde i hela världen. I USA och England kallades det nya botemedlet för nyliberalism – den nya ekonomiska idén som gick ut på att staten inte skulle blanda sig i ekonomin, utan att de fria marknadskrafterna skulle stoppa krisen. Resultatet blev ofta ekonomiska nedskärningar, fattigdom och arbetslöshet.

“Fälldin har ju tjatat på mig att jag ska tala om varför jag är socialist. Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje. Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen fast en del var oerhört rika, när jag for runt och såg en ännu mer förnedrande fattigdom, på sätt och vis, i Förenta Staterna, när jag som mycket ung kom öga mot öga med kommunismens ofrihet och förtryck och människoförföljelse i kommuniststaterna. När jag kom till nazisternas koncentrationsläger och fick se dödslistorna på socialdemokrater och fackföreningsmän.

Jag blev det när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som bröt marken för demokratin i Sverige, när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som lyft landet ur fattigdom och arbetslöshet med 30-talets krispolitik. När jag själv fick vara med och arbeta för ATP och fick möta de privilegierades socialistkampanjer när vanliga löntagare ville trygga sin ålderdom, för det var det ni höll på med då.

Jag blev det under många år av samarbete med Tage Erlander då jag lärde mig vad demokrati och humanism är och med nära vänner som Willy Brandt, Bruno Kreisky och Trygve Bratteli, som riskerade livet i kampen om människovärdet.Men viktigare är att jag bestyrks i min övertygelse när jag ser ut över världen, när jag ser krigen och kapprustningen och massarbetslösheten och klyftorna mellan människorna.Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser orättvisorna öka, arbetslösheten tillta, spekulation och fiffel gripa kring sig.

När jag ser hur högerpolitiken i land efter land driver ut människor i arbetslöshet slår sönder tryggheten men ändå inte löser de ekonomiska problemen och när jag ser in i den framtid de borgerliga tydligen har att erbjuda där löntagarna ska bli fattigare och de rika rikare, där den sociala tryggheten blir bräckligare och lyxbåtarna fler, där solidariteten blir svagare och egoismen starkare, där de starka kan ta för sig och de svaga får ta skeden i vacker hand.

Visst är jag en demokratisk socialist. Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska socialism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter det borgerliga vanstyrets år.

Och med tillförsikt, för nu vet människor vad som händer med jobben och tryggheten och stabiliteten när högerkrafterna har ansvaret.

Jag är det på sätt och vis med ett roat leende för jag vet att den moderna svenska historien är full med värdefulla reformer som ni har skildrat som elak socialism men sedan slåss ni om att få äran av reformerna när människorna har fått erfarenhet av vad den betyder.

Visst Fälldin och Ullsten är jag demokratisk socialist; som Branting när han genomförde rösträtten; som Per-Albin när han bekämpade arbetslösheten på 30-talet och talade om folkhemmet; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP. För det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan. Och vad är egentligen Fälldin?”

Olof Palme om varför han är demokratisk socialist

Olof Palme vann valet 1982 och socialdemokraterna fick återigen makten. Men Olof Palme tvingades genomföra frågor han inte trodde på. Debatten om löntagarfonder fick stort motstånd från borgerligt håll. Samtidigt började moderaterna bli populära. Under 1980-talet eskalerade hatet mot Olof Palme i kampanjer efter kampanjer. 1986, den 28 februari ledde detta till hans död. Han mördades på öppen gata av en gärningsman som än idag inte kommit fram ur ljuset.

Om hatet mot Olof Palme, samt mordet på honom

Hur kunde detta hända i lilla trygga Sverige? Ingen kunde tro det. Ändå hände det. Varför gick det så fel i utredningen? Det fanns goda spår och goda förutsättningar för att hitta mördaren. Ändå lät polisen ignorera detta och istället fabricera det så kallade PKK-spåret. Regeringens förföljelser av kurder under den här tiden ledde till att allvarliga protester bröt ut. Anklagelser om rasism flödade och utredarens chef, Hans Holmér tvingades avgå. Senare lyckades man arrestera den försupne narkomanen Christer Pettersson – en man som blev oskyldigt dömd för mordet och sedan även frisläppt.

Palme-utredningen är den mest omfattande utredningen i världshistorien. Att läsa igenom hela utredningen utan att ta en enda paus skulle ta tio år. Drygt tio tusen människor har varit misstänkta och under utredning, bland annat Jan Gulliou och Leif GW Persson. Samtidigt ska man komma ihåg att hatet mot Olof Palme var enormt inom polis och militär. Kan det ha varit därför som poliser med Walkie-Talkies sågs gå omkring på Sveavägen INNAN PALME MÖRDADES? Och varför dröjde utryckningen långt utöver det vanliga? Varför hittade man på helt värdelösa spår kring PKK, trots att det var Palme som kämpat så mycket för kurderna.

Olof Palmes internationella engagemang för fred, mot förtryck, mot apartheid och frigivningen av Nelson Mandela, hans engagemang i Israel-Palestinakonflikten och för avveckling av kärnvapnen, allt detta föll snabbt i glömska. Från och med 80-talets mitt genomförde både socialdemokrater och borgare stora avregleringar av välfärd och offentlig sektor som snabbt ledde till att de sociala klyftorna, segregationen och arbetslösheten ökade snabbt. Resultatet ser vi än idag, där det inte finns mycket till socialdemokratisk politik kvar inom socialdemokraterna.

Olof Palme var inte bara älskad, han var också hatad. Men när han blivit mördad utsågs landssorg i hela landet. SSU-ordföranden Anna Lindh, höll tal på hans begravning, vilket nästan är lite otäck, då hon själv blev mördad när hon var socialdemokratisk utrikesminister år 2003.

Jag vill framförallt lyfta Moderatledaren Ulf Adelsohns ord om Palme. Hans tacktal och kommentarer på mordet kändes genuina och äkta. I intervjun märkte man att han nyss gråtit.

Moderatledaren Ulf Adelsohn om Olof Palme som person
Moderatledaren Ulf Adelsohn i minnesstunden i Riksdagen
Reaktioner på mordet på Olof Palme

En annan sak so gjorde mig väldigt rörd, var rapporten från Rinkeby, där många var av utländsk härkomst redan då. Många av dem grät, för Palme betydde så otroligt mycket för dem. Min första tanke var: Tänk om vi fick en statsminister igen som gjorde så mycket för just invandrare och som var så omtyckt av invandrare som Palme. Detta låter hemskt, men jag tror inte att där hade varit många invandrare i förorterna idag, skulle hålla en minnesstund och sitta och gråta ut sin sorg om Fredrik Reinfeldt hade blivit mördad.

Dessa områden har större problem idag och de som bor där är nog ganska trötta på att dagens politiker tävlar om vilka som kan leverera den tuffaste och hårdaste politiken mot invandrare. På den tiden kändes det som att folk generellt, inte bara invandrare, var mycket mer intresserade av politiska frågor och mycket mer engagerade. Idag tycks vi ha kommit till en period, där stora grupper inte röstar efter ideal, utan efter missnöje, och de väljer oftast det parti som kommer med lättköpta lösningar på de problem som väcker starkast ilska hos folk. Tänk om fokus istället hade legat på långsiktiga lösningar, istället för att försöka lösa alla problem med att vara så inhumana som möjligt.

Yusuf Dikmen om sin saknad efter mordet på Olof Palme

Anna Lindh, dåvarande medlem i SSU, och senare socialdemokratisk utrikesminister när Göran Persson var statsminister, talade som sagt på Palmes begravning. Det faktum att Anna Lind talade på begravningen efter att Palme blev mördad, för att sedan själv också bli mördad flera år senare, är faktiskt märkligt, ja, nästan lite otäckt.

Anna Lindh på Palmes begravning

Anna Lindh var tilltänkt efterträdande partiledare till statsminister Göran Persson, men när hon blev mördad förlorade socialdemokratin en väldigt omtyckt politiker, som skulle kunna vinna flera val. Efter Göran Persson fick vi istället Mona Sahlin. Mordet på Anna Lindh var nog en kraftig anledning till att socialdemokraterna fick en så allvarlig kris och idag har så lågt förtroende.

Göran Persson tillkännager att Anna Lindh gått bort

Vi kommer aldrig glömma Olof Palme och hans engagemang, både i Sverige och internationellt, för fred, rättvisa och solidaritet, mot rasism och kärnvapen.

Och vad har vi då lärt oss om den här delen av svensk historia? Jag kan huvudsakligen komma på två saker. Ta inte välfärden, humanismen och demokratin för given. Förr i tiden fick vi slåss för den. Och bakom det land Sverige blev, ligger decennier av kamp, reformer och demokratiska beslut, som möjliggjort att Sverige blev ett rikt och tryggt samhälle. En annan sak vi kan lära oss, är att våld och hat aldrig leder till något gott. Vi såg vad hat ledde till när Palme blev mördad 1986. Parallellerna kan dras till dagens näthat på olika sociala medier, som blir mer och mer normaliserat. Om man inte sätter stopp för sådana saker kan det urarta och det gjorde det ju, den 28 februari 1986.

Till minne av Olof Palme
1927 – 1986

Debatt Igen

Igår började jag förstå lite mer kring det här med så kallad “omvänd rasism.” Även om jag alltid ogillat begreppet “omvänd rasism” så har jag alltid trott att alla kan vara rasistiska mot alla. Jag har till exempel tänkt att en svart kan vara rasistisk mot en vit, men att det är väldigt sällsynt och inte ett strukturellt problem ens i närheten av den strukturella rasism som drabbar rasifierade. Men idag ställde jag mig frågan:
Hur länge har rasism funnits och vilka var det som skapade den moderna rasismen som ligger till grund för hur världen idag?

Tips. Det var inte de svarta, inte Amerikas ursprungsbefolkning, inte östasiater eller semiter. Det var vita människor från Europa och senare i det nya Amerika, där vi tyckte oss ha rätten att ta ett helt land och utrota dess befolkning.

Så jag började läsa definitionen av rasism lite mer noggrant. Rasism som ideologi härstammar från 1500-talet. Innan fanns den inte på riktigt samma sätt. Innan 1500-talet var det mer jämlikt mellan raserna. Man brydde sig inte så mycket om hudfärg. Alla folk var förtryckande och rasistiska och tyckte att de hade rätt att förslava alla de underkastade sig. Men de hade fortfarande inte den här idén om att en människas hudfärg gjorde henne mindre värd. Det är en ganska så ny företeelse som härstammar från 1500-talet. Och oavsett om man kan kalla hat mot vita för rasism eller inte, så ska man ställa sig frågan. “Varför hatar de oss vita?”


Det är ganska normalt och naturligt att om ett folk förtrycker ett annat folk i generationer och implementerar strukturell rasism, då kommer de som är förtryckta vilja vara “rasistiska” tillbaka. Jag har svårt att se att en svart person som hatar vita, gör det för att de tycker att vita skulle vara en lägre ras, och att det skulle vara rätt att härska över dem bara på grund av att vi har ljus hy. Kom igen liksom. Det handlar ju inte om det alls.


Men när vi vita erövrade hela världen, så gjorde inte vi det för att hämnas. Vi hade ingen anledning att vara trötta på vare sig afrikaner, native americans eller något annat folk. Det fanns inget strukturellt förtryck mot oss, som gjorde att vi ville förtrycka tillbaka. Den enda anledningen till att vi koloniserade Afrika, Amerika, Asien och Australien, var för att vi ansåg att människor med en mörkare hudfärg var mindre värda och att detta gav oss rätten att ta deras land, förslava dem och förtrycka dem.

Jag kan inte se varför en svart människa, eller en asiat eller en native american, skulle behöva hitta på den ursäkten för legitimera någon sorts “omvänd rasism.” Är det inte ganska uppenbart att om man är rasistisk och förtrycker ett folk och säger till dem att de har fel hudfärg och är därför underlägsna, då får de nog av det förr eller senare. Jag säger inte att det är okej att hata vita. Men jag kan relatera till det. Jag ser inte längre rasismen i det.


Det är mycket möjligt att det finns en handfull svarta människor av alla oss sju miljarder, någonstans, som kanske bott under en sten och kanske aldrig själv drabbats personligen av rasism eller ens läst om det. Och den här personen kanske får en idé om att vita människor är underlägsna, utan att ha någon historisk kontext eller ens vara intresserad av att kolla upp fakta. Ja, då kan jag köpa att det är rasism. Men hur många är det som tänker så? Finns de ens? Finns det någon svart människa som aldrig varit ute och sett rasismen mot svarta, och som inte har koll på det, och ändå hittar på någon sorts rasistisk ideologi, av en ren slump? Skulle inte tro det.

My favorite burlesque videos: part – 1

00:00 – 01:52
Channel: Burlesquefest
Video: Lydia DeCarllo – The 6th Annual New Orleans Burlesque Festival

01:52 – 03:49
Link: Gabe Duval
Video: https://www.youtube.com/watch?v=ccnqJpRtSNY

03:29 – 05:52
Channel: Loki Asgard
Video: ACen 2014 Bubble Pop Burlesque Act VI(w/ Azula)

05:52 – 07:46
Channel: Kenny Hoff
Video: 11 Jessabelle Thunder – #WOMANOPOLYSF​ Brunch at Jolene’s Bar 3-1-2020

07:46 – 10:05
Channel: Valentina Orbit
Video: Hoop Burlesque Wedding Performance

10:05 – 11:40
Channel: PA Burlesque Festival
Video: https://www.youtube.com/watch?v=ca6xVm33u3Q

11:40 – 13:58
Channel: Burlesquefest
Video: Angi B Lovely – The 3rd Annual New Orleans Burlesque Festival

Någon Gång Måste Vi Också Ta Ansvar

Vi lever i ett samhälle där föräldrar med utländskt ursprung måste förklara för sina barn vad rasism är för något för att de ska vara förberedda inför första dagen i skolan.

Jag är vit och fostrad i en vit helsvensk familj. När jag började skolan behövde mina föräldrar inte förklara för mig att där finns bråkiga mörkhyade invandrarungar som kommer kalla mig för viting, svennejävel, wigger eller white trash. Vi pratade aldrig om rasism där hemma. Jag visste inte att rasism ens fanns förrän jag var runt tio år. Jag visste sedan innan att det fanns folk som hatade invandrare och folk med annan hudfärg. Och jag kände förvisso till att vita människor hade betett sig väldigt illa mot folk i andra delar av världen. Jag hade hört vad nazismen var och vad nazisterna gjorde mot judarna.

Men ordet rasism, fick jag först förklarat för mig när diskussionen om Tintin i Kongo blossade upp. Rasister är såna som håller på och prata om att vissa raser är underlägsna och i regel är det oftast vita människor som har varit den förtryckande makten. I alla fall de senaste femhundra åren. Jag började förstå detta mer och mer.

Men det lustiga är, att innan jag fick förklarat för mig at Tintin i Kongo var rasistisk, så hade jag inte lagt en enda tanke på att serietidningen faktiskt var rasistisk. Jag älskade Tintin och kollade igenom boken. Inte en enda tanke slog mig, att de svarta afrikanerna i Tintin i Kongo faktiskt ser ut som kolsvarta apor med stora röda läppar. Att de är dumma, bråkiga och pratar ett primitivt språk. Detta får man bland annat se när de åker i kanoten och sjunger på påhittad låtsas-kongo. Men när debatten blossade upp, då förstod jag direkt. Jag insåg att dessa primitiva figurer var en enda stor parodi i syfte att förlöjliga och göra narr av svarta människor. Varför har de så stora rosa läppar? Svarta människor har väl inte rosa läppar! Och de är inte alls så stora. Och varför har de en nos, som en hund eller ett litet djur, istället för en mänsklig näsa. Varför är de helt kolsvarta? Alla vet ju att svarta människor inte är helt svarta, utan snarare bruna. Det blev så uppenbart.

Det jag tyckte var mest förnedrande var dock den här blandningen av stereotypa höftskynken och spjut, kombinerat med västerländska ascessoarer som skulle se lite roligt ut. Alla afrikaner i Tintin i Kongo framställdes som stamfolk i höftskynke, pilbåge och spjut. Vissa hade lite mer kläder och pälsar eller så. Men deras hövding hade av någon konstig anledning en helt vanlig guldig kungakrona som såg ut att vara klippt ur papper eller köpt för tio kronor i Buttricks. Varför har de traditionella stamkläder samtidigt som vissa av dem har en löjlig kungakrona av papper, och en annan har en västerländsk hatt och höftskynke på samma gång? Där fanns även en svart man, som jag då antar skulle tillhöra en rikare familj. Han hade en lång traditionell särk eller manlig kjol eller vad man ska kalla det, och bar överkropp. Men runt nacken hade han en vanlig västerländsk skjortkrage. En sån där gammaldags krage som inte är nedvikt utan som står rakt upp. Också har han en fin hög hatt. Den här absurda blandningen av stereotypa traditionella stamkläder och stereotypa accessoarer som är starkt förknippade med den europeiska överklassen, det tyckte jag var värst av alla. De svarta människorna i boken framstod inte som relaterbara karaktärer utan som roliga figurer som man skulle skratta åt.

Samtidigt kom Tintin, en vit man, från Belgien, som skulle reda ut problemen som afrikanerna inte klarade själva. Belgien var som bekant en kolonialmakt och Kongo var en belgisk koloni. Belgierna behandlade Kongos befolkning med utstuderad brutalitet. Det var så sjukt och vidrigt att man inte kan förstå det.

När jag blev äldre förstod jag ju mer och mer att rasism var ett i grunden vitt problem. Även om jag fortfarande tycker att en svart människa även kan vara rasistisk mot en vit, så tycker jag samtidigt att den här diskussionen om så kallad “omvänd rasism” är löjlig. Visst kan en svart människa vara rasistisk mot vita. Visst kan östasiater vara rasistiska mot svarta. Men man måste särskilt förstå att det inte alls är samma sak. Även om rasism alltid funnits och finns i alla kulturer och mellan alla möjliga folk, så måste man fokusera på de verkliga problemen i världen. Rasism mot vita är inte ett utbrett problem. Det är inte ett strukturellt problem. Sedan finns det en annan väsentlig skillnad. Den rasismen som möjligen riktas mot vita, den beror knappast på att vi vita anses vara en lägre stående ras. Det är ju snarare en motreaktion på hur vi vita har betett oss och fortfarande beter oss, under så otroligt lång tid.

Det kan man däremot inte säga om den strukturella rasismens uppkomst. När den vite mannen började kolonisera världen, var inte det ett uttryck för frustration över att andra folk behandlat oss illa. Amerikas ursprungsbefolkning, eller afrikanerna, eller asiaterna, hade inte gjort oss vita någonting ont. Ingenting alls! Det fanns överhuvudtaget ingen anledning för oss att bete oss illa eller hämnas på dessa folk. Den enda anledningen till att vi ansåg oss ha rätten att slakta och underkuva dessa människor var för att vi såg dem som mindre värda på grund av deras hudfärg. Däri ligger skillnaden.

För att återgå till min anekdot om föräldrar som måste förklara för sina barn. Kanske borde det vara tvärtom egentligen. Det kanske är så att vi vita människor, måste börja tala med våra barn om rasism i tidig ålder, och lära dem att rasism är fel. På så sätt slipper föräldrar med annan hudfärg behöva vara oroliga och behöva förklara för sina barn vad rasism är.

Någon gång måste detta få ett slut. Och det är inte de svartas, muslimernas eller östasiaternas skyldighet att förbereda sina barn på ett problem, när det är vi vita som har skapat problemet. Nu måste vi börja prata med våra barn också.

A Promise

In new years eve, I made a promise. I would stop eating and drinking candy, chocolate and soda completely. I kept the vow for about an hour in the year of 2021. That’s the ygly truth.

However, there was some glimpses of light. A couple of weeks ago, I noticed that I had lost over five kilos in only a few months. But after a break from my work, due to my mental health issues, I noticed that I started to consume even more sugar again. Today, on this day, I have gained all the kilos that I had been losing the last months. I feel like shit. Especially now after I recently have eaten my last meal of candy and soda for a long long time.

Now it’s time again. From sunday 00:00, I will completely stop eating candy and drinking soda. All chocolate, soda, lemonade, cookies and chocolate will go to hell. Except for pancakes off course. Home made pancakes. It’s time to make some change. I will start go out and walk every day. And when spring comes, I will go out bycicle. And when this goddamn pandemic is over, I will start go to gym.

My dentist said that I already now have got burns on my teeth, due to all the soda I’m drinking. Now it’s time for change. I will save thousands of Swedish crowns per month by doing this. Off course, it’s easy to say this now, when I’m satisfied after a big sugar bomb. But I’m actually starting to get tired of it all. This shit gotta go.

I have been starting to write on a novel and I write a lot nowadays. Just like before my great hypo-maniac depression that started in summer 2012. I will write and write and be creative just to stop thinking of chocolate and coca-cola. I have to.

No coca cola
No chokolate
No cookies
No lemonade
No soda
No candy

Instead I will eat proper meals that makes me satisfied

More fish
More chicken
Less pork
Less beef
Less milk
More eggs
More vegitables
More dark bread
Less white bread
More fruits
Less potatoes and fries
No dinners at restaurants or pizzerias
No sweets, soda or candy
More walking
More cykling
More workout at the gym
More creativity
More sun
More sleep
More teethcare and teeth brushing

Release Sheme

For all your information! I’ve said it in Swedish before, but here I say it to all my followers from outside Sweden! All my four studio albums, including a fifth “Experimental Album” will be re-released on Spotify, Google Play, Deezer and whatever in hell they call all these streaming services… Here’s the release sheme for each album.


Biji Kobane – 2021-02-15
Svea – 2021-03-10
The Path Of Hatred – 2021-04-05
Conspiracy – 2021-05-10
The Experimental Years – 2021-06-01

Another friend to me

Here’s the post for today, then. I have a very close friend, who I ironically, have never met in real life. We have written to eachother since late 2018, I think. And we have also been speaking by telephone. Milou Lindeberg is her name. She is quite an odd and diffucult person, which makes me like her even more! I like strange people with similar interests.

I think Milou sent me a friend request somewhere in 2018 or 2017. In the beginning, we were not very close at all. She was just a Facebook friend among others. But we began to come closer to eachother due to Milou’ss personal struggles with certain people or the internet tail of these people.

Milou is a jew with a very sad and dark past. I don’t want to go in to details about that here, but shs been through hell yhrough her whole life and what didn’t kill her made her stronger. I have always been with her when some nazi, islamist, leftist or right winger were against her. In late 2018, we became a great duo of real friendship and loyalty.

It’s not easy being a jew today, not in Sweden either. The antisemitism is wide spread across the globe, amongs right wing extremists, nazis, muslims and even leftists. The antisemithic propaganda can be hard to identify, if you don’t know about it’s history and how it has developed.

In the late 2018, Milou appeared accidently in the Swedish fake journalist and online hater Joakim Lamotte’s live video, where he had gathered a lot of people in Uppsala. Lamotte calls himself a women right defender, but that’s only if women agree with his view on criminality in Sweden. Lamotte just happened to film Milou, who just happened to be right at the place where Lamotte was filming. Even if she begged Lamotte not to film her, he continuing filming her. She knew that she would get in trouble, because people that critisizes Lamotte, mostly women, often get hanged out on his page with over 200 000 followers.

And that’s exactly what happened. Milou was identified by the nazi movement “Nordic Resistance Movement”, for wearing a David’s Star in her necklace. Her adress was shared amongs nazis and she got several visits with nazis painting Swastikas on her front door and throwing pig blood in her appartment, forcing her to move to another city long from Uppsala.

It was in this moment, that I really suffered together with Milou. I called her for the first time and we were talking about what the hell we were going to do. Milou has similar diagnostics like I have, but some even worsa that I cannot relate to. But we are always there for eachother when someone of us have a hard time. Milou is very funny and kind and she shares some interests with me. She paints, draws, and even make live armour and clothing. She loves Harry Potter and I love The Lord Of The Rings. And we are both trying to become writers.

Some years ago, Milou met another friend, Daniel Lernherde, which is a former nazi that have made up with his extremistic past. Now they have an own page: “The Ex-Nazi and the Jew” and they are travelling across Sweden and educating people about nazism, racism, antisemitism and hatred. Can you imagine? A former nazi, and a jew, together travelling around and educate about racism and antisemitism? It’s kinda cool, and admirable, isn’t it?

Dealing With Madness

It’s time to be honest. I am sick. I suffer from bipolar disorder and now I’m in a hypomaniac period. I always use to be more sad in the winter, some years worse, or some years not at all, almost. This winter is the worst for many years for me. That I can tell you right now. I have therefore on sick leave from work.

It was on my work I understood that something was wrong. Causing drama and getting angry at people, or over protective and paranoid, has been something normal the last weeks on my job. I got obsessed with a suspicion of that a college is suffering from psycical ilness and was cutting himself. I had no proof for it at all. It was just an obsessive idea I got from nowhere. I wanted to help him and inform my colleges about his problems. When they asked why I thought this about a co-worker, the only so called “proof” I had was no proof at all. Just me overthinking. People started to get annoyed at me and they gave me a really big remark for my accusations. As soon as I got the remark, I understood how wrong I was all the time. I had no proof. It was just my mind spooking. I started to feel ashamed about what I had done and later, I started to cry. I cryed so badly because I realised I was mentally ill and needed therapy for my mania.

The stress, pressure and worryness I have been caring since last week has surely been a big part of my hypomania. It was stress due to brawls at work almost every day, fear of losing good friends and all the other intrigues that has been going on for the last weeks. I sleep to little as well. Only about five or four hours by night, which make my brain overheated sometimes.

But the scariest things are the memory slots. Friends and family are telling me that I’ve done and said completely outrageous things, that I don’t remember myself. I was recently told, that when I celebrated my little brother’s birthday, I collected the food on my plate as normal, but suddenly, I left the table and came back with a handful och chicken right in my hand and just placing them on my plate. Not very nice and hygenic, especially not in these pandemic times. I had no memory at all of doing that, and I would never do it knowingly.

As you all can see, I am now home from work and this monday, I will go to the psychiatrist and start to deal with my mental issues. In the meantime I will soon be started with my novel.

However, there are some good news as well. The last month, I have lost over five kilo of my weight. And then I havn’t even tried.