Alla inlägg av Love Eliasson

Jag heter Love Eliasson och är en 23-årig arbetare från det lilla samhället Tyringe i Norra Skåne. Jag växte upp i den lilla byn Matteröd, varifrån jag flyttade när jag skulle fylla nio. Jag föddes 1995 på BB i Malmö och bodde mina första månader där med mina föräldrar. När jag var tre år separerade mina föräldrar och min far flyttade tillbaka till Malmö. Jag bor hos honom varannan helg, fast numera bor han i Ystad sedan tretton år tillbaka. Så jag har två familjer som jag älskar och skiftar mellan. Under min och mammas första tid ensamma i Matteröd var det ganska tufft. Mamma jobbade natt inom vården och vi var väl i princip att betrakta som fattiga, eller åtminstone på gränsen. Sedan dess har mamma bildat familj och pappa har bildat familj. Vi har det bra nu, och min bonuspappa är lika mycket far till mig som min biologiska pappa. Vi har det ganska bra, men vägen hit har varit tuff. Jag har stammat sedan jag var sex år, är diagnosticerad med Tourettes, ADHD, Aspergers och på senare tid även Bipolär Sjukdom. Så gott som hela grundskolan var jobbig, med aggressioner, utbrott och andra problem med lärare som inte gjorde sitt jobb, framförallt i högstadiet. Gymnasieåren var min stora höjdpunkt. Jag var begåvad i historia, bild, samhälle, religion, svenska, och hade bra betyg i alla ämnen utom matte, där jag precis kom upp i ett D. Mitt brinnande intresse för samhällsfrågor, historiska epoker och politik slutade med Bergendahls utvecklingsstipendium 2015. Mitt liv nådde sin höjdpunkt. Hittills… I tre år har jag arbetat på olika ställen, först inom trädgård och stensättning, därefter inom fastighet, städ och industri på Samhall och Haki AB. Nu på hösten har jag flyttat till internat och börjat studera Samhällsvetenskap och Lärarassistent på Östra Grevie Folkhögskola och påbörjat mitt nya liv där jag äntligen kan få arbeta med det jag brinner för! På min fritid har jag tecknat och målat sedan jag var liten. Jag är så gott som självlärd, men är sällan nöjd med resultaten på grund av mina höga förväntningar på mig själv. Jag är realist, gillar episk och fiktiv konst, ofta med fokus på Fantasy, sagor, karikatyrer, krig, slagfält, vikingar, historia och kurder. Min stora dröm är att bli en stor fantasyförfattare. Jag befinner mig sedan ett par år tillbaka i en existentiell kris där jag hämtar inspiration och inte riktigt vet hur mina romaner och berättelser ska utvecklas, vilken riktning de ska ta. Under se senaste åren har jag även börjat göra virtuell musik inom Heavy Metal, Power Metal och Hårdrock, där jag skriver text, komponerar, mixar och även sjunger in sången. För tre år sedan förstod jag ingenting om harmoni och skalor och jag sjöng som en kratta. Men idag är utvecklingen fantastisk. Bäst av allt hade ju varit om jag hade kunnat spela elgitarr och skaffat ett band, men andra intressen har tyvärr fått prioriteras före. Det här är jag, mitt liv, min konst, det här är Love Eliasson. Hoppas mina inlägg kommer vara givande i gruppen! Jag uppskattar också konstruktiv kritik, både bra och dålig, när jag lagt upp mina alster. Jag hoppas ni trivs på min blogg. Med vänliga hälsningar Love Eliasson

Jimmie Åkessons Julsaga

Ett halvår för tidigt…

När ondskan närmar sig, då är det den store kung Jimmie som skall rädda världen. När han, tillsammans med sina mannar landstiger i England i sitt vikingaskepp, för att beskydda kristendomen.

”Jimmie, varför åker vi i ett vikingaskepp när det är kristendomen vi ska beskydda?” sa Linus Bylund, Åkessons högra hand.

”Vad menar du?” sa Jimmie.

”Det är år 793 i Lindisfarne England. Det fanns inte en chans att vi vikingar var kristna då.”

”Asså… Linus… du ska alltid förstöra allting med din logik och fakta! Gå på din magkänsla istället eller också är du tyst!”

”Ja, ers majestät.”

”Björn Söder!” ropade Jimmie när de steg i land.

”Ja, ers nåd.” sa Björn Söder.

”Sjung din hyllningssång till den store kung Jimmie.”

Jimmie Åkesson den store

Han seglar ut i strid

Med sina tappra vikingar

Leve kung Jimmie

Han var inte rädd för döden

Han lyder under Gud

Hell, hell hell, vår kung Jimmie

Han var inte rädd att få tungan skuren ut ,med glödgat stål

Eller att få ögat stucket ut med en nål

Han var inte rädd att få skallen bräckt

Eller att få benet knäckt

Eller att bli genomborrad av en gammal ål

”Mina vänner! Skåda England! Ett land rikt på skatter! Nu är det dags att rädda Paula Bieler från dom onda muslimerna och batikhäxorna.” sa Jimmie.

De vandrade genom skogar, byar, städer och mark och kom så småningom till ett stort slott där Paula Bieler satt fängslad i det högsta tornet.

”Kung Åkesson! Rädda mig undan den eldsprutande draken som vaktar slottet!” ropade Paula Bieler från tornet.

”Kalla mig inte för eldsprutande drake!” röt Gudrun Schyman och sprutade eld mot Jimmie och hans krigare.”

”Spring! Spring!” skrek Jimmie. Alla krigare sprang iväg därifrån. Björn Söder började sjunga igen.

Och den modige kung Jimmie han blev rädd och sprang iväg

”Det gjorde jag inte alls!”

Så modig, så modig, kung Jimmie våran kung.

Krigarna slog läger och hittade på en plan b. De återvände till Gudrun Schyman och slottet. Åkesson tog fram en boll och skrek.

”Kent Ekeroth! Jag väljer dig!”

Han kastade bollen och ut kom ett gigantiskt monster som hette Kent Ekeroth.

”Återvändande talibanen! Jag väljer dig!” skrek Gudrun Schyman och kastade sin egen boll. Ut ur bollen kom en ISIS-terrorist som var tio meter lång.

Det blev en blodig duell. Men plötsligt stängdes Tvn av när det var som mest spännande.

”Eeeeey! Kom igen, varför stängde ni av! Vad hände sen?” utbrast Jimmie Åkesson på partikansliet.

”Jag beklagar Åkesson.” sa Richard Jomshof. ”Men det blev för mycket av det goda. Folk måste ju tro på propagandan också.”

”Men Gudrun Schyman som drake och jag som riddare och fucking Kent Ekeroth som en fucking pokemon det var ju supercoolt. Och om du upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir det ju en sanning!”

”Slutdiskuterat. Våra väljare är väl inte idioter, heller.”

Åkesson lämnades ensam på kontoret medan hans partikamrater gick ut och tog fikarast.

”Ja, herregud.” sa Åkesson. ”Det är inte lätt att vara statsminister. ”Jag trodde det innebar att jag fick bestämma allting själv. Men jag hade visst fel där. Men jag kan ju inte låta bli att ha drömmar.”

Åkesson brast ut i sång.

Valet är nu över, svensken har slagit vad

Tänk så länge jag har väntat att bestiga Rosenbad

Löfven han har förlorat, åtta år har gått

Svär nu trohet till er nya ledare ni fått

Wohoho-wohoho Jimmie Åkesson

Wohoho-wohoho Jimmie Åkesson

Sätt upp massa murar, minska Sveriges biståndssats

Fast jag lova hjälpa massa flyktingar på plats

Sen gör vi oss av med varenda extremist

Om du inte håller med oss är du kommunist

Wohoho-wohoho Jimmie Åkesson

Wohoho-wohoho Jimmie Åkesson

Jimmie Åkesson, er statsminister

Kom och dyrka mitt feta ister

Åkesson, mot halalfascister

Ut där är dörrn

För nu ska Sverige bli som förr

Det var en kall vinter i Sverige år 2025. Jimmie Åkesson hade varit statsminister i tre år och förvandlat landet till ett totalitärt och fattigt samhälle. Nu när julen närmade sig uppmärksammades också alla de fattiga som levde på gator och torg i den svenska huvudstaden. Fattigpensionärer, tiggande romer och de invandrare och deras barn som ännu inte utvisats, levde i misär och segregation och gjorde allt i sin makt för att hålla värmen i kylan.

Detta berörde förstås inte Åkesson. Han hade startat flera kontor, varuhus och flyktingboenden. De anställda var alltsomoftast lågavlönade gästarbetare och invandrare. Åkesson hade tjänat storkovan på alla dessa verksamheter, men de stackars nyanlända som jobbade för honom fick inte ta del av vinsten. Jimmie Åkessons sekreterare Omar stod inför arbetsdagens slut med mössan i handen framför Åkessons skrivbord.

”Jo… eeh. Herr Åkesson. Det är såhär… att min son har sjuknat in och jag måste hämta honom på dagis. Finns det möjlighet att sluta tidigare idag?”

”Jovisst, sluta du tidigare, men du ska ha klart för dej att det blir avdrag på lönen.” sa Åkesson.

”Tack, herr Åkesson.” sa Omar och sprang hem.

Åkesson tittade uttråkat bland alla sina papper. Han drog en djup suck och såg ut över Stockholms snötäckta gator.

”Julen.” muttrade han. ”Vilket satans otyg. Alltid ska de gå där och prata om hur jobbigt alla fattiga har det och få en att känna dåligt samvete! Mina pengar får dom inte. Det är ett som är säkert.”

Åkesson hade lagt sig och sov gott. Plötsligt vaknade han av att fönstret blåste upp. Han tvingade upp sig själv ur sängen och stängde fönstret. Därefter hörde han en hes röst.

”Åkesssssssssooooonnn… Åkessssssssssssssoooonnn.” viskade det från korridoren.

”Aaah! Vem där!” utbrast Åkesson och tog sitt levande ljus och gick ut. Där satt en grå man klädd i trasor. Han hade en massa kedjor runtom sig.

”Vem är du?”

”Åååhåhååå! Vem jag är!” sa spöket. ”Jag är Olof Palmes ande. Och jag ska ta dig ut på en resa du aldrig kommer glömma.”

Han grep tag i Åkesson och flög ut med honom genom fönstret. De flög över Stockholms slumområden och Åkesson förskräcktes av att se stackars Omar som inte hade råd till mediciner till sin sjuke son. De kunde knappt äta sig mätta. Åkesson började för första gången tvivla på sig själv och sina tillkortakommanden. När Åkesson kom hem till sin dörr, började kofoten på dörren svälla upp och göra ljud ifrån sig.

”Åkessssssssoooonnnn…” viskade den.

Kofoten började mer och mer likna ett ansikte. Ut ur låset hoppade en annan ande fram. Det var Fredrik Reinfeldts ande.

”Vem är du?” sa Åkesson.

”Jag är Fredrik Reinfeldt, och jag ska hjälpa dej att minnas ditt dystra förflutna. Kom med mej här!”

Reinfeldt tog med sig Åkesson till ett litet hus. De kikade in genom fönstret och såg en fest från 90-talet.

”Men herregud! Kolla den där blyge lille pojken i hörnet! Det är ju jag!” sa Jimmie Åkesson.

”Just precis.” sa Reinfeldt. ”Det var innan du blev en girig rasist som bara tänkte på pengar.

”Och titta där! Det är ju… det är ju hon! Jasmine!”

”Du var ihop med den tjejen ett bra tag, kommer du ihåg?”

”Ja-a. Och här sitter jag nu och invandrare… världen är full med sina små ironier, ellerhur.”

De betraktade hur Jasmine började närma sig Åkesson.

”Jimmie, varför är du så tyst?” sa hon.

”Jag vet inte, Jasmine. Men plötsligt verkar det som att jag blir blyg och nervös varenda gång du är i närheten.”

”Men, Jimmie. Du behöver inte vara blyg. Var bara dig själv, vi står ju under misteln också.”

”Va-v-v-v-v-v-vaaa?”

”Kom nu, så dansar vi! Jalla, jalla, morgonfralla!”

De två kärlekskranka klasskamraterna började dansa på festen.

”Men vad hände sen, då?” undrade Jimmie.

”Jaaa, vad hände sen, va?” sa Frenrik Reinfeldt. ”Du blev kontaktad av partiet och det dröjde inte länge innan du började tjäna ihop stora förmögenheter. Låt oss spola fram några år.”

De betraktade hur Jimmie Åkesson satt inne på sitt kontor, fyllde i papper och räknade pengar. In kom Jasmine förkrossad.

”Jimmie. Jimmie. Du missade vår utekväll idag.”

”Nej, min kära Jasmine, jag struntade i det. Alldeles för dyrt, förstår du inte det!”

”Menar du att du höll dig undan och sket i det?”

”Njaaa, jag skulle inte säga sket i det… men eeee…”

”Det är slut nu, Jimmie. Din usling! Då går med i rasistpartier och du tänker bara på pengar, istället för vårt förhållande! Men då ska du få höra, jag gör slut! Tack och adjö!” Jasmine smällde igen dörren och Åkesson sjönk bekymrat tillbaka på stolen.

”Ser du som det går.” sa Reinfeldt. ”Men rasism, pengar och girighet. Det krossar drömmar och förhållanden, det krossar band mellan människor.”

”Jag fick aldrig se henne efter det där.” sa Jimmie och suckade.

”Följ med mig här, Jimmie. Så ska jag visa dig den tredje och sista anden.”

De begav sig till en dyster kyrkogård mitt i natten. Det första som slog Åkesson var hur Omar kom gående fram till en ny gravsten. Omar brast ut i gråt och lade sin sons favoritleksak vid graven.

”Nää usch, jag är ett monster! Ett monster!” utbrast Åkesson.

”Just det.” sa Reinfeldt. Din ovilja att ge Omar och hans familj en värdig ersättning gjorde att pojkens sjukdom inte gick att bota. Medicinerna har ju blivit så dyra nu. Följ med mig här nu.”

De vandrade genom kyrkogården och kom så småningom till en stor, mörk man vars ansikte skymdes, och vars ögon bara lystes upp av cigarren. Han grävde en stor grav.

”Vems grav är det där, herr dödgrävare?” sa Åkesson nervöst.

Dödgrävaren tog av sig luvan och blottade sitt ärriga ansikte.

”Det är din grav, herr ”statsminister! Muhahahahahaha!” Han knuffade ner Åkesson i graven och den tycktes vara oändligt lång, som om den ledde ända till helvetets eldar.

Jimmie Åkesson vaknade av att klockorna ringde en glad melodi. Han steg upp ur sin säng och tittade ut genom fönstret.

”Dra på trissor! Det är julafton! Jag måste… jag måste fixa en sak!” Jimmie Åkesson sprang ut i bara nattlinnet och började omedelbart skrika god jul åt alla han mötte på stan. Han gav pengar, mat och kläder åt de fattiga. När skymningen var påväg, gick han slutligen fram till Omars hus. Han ställde om till sin vanliga, bittra och obehagliga karaktär och knackade på dörren. Omar öppnade.

”Åh, goddag, herr statsminister.” sa han nervöst. ”God jul, förresten.”

”Ja, det hoppas jag.” muttrade Åkesson. ”Jag kom för att meddela er alla om ett par mycket viktiga saker.” Åkesson började kliva in genom dörren och Omar, hans fru och son började backa och bli rädda för honom.

”V-v-v- vaddå, herr statsminister.”

”Jag har hållit inne det här för länge. Omar, du ska få…”

Omar tog skydd och började skrika.

”Vad?”

”En check på hundratusen kronor, min vän.” sa Åkesson, nu med en betydligt trevligare röst.

Åkesson räckte checken till Omar.

”Menar du allvar?”

”Jag hörde att din son varit lite krasslig och att ni har det lite knapert. Så varför ska jag som är så rik inte dela med mig på självaste julafton?”

”Åh, tack herr statsminister!” utbrast Omar och kramade Åkesson.

”Och en riktigt god jul, mina kära vänner.” sa Åkesson. ”Men jag är inte statsminister länge till. Mitt sista år ska gå åt att åtgärda allt som jag ställt till med. Fattigdomen, arbetslösheten, segregationen och rasismen. Jag ska öppna gränserna för flyktingar igen och genomföra reformer. För de alltra fattigaste. Därefter lägger jag ner mitt parti.”

Och så blev det. Hösten 2026 avgick Åkesson efter att ha börjat få landet på fötter igen.

Tre nya teckningar

Kommer ni ihåg att jag hade slut på fantasi att teckna för bara några dagar sedan? Ikväll har jag färdigställt hela tre teckningar i datorn. Inte illa va? En av dem bestod dessutom av tre separata lager – berg, slott och bro. Himmeln – det fjärde lagret längst bak, är helt datorgjord. Tänka sig vad tekniken är bra nuförtiden, va? 🙂

Kraftsten livets frukt eller dödens gift?

Legenden berättar om hur dvärgarna började bryta en ny sensationell mineral ur de djupaste gruvorna i den gamla världen, då kontinenterna såg helt annorlunda ut. Vid den här tiden led världens befolkning av missväxt, epidemier och fattigdom. Befolkningen hade ökat för snabbt. Dvärgarnas upptäckt av kraftsten var en banbrytande magisk upptäckt. Den blålysande stenen kan användas för att skapa och förbättra förutsättningar för liv. Denna mineral kan få saker att växa och om den konsumeras av livsformer kan deras livslängd dubbleras, ja, kanske till och med tiodubblas. Vattendrag rensas från smuts och föroreningar och ödelagd natur kan börja växa efter år av försumpning.

Som du nog kan föreställa dig, började denna sten brytas i omfattande skala och få kungarikena och civilisationerna att blomstra. Krigen i världen tog slut, eftersom alla människor, alver, dvärgar och andra varelser började åtnjuta sådant välstånd och överflöd att ingen lämnades utanför längre. Skogarna började växa och haven och sjöarna började leva.

Nu torde väl inget kunna gå fel? Inte för vanligt folk i alla fall? De enda som förlorade på framgången var de giriga köpmännen i Internationella Kompaniet. Detta kompani var en sammanslagning av köpmän och godsägare som fått lägga ner sin verksamhet på grund av att krig och fattigdom minskade i världen. Kompaniets rikaste man – Alnor Grullion – investerade astronomiska summor pengar för att Silverbanken skulle få patent på all produktion av och utvinning av kraftsten. Patentet fullbordades och för första gången sattes ett pris på Kraftstenen. Det började enbart med ett par kopparmynt, men då konsumtionen ökade och kompaniet tjänade mer och mer pengar var de tvungna att förhindra att all kraftsten tog slut. På trettio år hade priset på kraftsten höjts med tio miljoner procent, vilket orsakade fullständig hungersnöd och massarbetslöshet i hela världen. Dvärgarnas löner hade inte höjts en penny under den här tidsperioden.

Dvärgarnas uppror mot gruvherrarna ledde så småningom till ett storskaligt världskrig mot Kompaniet, Silverbanken och Alnor Grullion själv. Kriget ledde till en splittring mellan öst och väst, där dvärgarna ställde sig på upprorets sida och alverna ställde sig på Kompaniets sida. Det största alviska kungariket Elissaya höll sig neutralt för att reda ut sina egna ekonomiska kriser.

När den alviska staden Asteria totalförstördes i slaget om Asteria, där kompaniets drakar sprutade sönder hela staden, tvingades Elissayas kung Dalrig välja sida. Och han valde upprorsmännen och dvärgarna. Det visade sig att kompaniet hade infiltrerats av en mycket mörk kraft – demonernas och gorvylernas härskare – Galin hade fått Grullion på fall och dödade därefter Grullion för att ensam ta kontroll över kompaniet. Kompaniet bytte namn till Svarta Armén, med sitt säte i landet Koralia. Det var nu som alla fraktioner enades för att krossa ondskan. I slaget om Koralia dräptes Galin av prins Veldemir av Wildermark, son till kung Kaldemir. Tio miljoner ton kraftsten tillhörde nu folket och forslades tillbaka till kraftstensgruvorna och butikerna. Ondskan var därmed krossad.

Där fanns enbart ett litet problem och det var en stor hemlighet som upptäcktes i Forkanos ruiner – den röda kraftstenen, även kallad anti-kraftsten – ett otroligt giftigt och instabilt material som förstör allt i sin väg och förgiftar det. Den som är nära denna rödlysande sten dör inom några minuter. Och där sådan sten har legat kan inget växa eller leva på tusentals år. Medan den blå stenen är ett fast material, så är den röda stenen ett instabilt material som sprider sig till alla som rör vid det eller kommer nära det. En person som sett röd sten på tio en kilometers avstånd kommer efter några timmar att drabbas av illamående. Sedan börjar utslagen sakta men säkert växa fram på huden. Huden förvandlas efter några dagar till öppna sår och blodet börjar rinna ur näsa, mun, ögon, öron och alla andra kroppsdelar. Till sist tynar personen bort och avlider. Och där en drabbad person har befunnit sig kan inget växa på kanske tjugo år.

Röd kraftsten hade framställts i ett enda syfte. Att förgifta världen så att all världens demoner och otyg kunde ta över. Men det dröjde förstås inte länge förrän människorna började stjäla röd kraftsten i syfte att använda den mot all ondska. Problemet är bara att de enda som kan kontrollera röd kraftsten är de som behärskar mörk magi. Och de enda som kan använda blå materia som vapen är just de som behärskar ljus magi. Mer om detta i nästa blogginlägg som handlar om davanierna och advorekerna – två sidor av samma mynt – ljus och mörker. Davanierna var en helig orden av Imperiets beskyddare som skulle förgöra all ondska med hjälp av sin ljusa magi. Advorekerna var deras motståndare, som behärskade den mörka magin och arbetade med att förleda davanier med löften om allt de någonsin kunnat önska sig.

Nationaldag och bad

Det här har varit en givande vecka på många sätt. Jag har på mycket kort tid färdigställt kapitel ett och kapitel två på min roman. Äntligen känns det som att jag vet precis hur jag ska göra för att inte köra in mig i en återvändsgräns i handlingen. Det känns som att den stora stagnation jag upplevt i mitt skrivande ända sedan depressionen 2012, har börjat avta. Jag kan skriva igen utan att ha varken prestationsångest eller brist på fantasi.

Ett par dåliga saker har hänt också. Igår togs min Youtube-kanal ner utan en enda förklaring. Jag fick ett meddelande om att min kanal stängts ner på grund av upprepade fall av hets mot folkgrupp. Men både jag och alla andra vet att min kanal inte sysslar med sånt. Troligen rör det sig om massanmälningar. Samma dag blev nämligen mitt Facebook-konto bannat i tre dagar. Båda dessa incidenter inträffade EFTER att jag börjat hjälpa en väldigt utsatt vän mot Joakim Lamottes hatsvans. Jag har överklagat anmälan till Youtube och har så länge startat upp en backupkanal.

På backupkanalen har jag min första podd, nationaldagen till ära. https://www.youtube.com/watch?v=EfpmDrdQ_j4

I samband med nationaldagen har jag gjort en Metal-cover på Du gamla, du fria, vilken ni kan se här. https://www.youtube.com/watch?v=5qv2sIpuFMk

Glöm inte prenumerera på min nya kanal på: https://www.youtube.com/channel/UCrEgapUJc3dqWHh86k4PD0g

Sist men inte minst så har jag badat utanför Ystad. Min pappa filmade och allt finns nu online som bildbevis! Det var faktiskt inte så kallt som jag trodde att det skulle vara. Varning för blek tjockis. Jag vill önska er alla en fortsatt fin nationaldag! På återseende. 🙂

Resan till Krakow: Dag – 4 och 5

Torsdag. Vädret var lite gråare idag. Vi skulle bege oss till den stora saltgruvan utanför Krakow. Vissa delar av gruvan är fortfarande i bruk. Saltet kallades för det vita guldet, eftersom det var hårdvaluta i Polen under medeltiden och en bit framåt. Bussresan dit var ganska så lagom lång. Väl framme vid gruvans entré såldes souvenirer av olika slag. Jag noterade först krucifixet ovanför ingången till det gamla rangliga trapphuset. Det visade sig senare att den här gruvan var en djupt katolsk plats och långt ner under marken finns där en gigantisk underjordisk katedral inhuggen i berggrunden. Först skulle vi gå ner i de mycket branta trätrapporna. man ville inte gärna titta ner emellan räckena, för utsikten ner skulle ge den allra djärvaste höjdskräck.

Guiden var en riktigt rolig spjuver som skämtade mycket om och med oss studenter. När vi kom längre och längre ner utforskade vi olika massiva statyer av olika polska och slaviska hjältar och sagogestalter. Längst ner fanns den fantastiska katedralen. De som hade keps var tvungna att ta av sig den för att visa respekt. Då var det någon skojare som frågade: ”May I take of my shirt as well?” Också skrattade guiden och svarade: ”Off course you can, and we’ll kill you, hahaha.” Vi alla skrattade åt den fräcke guidens sinne för humor och att roa ungdomen.

Vid den stora mekanismen valde guiden ut mig och några andra pojkar att tillsammans springa runt i cirklar och driva hjulet framåt. Men självklart hamnade jag på fel fel sida. När de andra började springa och snurra hjulet knuffades jag fram och släpades runt, runt, runt. Jag bad dem stanna så jag kunde ställa mig på rätt sida av handtaget.

Davincis mästerverk i stenversion.
Altaret
Den lysande gölen längst ner i gruvan bestod av mer salt än i döda havet. Den var dock väldigt vacker.

Hissen upp var rolig, för den gick väldigt snabbt. Vi trycktes ihop åtta personer i en mycket liten hiss och förstes upp i samma fart som en bil på en landsväg. Men resan hade tagit på mina krafter. Även om det var fantastiskt, så var det också ett stressmoment. Vi kom ut i ljuset igen och åkte hem till Krakow. Den här dagen skulle vi också ta nattåget tillbaka till Swinoujscie. Men det var långt kvar och det fanns mycket att utforska.

Jag gick ut med några lärare och utforskade Krakows stadskärna. Vi satte oss och åt en bastant måltid på en mexikansk restaurang. Den mycket vackra och trevliga servitrisen lade fram en fläskkotlett med pommes. Det var en helt okej måltid. När vi lämnade restaurangen tog servitrisen en knallpulverpistol och sköt oss. En minst sagt annorlunda tradition att säga hejdå till sina kunder. Nöjda gick vi därifrån och tog några foton på arkitekturen.

De judiska kvarteren var nästa mål. Det var en väldigt blandad miljö. Ena stället var nästan som ett getto, men trasiga trafikljus, galna trafikanter, udda butiker och grafitti överallt. Men själva centrum av de judiska kvarteren var väldigt fint och gammelmodigt, precis som Krakow, men lite mindre och enklare. Vi besökte en synnerligen annorlunda krog med en mörk och lättbelyst atmosfär. Inredningen verkade inte ha ändrats sedan cekelskiftet. Det enda som fattades var rökelsen och cigarrerna, så var verkligen den gamla 1800-talskänslan fullbordad.

Att gå in i den här katedralen kostade förvisso en allmosa, men det var helt klart värt utsikten.

Tiden gick och vi begav oss mot tåget. Den här gången behövde vi inte byta tåg, utan åkte med samma tåg hela vägen till Swinoujscie. Jag sov gott den kvällen. På fredagen den tionde maj var vi framme i Swinoujscie och efter lunch tog jag lite snacks vid macken strax bortom hamnen. Precis som vi hade gjort på vägen dit, spelade vi spel, åt och drack vad vi behagade och umgicks på bästa möjliga sätt på färjan. En av mina vänner blev riktigt full och sprang omkring och tramsade och snubblade i Terminalen i Ystad. Två äldre damer gick förbi och blev märkbart irriterade.

”I’m sorry, we are from Sweden.” sa jag till damerna.

”Du Love, jag tror att de damerna också var från Sverige.” sa min lärare. Min pappa fixade taxi i Ystad och jag åkte hem mycket nöjd och belåten. Detta var ett äventyr jag sent skulle glömma.

Resan Till Krakow: Dag – 3

Det var onsdag den åttonde maj. Pigg och glad vaknade jag med mina rumskamrater i den fina lägenheten. Nu var det dags. Vi skulle besöka Auschwitz med guide. Jag hade förberett mig mentalt på det här ganska länge. Bussturen dit varade ungefär en timme. Det var fint väder och guiden berättade lite om historien bakom olika byggnader som vi åkte förbi. Väl framme vid Auschwitz samlades vi utanför entrén. Jag blev nervös. Skulle jag verkligen klara av det här?

Vi gick över stenplattorna under den ökända skylten ”Arbeit Macht Frei.” ”Arbete ger frihet.” Det var orden som stod utanför entrén för att ingen skulle tro att det försiggick något skumt i lägret. Taggtrådarna och barackerna fanns kvar. Vi gick in i gaskamrarna medan guiden berättade om fasorna som pågick. Vi kunde fortfarande se hur de hade klöst med naglarna på betongväggarna inuti gaskamrarna.

Värst av allt var att se alla kvarlevorna. Flera hundra kilo människohår bakom glaset. Alla familjefoton som judarna haft med sig på sin sista färd. Jag grät som allra mest när jag fick se de små barnkläderna och de små skorna. Detta hade alltså tillhört ett barn på riktigt. Efter att ha tagit oss igenom lägret var jag lättad. Äntligen var det över. Men då förklarade de för mig att detta bara var det lilla lägret. Det stora lägret, från vilket jag tyvärr inte har några bilder, var kvar att besöka. Jag fick en klump i magen.

Väl framme vid lägret var där taggtrådsstängsel så långt ögat kunde , både åt höger, vänster och en kilometer framåt. Här gick vi på den ojämna krossade stenmarken, som SS-männen hade använt för att tortera judarna och de andra fångarna. Det var ett enormt fält. Fruktansvärt sterilt och ödsligt. Vid minnesplatsen i slutet samlades flera människor, inklusive ett helt gäng ortodoxa judar som ville visa sin sorg och respekt för de drygt sex miljoner judar och miljoner andra som brutalt mördades under andra världskriget.

Högar av krossade glasögon från de fångar som mördats i lägren.
Ägodelarna var ofta vardagliga och helt värdelösa, vilket tydde på att fångarna inte hade en aning om att detta var deras sista resa.
När jag såg de små barnens jackor och skor brast jag ut i gråt fullständigt, men jag lyckades ändå ta bilderna.

När röda armén intog och befriade lägret, så arresterade de själva lägrets chef, som jag glömt namnet på. De dömde honom till döden och hängde honom i den här galgen för brott mot mänskligheten. Många hävdar att rättvisa skipades, i och med att chefen för det här dödslägret slutligen själv blev dödad i sitt eget läger.

Det som chockade mig mest var dubbellivet som en av lägercheferna hade. En av dem var en god och omsorgsfull familjefar. När han anlände till lägret med sin dotter höll han dottern i ena handen och geväret i den andra. Sedan skickade han iväg henne till sitt kontor och utförde sin dagliga syssla med att skjuta ihjäl hundra till tvåhundra människor. När arbetsdagen var slut åkte han ut på stan med sin lilla dotter. De gick omkring och hade det mysigt och han köpte glass till henne. Som vilken pappa som helst skulle ha gjort. Att döda tvåhundra oskyldiga människor var ingenting för honom.

Något skärrad åkte jag med bussen från Auschwitz-Birkenau. På kvällen käkade vi ute och därefter la jag mig och sov gott. Jag förberedde mig inför nästa dag. Och vad som hände där, det får ni se.

Resan Till Krakow: Dag – 2

Vi lämnade Warszawa på ett betydligt rymligare tåg. Det jag märkte direkt med södra Polen var att landskapet var mer öppet. De dystra skogarna öppnade upp sig mer och mer till en gemytlig landsbygd med kullar och pittoreska små villor. De påminde mycket om de märkliga villor som kan ligga på landsbygden utanför turistorter i Sydeuropa, till exempel Bibione i Italien.

När vi väl var framme i Krakow gick vi först ut genom stationen och genom gallerian. I Krakow finns många gamla bygnader kvar, eftersom nazisterna använde det som sitt polska högkvarter och därmed inte bombade staden, som de gjorde med Warszawa. Vi kom ut på ett torg av monumental prakt. Det var gigantiskt och omringat av statyer och renässanspalats. Därefter vandrade vi mot stadskärnan och jag blev fascinerad av en stor ringmur, som det fanns kvar stora delar av. Allting i Krakow var större och mer praktfullt och storslaget. Även de små vanliga husen var stora, med svenska mått mätt. Inne på stortorget fanns en massiv medeltida katedral. Den var underbar. Mitt i torget fanns den stora saluhallen med massor av olika souvenirer och krimskrams, sådant som jag gillar. Många smycken hade kopplingar till gammal slavisk mytologi.

Hotellet vi bodde på var verkligen inget vanligt hotell. Det var rena lyxen. Efter att ha hemmastadgat oss gick vi ut på rundvandring i stadskärnan. Trots att en polsk Zlotti är värd nästan tre kronor, så var allting billigare, till och med räknat i kronor. För endast 20 zlotti, alltså runt 60 kronor, kunde du få en av världens godaste pizzor. Då snackar vi inte pizzeriapizza utan gourmetpizza på en äkta italiensk restaurang. Jag var så nöjd med maten och smickrade kockarna så mycket så att jag och mina studentvänner fick gratis kakor att ta med hem.

I slutet av dagen besökte vi den där märkliga katedralen som mer påminner om en fästning. Tyvärr har jag glömt namnet på den. Efter att av misstag kommit in i en kyrka mitt under högmässa och fått arga nunnor efter oss, begav vi oss mot den stora katedralen. Muren på utsidan var massiv, men ni skulle sett insidan av den kompakta byggnaden. Inte nog med att där fanns präster, nunnor och kyrkliga människor. Jag tror även att vi såg självaste biskopen av Krakor. Han hade nämligen en sån där filt med ett kors över sig, och en sån där liten biskopsmössa. Men mest underligt var att där stod en man i en svart medeltida rock, med sån där struthätta. Vem var denna mystiska vandrare? Kan det ha varit en pilgrim som tagit sig till katedralen?

Efter en händelserik dag i Krakow la jag mig i hotellrummet och kollade på Game of Thrones. Därefter förberedde jag mig för utflykten till Auschwitz-Birkenau, dagen därpå.

Jag kunde naturligtvis inte låta bli att ta några bilder på affischen med mitt favoritband – Sabaton, som är väldigt populära i Polen.

Resan till Krakow dag – 1

Måndag, den 6 maj 2019

Jag skulle egentligen skrivit det här inlägget mycket tidigare, men eftersom min mobil gick sönder var jag tvungen att skaffa bilderna från Onedrive till den nya mobilen. För två veckor sedan reste jag och mina studentkamrater på Östra Grevie Folkhögskola till Krakow, Den sjätte maj var det i alla fall dags. Vi samlades vid färjan i Ystad och kvart i ett och tog därefter färjan mot Swinoujscie i Polen. På färjan spelade vi spel, prövade polsk mat och hade allmänt roligt under de nästan åtta timmar vi skulle tillbringa på färjan.

Väl framme vid Swinoujscie, en ganska så nergången gammal station, med mycket kvarlevor från den gamla gråa kommunisttiden, tog vi nattåget mot Warszawa. Det var väldigt trångt och jag var på gränsen till lite klaustrofobi. Men det hade sin charm. Konduktören var en välklädd herre som trots sin höga ålder kunde hyfsad engelska. Det var ganska konstigt. Det verkade faktiskt som att polackerna är var betydligt bättre på engelska än tyskarna, vilket är lite märkligt då Tyskland rent historiskt alltid tillhört västblocket ända sedan andra världskrigets slut. Förutom då Östtyskland, kanske. Min lillebror har precis varit nere och arbetat i Tyskland en vecka, inom verkstad. Enbart en person där kunde hyfsad engelska och då var det dessutom unga människor.

I alla fall. Innan Warszawa var utsikten från nattåget ganska så tråkig. Naturen var väldigt typisk svensk eller skånsk och inte särskilt annorlunda. Stationerna var ofta kusliga och förfallna. Men efter Warszawa, längre söderut började något hända. Landskapet öppnade upp sig och skogarna blev… ja, jag vet inte hur jag ska beskriva dem, men de blev annorlunda. Det blev mer och mer som naturen i ”The Witcher III: Wild Hunt.” Det är för övrigt ett polskt spel, bör tilläggas. I Warszawa, som totalförstördes 1944, fanns där väldigt lite att titta på, av de få byggnader vi såg. Men där var en byggnad som var speciell. Det var ett stalinistiskt monument. Den stalinistiska arkitekturen var en helt egen stil. Det är som att blanda den gråaste, tråkigaste betongarkitekturen med den ståtligaste, vackraste och mest utsmyckade katedralkulturen. Resultatet blir en mer massiv, rejäl version av ett renässansslott. Ganska unikt faktiskt, Vi var inne på dag två nu, så i skrivande stund måste jag avsluta inför nästa avsnitt. Då tillkommer även flera bilder.

Den här bilden är inte tagen av mig…

Skrivuppgift i svenska kan bli bok

Jag beklagar min frånvaro. Jag har dels varit i Krakow med Folkhögskolan och därefter har jag kastats in i nya uppgifter i svenskan. Just nu har jag skrivit klart utkastet till en berättelse som vi skulle skriva i svenskan under uppgiften ”Kreativt Skrivande.” Jag är så nöjd att jag har tänkt göra det till en egen bok. Ni får gärna komma med konstruktiv feedback på Kapitel 1, som ska lämnas in nästa Tisdag.

___________________________________________________________________________

När tiderna förändrades och mörkret kröp tillbaka över människornas länder kunde man vara säker på att pöbelns blodtörst skulle skörda nya offer. Senast under den svarta döden, vars eftermäle fortfarande satte sina spår i Europa, då var det judarna som skulle brännas på bål. Nu uppstod en ny farsot i södra Tyskland. Det var troligtvis ännu ett utbrott av pest. Den här gången var det Reinwald som drabbats av ohyran. Reinwald var en storstad med eget stift, belägen mitt i alpernas högland i en majestätisk dal. Runtomkring reste sig berg och urskogar av både barrträd och lövträd. Staden i sig var omgiven av en stor stenmur och mitt i den pittoreska stadskärnan reste sig den magnifika St Matteus katedral med alls in gotiska prakt.

Medan människors vardag flöt på som vanligt på eftermiddagen gick fader Rickard ut genom kyrkans bakgård. Det var den herrens år 1436, den tredje augusti och solen stod högt på himlen. Fader Rickard var en kort liten skallig man, med en rätt så ordentlig mage att bära på. När han hade gjort sina behov gick han ut från dasset och såg till sin förtvivlan broder William stå utanför. Han såg hemsk ut… som om en farsot tagit honom.

”Broder William.” sa Rickard förtvivlat. ”Du är ju sjuk. Låt mig titta på dig.”

”Rör mig inte!” väste William. ”Du måste varna dom andra. Mina sista dagar nalkas.”

”Du skrämmer mig! Vad är det frågan om?”

”Pesten! Titta på mina händer.” William visade sina händer för Rickard. De var fulla av svartröda varbölder. Rickard gjorde korstecknet och tittade förtvivlat upp mot sky.

”Aldrig trodde jag att denna farsot skulle komma tillbaka.” sa han uppgivet och slog ihop sina händer i en tyst bön.

”´Broder Rickard! Dina böner hjälper inte. Lyssna på mig här. Döda mig innan det är för sent. Bränn min kropp och gör allt du kan för att stoppa farsoten. Men för säkerhets skull måste du tala med Domaren Fritz Wulkhoff. Varna allihopa!”

”Jag dödar inte dej broder! Aldrig!”

”Du måste! Döda mig, bränn min kropp och meddela Wulkhoff omedelbart.”

Rickard bröt ut i gråt och tittade förtvivlat ner i marken. Han ville krama sin vän men insåg sedan att han hellre ville vara frisk. Han fattade mod och drog sin dolk ur bältet.

”Farväl, broder, William.” sa Rickard.

”Farväl, käre broder.” sa William. ”Få det kvickt överstökat nu.”

Rickard stod mållös ett par sekunder, men när han väl hade samlat sig, högg han dolken i hjärtat på sin vän utan att röra vid honom. William föll sakta till marken och somnade in. ”Tack, broder.” var hans sista ord. Rickard var så illa medtagen att han tappade dolken på marken. Han viftade försiktigt med handen ovanför Williams lik och sa: ”Domine, in altera parte Frater William pacem invenies. Amen.”

Hela kvällen gick åt att bogsera liket på en bädd av kvistar och ved. Efter att ha tänt på brasan såg Rickard till sin förtvivlan sin döde vän slukas av lågorna. Gråtet fastnade i halsen och han föll på knä och grät som han aldrig gjort tidigare. Efter att ha torkat sina tårar i några minuter sprang han uppför trappan i klocktornet och började därefter ringa i den största av alla klockor. Varningen hördes i hela staden.

Franz Hulkhoff anlände på natten i en vagn dragen av två starka hingstar. Med sig hade han kyrkans män, knektar och en gigantisk gestalt på över två meter. Endast silhuetterna syndes i skymningen.

Några dagar senare förhördes Rickard av domare Wulkhoff. Det var en svartklädd karl med barsk uppsyn. Han var lång och reslig och hans religiösa ögon lyste under hans aggressiva buskiga ögonbryn.

“Broder Rickard av Franciskanerordern.” inledde han med sin djupa, respektingivande stämma. “Du står anklagad för mordet på Broder William av Franciskanerordern. Hur ställer du dig till dessa anklagelser?”

Rickard tittade skamset ner i golvet en kort stund och funderade noggrannt ut sitt svar.

“Skyldig.” sa han besviket. Åhörarna i domstolen blev chockade.

“Vad har du att säga till ditt försvar?”

Rickard fattade mod och tog ett djupt andetag och tittade sedan åhörarna i ögonen och förberedde sitt tal.

“Domare Wulkhoff. Ja! Jag är skyldig! Jag har dödat en broder och en vän med berått mod… Men, domare, jag har inte gjort något annat än vad du eller en annan skulle göra för en god vän… och för invånarna i staden. Ni måste förstå… att broder William var svårt sjuk… och hans lidande skulle bara bli värre inom kort. Han till och med bad mig att döda honom och därefter bränna hans kropp… för att undvika farsoten att spridas till mig och er andra här i salen. Det jag gjorde var av barmhärtighet och för er invånare här i staden. Den svarta döden – pesten är tillbaka. Ingen av oss vill ha den här igen, tro mig.”

“Svär du vid vår herre Jesus Kristus att din vittnesbörd är sanningsenlig och korrekt?”

“Jag svär vid fadern, sonen och den helige anden.” sa Rickard. Domare Wulkhoff lutade sig tillbaka.

“Obduktionen av broder Williams brända kropp hittade spår av smälta varbölder. Obducenten ligger numera för döden i pest…” sa Wulkhoff bittert. “Vi hittade även ett handskrivet pergament undertecknat broder William, där han bekräftar att det var han själv som ville bli dödad på grund av sin sjukdom. Det är hans handstil. Du har tur idag, Rickard. Du har gjort en beundransvärd insats för en broder, en vän, och för alla invånare i Reinwalds stift. För detta tackar vi dig. Du är fri att gå.”

Lättnaden kom som en chock över Rickards själ. “Tack!” utbrast han överraskat. “Tack så hemskt mycket, ers helighet!”

Kvällen inföll. Domare Wulkhoff satt inne i sin mörka kontorskammare tillsammans med sin smala lilla rådgivare Franz Clemens.

“Du vet vad jag kommer göra, sir Franz.” sa Wulkhoff hotfullt.

“Staden står till ditt förfogande, ers helighet.”

“Gör i ordning bålen… hämta olja… förbered domstolen på utdragna häxprocesser…”

“Ska bli, ers helighet.”

När det hade blivit mörkt anlände kyrkans män till torget med sina journaler och flyttbara skrivbord. Samtidigt kom knektar och bödlar med sina tortyrinstrument rådo. Ledaren för dessa mörkermän var ett muskelberg, betydligt högre än två meter. Iklädd en svart, massiv rustning klampade han fram och endast hans ursinniga ögon kunde urskiljas genom ögongluggarna. När han andades blåstes vattenånga ut genom visiret. Hans ena öga var dessutom ett emaljöga. Alla i staden visste nu vad som komma skulle, Under natten knackade man runt på dörrarna. Franz Clemens stod framför dörren när en ung vacker kvinna med lockigt svart hår öppnade. Hon hade en rejäl urringning och var ganska så solbränt i hyn. Clemens blev förvånad över hennes skönhet. Han noterade att kvinnans hår var kolsvart som natten och att hennes långa kjol hade färgglada exotiska mönster. Till och med hennes naglar var vassa. Hennes hus var inte som en normal stadsbos hus. Spindelväv krönte varenda bjälk och skelettdelar och örter hängde i taket. Fullträff direkt, tänkte Clemens. Det här var helt klart en häxas hus.

“Godkväll frun.” sa Clemens med sin överdrivna vänlighet som han lade sig till med för att verka vänlig. “Jag beklagar att jag stör så här sent mitt i natten.”

Kvinnan visste inte vad hon skulle säga. Svetten rann för pannan och hon visste att det här var slutet för henne. Hon kunde först inte få fram ett ord. Men efter ett tag fick hon fram det.

“Mitt hem är ert, ers helighet.”

“Så schangtilt av er, frun.” sa Clemens och dundrade in genom porten tilllsammans med sina knektar. “Genomsök huset. Ta ögongodiset till förhör.

“Ska det verkligen behövas, ers helighet!” utbrast kvinnan stressat.

“Jag är en kyrkans man och gör vad herren befaller mig, unga dam.”

“Titta här!” skrek en av knektarna och höll fram en risig gammal kvast i ena handen och en kolsvart katt i andra.

“Den svarta katten! Och kvasten!”

“Hittade du något i köket.” sa Clemens. Vakten ledde in Clemens till det trånga lilla köket och då såg han en gigantisk kittel med en bubblande grön vätska som lyste upp hela rummet. På hyllorna fanns dösskallar från katter, oxar och grisar, samt ockulta kokböcker och besvärjelseböcker. Clemens drog fram sitt kors och bad en tyst bön för att skydda sig mot denna djävulska åsyn.

“Ta alla bevis ni kan och för häxan till domstolen.” sa han därefter barkst utan tillstymmelse till rädsla eller ånger i sin stämma.

Efter en sömnlös natt i en kall fängelsehåla leddes den stackars kvinnan ut i samma sal som broder Richard hade förhörts i. Nu stod nu fattiga kvinnor i olika åldrar på kö för att ställa sig längst fram och bekänna sina brott.

“Erika Flimmer.” sa Wulkhoff. “Erkänner du dina brott och erkänner Jesus Kristus som din herre och frälsare?”

“Herr domare… jag…”

“Tystnad!” röt Wulkhoff. “Ja eller nej, räcker.”

“Du kan tilltala hans helighet med hans korrekta titel eller inte alls.” sa Franz Clemens.

“Vad har jag gjort? Jag måste ju få veta?” utbrast Erika förnärmat.

“Du har gjort dig skyldig till häxkonster, svartkonst och sataniska riter. Erkänner du dina brott och erkänner Jesus Kristus som din herre och frälsare.”

“Hur ska jag kunna förneka ett brott jag inte begått? Detta är galenskap!”

“Tystnad! Ta henne till bålet och förbered avrättningen!” Två vakter grep tag i gumman och hon skrek i förtvivlan.

“Jag svär vid herren! Ni har gjort ett misstag i era papper! Släpp mig!”

“Och förse henne med munkavel!” skrek Wulkhoff. “Nästa!”

Morgonen därpå låg dimmorna täta över berg och dalar. På stigen som slingrade sig längst bergets vägg red en reslig man på en stor, svart arbetshäst. Hans namn var John Wolf. Han var en stilig man i trettioårsåldern. Han hade dragit upp sin hätta över huvudet, samtidigt som han dragit upp en sjal över näsa och mun. När han såg staden i fjärran stannade han upp med hästen och drog ner sjalen. Han fällde även ner sin hätta och blottade sitt bruna, lockiga hår. Trots sin kraftiga benstomme, så var det något femenint över hans hår. Åskan dundrade plötsligt i skyn och blixtar slog ner i ett berg längre bort. Hästen fick panik och stegrade sig.

“Woaw, woah!” ropade han för att lugna sin häst. “Lugn nu, pojken!”

Sedan kom regnet. John red vidare och hoppade av hästen när han kommit in i höglandsskogen. Han föll på knä och satte sitt långa silversvärd i marken för en stilla bön. Regnet öste ner.

“Herre! Jag tackar dig för att ha kommit ända hit i säkra händer. Giv mig kraft och lycka inför den ondska jag går tillmötes. Och om jag dör, snälla, förlåt mig för mina synder, ty de är många och bortom all bot, låt mig få en plats vid hennes sida en sista gång. Låt mig se henne. Amen.”

John reste sig och satte tillbaka svärdet i skidan. Sedan tog han upp ett mycket vackert silverhalsband ur sin ficka. Det var av rent silver och medaljongen föreställde en duva med utslagna vingar. Dystert betraktade han halsbandet och drog en djup suck. Mörka tankar hemsökte honom. Det var tankar från det förflutna.

Plötsligt såg han henne. Elina. Hon kom gående mitt i skogen i en vit silkesklänning. Hennes mörkbruna hår glänste i det våta regnet och hon var lika vacker som alltid. De två kramades och kysstes en lång stund. Därefter såg de varandra i ögonen.

“Elina!” utbrast John med gråt i halsen.

“John! Jag har bett för att du ska komma tillbaka!” sa Elina.

“Du vet att jag alltid kommer tillbaka, Elina.”

“Minns du när jag gav dig det halsbandet?” sa hon med nostalgi och kärlek i rösten.

“Jag kommer alltid minnas det, älskling…”

“Jag älskar dig… så mycket.”

“Jag älskar dig…”

De kramades en gång till, men då kvicknade mannen plötsligt till och märkte hur han enbart kramade sig själv. Hans stora kärlek fanns inte i hans armar längre. Han såg sig förtvivlat omkring och insåg än en gång att han skulle gå ensam på denna jord till sin död. Trots att han drömt samma dröm åtskilliga gånger, var hon lika verklig och levande varenda gång. Och varje gång han vaknade ur sina syner blev han lika förkrossad. Hans ben skakade och allting kändes värdelöst. Och så skulle det troligtvis förbli, befarade han.

Regnet lade sig och himlen öppnade upp sig något. Men det var fortfarande grått och trist. Kvinnor skrek medan de brändes på bålen. Byråkrater satt med bläck och penna för att skicka fattiga stackare som stod på kö åt höger eller vänster.

Medan stanken av bränt kött tärde på knektarnas disciplin, stod Franz Clemens och gnagde aggressivt på ett grönt äpple med stor aptit. Han älskade åsynen av människor som brändes på bål. Lukten var han van vid. Det här var ingenting för honom. I fängelsehålorna arbetade bödlar och knektar med tortyren av kvinnor och män. Skriken var öronbedövande. Det stora muskelberget med den svarta rustningen var skicklig med sina knivar och tänger. Eftersom man inte såg hans ansikte för hjälmen, så ingjöt åsynen av honom skräck hos människor. Stor som ett hus var han. Medan skriken hördes ända upp till Wulkhoffs kontor satt han och fyllde i papper med fjäderpenna och bläck.

“Våra män är traumatiserade, ers helighet.” sa Franz Clemens. “Att tortera tio personer om dagen är ingenting kanske… men hundra personer… det är en annan sak.”

“Jag trodde du visste vid det här laget att det här är häxprocesser, ingen barnsaga, herr Clemens.” sa Wulkhoff. “Vi har ju Sir Wolfstein. Han vet vad han sysslar med.”

Sir Wolfstein var namnet på det stora muskelberget med svart rustning.

“Om du säger så, ers helighet.”

Terrorn över staden fortsatte. Erika fördes motvilligt fram till bålet. Hon började kallsvettas. När hon såg hur de andra kvinnornas skinn smälte i lågorna kunde hon inte längre stå upp. Tårarna rann och hela hon skakade. Nu skulle hon dö, det visste hon. Hon ville bara hålla för öronen när hon hörde kvinnor skrika av smärta.

“Upp med dig!” skrek vakten och spartkade till Erika så att hon reste sig upp. De grep tag i henne och förde fram henne till Clemens skrivbord.

“Släpp mig! Släpp mig, era svin!” skrek hon. Franz Clemens fick upp ögonen på hennes urringning. Hon var väldigt vacker, tyckte han.

“Men hoppsan. Här har vi garanterat en storbystad vacker häxa.” sa han från sitt lilla skrivbord. Han reste sig upp och gick lugnt fram till henne. Han tog försiktigt tag i ett par av hennes lockar och tittade på henne med förtrollad blick.

“Du har vackra lockar.” sa han med en överdrivet känslig ton. Sedan gick han närmare henne. Erika kände hans andedräkt.

“Det är något med ögonen…” sa han förhäxat. “Dom där ögonen. Så vackra ögon.” Han kom närmare och närmare och började försiktigt smeka hennes kind, medan skräcken rusade genom hennes själ.

“Dom säger att ni häxor är fula. Hm?” viskade han i hennes öra. Han klappade hennes kind och lade en av lockarna åt sidan. “Men du är ju inte ful. Du är ju vacker.”

“Kom inte nära mig, din otäcka karl!” röt kvinnan och spottade honom i ansiktet. Clemens torkade han bort spottloskan och skakade på huvudet med ett hånfullt leende. Därefter kastade han sig mot henne och kysste henne aggressivt på munnen, medan hon panikslaget försökte knuffa bort honom. Franz besinnade sig och över hans ansikte sänkte sig en svart skugga av ilska.

“Du, okristliga kvinna med kolsvart hår och urringning som trycker ut dina bröst! Du försökte förhäxa mig med dina sataniska trollkonster. I domare Fritz Wulkhoffs namn dömer jag dig till döden genom att brännas på bål!”

“Här går det hett till…” hördes en röst. Det var John. Alla riktade nu blicken mot honom. “I ordets egentliga mening.” tillade han och klev av sin häst.

“Vad vi gör angår inte dig, ditt råskinn.” röt Clemens och höll fram sitt krucifix framför honom.

“Jo, det gör mdet faktiskt. Annars hade ni väl valt ett lite mer diskret ställe att avrätta häxorna på, hm?”

“Jag vet nog vem du är och vad din sort ägnar sig åt. Men du ska inte tro att du kan trotsa kyrkan, din valp!” skrek Clemens mer och mer aggressivt medan han viftade med korset framför näsan på mannen. Då fick han nog och grep tag i krucifixet, för att sedan våldsamt bryta det i två delar och skalla ner Clemens till marken.

“Ni kyrkans män är alltid så ödmjuka och artiga.” sa John och bugade sarkastiskt. Vid det laget hade Erika bundits fast vid bålet och olja hade smetats på veden, kvistarna och på henne själv.

“Grip honom!” röt Clemens och reste sig upp medan han skylde sin blödande näsa. Vakterna drog sina lansar och samlades runt John, medan han själv drog sitt långa silversvärd och högg ner dem.

“Tänd bålet!” röt Clemens! “Tänd det era idioter!”

En av fackelmännen kom springande för att tända bålet där Erika satt fastbunden. Impulsivt slog sig John fram i ett blodbad och högg sedan ner fackelmannen och tog hans fackla. Flera av knektarna var nu döda, men fortfarande fanns det många kvar. Erika var insmorjd i olja som knektarna hade penslat på henne. Hon kunde på så sätt bli tillräckligt hal för att dra ut sina armar från repet hon bundits fast med. När hon hade båda händerna fria försökte hon dra sönder repen för hand, men de var för kraftiga. Hon ryckte och slet med all sin kroppstyngd och märkte så småningom hur repen började tänjas ut. Samtidigt fortsatte striden mellan John och de få knektarna som fanns kvar.

“Facklan!” ropade Erika till John. Då såg John att hon nästan hade slitit sig loss. Han kastade fackan mot bålet och Erika försökte slita sig loss med all kraft. Repet brann upp och hon gjorde en volt ner för backen för att släcka elden i sin klänning.

“Bränn henne nu då, era oduglingar!” röt Clemens.

“Hon verkar klara sig bra!” ropade John och pekade på det tomma bålet. John hoppade upp på sin häst och sträckte ut handen till Erika. Hon grep hans hand och satte sig framför honom på hästen. Klänningen kasade upp och hennes vackra, bruna ben blottades på hästen.

“Bränn dom andra då!” skrek Clemens ursinnigt. Då fick John en ide. Han började galloppera runt längs hela torget förbi vartenda bål med svärdet försiktigt utsträckt, så att klingan skar av alla rep och befriade de dödsdömda kvinnorna från bålet. De var fria och sprang nu tillbaka hemåt. Clemens greps av panik och sprang iväg. Men John red ikapp honom och stegrade hästen precis framför honom så att han snubblade. Clemens var förödmjukad och tittade upp mot John som satt med Erika på hästen precis ovanför honom. En kyrkans man. Det var det värsta av allt. Förödmjukelsen av att ha misslyckats med sitt heliga uppdrag och bli anfallen av detta råskinn.

“Tio guldmynt för att du benådar dessa arma kvinnor och låter dem gå hem till sina familjer”

“Det är inte tillräckligt!” sa Clemens.

“Hundra guldmynt, räcker det, ers HELIGHET.” sa mannen sarkastiskt.

“Avgjort.” sa Clemens förkrossat och suckade.

“Svär vid bibeln.”

Clemens förblev tyst ett tag. Om han svär vid bibeln måste han tala sanning, allt annat vore ju kätteri. Därefter nickade han sansat och sa:

“Jag svär… vid fadern, sonen och den helige andes namn.”

John kastade en stor läderpung till honom och red sedan iväg i fjärran. Clemens var helt förbluffad. Han öppnade försiktigt pungen och tittade på de blanka guldmynten. Chockad reste han sig upp med ett förvirrat leende. Han visste helt enkelt inte vad han skulle tro.

Vädret hade blivit bättre och solen tittade till och med fram en stund. Vid skogsbrynet slog de läger för natten och tände en brasa. John var bitter och sa inte många ord. Han öppnade en läderficka med vin och tog en rejäl klunk. Utan att säga ett ord räckte han vinet till Erika och hon tog tacksamt emot det och smuttade lite lätt på vinet.

“Du reder dig själv, du.” muttrade John.

“Ursäkta?” sa Erika.

“Du reder dig själv… och du är kvinna… kyrkan gillar inte det.”

“Sant.”

Stämningen blev pinsam en stund.

“Vet du… Det där du gjorde…” började Erika varpå John tittade på henne. “Tack, min vän.” avslutade hon.

“Jag gjorde det inte för dig och jag är inte din vän.” muttrade John.

“Jag heter Erika.”

“John Wolf, kallar somliga mig.” sa mannen. “Mitt riktiga namn har jag förkastat för längesen.”

“Varför det?”

“Du är nyfiken du va. Det är en lång historia.” John reste sig och började gå iväg.

“Du tänker väl inte bara lämna mig här?” ropade Erika som nyss rest sig upp. John kokade inombords av irritation. Kunde hon inte bara lämna honom ifred. Men han stannade upp en stund och besinnade sig. Därefter busvisslade han högt. Två män på varsin häst kom fram ur skogsgläntan. Med sig hade de en rejäl vit häst utan någon som satt på sadeln. Den ene mannen var nästan lika stor som Sir Wolfstein. Men denne karl hade en betydligt mer vänlig uppsyn. Han var skallig och ganska så torftligt klädd – perfekt för en prisjägare eller en tyngre bepansrad rövare.

Den andra mannen var en liten smal ung man med pipskägg. Han var klädd i liknande stil och ganska klen till växten.

“Det här är mina två sköldbröder.” sa John Wolf. “Gronn och Rendal.” Rendal var den lille och Gronn var den store. “Den där hästen är din, Erika.” Erika blev överväldigad av glädje. Hon hade länge velat ha en häst. Hon svingade sig akrobatiskt upp sin nya häst, medan John besteg sin egen. Hon hade så många frågor. Varför hade de räddat just henne? Vart skulle de bege sig? Eftermiddagen flöt på när det här sällskapet på tre män och en kvinna red iväg genom skogen.

“Vart ska vi?” sa Erika.

“Det beror på.” sa John. “Är du en häxa?” Erika blev misstänksam och förblev tyst en stund. Just i stunden genomgick hon en inre kris. Hon visste ju iunte vad de här totalt främmande herrarna ville. Skulle hon ljuga för mannen som räddat henne? Nej, självklart inte. Skulle hon säga sanningen. Ja, utan tvekan. “Ja… jag är häxa.” svarade hon.

“Bra.” sa John.

Det där lät inte bra, tyckte Erika. Vad menade han med bra? Skulle de göra något med henne.

“Så… vart ska vi?” sa Erika nervöst.

“Till Silvergrimmarnas högkvarter, sköna dam.”

“Silvergrimmarna?”

“Har du verkligen inte hört talas om silvergrimmarna?” sa Rendal förvånat.

“Jag tror inte det.” sa Erika.

“Du kan va lugn.” sa Gronn. “Hos oss får du bröd och varm soppa.”

“Och glöm inte ölen.” tillade Rendal.

“Öl såklart! Massvis med öl!”

“Ja, varför inte.” sa Erika. “Lite öl och mat skulle inte sitta fel.”

“Då är du i rätt sällskap, fröken.” sa John och skrattade till.

“Ursäkta, HERREN, men jag är inte din fröken.”

“Åh, förlåt, jag glömde namnet.”

“Erika heter jag.”

“Erika, just det, ja.”

“Vad hette du nu då? Jocke, Joakim?”

John log stolt.

“Stor i truten är du också… det gillar jag.” sa John. “Fortsätt med det. Du ska inte behöva ta skit.”

“Okej… tack… antar jag.”

“Vi har även skickat folk som ser till att de befriade kvinnorna inte far illa. Clemens kommer hålla sitt ord.” sa John.

Vandringen fortsatte genom skog och betesmark. Och så snart solen gick ner fortsatte John att drömma om sitt fruktansvärda förflutna, som berövat honom allt som betydde något för honom.