Kapitel – 2 – I främmande marker

 

Det nybildade sällskapet lämnade bergskedjan och gick längs med den branta stigen. Inte allt för långt ner började bar mark framträda, och en och annan väderbiten gammal fjällbjörk började bli en allt vanligare syn. Vid bergets rötter passerade de en stor, svart ek, utan ett enda löv. Grenarna skrynklade sig likt hasselbuskar och trädet såg dött ut. För ett ögonblick blev de sju följeslagarna stående likt får, stirrandes upp på den gamla eken. På en av de lägre grenarna satt en stor pilgrimsfalk som hade dem under uppsyn.

Arkon. Den gamla döda eken tycks aldrig ruttna.” sade Nalgar. ”Det är fan inte naturligt!”

Jag oroar mig mer för den där rovfågeln som stirrar på oss.” sade Ylva.

Jag är säker på att den är minst lika orolig för oss.” sade Lothur. ”Kom nu. Att stå på samma plats för länge drar till sig uppmärksamhet.” Falken skrek till och flög därefter iväg över den vidsträckta dalen. Långt bort på en klippa stod en svartklädd man intill skogsbrynet. Han bar en svart skinnmantel med vargpäls över axlarna, bruna läderhandskar och läderstövlar och en uppfälld läderluva. Falken landade på hans utsträckta arm och fick en liten bit kött. Därefter flög den iväg åt samma håll den kommit från. Den mystiske mannen tittade ut över horisonten och uppenbarade sitt vita porslinsöga genom att fälla ner sin luva.

Hahaha, nu har jag dem!” utbrast han och blottade sin stora guldplomb med ett brett leende.

Vandringen fortsatte söderut och kvällen nalkades. I en skogsglänta slog de läger och tände en brasa. Norrskenet började så småningom etablera sig på den stjärnklara natthimlen.

Mitt i natten njöt de sju följeslagarna av fläsk och mjöd.

Köksmästare Ogers fläsk blir man aldrig trött på!” sade Ylva medan hon gnagde på en bit.

Nej, och då har det ändå haft exakt samma smak sedan jag var liten.” svarade Helga.

Har du varit med i silvergrimmarna sen du var liten?” frågade Farvid förvånat.

De flesta av oss föds här eller kommer till oss som väldigt små.” förklarade Helga. ”Du är den äldsta på väldigt länge att komma till oss. Själv minns jag inte. Jag lämnades utanför porten i en korg. Leifir tog hand om mej och uppfostrade mig som sin egen dotter. Silvergrimmarna är min familj, precis som för Lothur här.”

Tja, nu var jag inte riktigt så liten…” svarade Lothur.

Nej, men vi är din familj eller hur?”

Ja.” svarade Lothur med en storslagen stämma. ”Ni är den enda familj jag någonsin haft, och när du, Farvid, dödade några av dem, så gjorde du väldigt klart vart jag drar gränsen för familj och fiende.” Han ritade ett streck i marken mellan sig själv och Farvid. Stämningen blev tyst. Alla tittade pinsamt på varandra medan Farvid och Lothur reste sig upp.

Om jag hade varit skyldig till din fru och din dotters död, hade jag likväl kunnat slå ner dig här och nu, och oskadliggöra ännu en plågoande. men du måste tro mig. Killen vi jagar, Melkon. Jag såg honom döda din familj framför mina ögon, medan du låg ruttnade i en fängelsehåla. Om du nu älskade din familj så mycket, vad gjorde du för att skydda dem? Jag hade räddat dom båda om inte Melkon hade…” Farvid avbröt sig själv.

Hade gjort vadå?”

Det är en lång historia.” fortsatte Farvid.

Hehe, lång historia, och det där vill du att vi ska tro på.”

Woh ooh!” utbrast Ylva. ”Nu ryker valparna ihop!”

Tyst Ylva.” sade Nalgar. ”Du behöver inte göra det värre.”

Du kommer till oss silvergrimmar… förväntar dig vårt beskydd.” började Lothur. ”Och sen har du mage att irågasätta min kärlek till familjen? Ge mig en anledning till att inte döda dig här och nu!”

Men vid Andors rövhål, kan du inte hålla käften du, din dumma fitta!” röt Helga, som hade rest sig upp och gripit tag om sin svärdsknapp!”

Lothur tittade bakom sin axel och såg henne blänga åt honom. Försiktigt satte han sig ner med händerna i luften. Därefter brast han ut i ett uppgivet skratt!

Ser du vad hon gör mot mig, Farvid!” sade han och sträckte ut sina händer i en uppgiven gest. ”När jag var liten redde vi karlar ut våra tvister på det gamla hederliga sättet, utan att ni fruntimmer lade sig i hela tiden!”

Lothur hade knappt slutfört sin mening innan han låg medvetslös på marken.

Ni får ursäkta, men jag trodde aldrig han skulle hålla käften.” muttrade Helga. ”Hjälp mig lyfta upp honom, Olof.”

För all del.” muttrade Olof och lyfte Lothur lika lätt som om han vore en fjäder. Han lade honom försiktigt intill trädets rötter.

Vem tar hand om honom när han vaknar?” väste Helga.

Ingen svarade.

Tystnaden skriker om er. Det är ju fan att man ska behöva göra allting själv.” väste Helga, ”Vi svor en ed inför Leifir! Den enda far vi nånsin haft! Vi skulle ta hand om Farvid och slutföra vårt uppdrag! När Farvid har svurit sin ed är han en av oss! Om vi inte kan hålla det löftet, hur ska vi då kunna kalla vår orden för vår familj?”

Killen där borta kanske vet?” sade Nalgar och pekade mot en avsats ovanför forsen. Där stod mycket riktigt den svartklädda mannen med falken igen. De andra tittade och såg silhuetten av honom.

Vem sjutton är det där?” frågade Ylva. Plötsligt kom falken flygande över dem. Den flög bort till mannen och satte sig på hans arm.

Rovfågeln!” skrek Nalgar. ”Skjut honom, Helga! Han har spionerat på oss sen i förmiddags!

Det kanske är en annan rovfågel.” sade Farvid.

Det är få förunnat att få syn på en pilgrimsfalk i sitt liv. Nog är det samma fågel!”

Helga hade spänt sin båge men precis då gick mannen iväg.

Vid Waldas tuttar!” skrek hon frustrerat! ”Han kommer ju för fan hitåt!”

Vad har han nu hittat på… Farvid?” sluddrade Lothur där han satt intill trädet. Helga gav honom ett slag i huvudet med sin pilbåge så att han somnade igen.

Vi måste fly!” utbrast Nalgar och hällde vatten över brasan.

Vart?” frågade Leif förskräckt.

Jag kan en omväg till Svalfjord!”

Var är Farvid?” undrade Ylva medan Olof återigen plockade upp Lothurs medvetslösa kropp över sina axlar. De märkte alla att Farvid var borta. Men han var inte långt därifrån. I själva verket sprang han genom den täta skogsterrängen mitt i natten och kom snart fram till ett brant stup, med vacker utsikt över dalen och natthimlen. Där bromsade han och knöt sina båda nävar i ren ilska. Han tog ett djupt andetag och vrålade i ren ilska ut mot dalen. Det var det kraftfullaste vrålet de någonsin hört.

Det kom därifrån!” utbrast Helga! Bara han inte har… Åh nej!” Hon sprang mot stupet och hittade Farvid gråtandes på knä framför stupet.

Farvid!” ropade hon och gick fram till honom. Hon satte sig på huk och lade armen över hans axel. ”Lyssna nu! Lyssna nu jävligt noga på mej, Farvid!” röt hon.

Nej!” väste Farvid!

Lyssna på mej!” röt hon och grep tag om hans kinder med båda händerna! Aggressivt spände hon blicken i honom.

Du är en Elenwolf! Hör du det?”

Inte för min far?”

Tyst! Du har fortfarande hans blod i dina ådror, förstår du? Ge aldrig upp! Aldrig! Hör du mej? Vi fixar det här! Hör du mej?

Om min pappa såg mig gråta skulle han skämmas ögonen ur sig!”

Vem har sagt att du inte får visa känslor? Var det det du fick lära dig i din fina borg när du var liten? Kvinnorna skulle se söta ut och männen skulle krossa skallar? Åt helvete med det där! Jag är en kvinna! Jag har fått lära mig att klara mig själv och har mer stake än Lothur och dom andra därute! Har du någon stake? Bra! Sluta gråt eller tänka på det som varit! Skit i Lothur och var en man! Vi fixar det här! Men bara om vi samarbetar? Förstått?”

Farvid tog ett djupt andetag och tittade på Helga. Han tänkte över Helgas ord. Sedan nickade han bestämt och de båda reste sig upp.

Du tappade det här.” sade hon och räckte honom svärdet. ”Ha det i säkert förvar. Du kommer att behöva det framöver.

Farvid minns svärdet han höll i sin hand. Det var ett järnsvärd med ett drakhuvud i silver som fäste. Bladet mynnade ut från drakhuvudets gapande käftar. Han minns hur allting började, hur han hade fått svärdet. Farvid hade fem år tidigare vunnit stora segrar i slaget mot barbarerna österifrån. De kallades kreller – ett muskulöst ryttarfolk med bara överkroppar och stora flätor som vajade när de red fram genom terrängen. På kropparna hade de svarta symboler som tatueringar, och vissa hade till och med ristat in symboler i sitt skinn. Farvid hade nyss vunnit slaget om Halfort och återtagit stora områden från krellerna. men klanens ledare Vangor hade snabbt omgrupperat sina män på natten. De hade plundrat byar och våldtagit kvinnor. Ute på Alskygges stora slätt i östra Nordfala hade Farvid överraskat Vangor och hans ryttare i ett bakhåll. Då hade det avgörande ögonblicket kommit. Vangor tog Emira som gisslan och visade upp henne inför Farvids arme. Farvid hade suttit blixtstilla på sin häst och lyssnat på Vangors ord, medan Vangor hållit Emira i ett fast grepp och riktat en dolk mot hennes strupe.

Dra tillbaka dina män, Farvid! Annars skär jag halsen av din lilla utländska hora till fru!” hade Vangor skrikit med ett skadeglatt leende. Farvid hade utan minsta eftertanke nickat åt sina män att retirera.

Iväg till din make nu då! Se så!” var Angors sista ord, varpå han hållit sitt ord och släppt Emira fri. Detta hade inte hindrat honom från att smiska henne på rumpan medan hon sprang nedför kullen. Farvid hade hjälpt upp henne på hästen och placerat henne framför sig. Slaget hade därmed förlorats. Farvid blev hånad av sina egna män efter den dagen – det viskades jämt och ständigt. Där gick den unge prinsen som försakade sitt eget rike och folk för en utländsk skönhets skull. Den största skammen. Farvid stod inte ut med att hånas. Passande nog dog den gamle mästaren för Stormväktarna och efterträddes av den yngre och mer strategiske generalen Melkon. Han hade kolsvarta polisånger och en styvt och bakåtslickat kvasthår, stora buskiga ögonbryn och en blodröd scarf, som han aldrig tog av sig, oavsett vilken rustning han bar.

O Vendor – guden av krig och åska – mina män hånar mig! Mitt folk föraktar mig! Jag ber dig, ge mig kraften att döda alla våra fiender och ta tillbaka det som är vårt, bara jag får leva tillsammans med Emira! Skona henne från allt lidande. Alla vill se henne bränd på bål. Eller hängd. Hon kan knappt gå ut längre.”

Farvids bön i det pittoreska lilla trätemplet framför en staty av guden Vendor hade hörsammats. Men inte av Vendor själv, utan av Melkon som stod bakom Farvid utan att han märkt det.

Jag ser att du ber till gudarna.” sade han.

Och?” muttrade Farvid.

Strunta i det. Jag hörde vart enda ord av vad du sa. Och jag ska hjälpa dig!”

Hur ska du göra det då?” frågade Farvid.

Och det var då Melkon tog fram det där svärdet och räckte till Farvid.

Farvid blev snabbt Melkons främsta lönnmördare. Tillsammans med ett förband av maskerade tjuvar och banditer, svepte Farvid genom borg efter borg, slott efter slott. Han dräpte jarlar, adelsmän, krigare och rådsherrar som drivit på frågan om att Raniaimperiet skulle etablera sig i Nordfala via den impopulära Valessunionen. Och han dräpte dem alla… under sin uråldriga släkts egen baner – den blå flaggan med en kolsvart silhuett av en drake. Sin egen fars baner.

Det var natt och de var tvungna att sova någonting en bit bort för att klara av morgondagen. När de vandrade söderut blev skogen allt glesare och marken blev tovigare av gräs och drypande måsstäcken. De tjocka gamla trädens rötter klättrade längs vallarna likt ett hav av ormar och ekarna var de ståtligaste träden av dem alla. De lade sig utanför stigen, utom hörhåll för fiender eller utbygdsjägare med för många frågor. Därefter somnade de snabbt.

Farvid vaknade av att en lättklädd Emira satte sig ovanpå hans kropp och kysste honom ömt på munnen. Det var fortfarande natt. Försiktigt öppnade han ögonen och såg sin älskade Emira ovanför sig.

Jag har svikit dig.” sade Farvid dystert.

Nej.” svarade Emira. ”Du gjorde vad varje man kunde och mer därtill.”

Jag saknar dig! Så jävla mycket!”

Det som hänt har hänt, Farvid! Det finns bara en sak du kan göra nu?”

Vad skulle det vara?”

Hämnd!”

Hämnd?” utbrast Farvid och reste sig upp från Emira. ”Ett vansinnigt motiv som förstör människor och gör dem till monster!”

Men var ett monster då.” sade Emira! ”Hämnas vad som tagits ifrån dig!”

Jag ska!” Sade Farvid! ”För dig! Jag lovar!”

Ta mitt halsband.” sade Emira och knäppte av sitt vackra halsband. Det var en silversvan med utsträckta vingar. Emira placerade halsbandet i Farvids hand.

Jag kan inte ta det här!” sade Farvid! ”Det tillhörde dina föräldrar, och deras föräldrar före dem! ”Ge det till någon som är värdig!”

Du är för hård mot dig själv, Farvid! Vi har inga barn. Du är den enda jag vill överlåta halsbandet till. Förvara det väl, Farvid. Glöm inte. Okej? Glöm inte. Lova mig!”

Jag lovar!” sade Farvid och slöt näven runt halsbandet. Därefter fäste han det runt sin hals.

Emira höll Farvid sällskap tills han somnade. Hon låg tätt intill honom. Men när han vaknade dagen efter fanns hon inte där. Farvid reste sig upp i all hast och kände runt sin hals. Halsbandet fanns kvar! Farvid log.

Men plötsligt hoppade en figur på honom så att han föll till marken. Det var den där mystiska mannen som stått ovanför forsen och spionerat på dem. Farvdid drog sitt svärd och såg plötsligt hur denne mystiska jägare stod öga mot öga med en storväxt och muskulös varg. Det var ingen vanlig varg. Den hade stommen av en björn och var ungefär lika stor som en. Medan de andra i sällskapet samlades runt den mystiske mannen och vargen, vaknade Lothur till. När han såg vargen komma springandes mot honom blev han klarvaken och precis innan vargen skulle sätta käftarna i hans ansikte drogs den tillbaka av ett rep. Den mystiske mannen fällde vargen till marken och drog ett snabbt snitt över halsen med sin stora dolk.

Sådärja, gumman.” sade han ömt och klappade vargen över manen medan han mumlade en tyst bön på något främmande gammalt språk.

Vem sjutton är du?” utbrast Leif.

Ett tack hade varit på sin plats.” muttrade mannen och satte tillbaka dolken bakom ryggen.

Vem är du?” frågade Leif igen.

Jag kallas Torun Harulf! Och den där besten har smugit på er sen ni lämnade Silvergård igår!”

Falken kom flygande och satte sig på Toruns axel medan han matade den med lite frön.

En varg eller?” frågade Lothur.

Nej, det här är ingen vanlig varg. Det är en urvarg.”

Vad gör en urvarg såhär långt söderut?” undrade Olof.

Den har troligtvis blivit av med sin ryttare.”

Vilken ryttare?” undrade Ylva.

En lycan, som en varulv fast värre! Jag har jagat dom i tio år! Jag vet inte vad dom gör här. Men en sak är säker, ni måste iväg härifrån! Omedelbart! Jag kan en väg till Svalfjord! En lång omväg förvisso, men om dom här figurerna får syn på er, då är ni döda allihop i ett nafs!”

Hur kan vi lita på dej?” undrade Lothur.

Det kan ni inte, inte på någon! Men jag svär… att ni är säkrare med mig än ensamma med de där bestarna!”

Kör hårt, vart går vi då?” sade Farvid.

Vi tar oss först och främst till Forkvel!”

Forkvel?” utbrast Lothur! ”Den skithålan klarar vi oss utan! Skulle vi inte till Svalfjord?”

Jo, men vägen dit är lång! Forkvel är nära och där kan vi köpa hästar, vapen och proviant!”

Som du vill.” muttrade Leifir. ”Men om du sviker oss…”

Vadå? Är ni rädda för det här eller?” utbrast Torun och pekade på sitt emaljöga. ”Slappna av. Det var min gamle gode vän Fendor som gjorde det!”

Är han pilgrimsfalken på axeln?” undrade Lothur.

Exakt! Efter det har han sålt sin själ till mig och vi är goda vänner sedan dess.”

Sålt sin själ?” utbrast Olof.

Wohooo är du rädd för magi och häxkonster nu också? Det är en lång historia! Men om ni följer mig, håller käften, och undviker stigar och vägar, så kommer det här gå hur bra som helst. Packa era don och gör er i ordning!”

De sju följeslagarna hade nu blivit åtta, och skulle ta en omväg till Nordfalas största tillhåll för slödder och banditer – Forkvel. Och ingen av dem anade vad som ständigt bevakade och jagade dem.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.