Kategoriarkiv: Love Eliasson

Jimmie Åkessons Julsaga

Ett halvår för tidigt…

När ondskan närmar sig, då är det den store kung Jimmie som skall rädda världen. När han, tillsammans med sina mannar landstiger i England i sitt vikingaskepp, för att beskydda kristendomen.

”Jimmie, varför åker vi i ett vikingaskepp när det är kristendomen vi ska beskydda?” sa Linus Bylund, Åkessons högra hand.

”Vad menar du?” sa Jimmie.

”Det är år 793 i Lindisfarne England. Det fanns inte en chans att vi vikingar var kristna då.”

”Asså… Linus… du ska alltid förstöra allting med din logik och fakta! Gå på din magkänsla istället eller också är du tyst!”

”Ja, ers majestät.”

”Björn Söder!” ropade Jimmie när de steg i land.

”Ja, ers nåd.” sa Björn Söder.

”Sjung din hyllningssång till den store kung Jimmie.”

Jimmie Åkesson den store

Han seglar ut i strid

Med sina tappra vikingar

Leve kung Jimmie

Han var inte rädd för döden

Han lyder under Gud

Hell, hell hell, vår kung Jimmie

Han var inte rädd att få tungan skuren ut ,med glödgat stål

Eller att få ögat stucket ut med en nål

Han var inte rädd att få skallen bräckt

Eller att få benet knäckt

Eller att bli genomborrad av en gammal ål

”Mina vänner! Skåda England! Ett land rikt på skatter! Nu är det dags att rädda Paula Bieler från dom onda muslimerna och batikhäxorna.” sa Jimmie.

De vandrade genom skogar, byar, städer och mark och kom så småningom till ett stort slott där Paula Bieler satt fängslad i det högsta tornet.

”Kung Åkesson! Rädda mig undan den eldsprutande draken som vaktar slottet!” ropade Paula Bieler från tornet.

”Kalla mig inte för eldsprutande drake!” röt Gudrun Schyman och sprutade eld mot Jimmie och hans krigare.”

”Spring! Spring!” skrek Jimmie. Alla krigare sprang iväg därifrån. Björn Söder började sjunga igen.

Och den modige kung Jimmie han blev rädd och sprang iväg

”Det gjorde jag inte alls!”

Så modig, så modig, kung Jimmie våran kung.

Krigarna slog läger och hittade på en plan b. De återvände till Gudrun Schyman och slottet. Åkesson tog fram en boll och skrek.

”Kent Ekeroth! Jag väljer dig!”

Han kastade bollen och ut kom ett gigantiskt monster som hette Kent Ekeroth.

”Återvändande talibanen! Jag väljer dig!” skrek Gudrun Schyman och kastade sin egen boll. Ut ur bollen kom en ISIS-terrorist som var tio meter lång.

Det blev en blodig duell. Men plötsligt stängdes Tvn av när det var som mest spännande.

”Eeeeey! Kom igen, varför stängde ni av! Vad hände sen?” utbrast Jimmie Åkesson på partikansliet.

”Jag beklagar Åkesson.” sa Richard Jomshof. ”Men det blev för mycket av det goda. Folk måste ju tro på propagandan också.”

”Men Gudrun Schyman som drake och jag som riddare och fucking Kent Ekeroth som en fucking pokemon det var ju supercoolt. Och om du upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir det ju en sanning!”

”Slutdiskuterat. Våra väljare är väl inte idioter, heller.”

Åkesson lämnades ensam på kontoret medan hans partikamrater gick ut och tog fikarast.

”Ja, herregud.” sa Åkesson. ”Det är inte lätt att vara statsminister. ”Jag trodde det innebar att jag fick bestämma allting själv. Men jag hade visst fel där. Men jag kan ju inte låta bli att ha drömmar.”

Åkesson brast ut i sång.

Valet är nu över, svensken har slagit vad

Tänk så länge jag har väntat att bestiga Rosenbad

Löfven han har förlorat, åtta år har gått

Svär nu trohet till er nya ledare ni fått

Wohoho-wohoho Jimmie Åkesson

Wohoho-wohoho Jimmie Åkesson

Sätt upp massa murar, minska Sveriges biståndssats

Fast jag lova hjälpa massa flyktingar på plats

Sen gör vi oss av med varenda extremist

Om du inte håller med oss är du kommunist

Wohoho-wohoho Jimmie Åkesson

Wohoho-wohoho Jimmie Åkesson

Jimmie Åkesson, er statsminister

Kom och dyrka mitt feta ister

Åkesson, mot halalfascister

Ut där är dörrn

För nu ska Sverige bli som förr

Det var en kall vinter i Sverige år 2025. Jimmie Åkesson hade varit statsminister i tre år och förvandlat landet till ett totalitärt och fattigt samhälle. Nu när julen närmade sig uppmärksammades också alla de fattiga som levde på gator och torg i den svenska huvudstaden. Fattigpensionärer, tiggande romer och de invandrare och deras barn som ännu inte utvisats, levde i misär och segregation och gjorde allt i sin makt för att hålla värmen i kylan.

Detta berörde förstås inte Åkesson. Han hade startat flera kontor, varuhus och flyktingboenden. De anställda var alltsomoftast lågavlönade gästarbetare och invandrare. Åkesson hade tjänat storkovan på alla dessa verksamheter, men de stackars nyanlända som jobbade för honom fick inte ta del av vinsten. Jimmie Åkessons sekreterare Omar stod inför arbetsdagens slut med mössan i handen framför Åkessons skrivbord.

”Jo… eeh. Herr Åkesson. Det är såhär… att min son har sjuknat in och jag måste hämta honom på dagis. Finns det möjlighet att sluta tidigare idag?”

”Jovisst, sluta du tidigare, men du ska ha klart för dej att det blir avdrag på lönen.” sa Åkesson.

”Tack, herr Åkesson.” sa Omar och sprang hem.

Åkesson tittade uttråkat bland alla sina papper. Han drog en djup suck och såg ut över Stockholms snötäckta gator.

”Julen.” muttrade han. ”Vilket satans otyg. Alltid ska de gå där och prata om hur jobbigt alla fattiga har det och få en att känna dåligt samvete! Mina pengar får dom inte. Det är ett som är säkert.”

Åkesson hade lagt sig och sov gott. Plötsligt vaknade han av att fönstret blåste upp. Han tvingade upp sig själv ur sängen och stängde fönstret. Därefter hörde han en hes röst.

”Åkesssssssssooooonnn… Åkessssssssssssssoooonnn.” viskade det från korridoren.

”Aaah! Vem där!” utbrast Åkesson och tog sitt levande ljus och gick ut. Där satt en grå man klädd i trasor. Han hade en massa kedjor runtom sig.

”Vem är du?”

”Åååhåhååå! Vem jag är!” sa spöket. ”Jag är Olof Palmes ande. Och jag ska ta dig ut på en resa du aldrig kommer glömma.”

Han grep tag i Åkesson och flög ut med honom genom fönstret. De flög över Stockholms slumområden och Åkesson förskräcktes av att se stackars Omar som inte hade råd till mediciner till sin sjuke son. De kunde knappt äta sig mätta. Åkesson började för första gången tvivla på sig själv och sina tillkortakommanden. När Åkesson kom hem till sin dörr, började kofoten på dörren svälla upp och göra ljud ifrån sig.

”Åkessssssssoooonnnn…” viskade den.

Kofoten började mer och mer likna ett ansikte. Ut ur låset hoppade en annan ande fram. Det var Fredrik Reinfeldts ande.

”Vem är du?” sa Åkesson.

”Jag är Fredrik Reinfeldt, och jag ska hjälpa dej att minnas ditt dystra förflutna. Kom med mej här!”

Reinfeldt tog med sig Åkesson till ett litet hus. De kikade in genom fönstret och såg en fest från 90-talet.

”Men herregud! Kolla den där blyge lille pojken i hörnet! Det är ju jag!” sa Jimmie Åkesson.

”Just precis.” sa Reinfeldt. ”Det var innan du blev en girig rasist som bara tänkte på pengar.

”Och titta där! Det är ju… det är ju hon! Jasmine!”

”Du var ihop med den tjejen ett bra tag, kommer du ihåg?”

”Ja-a. Och här sitter jag nu och invandrare… världen är full med sina små ironier, ellerhur.”

De betraktade hur Jasmine började närma sig Åkesson.

”Jimmie, varför är du så tyst?” sa hon.

”Jag vet inte, Jasmine. Men plötsligt verkar det som att jag blir blyg och nervös varenda gång du är i närheten.”

”Men, Jimmie. Du behöver inte vara blyg. Var bara dig själv, vi står ju under misteln också.”

”Va-v-v-v-v-v-vaaa?”

”Kom nu, så dansar vi! Jalla, jalla, morgonfralla!”

De två kärlekskranka klasskamraterna började dansa på festen.

”Men vad hände sen, då?” undrade Jimmie.

”Jaaa, vad hände sen, va?” sa Frenrik Reinfeldt. ”Du blev kontaktad av partiet och det dröjde inte länge innan du började tjäna ihop stora förmögenheter. Låt oss spola fram några år.”

De betraktade hur Jimmie Åkesson satt inne på sitt kontor, fyllde i papper och räknade pengar. In kom Jasmine förkrossad.

”Jimmie. Jimmie. Du missade vår utekväll idag.”

”Nej, min kära Jasmine, jag struntade i det. Alldeles för dyrt, förstår du inte det!”

”Menar du att du höll dig undan och sket i det?”

”Njaaa, jag skulle inte säga sket i det… men eeee…”

”Det är slut nu, Jimmie. Din usling! Då går med i rasistpartier och du tänker bara på pengar, istället för vårt förhållande! Men då ska du få höra, jag gör slut! Tack och adjö!” Jasmine smällde igen dörren och Åkesson sjönk bekymrat tillbaka på stolen.

”Ser du som det går.” sa Reinfeldt. ”Men rasism, pengar och girighet. Det krossar drömmar och förhållanden, det krossar band mellan människor.”

”Jag fick aldrig se henne efter det där.” sa Jimmie och suckade.

”Följ med mig här, Jimmie. Så ska jag visa dig den tredje och sista anden.”

De begav sig till en dyster kyrkogård mitt i natten. Det första som slog Åkesson var hur Omar kom gående fram till en ny gravsten. Omar brast ut i gråt och lade sin sons favoritleksak vid graven.

”Nää usch, jag är ett monster! Ett monster!” utbrast Åkesson.

”Just det.” sa Reinfeldt. Din ovilja att ge Omar och hans familj en värdig ersättning gjorde att pojkens sjukdom inte gick att bota. Medicinerna har ju blivit så dyra nu. Följ med mig här nu.”

De vandrade genom kyrkogården och kom så småningom till en stor, mörk man vars ansikte skymdes, och vars ögon bara lystes upp av cigarren. Han grävde en stor grav.

”Vems grav är det där, herr dödgrävare?” sa Åkesson nervöst.

Dödgrävaren tog av sig luvan och blottade sitt ärriga ansikte.

”Det är din grav, herr ”statsminister! Muhahahahahaha!” Han knuffade ner Åkesson i graven och den tycktes vara oändligt lång, som om den ledde ända till helvetets eldar.

Jimmie Åkesson vaknade av att klockorna ringde en glad melodi. Han steg upp ur sin säng och tittade ut genom fönstret.

”Dra på trissor! Det är julafton! Jag måste… jag måste fixa en sak!” Jimmie Åkesson sprang ut i bara nattlinnet och började omedelbart skrika god jul åt alla han mötte på stan. Han gav pengar, mat och kläder åt de fattiga. När skymningen var påväg, gick han slutligen fram till Omars hus. Han ställde om till sin vanliga, bittra och obehagliga karaktär och knackade på dörren. Omar öppnade.

”Åh, goddag, herr statsminister.” sa han nervöst. ”God jul, förresten.”

”Ja, det hoppas jag.” muttrade Åkesson. ”Jag kom för att meddela er alla om ett par mycket viktiga saker.” Åkesson började kliva in genom dörren och Omar, hans fru och son började backa och bli rädda för honom.

”V-v-v- vaddå, herr statsminister.”

”Jag har hållit inne det här för länge. Omar, du ska få…”

Omar tog skydd och började skrika.

”Vad?”

”En check på hundratusen kronor, min vän.” sa Åkesson, nu med en betydligt trevligare röst.

Åkesson räckte checken till Omar.

”Menar du allvar?”

”Jag hörde att din son varit lite krasslig och att ni har det lite knapert. Så varför ska jag som är så rik inte dela med mig på självaste julafton?”

”Åh, tack herr statsminister!” utbrast Omar och kramade Åkesson.

”Och en riktigt god jul, mina kära vänner.” sa Åkesson. ”Men jag är inte statsminister länge till. Mitt sista år ska gå åt att åtgärda allt som jag ställt till med. Fattigdomen, arbetslösheten, segregationen och rasismen. Jag ska öppna gränserna för flyktingar igen och genomföra reformer. För de alltra fattigaste. Därefter lägger jag ner mitt parti.”

Och så blev det. Hösten 2026 avgick Åkesson efter att ha börjat få landet på fötter igen.

Tre nya teckningar

Kommer ni ihåg att jag hade slut på fantasi att teckna för bara några dagar sedan? Ikväll har jag färdigställt hela tre teckningar i datorn. Inte illa va? En av dem bestod dessutom av tre separata lager – berg, slott och bro. Himmeln – det fjärde lagret längst bak, är helt datorgjord. Tänka sig vad tekniken är bra nuförtiden, va? 🙂

Kraftsten livets frukt eller dödens gift?

Legenden berättar om hur dvärgarna började bryta en ny sensationell mineral ur de djupaste gruvorna i den gamla världen, då kontinenterna såg helt annorlunda ut. Vid den här tiden led världens befolkning av missväxt, epidemier och fattigdom. Befolkningen hade ökat för snabbt. Dvärgarnas upptäckt av kraftsten var en banbrytande magisk upptäckt. Den blålysande stenen kan användas för att skapa och förbättra förutsättningar för liv. Denna mineral kan få saker att växa och om den konsumeras av livsformer kan deras livslängd dubbleras, ja, kanske till och med tiodubblas. Vattendrag rensas från smuts och föroreningar och ödelagd natur kan börja växa efter år av försumpning.

Som du nog kan föreställa dig, började denna sten brytas i omfattande skala och få kungarikena och civilisationerna att blomstra. Krigen i världen tog slut, eftersom alla människor, alver, dvärgar och andra varelser började åtnjuta sådant välstånd och överflöd att ingen lämnades utanför längre. Skogarna började växa och haven och sjöarna började leva.

Nu torde väl inget kunna gå fel? Inte för vanligt folk i alla fall? De enda som förlorade på framgången var de giriga köpmännen i Internationella Kompaniet. Detta kompani var en sammanslagning av köpmän och godsägare som fått lägga ner sin verksamhet på grund av att krig och fattigdom minskade i världen. Kompaniets rikaste man – Alnor Grullion – investerade astronomiska summor pengar för att Silverbanken skulle få patent på all produktion av och utvinning av kraftsten. Patentet fullbordades och för första gången sattes ett pris på Kraftstenen. Det började enbart med ett par kopparmynt, men då konsumtionen ökade och kompaniet tjänade mer och mer pengar var de tvungna att förhindra att all kraftsten tog slut. På trettio år hade priset på kraftsten höjts med tio miljoner procent, vilket orsakade fullständig hungersnöd och massarbetslöshet i hela världen. Dvärgarnas löner hade inte höjts en penny under den här tidsperioden.

Dvärgarnas uppror mot gruvherrarna ledde så småningom till ett storskaligt världskrig mot Kompaniet, Silverbanken och Alnor Grullion själv. Kriget ledde till en splittring mellan öst och väst, där dvärgarna ställde sig på upprorets sida och alverna ställde sig på Kompaniets sida. Det största alviska kungariket Elissaya höll sig neutralt för att reda ut sina egna ekonomiska kriser.

När den alviska staden Asteria totalförstördes i slaget om Asteria, där kompaniets drakar sprutade sönder hela staden, tvingades Elissayas kung Dalrig välja sida. Och han valde upprorsmännen och dvärgarna. Det visade sig att kompaniet hade infiltrerats av en mycket mörk kraft – demonernas och gorvylernas härskare – Galin hade fått Grullion på fall och dödade därefter Grullion för att ensam ta kontroll över kompaniet. Kompaniet bytte namn till Svarta Armén, med sitt säte i landet Koralia. Det var nu som alla fraktioner enades för att krossa ondskan. I slaget om Koralia dräptes Galin av prins Veldemir av Wildermark, son till kung Kaldemir. Tio miljoner ton kraftsten tillhörde nu folket och forslades tillbaka till kraftstensgruvorna och butikerna. Ondskan var därmed krossad.

Där fanns enbart ett litet problem och det var en stor hemlighet som upptäcktes i Forkanos ruiner – den röda kraftstenen, även kallad anti-kraftsten – ett otroligt giftigt och instabilt material som förstör allt i sin väg och förgiftar det. Den som är nära denna rödlysande sten dör inom några minuter. Och där sådan sten har legat kan inget växa eller leva på tusentals år. Medan den blå stenen är ett fast material, så är den röda stenen ett instabilt material som sprider sig till alla som rör vid det eller kommer nära det. En person som sett röd sten på tio en kilometers avstånd kommer efter några timmar att drabbas av illamående. Sedan börjar utslagen sakta men säkert växa fram på huden. Huden förvandlas efter några dagar till öppna sår och blodet börjar rinna ur näsa, mun, ögon, öron och alla andra kroppsdelar. Till sist tynar personen bort och avlider. Och där en drabbad person har befunnit sig kan inget växa på kanske tjugo år.

Röd kraftsten hade framställts i ett enda syfte. Att förgifta världen så att all världens demoner och otyg kunde ta över. Men det dröjde förstås inte länge förrän människorna började stjäla röd kraftsten i syfte att använda den mot all ondska. Problemet är bara att de enda som kan kontrollera röd kraftsten är de som behärskar mörk magi. Och de enda som kan använda blå materia som vapen är just de som behärskar ljus magi. Mer om detta i nästa blogginlägg som handlar om davanierna och advorekerna – två sidor av samma mynt – ljus och mörker. Davanierna var en helig orden av Imperiets beskyddare som skulle förgöra all ondska med hjälp av sin ljusa magi. Advorekerna var deras motståndare, som behärskade den mörka magin och arbetade med att förleda davanier med löften om allt de någonsin kunnat önska sig.

Nationaldag och bad

Det här har varit en givande vecka på många sätt. Jag har på mycket kort tid färdigställt kapitel ett och kapitel två på min roman. Äntligen känns det som att jag vet precis hur jag ska göra för att inte köra in mig i en återvändsgräns i handlingen. Det känns som att den stora stagnation jag upplevt i mitt skrivande ända sedan depressionen 2012, har börjat avta. Jag kan skriva igen utan att ha varken prestationsångest eller brist på fantasi.

Ett par dåliga saker har hänt också. Igår togs min Youtube-kanal ner utan en enda förklaring. Jag fick ett meddelande om att min kanal stängts ner på grund av upprepade fall av hets mot folkgrupp. Men både jag och alla andra vet att min kanal inte sysslar med sånt. Troligen rör det sig om massanmälningar. Samma dag blev nämligen mitt Facebook-konto bannat i tre dagar. Båda dessa incidenter inträffade EFTER att jag börjat hjälpa en väldigt utsatt vän mot Joakim Lamottes hatsvans. Jag har överklagat anmälan till Youtube och har så länge startat upp en backupkanal.

På backupkanalen har jag min första podd, nationaldagen till ära. https://www.youtube.com/watch?v=EfpmDrdQ_j4

I samband med nationaldagen har jag gjort en Metal-cover på Du gamla, du fria, vilken ni kan se här. https://www.youtube.com/watch?v=5qv2sIpuFMk

Glöm inte prenumerera på min nya kanal på: https://www.youtube.com/channel/UCrEgapUJc3dqWHh86k4PD0g

Sist men inte minst så har jag badat utanför Ystad. Min pappa filmade och allt finns nu online som bildbevis! Det var faktiskt inte så kallt som jag trodde att det skulle vara. Varning för blek tjockis. Jag vill önska er alla en fortsatt fin nationaldag! På återseende. 🙂

Resan till Krakow: Dag – 4 och 5

Torsdag. Vädret var lite gråare idag. Vi skulle bege oss till den stora saltgruvan utanför Krakow. Vissa delar av gruvan är fortfarande i bruk. Saltet kallades för det vita guldet, eftersom det var hårdvaluta i Polen under medeltiden och en bit framåt. Bussresan dit var ganska så lagom lång. Väl framme vid gruvans entré såldes souvenirer av olika slag. Jag noterade först krucifixet ovanför ingången till det gamla rangliga trapphuset. Det visade sig senare att den här gruvan var en djupt katolsk plats och långt ner under marken finns där en gigantisk underjordisk katedral inhuggen i berggrunden. Först skulle vi gå ner i de mycket branta trätrapporna. man ville inte gärna titta ner emellan räckena, för utsikten ner skulle ge den allra djärvaste höjdskräck.

Guiden var en riktigt rolig spjuver som skämtade mycket om och med oss studenter. När vi kom längre och längre ner utforskade vi olika massiva statyer av olika polska och slaviska hjältar och sagogestalter. Längst ner fanns den fantastiska katedralen. De som hade keps var tvungna att ta av sig den för att visa respekt. Då var det någon skojare som frågade: ”May I take of my shirt as well?” Också skrattade guiden och svarade: ”Off course you can, and we’ll kill you, hahaha.” Vi alla skrattade åt den fräcke guidens sinne för humor och att roa ungdomen.

Vid den stora mekanismen valde guiden ut mig och några andra pojkar att tillsammans springa runt i cirklar och driva hjulet framåt. Men självklart hamnade jag på fel fel sida. När de andra började springa och snurra hjulet knuffades jag fram och släpades runt, runt, runt. Jag bad dem stanna så jag kunde ställa mig på rätt sida av handtaget.

Davincis mästerverk i stenversion.
Altaret
Den lysande gölen längst ner i gruvan bestod av mer salt än i döda havet. Den var dock väldigt vacker.

Hissen upp var rolig, för den gick väldigt snabbt. Vi trycktes ihop åtta personer i en mycket liten hiss och förstes upp i samma fart som en bil på en landsväg. Men resan hade tagit på mina krafter. Även om det var fantastiskt, så var det också ett stressmoment. Vi kom ut i ljuset igen och åkte hem till Krakow. Den här dagen skulle vi också ta nattåget tillbaka till Swinoujscie. Men det var långt kvar och det fanns mycket att utforska.

Jag gick ut med några lärare och utforskade Krakows stadskärna. Vi satte oss och åt en bastant måltid på en mexikansk restaurang. Den mycket vackra och trevliga servitrisen lade fram en fläskkotlett med pommes. Det var en helt okej måltid. När vi lämnade restaurangen tog servitrisen en knallpulverpistol och sköt oss. En minst sagt annorlunda tradition att säga hejdå till sina kunder. Nöjda gick vi därifrån och tog några foton på arkitekturen.

De judiska kvarteren var nästa mål. Det var en väldigt blandad miljö. Ena stället var nästan som ett getto, men trasiga trafikljus, galna trafikanter, udda butiker och grafitti överallt. Men själva centrum av de judiska kvarteren var väldigt fint och gammelmodigt, precis som Krakow, men lite mindre och enklare. Vi besökte en synnerligen annorlunda krog med en mörk och lättbelyst atmosfär. Inredningen verkade inte ha ändrats sedan cekelskiftet. Det enda som fattades var rökelsen och cigarrerna, så var verkligen den gamla 1800-talskänslan fullbordad.

Att gå in i den här katedralen kostade förvisso en allmosa, men det var helt klart värt utsikten.

Tiden gick och vi begav oss mot tåget. Den här gången behövde vi inte byta tåg, utan åkte med samma tåg hela vägen till Swinoujscie. Jag sov gott den kvällen. På fredagen den tionde maj var vi framme i Swinoujscie och efter lunch tog jag lite snacks vid macken strax bortom hamnen. Precis som vi hade gjort på vägen dit, spelade vi spel, åt och drack vad vi behagade och umgicks på bästa möjliga sätt på färjan. En av mina vänner blev riktigt full och sprang omkring och tramsade och snubblade i Terminalen i Ystad. Två äldre damer gick förbi och blev märkbart irriterade.

”I’m sorry, we are from Sweden.” sa jag till damerna.

”Du Love, jag tror att de damerna också var från Sverige.” sa min lärare. Min pappa fixade taxi i Ystad och jag åkte hem mycket nöjd och belåten. Detta var ett äventyr jag sent skulle glömma.

Resan Till Krakow: Dag – 3

Det var onsdag den åttonde maj. Pigg och glad vaknade jag med mina rumskamrater i den fina lägenheten. Nu var det dags. Vi skulle besöka Auschwitz med guide. Jag hade förberett mig mentalt på det här ganska länge. Bussturen dit varade ungefär en timme. Det var fint väder och guiden berättade lite om historien bakom olika byggnader som vi åkte förbi. Väl framme vid Auschwitz samlades vi utanför entrén. Jag blev nervös. Skulle jag verkligen klara av det här?

Vi gick över stenplattorna under den ökända skylten ”Arbeit Macht Frei.” ”Arbete ger frihet.” Det var orden som stod utanför entrén för att ingen skulle tro att det försiggick något skumt i lägret. Taggtrådarna och barackerna fanns kvar. Vi gick in i gaskamrarna medan guiden berättade om fasorna som pågick. Vi kunde fortfarande se hur de hade klöst med naglarna på betongväggarna inuti gaskamrarna.

Värst av allt var att se alla kvarlevorna. Flera hundra kilo människohår bakom glaset. Alla familjefoton som judarna haft med sig på sin sista färd. Jag grät som allra mest när jag fick se de små barnkläderna och de små skorna. Detta hade alltså tillhört ett barn på riktigt. Efter att ha tagit oss igenom lägret var jag lättad. Äntligen var det över. Men då förklarade de för mig att detta bara var det lilla lägret. Det stora lägret, från vilket jag tyvärr inte har några bilder, var kvar att besöka. Jag fick en klump i magen.

Väl framme vid lägret var där taggtrådsstängsel så långt ögat kunde , både åt höger, vänster och en kilometer framåt. Här gick vi på den ojämna krossade stenmarken, som SS-männen hade använt för att tortera judarna och de andra fångarna. Det var ett enormt fält. Fruktansvärt sterilt och ödsligt. Vid minnesplatsen i slutet samlades flera människor, inklusive ett helt gäng ortodoxa judar som ville visa sin sorg och respekt för de drygt sex miljoner judar och miljoner andra som brutalt mördades under andra världskriget.

Högar av krossade glasögon från de fångar som mördats i lägren.
Ägodelarna var ofta vardagliga och helt värdelösa, vilket tydde på att fångarna inte hade en aning om att detta var deras sista resa.
När jag såg de små barnens jackor och skor brast jag ut i gråt fullständigt, men jag lyckades ändå ta bilderna.

När röda armén intog och befriade lägret, så arresterade de själva lägrets chef, som jag glömt namnet på. De dömde honom till döden och hängde honom i den här galgen för brott mot mänskligheten. Många hävdar att rättvisa skipades, i och med att chefen för det här dödslägret slutligen själv blev dödad i sitt eget läger.

Det som chockade mig mest var dubbellivet som en av lägercheferna hade. En av dem var en god och omsorgsfull familjefar. När han anlände till lägret med sin dotter höll han dottern i ena handen och geväret i den andra. Sedan skickade han iväg henne till sitt kontor och utförde sin dagliga syssla med att skjuta ihjäl hundra till tvåhundra människor. När arbetsdagen var slut åkte han ut på stan med sin lilla dotter. De gick omkring och hade det mysigt och han köpte glass till henne. Som vilken pappa som helst skulle ha gjort. Att döda tvåhundra oskyldiga människor var ingenting för honom.

Något skärrad åkte jag med bussen från Auschwitz-Birkenau. På kvällen käkade vi ute och därefter la jag mig och sov gott. Jag förberedde mig inför nästa dag. Och vad som hände där, det får ni se.

Resan Till Krakow: Dag – 2

Vi lämnade Warszawa på ett betydligt rymligare tåg. Det jag märkte direkt med södra Polen var att landskapet var mer öppet. De dystra skogarna öppnade upp sig mer och mer till en gemytlig landsbygd med kullar och pittoreska små villor. De påminde mycket om de märkliga villor som kan ligga på landsbygden utanför turistorter i Sydeuropa, till exempel Bibione i Italien.

När vi väl var framme i Krakow gick vi först ut genom stationen och genom gallerian. I Krakow finns många gamla bygnader kvar, eftersom nazisterna använde det som sitt polska högkvarter och därmed inte bombade staden, som de gjorde med Warszawa. Vi kom ut på ett torg av monumental prakt. Det var gigantiskt och omringat av statyer och renässanspalats. Därefter vandrade vi mot stadskärnan och jag blev fascinerad av en stor ringmur, som det fanns kvar stora delar av. Allting i Krakow var större och mer praktfullt och storslaget. Även de små vanliga husen var stora, med svenska mått mätt. Inne på stortorget fanns en massiv medeltida katedral. Den var underbar. Mitt i torget fanns den stora saluhallen med massor av olika souvenirer och krimskrams, sådant som jag gillar. Många smycken hade kopplingar till gammal slavisk mytologi.

Hotellet vi bodde på var verkligen inget vanligt hotell. Det var rena lyxen. Efter att ha hemmastadgat oss gick vi ut på rundvandring i stadskärnan. Trots att en polsk Zlotti är värd nästan tre kronor, så var allting billigare, till och med räknat i kronor. För endast 20 zlotti, alltså runt 60 kronor, kunde du få en av världens godaste pizzor. Då snackar vi inte pizzeriapizza utan gourmetpizza på en äkta italiensk restaurang. Jag var så nöjd med maten och smickrade kockarna så mycket så att jag och mina studentvänner fick gratis kakor att ta med hem.

I slutet av dagen besökte vi den där märkliga katedralen som mer påminner om en fästning. Tyvärr har jag glömt namnet på den. Efter att av misstag kommit in i en kyrka mitt under högmässa och fått arga nunnor efter oss, begav vi oss mot den stora katedralen. Muren på utsidan var massiv, men ni skulle sett insidan av den kompakta byggnaden. Inte nog med att där fanns präster, nunnor och kyrkliga människor. Jag tror även att vi såg självaste biskopen av Krakor. Han hade nämligen en sån där filt med ett kors över sig, och en sån där liten biskopsmössa. Men mest underligt var att där stod en man i en svart medeltida rock, med sån där struthätta. Vem var denna mystiska vandrare? Kan det ha varit en pilgrim som tagit sig till katedralen?

Efter en händelserik dag i Krakow la jag mig i hotellrummet och kollade på Game of Thrones. Därefter förberedde jag mig för utflykten till Auschwitz-Birkenau, dagen därpå.

Jag kunde naturligtvis inte låta bli att ta några bilder på affischen med mitt favoritband – Sabaton, som är väldigt populära i Polen.

Resan till Krakow dag – 1

Måndag, den 6 maj 2019

Jag skulle egentligen skrivit det här inlägget mycket tidigare, men eftersom min mobil gick sönder var jag tvungen att skaffa bilderna från Onedrive till den nya mobilen. För två veckor sedan reste jag och mina studentkamrater på Östra Grevie Folkhögskola till Krakow, Den sjätte maj var det i alla fall dags. Vi samlades vid färjan i Ystad och kvart i ett och tog därefter färjan mot Swinoujscie i Polen. På färjan spelade vi spel, prövade polsk mat och hade allmänt roligt under de nästan åtta timmar vi skulle tillbringa på färjan.

Väl framme vid Swinoujscie, en ganska så nergången gammal station, med mycket kvarlevor från den gamla gråa kommunisttiden, tog vi nattåget mot Warszawa. Det var väldigt trångt och jag var på gränsen till lite klaustrofobi. Men det hade sin charm. Konduktören var en välklädd herre som trots sin höga ålder kunde hyfsad engelska. Det var ganska konstigt. Det verkade faktiskt som att polackerna är var betydligt bättre på engelska än tyskarna, vilket är lite märkligt då Tyskland rent historiskt alltid tillhört västblocket ända sedan andra världskrigets slut. Förutom då Östtyskland, kanske. Min lillebror har precis varit nere och arbetat i Tyskland en vecka, inom verkstad. Enbart en person där kunde hyfsad engelska och då var det dessutom unga människor.

I alla fall. Innan Warszawa var utsikten från nattåget ganska så tråkig. Naturen var väldigt typisk svensk eller skånsk och inte särskilt annorlunda. Stationerna var ofta kusliga och förfallna. Men efter Warszawa, längre söderut började något hända. Landskapet öppnade upp sig och skogarna blev… ja, jag vet inte hur jag ska beskriva dem, men de blev annorlunda. Det blev mer och mer som naturen i ”The Witcher III: Wild Hunt.” Det är för övrigt ett polskt spel, bör tilläggas. I Warszawa, som totalförstördes 1944, fanns där väldigt lite att titta på, av de få byggnader vi såg. Men där var en byggnad som var speciell. Det var ett stalinistiskt monument. Den stalinistiska arkitekturen var en helt egen stil. Det är som att blanda den gråaste, tråkigaste betongarkitekturen med den ståtligaste, vackraste och mest utsmyckade katedralkulturen. Resultatet blir en mer massiv, rejäl version av ett renässansslott. Ganska unikt faktiskt, Vi var inne på dag två nu, så i skrivande stund måste jag avsluta inför nästa avsnitt. Då tillkommer även flera bilder.

Den här bilden är inte tagen av mig…

distrokid

Obs – Detta är ett sponsrat inlägg

Skapar du musik? Vill du få ut den snabbt och enkelt på Spotify? Distrokid Records skapar ett Spotify-konto åt dig när du laddar upp din musik. Jämfört med CD-baby är Distrokid prisvärt och billigt och med betydligt mindre strul! Tveka inte en sekund att ladda upp din egen musik på Distrokid Records! Du kan bestämma release-datum för din låt eller ditt album, lägga upp ditt eget artwork och skapa dig ditt eget artistnamn eller bandnamn! Gå in och läs mer här!
Peace and Love!

Klicka på den här länken så får du dessutom 7 procents rea när du registrerar dig!

https://distrokid.com/vip/seven/1220860