Category Archives: Fantasy

Om gudar och människor – Kapitel 1

I början fanns endast himlarna och de svävande kontinenterna. Därefter uppenbarade sig de enorma urfäderna – gigantiska kolosser, bestående av lava, sten, jord och stora berg. Då de inte kunde komma överens lät de slå ihjäl varandra i en grotesk strid. Deras kroppar sargades och mosades, smälte samman och blev till jorden. Magman stelnade. Istitanen förångades och eldtitanen svalnade. Bergskedjor reste sig ur marken, från stentitanens kroppsmassa. Urgudarna var borta, men deras söner och döttrar – titanerna, överlevde och jordens härskare blev Tanarius – den störste titanen av alla.

Tanarius lät skapa alla växter och djur. Han byggde stora städer och kungariken i skyn, men fruktade trots allt att hans makt var hotad. Hans styre över de andra titanerna blev allt mer totalitär och slutligen var hela jorden täckt av svarta moln. Växter och djur drabbades av sjukdomar och världen hade börjat förgiftas. Tanarius son – den första människoliknande guden, hette Eron. Han misstänkte att det var Tanarius som låg bakom massdöden och samlade de tre andra gudarna och gudinnorna för att konspirera mot sin far. Det blev ett tusenårigt krig mellan gudar och titaner.

Eron lät skicka sin bror Reidos till havet för att smida en treudd åt sig själv, medan hans yngste bror Ageros lät smida ett par glödande kedjor i underjordens eldar. Galara, deras syster och den enda kvinnliga guden var enda gudinnan som fanns än så länge. Hon lät dra till skogen och tälja en magisk pilbåge med fenomenala krafter. Fyra gudar var de – mot hundratals titaner, cykloper och jättar. Men tillsammans med sina nya vapen lyckades de fyra syskonen nästan besegra Tanarius. Men bara nästan. Något fattades, nämligen visdom. Styrka och kraft var inte det enda som behövdes. Och det fanns bara en enda gud som hade visdom som sin egenskap – och det var Vigos. Han tillhörde inte den rebelliska gudaätten och var inte Tanarius son. Han var i själva verket son till Tanarius bror – Grellus Förrädaren

Få var det som litade på Vigos, eftersom hans far hamnat i konflikt med Tanarius och bytt sida för tusentals år sedan. Vigos hade tidigt anammat sin fars ideal och var, hur märkligt det en låter, en av de mest lojala och plikttrogna män i världen. Detta visste Eron, som insisterade att skapa en allians med Vigos och hans här av necromantiker. De tre andra gudarna – Reidos, Ageros och Galara var skeptiska, eftersom Vigos trots allt var son till en förrädare. Men Eron insisterade och alliansen med Vigos blev lyckad. Vigos lät dränka sig själv i Alitikernas stora brunn. Han blidkade sitt liv åt visdom, lojalitet och absolut kunskap. Återfödd reste han sig ur brunnen, som fick namnet Vigos brunn efter honom. Men han hade förändrats. Hans ansikte saknade vanliga ögon. Hålen efter dem fanns inte ens kvar. Istället hade han ett stort svart allseende öga mitt i ansiktet och ett mindre öga på varje handflata. Han brukade spela sina besökare ett trick genom att hålla handflatorna öppna framför ansiktet så att det såg ut som han hade fortfarande två ögon.

Vigos lät avla fram tusen örnar – dessa majestätiska fåglar flög omkring över jorden och var hans två tusen ögon. Vigos blev Vishetens Gud – även kallad Vigos med ettusentre ögon. Han lät nu smida sin stora vandringsstav, som gav honom kontroll över örnarnas sinne. Detta lät honom ta sig in i örnarnas huvuden och flyga precis vart han ville i hela världen och se med örnarnas ögon.. Med fem krafter kombinerade inleddes det sista slaget – slaget vid Alitika. Reidos lät dränka Tanarius kropp och surra fast den i marken med hinnor av vatten som han skjutit ut från sin treudd. Ageros lät fjättra fast honom i marken med sina glödande kedjor som brände ner honom i berggrunden. Galara lät sikta med sin silverpil på hans enda svaga punkt – hans födelsemärke på ena sidan av nacken. Vigos skickade sina tusen örnar att kalasa på hans kött – likt en utsvulten svärm. Alla fem gudar stod fast och fortsatte utlösa sina krafter samtidigt. Alla måste användas på samma gång. När Galara tog fram sin sista silverpil röt Eron ”Vänta! Han är inte död än! Det fixar jag!” Vigos drog fram sitt hemliga vapen – Diamantsvärdet – smitt av alla fem gudarna tillsammans i underjordens eldar. Det föll ner i marken från sky – i ett himmelskt sken uppifrån. Eron ryckte upp svärdet ur marken och beordrade alla att hålla inne med de sista av sina krafter – kedjor, vatten, silverpilar och örnar. Hälften av örnarna hade ätit sig mätta. Kedjorna hade börjat svalna. Endast en silverpil fanns kvar och det mesta av vattnet hade förångats. De lät Tanarius bryta sig loss ur marken och få ett sista försprång medan de återhämtade sina krafter.

Vänta på min signal!” sade Eron. ”På tre! Ett… två… tre…”

De sista örnarna anföll, den sista pilen avfyrades, det sista vattnet förångades och kedjorna brände det sista köttet och Eron lät nåla fast Tanarius i marken med diamantsvärdet. Allt hände på samma gång i ett gemensamt inferno. Tanarius – världens härskare var död och titanernas tid var förbi. Makten låg nu hos dessa fem gudar. Tanarius sjönk ner och löstes upp i marken, vilket orsakade en jordbävning. Ett berg reste sig från underjorden där han hade legat. Det reste sig över allt annat på jorden – hela trettio tusen meter. Berget kom att kallas världsberget. Det var Tanarius kött som blivit sten. Hans blod rann ut i bergskedjan och blev till floder av rent vatten. Världsfloden hade skapats. Hans själ och kroppsångor steg upp i sky och blev till en klarblå atmosfär med moln. Hans kroppshår blev till träd och växter. Hans skelett blev till fragment och lager av ädelstenar, djupt in i bergen och underjorden. En hel kontinent hade runnit ut från Tanarius kropp och silversvärdet låg begravt i underjorden och har ännu inte hittats. Och ve den som finner svärdet och inte förstör det, ty den har kraften att förgöra världen och allt levande.

Det talas om en profetia. De andra gudarna kommer få rätt en dag, bara för att Eron inte lyssnade på dem. En dag skola Vigos förfasas över allt krig och alla intriger bland människor och gudar. I blint raseri bestämmer han sig för att förstöra världen med allt levande, inklusive gudarna och sig själv. Vigos skola konstruera världsborren – den enda maskin som kan bryta sig ner tillräckligt djupt i underjorden för att hitta och dra loss diamantsvärdet. Med svärdet skall han dräpa alla gudar och slutligen riva ner Alitikas berg med all kraft, vilket skall dränka jorden i en kraftvåg och ett moln av stoft. Världen och allt i den skola förgås. Haven skola förorenas och rinna bort av alla berg och kontinenter som drabbar samman. Världens undergång kommer att kallas Orkhanos. Alla vet att det kommer hända, men ingen vet när. Att tala om Orkhanos kommer bringa skräck och rädsla när föräldrar stoppar om sina barn. Män kommer frukta att förklara krig mot sin ärkefiende… med rädsla för att utlösa Vigos vrede. Orkhanos kommer bita sig in i människors medvetande som en svordom precis som Djävulen, Quisling eller Hitler.

img_3485-1

Samanfattning av Claurains historia

I början fanns endast himlarna och de svävande kontinenterna. Därefter uppenbarade sig de enorma urfäderna – gigantiska kolosser, bestående av lava, sten, jord och stora berg. Då de inte kunde komma överens lät de slå ihjäl varandra i en grotesk strid. Deras kroppar sargades och mosades, smälte samman och blev till jorden. Magman stelnade. Istitanen förångades och eldtitanen svalnade. Bergskedjor reste sig ur marken, från stentitanens kroppsmassa. Urgudarna var borta, men deras söner och döttrar – titanerna, överlevde och jordens härskare blev Tanarius – den störste titanen av alla.

Tanarius lät skapa alla växter och djur. Han byggde stora städer och kungariken i skyn, men fruktade trots allt att hans makt var hotad. Hans styre över de andra titanerna blev allt mer totalitär och slutligen var hela jorden täckt av svarta moln. Växter och djur drabbades av sjukdomar och världen hade börjat förgiftas. Tanarius son – den första människoliknande guden, hette Eron. Han misstänkte att det var Tanarius som låg bakom massdöden och samlade de tre andra gudarna och gudinnorna för att konspirera mot sin far. Det blev ett tusenårigt krig mellan gudar och titaner.

Eron lät skicka sin bror Reidos till havet för att smida en treudd åt sig själv, medan hans yngste bror Ageros lät smida ett par glödande kedjor i underjordens eldar. Galara, deras syster och den enda kvinnliga guden var enda gudinnan som fanns än så länge. Hon lät dra till skogen och tälja en magisk pilbåge med fenomenala krafter. Fyra gudar var de – mot hundratals titaner, cykloper och jättar. Men tillsammans med sina nya vapen lyckades de fyra syskonen nästan besegra Tanarius. Men bara nästan. Något fattades, nämligen visdom. Styrka och kraft var inte det enda som behövdes. Och det fanns bara en enda gud som hade visdom som sin egenskap – och det var Vigos. Han tillhörde inte den rebelliska gudaätten och var inte Tanarius son. Han var i själva verket son till Tanarius bror – Grellus Förrädaren

Få var det som litade på Vigos, eftersom hans far hamnat i konflikt med Tanarius och bytt sida för tusentals år sedan. Vigos hade tidigt anammat sin fars ideal och var, hur märkligt det en låter, en av de mest lojala och plikttrogna män i världen. Detta visste Eron, som insisterade att skapa en allians med Vigos och hans här av necromantiker. De tre andra gudarna – Reidos, Ageros och Galara var skeptiska, eftersom Vigos trots allt var son till en förrädare. Men Eron insisterade och alliansen med Vigos blev lyckad. Vigos lät dränka sig själv i Alitikernas stora brunn. Han blidkade sitt liv åt visdom, lojalitet och absolut kunskap. Återfödd reste han sig ur brunnen, som fick namnet Vigos brunn efter honom. Men han hade förändrats. Hans ansikte saknade vanliga ögon. Hålen efter dem fanns inte ens kvar. Istället hade han ett stort svart allseende öga mitt i ansiktet och ett mindre öga på varje handflata. Han brukade spela sina besökare ett trick genom att hålla handflatorna öppna framför ansiktet så att det såg ut som han hade fortfarande två ögon.

Vigos lät avla fram tusen örnar – dessa majestätiska fåglar flög omkring över jorden och var hans två tusen ögon. Vigos blev Vishetens Gud – även kallad Vigos med ettusentre ögon. Han lät nu smida sin stora vandringsstav, som gav honom kontroll över örnarnas sinne. Detta lät honom ta sig in i örnarnas huvuden och flyga precis vart han ville i hela världen och se med örnarnas ögon.. Med fem krafter kombinerade inleddes det sista slaget – slaget vid Alitika. Reidos lät dränka Tanarius kropp och surra fast den i marken med hinnor av vatten som han skjutit ut från sin treudd. Ageros lät fjättra fast honom i marken med sina glödande kedjor som brände ner honom i berggrunden. Galara lät sikta med sin silverpil på hans enda svaga punkt – hans födelsemärke på ena sidan av nacken. Vigos skickade sina tusen örnar att kalasa på hans kött – likt en utsvulten svärm. Alla fem gudar stod fast och fortsatte utlösa sina krafter samtidigt. Alla måste användas på samma gång. När Galara tog fram sin sista silverpil röt Eron ”Vänta! Han är inte död än! Det fixar jag!” Vigos drog fram sitt hemliga vapen – Diamantsvärdet – smitt av alla fem gudarna tillsammans i underjordens eldar. Det föll ner i marken från sky – i ett himmelskt sken uppifrån. Eron ryckte upp svärdet ur marken och beordrade alla att hålla inne med de sista av sina krafter – kedjor, vatten, silverpilar och örnar. Hälften av örnarna hade ätit sig mätta. Kedjorna hade börjat svalna. Endast en silverpil fanns kvar och det mesta av vattnet hade förångats. De lät Tanarius bryta sig loss ur marken och få ett sista försprång medan de återhämtade sina krafter.

Vänta på min signal!” sade Eron. ”På tre! Ett… två… tre…”

De sista örnarna anföll, den sista pilen avfyrades, det sista vattnet förångades och kedjorna brände det sista köttet och Eron lät nåla fast Tanarius i marken med diamantsvärdet. Allt hände på samma gång i ett gemensamt inferno. Tanarius – världens härskare var död och titanernas tid var förbi. Makten låg nu hos dessa fem gudar. Tanarius sjönk ner och löstes upp i marken, vilket orsakade en jordbävning. Ett berg reste sig från underjorden där han hade legat. Det reste sig över allt annat på jorden – hela trettio tusen meter. Berget kom att kallas världsberget. Det var Tanarius kött som blivit sten. Hans blod rann ut i bergskedjan och blev till floder av rent vatten. Världsfloden hade skapats. Hans själ och kroppsångor steg upp i sky och blev till en klarblå atmosfär med moln. Hans kroppshår blev till träd och växter. Hans skelett blev till fragment och lager av ädelstenar, djupt in i bergen och underjorden. En hel kontinent hade runnit ut från Tanarius kropp och silversvärdet låg begravt i underjorden och har ännu inte hittats. Och ve den som finner svärdet och inte förstör det, ty den har kraften att förgöra världen och allt levande.

Det talas om en profetia. De andra gudarna kommer få rätt en dag, bara för att Eron inte lyssnade på dem. En dag skola Vigos förfasas över allt krig och alla intriger bland människor och gudar. I blint raseri bestämmer han sig för att förstöra världen med allt levande, inklusive gudarna och sig själv. Vigos skola konstruera världsborren – den enda maskin som kan bryta sig ner tillräckligt djupt i underjorden för att hitta och dra loss diamantsvärdet. Med svärdet skall han dräpa alla gudar och slutligen riva ner Alitikas berg med all kraft, vilket skall dränka jorden i en kraftvåg och ett moln av stoft. Världen och allt i den skola förgås. Haven skola förorenas och rinna bort av alla berg och kontinenter som drabbar samman. Världens undergång kommer att kallas Orkhanos. Alla vet att det kommer hända, men ingen vet när. Att tala om Orkhanos kommer bringa skräck och rädsla när föräldrar stoppar om sina barn. Män kommer frukta att förklara krig mot sin ärkefiende… med rädsla för att utlösa Vigos vrede. Orkhanos kommer bita sig in i människors medvetande som en svordom precis som Djävulen, Quisling eller Hitler.

De nya kontinenterna grundlades och världen helades. Ur berggrundens sammandrabbningar uppstod även de första drakarna – stora eldsprutande bestar som inte tjänade någon, inte ens gudarna. På det nya berget lät gudarna bygga sitt säte – den himmelska staden Alitika, där Eron härskade som gudarnas kung. Reidos blev havets härskare och Ageros blev underjordens gud. Han var avundsjuk för att han uteslutits från gudarnas stora råd i Alitika. Eron gifte sig med Eira – Vigos undersköna syster och Alitikas drottning. Vigos lät skapa en ny dödlig människoliknande varelse som kallades alver. Alverna var till Vigos avbild mycket

visa och kunde leva i alltifrån femhundra till tusen år. De två första alverna hette Elbir och Aira. De fick i uppgift att vakta jorden och naturen åt människorna. Snabbt bildades högt stående alvkulturer i skogarna och i öknarna. Eron kände att Vigos visdom och förmåga att skapa liv var ett hot mot hans egen överhöghet. Därför lät Eron skapa människosläktet – två mörkhyade personer – Agus och Ageia. De fick i uppgift att konkurrera ut alvernas kungariken och imperier. Trots att människorna ännu inte lärt sig att civilisation, var de skickliga på att organisera sig i strid och föröka sig. Alverna tvingades dra sig tillbaka och skapade ett gemensamt imperium – Adarion – den starkaste militärmakten av alver. Människorna retirerade och började leva i harmoni utanför alvernas gränser.

På den här tiden fanns heller inga raser. Människors olika hudfärg hade i början inget med geografiskt ursprung att göra. Svarta, vita, gula och bruna människor levde sida vid sida och såg inte olika ut beroende på miljön de levde i. I öknen i öster uppstod en mänsklig högkultur kallad Katina – ett imperium med skriftkonst, stora städer, rinnande vatten och förmåga att smida järn. Ageros – underjordens gud ville till varje pris få människorna att revoltera mot gudarna och försökte få människorna att börja kriga med varandra. Förvandlad till en vandrare började han predika i människornas värld. Han påpekade det faktum att vissa människor var bruna, medan andra var svarta, gula eller vita och såg detta som ett tecken på dekadens. Han hävdade att de vita människorna måste rensa ut de svarta, bruna och gula för att inte själva gå under, vilket gjorde att det första folkmordet uppstod. Vita människor började hålla sig för sig själva och brutalt förfölja alla som såg annorlunda ut. Det slutade ironiskt nog med att Katinas nye kung Alradan – som själv var brun, förvisade de vita människorna till Norden. Alradan försökte återskapa ordningen men det var för sent. De svarta och gula ville inte ha en brun man som bestämde över dem, vilket gjorde att de svarta flyttade söderut där det växte savann och djungel, medan de gula flyttade långt österut – till områden fulla med bergsskogar och kall öken. Och det var så rasismen och olika raser och nationer uppstod. När människorna separerades följde kommande generationer av gudar med, vilket innebar att olika civilisationer dyrkade olika gudar. Religionerna hade uppstått.

Människorna hade hjärntvättats till att nedvärdera sina medmänniskor… bara för att de såg annorlunda ut eller hade en annorlunda hudfärg. Välden hade nu fem stora kungariken – Norden, där vita krigarfolk härskade i de karga fjällen och skogarna, Katina, där de bruna kungarna och prinsarna byggde fantastiska civilisationer, och ett imperium av nomadiska krigare i söder, där de svarta bodde. Imperiet kallades Ambetu och befolkningen levde som nomader, jägare, krigare och samlare, men i vissa delar var de bofasta och hade både jordbruk och storstäder. Slutligen fanns ett mäktigt bergskungarike i öster som kallades Kai Zun – varifrån ordet Kaiser – kejsare sägs vara taget. Här var militären och vördnad inför kejsaren viktig och stora majestätiska palats och städer byggdes. Det var alltså dessa fyra stora imperier också Adarion – alvernas rike. Övriga små kungariken och stammar hölls utanför eller införlivades senare i imperiernas erövringskrig. Krigen mellan de fem rikena varade i hundra år, vilket fick Eron att tröttna på mänskligheten. ”Ni skall aldrig mer kunna hata varandra!” röt Eron och satte staven i marken, vilket fick jordens enda kontinent att splittras i sju olika kontinenter. De olika kungarikena och raserna var nu på ett eller annat sätt åtskilda i tusentals år, antingen mellan bergskedjor eller mellan världshav. År ett av forntidseran började efter detta och jordens kontinenter hade fått den form de har på kartan på baksidan av boken. En av de viktigaste figurerna i det här skedet var färgkarlen Helbet – mannen som fick i uppdrag av gudarna att föra de tusen människor som fanns kvar på jorden och ge dem ett nytt hem där de kunde föröka sig och återbilda människosläktet. I hela sitt hundraåriga liv sökte han och lyckades rädda alla drygt tusen människor och ordna tak över huvudet och försörjning åt dem. Nya samhällen kunde börja växa fram, Forntidseran började närmare bestämt den dagen då alla människor blivit räddade.De människor som fanns kvar var de som var utvalda av gudarna och därmed skulle överleva. Helbet belönades med odödlighet och hans fru Heina likaså. Detta innebar att jordens befolkning hade ökat med tiotusen procent på bara hundra år.

Jorden befolkades nu av odödliga människor, men de människor som bara blev femhundra år gamla, var avundsjuka på de odödliga. Kungariken och imperier. De försökte alliera sig med alvernas kung Ethellion i hopp om att alverna skulle skänka dem odödlighet. Och det fick de. Odödligheten satt i en magisk amulett, som skänktes till de dödligas kung i Norden – Karlan Erövraren. Nu när hans folk var odödligt lät han erövra hela världen där människor bodde. Alverna såg detta som ett hot och de hade en plan hela tiden. Ty den magiska amuletten hade enbart en härskare – alvkungen själv. Alverna förslavade människorna och tog ifrån dem all odödlighet. Människornas medelålder sjönk till åttio år. Det var nu som alverna äntligen kunde leva i fred och människorna drog sig tillbaka till sina små riken.

År två tusen av forneran hade världen och mänskligheten återhämtat sig. Katinas kultur blomstrade under ledning av stadsstaten Rabbaya. Statsstaterna i Katina levde i fred och harmoni men var fullständigt beroende av en energi kallad Davania. Davania var drivkraften bakom allt liv och allting som fanns i universum. Davania kunde få saker att växa och förändras. Nu började Davanian ta slut. Missväxten och torkan bredde ut sig och sjukdomar spreds. Kung Hanukar av Rabbaya försökte lösa det genom att skicka sin krigare Attor till grannstaden Azzar. Azzars kung hette Nekkar och var väl medveten om att hans kungarike satt på de största davania-tillgångarna i den kända världen. Detta ledde till krig mellan olika stadsstater. Det kom att kallas kriget om Davanierna.

Ungefär samtidigt som krigen härjade, uppstod en annan högkultur i landet Entor. De var kända för sina praktfulla gravkammare och mumifieringar, sina sfinxer och tempel. Entor började tillsammans mad Katina exportera sina varor utomlands, på det stora centralhavet. Kolonier uppstod på öarna till Estenia i Claurain.

Mellan dessa två flodkulturer fanns ett antal mindre folk som bara väntade på instabilitet. Khumarerna – ett ryttarfolk vid västkusten lät år 2516 under ledning av kung Khumal, inleda ett krig mot Katinas fria stadsstater. Konflikterna avlöste varandra länge och först när Entors kung fick pengar från Katina kunde khumarerna krossas. Däremot gav de sig inte. År 2581 tog Khumarerna hjälp av segiearerna från nordväst. Alliansen fullbordades med giftermål mellan Segiariens prinsessa Khimina och Khumaras prins – Edakkur. Hemgiften var ett magiskt guldsvärd som kunde ge dem kraften att kontrollera naturens krafter. I slaget om Azzar år 2581 framkallades en magisk flodvåg som spolade undan Katinas stora här. Landet Katina hade blivit den första stormakten – Khumar – ryttarnas land.

Det fanns bara ett problem. Under de lyckade fredsförhandlingarna med Entors kung Nukapel år 2588, blev dennes son, prins Ukah, förälskad i drottning Khimina och de inledde ett hemligt och passionerat förhållande. Den unge kung Edakkur visste inget. När Khimina mystiskt försvann antog Edakkur omedelbart att det var katinska nationalister och rebeller som tagit henne för att kräva Khumardynastins avgång och återupprätta Katinas gamla dynasti. Han startade ett skoningslöst inbördeskrig. Alla motståndare dödades. Sin älskade drottning skulle han till varje pris beskydda, men var det verkligen kärleken till henne, eller rädslan att förlora makten, som drev honom till att döda så många oskyldiga? Först när han kallade på hjälp från sin nya allianspartner i Entor – kung Nukapel, fick han reda på att hans drottning frivilligt låtit sig kidnappas av prins Ukah. De hade gift sig i hemlighet. Och det var då kung Edakkur insåg att hela det arv han hade byggt upp, var en lögn. Det var inte långt bort att anta att en hemgift ägt rum mellan Khiminas familj i Segiarien, och Nukapel-familjen i Entor. Och så var det. Entor och Segiarien hade lurat Khumarrikets kung och konspirerat mot honom. Alliansen mellan Entor och Segiarien blev början på en ny tid av krig, intriger, blodshämnd och stridigheter mellan olika fraktioner och ätter.

Kung Edakkur insåg att han måste söka nya allierade. Alla rebeller och nationalister som han falskeligen förföljt i jakten på drottning Khimina, måste få upprättelse, tänkte han. Han fritog de fångar som fortfarande var i livet, och bad officiellt om ursäkt till hela sitt folk. Stridsyxorna lades ner. Slutligen lyckades Edakkur bilda en allians med de fraktioner han tidigare förföljt. Med en gåva på tio ton rent guld köpte han deras förtroende och ingick äktenskap med Hanukaria – ättling till Katinas gamla kung Hanukar. Hanukaria var den förnämsta och mäktigaste av alla kvinnor från nationalisterna. Detta skulle symbolisera att konflikten mellan den gamla dynastin i Katina, och den nya Khumardynastin – var till ända. Ett splittrat land blev enat och sammanhållet… än så länge… Ty Hanukaria och hennes fosterlandsvänner hade inte glömt vad Edakkur gjorde mot hennes farbror – kung Hanukar XVII – den siste hanukaren. Kriget mot Entor ledde till att halva Entor erövrades österifrån. Stormakten Khumar var större än någonsin. År 2595 lönnmördades kung Edakkur mitt i en sexakt med drottning Hanukaria. Och hennes vapen var Edakkurs eget guldsvärd. Hanukaria utropade sig till enväldig drottning över Khumarriket och hennes regim var installerad av Entors kung Ukah. Drottning Khimina insåg då… på ålderns höst, att hennes lusta och otrohet hade lett till sin före detta makes död. Den enda sonen hon hade med Edakkur var prins Alakur. Alakur och hans mor Khimina gjorde uppror mot den nya alliansen med Entor och Khumarriket. De bildade en samling rebeller och lyckades skapa ett fäste i handelsstaden Onos i den västra delen av Khumarriket. Och det var nu det gällde för Alakur och Khimina att få med sig sina släktingar. Khimina, som var från Segiarien fick med sig Segials kung på sin sida. Alakur lyckades mot alla odds få med sig anhängare från Khumarrikets nationalister, ty Hanukarias terrorvälde hade gjort henne impopulär i sina egna led. I slaget vid Azzar besegrades de sista nationalisterna och Hanukaria ställdes inför riksrätt och avrättades. Alakur hade hämnats sin far och blivit kung över Khumar igen. Khumar och Segiarien – två mäktiga riken behövde inte använda mycket vapenkraft innan Entor tvingades till reträtt.

En period av fred inleddes. Ättelinjen varade i tre generationer efter Alakur. Ända tills den onde nekromantikern Shakarat stal deras gyllene svärd. Shakarats övernaturliga krafter förenades med svärdets och han lät år 2651 förslava hela Khumarriket. Därefter siktade han in sig på Entor, vilket ledde till blodiga strider mellan Entor och den mörka trollkarlen Shakarat. Även Segiarien förslavades. Entors kung Nemotep II insåg att det enda sättet att klara kriget var med hjälp ifrån Segiarien, handelsmakten Sibellion och Khumarriket. Motvilligt gick de tre rikena med på Entors sida och kriget mot Shakarat vände till deras fördel. År 2687 lät den unge krigaren Mazir från Sibbellion förstöra guldsvärdet, vilket ledde till att Shakarat gick under. Nu var freden kommen. Men det dröjde inte länge innan innan kriget om davanierna tog ut sin rätt. Ty nu hade kraften från davanierna verkligen börjat sina och krigen mellan Segiarien och Khumar tog sin början. Det var ett krig om naturresurser – om den viktiga davania-kraften som alla kulturer var beroende av. Detta utnyttjades till varje pris av Entor och Sibellion. Sibellions nya kung hette Hakarot och han ville se en kulturell blomstring i hela östern. Tillsammans gick de två stormakterna in och krossade både Segiarien och Khumar i ett nafs. Året var 2743. En ny juvel i kronan hade uppstått – Sibellion – med sin huvudstad Talik – ett ekonomiskt imperium. Fred och harmoni rådde i den kända världen och nya kulturer och städer byggdes upp. Landet Entor erövrade samtidigt nya områden i sydväst och fick slavar därifrån. Man lät även köpa rikedomar från Sibellion. De krigiska åren i civilisationens vagga var förbi.

År 2931 hade högkulturer och civilisationer bildat ett bälte av städer och kungariken ända från Entor och hela vägen till Kai Zon. Handelsvägar bildades alltså hela vägen till fjärran östern. Mellan Kai Zons kejsardöme och öknen låg det tropiska bergslandet Eldiri, fullt med tempel och flodstäder. År 2931 började ett stort rike uppstå mellan Eldiri och Katina. Landet hette Dorian. Dorianerna samlade en armé från öknens alla hörn till att invadera Eldiri. Dorians språk härstammade från Katina och därför uppstod en blandkultur i Eldiri, där de nya folkvandrarna från nordväst blandades med den helt egna språkfamiljen i sydost. Det innebar att de olika varianterna av den salamantiska språkfamiljen talades i Eldiri, Dorian, Katina, Sibellion, Khumar och Segiarien, samt alla små riken däremellan. Därefter gjorde Dorian en expansion österut. Året var 3091 och krigen mot Dorian ledde till omvälvande förändring i västra öknen. Folkvandringarna började. Det första dorianska imperiet var det dittills största riket som någonsin funnits i världshistorien. Samtidigt hade Entor blivit ett nästan lika stort och mäktigt rike, med sina kungar som dyrkades som gudar. Men Dorians kung Panatis vågade inte attackera Sibellion – från vilka de till stor del var finansierade. Inte än.

I norra Katina bodde en enkel man som hette Ekmer. Han var ättling till färjkarlen Elbet i rakt nedstigande led och brukade jorden på sin gård i den lilla byn Vasret. Året var 2668 och krigen mellan trollkarlen Shakarat och de förtryckta nationerna pågick för fullt. Det var då som guden Eron själv kontaktade Ekmer och talade till honom. Han påminde Ekmer om hans förfader Elbet hade ett mål som gått i glömska. Att bevaras minnet av Alitikas gudar och dyrka dem i generation efter generation. Ekmer svor en ed till Eron att fullfölja detta och han bevisade sin trohet genom att smida ett silverne halsband föreställande en drake. Detta blev början till dyrkandet av Alitikas gudar – en renässans för de riktiga gudarna och för dyrkandet av drakar vid sidan om. Det utvalda folket, även kallat drakfolket, kunde rida och flyga med drakar och kommendera dem i strid. Ekmer började därefter vallfärda till drakarnas land – det utlovade landet Braghesia. Där lät han bilda familj och skaffa en en stor stam. Men hans äldsta son – Albin, hamnade i konflikt med sin lillebror över landområden och därefter bildade Albin en egen stam och begav sig till nuvarande Valran, där hans ättlingar kom att kallas valraner. Braghesia utvidgade snabbt sina territorier och en civilisation av en långvarig kungaätt byggdes upp. Det var först år 3091 som deras självständighet gick förlorad, när Dorianerna tog slavar ifrån området. Slavarna arbetade på ett projekt åt Dorians kung Halmut III. De byggde på Dorians öga – en staty föreställandes den dorianska guden Kamara. Statyn hade magiska diamantögon som kunde förgöra hela länder. Tack och lov så lyckades en ättling till Ekmer vid namn Hadralon leda ett uppror mot Dorians kung. Statyn förstördes med hjälp av drakeld och slavarna flydde och bosatte sig i Braghesia. Året var 3212. Här levde de i frihet i över tusen år.

År 3438 var bristen på Davania-kraft så allarmerande att samhällen och jordbruk började dö ut. Kungarna bad förgäves till sina falska gudar. Endast Braghesierna lyckades få välstånd och grönska eftersom de dyrkade Alitikas gudar. Det var då som den onde häxmästaren från norr – Akabar, smidde en ond plan att snärja de fria folken i hela den kända världen. Han lät skapa en mask till varje stort kungarike – alltså Katina, Braghesia, Segiarien och Sibellion. – fyra masker – en till varje kung. Han lovade dem välstånd och goda skördar, bara de svor trohet till honom. De skulle få rikedom och deras fiender skulle krossas. Men så fort de satte på sig maskerna började de långsamt förtäras och bli slavar under Akabars sinneskontroll. De fattade korkade beslut som ödelade deras skördar och försvagade deras länder. Pesten bredde ut sig. Det blev också inbördeskrig mellan alla fyra kungariken. Den enda som lyckades fatta mod och förlika sig med masken var Braghesias kung Elemot. Han lyckades ena Braghesia med Entor och Dorian och starta en motoffensiv mot Akabar och hans demoner. I slaget om Kalikum högg han huvudet av Akabar. Samtliga masker placerade han på fyra åtskilda ställen, aldrig för att hittas igen.

En stor del av den gamla världen låg i ruiner. Nu var det övärldarna i centralhavet och kusterna vid Claurain som började få ett flöde av civilisation och nya kolonier. En av de första mäktiga riken i Claurain var ön Tyklos söder om Estenias halvö. Här hade man börjat använda bokstäver istället för tecken, vilket man fått från de Irykiska köpmännen, som börjat överta Entors roll som havets härskare. På Tyklos hade man badhus, rinnande vatten, stora städer och palats, samt kanaler och tempel. Man dyrkade Alitikas gudar och kungarna var mer eller mindre släkt med det utvalda folket från Braghesia. Här fanns alla tänkbara förnödenheter. Efter år 3438 började år ett av första eran. Eran då Claurain föddes. År 39 av första eran invaderades Tyklos av en armé från Rydos på det esteniska fastlandet. Rydos folk hade samma gudar, men deras kultur var betydligt mer kärv och militärisk. Rydos kungar var inte släkt med drakarnas folk från Braghesia och var därför vreda på Rydos-kungarnas arrogans. Det slutade med att Tyklos blev en rydisk koloni. Alltfler stadsstater växte fram i Estenia. Somliga av dem lyckades bilda riken som omfattade flera stadsstater. Samanhållningen var dålig, men kulturen var något extraordinärt. Alverna från Adarion skapade en vänskap med Estenias olika stadsstater. Alverna lärde människorna om magi, vetenskap och filosofi, om politik, kultur och arkitektur. Estenias tid hade börjat. Och kolonierna växte alltmer. Pakten mellan Adarions kung Kelethon II och samtliga esteniska stater blev en symbol för fred mellan män och alver.

Estenierna dyrkade Alitikas gudar och tränade drakar. De hade en koloni i Segiarien vid namn Korod – den stoltaste esteniska staden på andra sidan havet. Här uppstod ett handelsimperium som de övriga kungarna i Estenia avundades. År 384 ingick Korods kung Menatelos en handelsallians med Rubliks krigiske kung Hoidos. De förenade sina hus genom giftermål. Hoidos dotter hette Altaria och Menatelos son hette Rokles. Allting verkade gå bra, tills Manetelos främsta krigare – Kleron, anklagades för giftmordet på kung Hoidos. Det blev ett blodigt krig och alliansen bröts. Kleron hade motiv att genomföra detta eftersom han och Altaria var hemligt förälskade. Belägringen av Korod varade i tre år. Gudar och demoner blandades in i konflikten. Det tog först slut när Rubliks generaler vädjade till Dorians kung om stöd. Det blev tvåfrontskrig för Manetelos som valde att kapitulera. Rublik blev därmed en militärmakt att räkna med. Samma år lät man resa en staty av kung Hoidos i södra Estenia, till hans minne.

Nu började också dvärgarnas kungariken växa fram i norväst. Dvärgarna hade levt sida vid sida i skogen tillsammans med alverna i Adarion långt innan människans tid. De levde som mineralbrytare och juvelerare, men år 31 av Forntidseran hade dvärgarna börjat kräva högre avkastning. Deras villkor hade försämrats eftersom alvernas krigsindustri slukade guld och järn. Gruvorna började dessutom sina. Dvärgarna gick ut i storstrejk med alvernas kung Albion V kunde inget göra åt saken. Nästan alla dvärgar emigrerade då till bergen. Det första rike de skapade var Doranor. Här härskade kung Durlain med sina tiotusen dvärgsoldater. Eleganta maskiner uppfanns för att bryta all malm och alla ädelstenar ur berget. Doranor blev en stormakt i bergen, både ekonomiskt, kulturellt och militärt.

Så vad har då detta med Estenias historia att göra? Jo. Dvärgarna fick år 419 i uppgift att beskydda och gömma Ekmers gamla halsband som gudarnha givit honom för länge sedan. Silverhalsbandet tillhörde drakfolket och Estenias och Braghesias kungar och fick inte försvinna, ty då försvann beviset på deras rätt att härska. Uppgiften att lämna halsbandet var hjälten Emeros. Han lyckades fullfölja sitt uppdrag efter att ha medlat i en konflikt mellan dvärgarna och de groteska vättarna från norr.

Dorian var på frammarsch. Den gamla ökenvärlden hade återhämtat sig från katastroferna och Dorians imperium dominerade nu hela området. Dorian hade nu siktet inställt på Estenia.s fria städer och kungariken. Året var 821 och Dorians kung hette vid den här tiden Hedros den Store. Men det var Esteniernas namn på honom. Hans riktiga namn var Haidun Erövraren. Dorian hade vid det här laget infört bokstäver istället för tecken, precis som Estenias folk. Estenia hade en ny kulturell stormakt på gång – den klassiska tiden. Tyron – en stad nära Rublik – hade infört folkstyre och kulturen och vetenskapen blomstrade. Staden hade framstående filosofer. Stora monument byggdes som aldrig förr. Men de fria städernas fortsatta existens hotades nu av Dorians framryckningar österifrån. Hedros den store hade en här på hundratusen man som marscherade mot södra Estenias kust. I slaget vid den stora statyn av kung Hoidos lyckades kung Garon av Rublik hålla tillbaka Dorians soldater så länge att Tyrons soldater kunde mobilisera sig. Rubliks kung dog i strid med sina femhundra män. Hoidos staty fick därefter sällskap av statyn av kung Garons. Dorians invasion berodde på att Rublik fortfarande inte hade gett skadestånd till Dorian för Dorians insatser vid kriget om Korod.

Året var 825. Dorians kung och hans män retirerade i slaget om arkaniska havet. Men det blev mycket svårare i slaget om Darissus – Dorians huvudstad. Samtliga tyronska soldater slaktades i ett maskerat gästabud, där Dorians män låtsades vara Rubliks soldater. Det var först då som samtliga esteniska stadsstater kunde börja hämnas, bland annat med hjälp från Braghesia och Entors kung. Slutligen mördades kung Hedros. Året var 830. Mördaren var utskickad av Tyrons folkförsamling och han hette Kalaios. Rubliks kung Odropus blev arg. Att tjäna kung Dorian i fyra år och därefter sticka honom i ryggen, var inte en sann krigares väg, hävdade Odropus. Tyrons generaler motsatte sig Rubliks dumdristiga mentalitet om att stå upp till siste man och aldrig retirera eller ge upp. Mentaliteten i Tyron lyfte fram list och strategi framför heder och ära. När kriget var över ledde detta till ett maktspel mellan Rublik och Tyrons stadsstater.

Året var 855. Maktspelen bröt ut i ett långt inbördeskrig mellan Estenias stadsstater., Tyron och Rublik rök ihop i stridigheter om vilka som skulle belönas för sitt hjältemod i kriget mot Dorian. Tyrons män hade instruerats om att bara använda list och strategi. De retirerade ofta, kapitulerade och omgrupperade. De lönnmördade rublikanska kungar. Kungen över Tyron hette Eskandes II. Rubliks krigarkung var den fruktade och legendariske Lemonoidos. Han hade instruerat sina män om att aldrig retirera, aldrig hugga någon i ryggen, aldrig ge upp eller omgruppera., De skulle marschera framåt och dö till siste man. På så sätt var detta krig en kamp mellan två olika hederskodex – med heder, bärsärkagång och ära, på ena sidan, och list, strategi och feghet på andra sidan. Föga förvånande vann strategin och fegheten över muskelkraften och hedern. Rublik jämnades med marken år 876. Alla dödades. Även Lemonoidos II och alla hans barn, inklusive hans fru i ett förrädiskt gästabud. Tyrons kung Eskandes bedragaren, hade vunnit. Men när han återvände till Tyron var inget sig likt. Folket kallade honom förrädare, vilket resulterade i revolution. En rebellgrupp kallad Rödmantlarna, ledda av lord Veleris, grep makten och införde militärdiktatur i Tyron. Filosofer och vetenskapsmän avrättades. Den esteniska och i synnerhet tyronska kulturen började förfalla.

I norra Estenia fanns ett kungarike styrt från staden Agos. Landet hette Agien och befolkningen brukade ofta i förolämpande syfte kallas för halvestenier. Här började ett kavalleri och infanteri utan dess like byggas upp. Medan krig och konflikter rådde i södra Estenia, tog en trettonårig pojke över sin avlidna fars tron. Han hette Evan Laikos och skulle få namnet Laikos Erövraren. Framtill han var myndig byggde han upp sitt land och erövrade hela Estenia år 898. Därefter siktade han in sig på Dorian, vars kung Hakassus, mobiliserade österut. År 901 hade han erövrat Entor för första gången i världshistorien. Därefter vann han slag efter slag på västkusten. År 908 var äntligen hela västra Dorian erövrat och i slaget vid Azad retirerade kung Hakassus, för att slutligen krossas i slaget vid Darissus. Vandringen österut fortsatte. En liten del av Eldiri erövrades i öster. Det största imperiet i världshistorien hade grundats – Dorian låg nu under Evan Laikos Erövrarens kontroll. Ett imperium hade skapats. Och de gamla drakkungarna med ursprung från Braghesia hade nu ersatts av en ny ätt. Att erövra både Entor och Dorian var nästintill omöjligt, men Evan lyckades ändå. Entor fick en ny dynasti av kungar och drottningar. När Evan Laikos dog år 915. Han hade knappt fyllt fyrtio år. Han fick aldrig några söner. Hans imperium delades upp mellan hans generaler, efter att de börjat rivalisera om makten. Dorian blev därmed en självständig stat, precis som Entor. Kungen i Entor hette Abakus och hans ätt kallades abakurerna – de sista entoriska härskarna. I Dorian var det den vetaniska ätten som fick makten under kung Vetakles. Estenias rike delades återigen upp i stadsstater efter år av krig. Därefter kom en lång och lugn period av välstånd. Men år 1114 var detta välstånd slut, när Ranias imperium växte fram och erövrade Estenia. Vad var Rania för land? Vad hade ranianerna för ursprung. Hur hade Ranias framväxt börjat. Jo, det ska ni få se när vi går tillbaka i tiden.

På den ranianska halvön väster om Estenia hade flera olika kulturer börjat frodas kring den bördiga jorden bara en kort period efter att Estenias högkulturer växte fram. I norra delen fanns de lättfotade och livsnjutande Kadarierna. De hade inte mycket till försvar. De var bönder och vinodlare på landet och levde i fred och välstånd. I städerna rann vattnet genom kanalerna och synden var omfattande. Kvinnor och män drack och lustade på bordeller och fester. Norr om dem bodde de så kallade barbarerna. Det var wellier – ett krigarfolk i norr med stora flätade skägg, vingar på hjälmarna, rutiga eller randiga mönster på sina dräkter, instrument som säckpipor och cello i sin mytiska musik. Wellien var täckt av urskogar och den bördiga jorden räckte inte till, vilket drev byfolket och krigarna till räder mot de rika kulturerna söderut. I öster bodde en annan barbarisk stam – degherierna. De var mer brutala i sin kultur och estetik och dyrkade samma nordliga gudar som i Nordfala. De tidigare omnämnda salamantiska språken, med ursprung från Katina i öknen, kommer ni ihåg dem? Vid det här laget fanns denna språkfamiljen representerad i Eldiri, Dorian, Katina, Braghesia, Sibellion, Segial, Entor, ja alla gamla riken i sydösterns öken, under namnet Eldir-salamantiska språk. I claurain kallades de för Clauri-salamantiska språk. I denna språkfamilj fanns esteniskan som en egen grupp, medan en mängd olika ranianska språk, exempelvis kadariska och ranianska talades på Ranianska halvön. Även welliska och degheriska språk tillhörde de clauri-salamantiska språken.

Hursomhelst så levde kadarierna grannar med ett ranianerna i mellersta Ranianska halvön. Ranianerna var militäriskt lagda och deras kultur bestod mer av ett klassamhälle. På 400-talet när Estenias kulturer börjat etablera sig på centralhavet, var det några köpmän som ville utforska nya platser. Heideklos kom från en liten stad vid namn Alessos i södra Estenia. Han var trött på att han och de andra bönderna och stadsborna hela tiden skulle plundra och kriga mot Tyrons rika elit. Eftersom Tyrons byar och förstäder var lika fattiga som folket i Alessos, så var de årliga bytena mycket magra. Heideklos hade hört historier om rika och bördiga marker i väst – på en halvö kallad Rania. De var rika livsnjutare utan försvar. Tänk alla möjligheter och rikedomar att göra beslag på. Men Alessos kung – Valron, var inskränkt och maktgalen och försökte till varje pris hindra Heideklos från att bege sig västerut. Han hade också hört historierna, men vägrade låta sina bästa krigare förgås och dö på färden, när västerlanden kanske inte ens fanns. Det var inte värt det. I själva verket visste även Valron att länderna fanns. Detta fyllde honom med fruktan. Alla hans undersåtar skulle bege sig västerut och utse Heideklos till sin nya kung. Staden Alessos skulle dräneras på invånare att dra in skatt ifrån. Detta fick inte hända. Heideklos påbörjade sin resa västerut. Men istället för att plundra sydkadarierna, lät man köpslå och bosätta sig där som kolonister, och slutligen blev hela kustområdet i södra Rania ett esteniskt område, med nästan samma kultur. Detta var på 400-talet. På 500-talet gränsade de esteniska kolonierna till Rania-folkets område. Ranianerna blev fascinerade av Esteniernas högt utvecklade kultur baserad på vetenskap, filosofi, konst, och storslagen arkitektur. Man lät även anamma esteniernas gudar. I början av 500-talet var den ranianska kulturen nästan en kopia av den esteniska. Religionerna var desamma. Men så småningom utvecklade ranianerna sin egen prägel på sin kultur. Det var också nu deras språk ranianska införlivades med den gamla esteniskan och blev ett gemensamt ranianskt språk. På 600-talet lät Arelus besegra den onda häxmästaren av ”Berget”, som för tillfället terroriserade hela det ranianska området. Exakt där häxmästaren nålades fast i berget, förblev silversvärdet sittande, omöjligt att dra ut ur marken. Häxmästaren blev till sten med ett svärd i sig och låg där som en trofé i det gamla templet. Templet byggdes ut och fick namnet Aleria. Året var 651. Staden Aripolis hade grundats. Alerias tempel förseglades med ett palats kallat Gelarium. Då var året 668. Staden växte snabbt. En civilisation utan like började växa fram. Arvet från Estenia var mycket effektivt – en enhetlig arme av tusentals man. Nu styrdes Aripolis och Raniaområdet av ett antal kungar, men det dröjde inte länge innan kadarierna började utveckla en egen armé inspirerad av Esteniernas diciplin.

Detta var under tiden som hela centralhavet dominerades av en flotta från Irykien – skickliga köpmän och sjöfarande soldater. Irykierna skickade ekonomiskt bistånd till kadarierna. År 704 hade kaldeerna under kung Ekemus lyckats erövra hela Ranias land. En stor besvikelse för ranianerna och framförallt Aripolis folk. År 798 inledde kung Akarium av Aripolis ett ranianskt uppror mot Ekemus förtryck. Med stöd från Estenias kolonister, och en saftig betalning till Irykien och deras kung Akalor, lyckades Ranias upprorsmän döda kung Ekemus och på bara några månader erövra hela Kaldarien. Året var 808 när Ranias republik utropades. Staden Aripolis blev snabbt miljonstad och utvidgade sina territorier till att omfatta hela den ranianska halvön. Aripolis var på frammarsch och Raniariket hade sett dagens ljus. År 931 hade man erövrat Karliaf i väster, stora delar av esteniska halvön i öster, samt Baris i norr.

År 1007 påbörjades sakta men säkert annekteringen av Estenias riken och stadsstater. Motstånd väntade i början, men slutligen lärde sig ranianerna att utnyttja esteniernas välstånd och bekvämlighet till att bli deras fall. Efter hundra år av sponsrad populistisk propaganda till populistiska grupperingar i Estenia, vände opinionen. Trots att Estenierna hade det bättre än någonsin tidigare, så var folkets bild den motsatta. Detta gjorde att Estenias politiker och kungar välkomnade en raniansk invasion med öppna armar. Året var 1114. Rania var påväg att bli ett imperium. Men det fanns en makt man inte kunde ignorera – Irykien. Ranias kung – Apattus Lupus ville till varje pris göra slut på irykiernas dominans i centralhavet. År 1031 tågade en gigantisk raniansk flotta mot Irykiens huvudstad Talaral. Men under ledning av den legendariske kung Maron krossades hela flottan i slaget om ön Nypus. Förlusten var en stor förödmjukelse för Ranias kungar. År 1036 kapitulerade Rania. Men det andra kriget var mer lycksamt. Det leddes av kung Heidus av Rania och hans general Gaius Verum. Året var 1058 när han i smyg ledde en gigantisk här genom bergen i norra Rania. I flera år vandrade han genom bergskedjorna i Rania och Karliaf, med hundratals elefanter och tusentals soldater. År 1063 åkte de med båt över sundet mellan Karliaf och Talaral. De var alla förklädda till livvakter som skulle tjäna Irykiens kung Heidomon och skydda honom från ranianska lönnmördar. Heidomon godtog soldaterna, som därefter högg honom i ryggen och avslöjade sin identitet. Tusentals soldater och livvakter visade sig vara skickade av Rania. Den unge prinsen Alimon tog över blott femton år och visade förvånansvärt stort ledarskap. Ranierna lyckades inte besegra irykierna förrän år 1065. Hela Irykien och och alla dess öar, rikedomar och kolonier tillföll nu Rania. Ett imperium växte fram.

Slavar, guld, skatter och sädesslag flödade in i Aripolis. Vägar byggdes runtom i de erövrade områdena. Monument restes av kända generaler. Men slavarna var inte glada. Inte heller de fattiga. De krävde bättre villkor. Även soldaterna började strejka. Olika fraktioner började bildas i den tidigare så stabila republiken. Diverse senatorer och politiker började förespråka utjämnade klyftor, förbud av slaveri och reformer för de fattiga, men de blev ständigt lönnmördade av etablissemanget och de reaktionära politikerna. Samtidigt hotade en wellisk sammansvärjning norrifrån. Mörka krafter samlades under en hövding vid namn Eterix. Han hade fått övernaturliga krafter då han svurit en ed till häxan av vildmarken – Venexa. Hon bodde i en stor dal i det som senare skulle bli flimmern. Från det dystra slottet använde hon sig av en silverprydd och tatuerad skalle från general Metus av Aripolis. Varje gång hon drack samlade sina döda undersåtars blod i skallen och drack ur den gav det henne evig ungdom. Hennes beroende av människoblod och besatthet av evig skönhet gjorde att en sjukdom började sprida sig i hennes kungarike. Träden vistande och marken torkade ut. Träskmarker fulla med demoner och mosslik bredde ut sig. Skogarna förgiftades av höst och förföriska andar, svampar och förbannelser. Alexa var vackrare än allt annat på jorden, men många visste inte att general Metus hade en hämndlysten son, vars dåd skulle bli ihågkomna för alltid. Han hette Kalesson och ville hämnas på den onda häxa som dödat hans far och druckit ur hans skalle.

År 1261 bröt Kalesson mot Ranias lag och begav sig ut med deras bästa legion – den tionde legionen. Målet var norr – att dräpa Alexa och erövra hela Wellien. Detta ledde till inbördeskrig i Aripolis. De progressiva senatorerna stöttade Kalesson eftersom han gick till val på att frige slavar och ge alla invånare i Aripolis fri tillgång till bröd och rent vatten. Detta gillade inte de konservativa som till varje pris stod bakom storherrarnas vinster på vatten och livsmedel. Lönnmordet på den respekterade kanslerm Atorn Domus – som stöttade Kalesson, var en chock för de fattiga och de progressiva senatorerna. Medan alla misstankar riktades mot hans rival, Pacolus Vern uttalade han sig såhär:

När allmogen och de små människorna förlorar sin största och mest respekterade förebild, vädjar de såklart till Kalesson. men Kalesson är inte här! Han förrådde oss under detta fruktansvärda attentat och marscherade norrut med vår bästa armé! Att peka finger åt mig och beskylla mig för mordet blir ju ironiskt, rent ut sagt!”

De progressiva, under ledning av Atorns son – Metorn Dumus, reagerade med revolution. Inbördeskriget var ett faktum.

År 1265 hade ett blodigt och jämnt krig i Wellien pågått i fyra år. Kalesson började bli otålig och försökte nu byta strategi. Efter en knapp seger mot wellerna vid gröna skogen tvingades han omgruppera sina män. De grävde ner sig under jorden på vintern och arbetade ensamma i form av elitstyrkor mot wellerna. I hemlighet tog sig Kalesson till Alexas slott tvingades krossa sin fars dödskalle. Häxans kraft försvann från hennes kropp. Hennes bortgång var ett faktum och hennes kungarike kunde börja blomstra. Flimmern blev en del av Raniaimperiet och den tionde legionen. Kalesson samlade på sig en här som återvände till Wellien med förstärkning. Kriget vände, eftersom all den kraft som häxan skänkt till Eterix, försvann med hennes död. Eterix dödades av den unge soldaten Valtus Grippo som belönades som överbefälhavare. Hela Wellien var erövrat. Den tredje april år 1266 återvände Kalesson till Aripolis. Kalesson brände sin fars kraniumskärvor till aska. Han begravde askan i Aripolis katakomber, under en staty av sin far. Problemet var bara att häxans ädelstenar som hon klätt dödskallen med smälte samman med askan eftersom Kalesson inte sorterade bort kristallerna från skallskärvorna innan han brände dem. Ingen som vågat sig ner till Kalessons förfäders katakomber hittade ut levande.

Nu tillhörde Wellien det ranianska imperiet och Kalesson återvände med sitt triumftåg till ett Aripolis präglat av inbördeskrig mellan Metorn Domus och Pacolus Vern. Nu fick Kalesson stöd av Metorn Domus och Pacolus Vern var snabbt besegrad. Kalesson blev den ensamme härskaren alla de fattiga längtat efter. Kalesson bekämpade korruptionen med ganska lyckat resultat och skapade jobb och bättre villkor för de fattiga. Slaveriet förbjöds och storherrarna började bli desperata pga sina förluster. Att betala ut full arbetskraft till sina anställda eller tvingas lägga ned var som att välja mellan pest eller kolera. Metorn Dumus regerade egentligen tillsammans med Kalesson, även om Kalesson själv var den som i praktiken hade den reella makten. Detta retade Metorn Dumus något oerhört. Han var trött på att leva i skuggan av sin gamla kamrat.

År 1270 regerade drottning Palatracia i Entor. Hon inledde ett förhållande med Kalesson, som fick gott om gåvor och guld för sitt sexuella umgänge med Kalesson. Kalesson hoppades på att han kunde köpa Entor av henne utan att behöva starta krig mot landet. Han hade fel. Mitt under akten gav hon Kalesson en lavett han sent skulle glömma. ”Tar du mig för en hora? Jag är en drottning och det här är mitt folk! Vakter! Vakter! Grip den här horgubben och sätt på honom en klänning! Sminka honom noggrant och kasta ut honom på gatorna!”

Kalesson tvingades gå gatlopp i kvinnokläder. Därefter halshöggs han. Det var den fjärde september 1270. Det sista han såg var hur hans tidigare trogna vän Atorn Dumus stod och bevittnade allting med ett kaxigt leende. Atorn Dumus krävde betalning av Palatracia, men hon vägrade och förvisade Dumus tillbaka till Aripolis. Där var inget sig likt. Atorn Dumus gick samman med Kalessons son – general Valarus och tillsammans vann de kriget mot Pacolus Vern, som Atorn Dumus dömde till döden för Kalessons död. Raniariket delades upp i två riken. Men så plötsligt fick Valarus reda på att det var Atorn som beställt mordet på Kalesson och dömt sin ärkefiende Pacolus Vern till döden bara för att rentvå sig själv. Det blev inbördeskrig igen och Atorn flydde till Entor där han låg och drack och hade sex med Palatracia i flera månader. Den tredje mars år 1271 kom även Valarus ner med sin armé för att försöka ha sex med Palatracia och erbjuda henne flera tusen guldmynt för att få henne att överlämna Atorn Dumus till honom. Hon vägrade eftersom hon redan fått pengar från Atorn Dumus. När Palatracia den femte maj år 1271 sade ”Åh Valarus, någonting är bekant med dig!” sade hon mitt under sexakten.

Min kukstorlek?”

Ja, precis. Du överträffar din far.”

Vänta, va?” Palatracia drog sin dolk mot Atorns hals.

Vänta nu. Det här verkar bekant också?” sade hon. ”Här har jag en liten hemlighet. Det var jag som dömde din far till döden. Jag och min älskade Atorn Dumus. Och nu är det din tur att möta samma öde.”

Hora!” röt Valarus.

Ja, jag är en hora! Men inte vilken som helst! Det finns vissa saker jag värderar högre än pengar! Mitt land till exempel. Ni kommer aldrig härska över Entor. Jag underkastar mig aldrig. Jag är inte din hora. Jag är inte Atorn Dumus hora och jag är inte Kalessons hora! Det var ju Kalesson som hade klänningen och inte jag!”

Plötsligt tågade Valtus Grippo in i staden och han hade erövrat hela Entor, efter sitt uppdrag för att återta den östra delen av Raniariket från Atorn Dumus. Kalesson vred nacken av Palatracia. Hon blev martyr för sitt mod och sin kamp för sitt land som hon till varje pris försökte försvara. Men nu tillhörde Entor Raniariket. Valarus blev ensam härskare och utropade sig till kejsare. Valarus lät till en början mörklägga vad han gjort och Entors folk utsattes för förtryck,

Ranianska imperiet fortsatte att expandera i alla väderstreck. Men kejsarna blev bara mer och mer maktfullkomliga. Värst av alla var Abaracus – totalt sinnessjuk. Han lät utropa sig själv till Gud. Ingen vågade stå emot hans terrorvälde. Året var 1304 när han ockuperade själva Adarion och inledde ett folkmord på alverna där. Han mördades år 1309 av sin egen bror och därefter fick en mycket god kejsare makten. Altarius. Han satsade på ökad stabilitet och att återgälda och befria Adarion och alverna med stora donationer. Murar byggdes i hela Raniaimperiet.

År 1358 inleddes ockupationen av Eridan – en wellisk ö ovanför Wellien, där stora klaner stred om makten. I Ranias kejsardöme ville man inte kriga inbördes. Istället prioriterades fler och fler militära insatser och murbyggande och folket och soldaterna började kräva lönerna tillbaka. Kejsare efter kejsare avlöste varandra och skulderna till Adarions alver ökade. År 1631 bröt politisk kris ut, men när en militärjunta grep makten och dödade kejsare Evilus. Militärjuntan leddes av kejsare Storus Brutus. Den svåra politiska krisen hämmades år 1703 när kejsare Mentus Grillus adoptivson Vargus III tog över och införlivade den nya kyrkan i Raniariket. Han lyckades stärka riket en sista gång och ansågs helig. En av de sista som kunde kommunicera med drakar. År 1721 straffades han genom att mumifieras levande och därefter blev han själv en gud som steg till himlen. Hans lärjungar förföljdes under lång tid i Rania ända fram till 1743 när kejsare Vollus Grippo lät döpa sig i den nya gudens namn. En ny gud hade införlivats i den ranianska statsreligionen.

Nordfala var ett land långt upp i norr, glesbefolkat och med få kontakter med omvärlden. Deras kultur påminde om vikingarnas, germanernas, anglosaxernas och i början även om samernas. Befolkningen var råbarkade krigare och det lområde som vi numera minns som Nordfala, var allt som oftast splittrat i tiotals små kungariken och jarldömen. I större delen av Nordfalas inland levde ett annat, mer mörkhyat folk, som kallades Kaigun. De talade ett helt avlägset språk och levde i enighet med naturen, som jägare, samlare och renskötare. Ute vid kusterna och längre söderut bodde de vita nordfalerna, som kommit dit från Deghart ungefär samtidigt. Livet i Nordens vildmarker var tufft för dem båda. När nordfalerna förslavades av drakarna – deras nya gudar, levde nordens folk i konstant terror. Fäder och mödrar offrade sina nyfödda barn till drakarna och de gamla naturgudarna. Man bad inte, man offrade, oftast förgäves. Det fanns ingen kyrka, inga tempel eller ens begravningsplatser. Inget prästerskap heller. Inget skulle hamna emellan de heliga drakarna och människorna. Det närmaste man kunde komma präster var Gorgosh – de groteska drakprästerna. Under kärva tider kunde fattiga mödrar lämna sina nyfödda gossar utanför Gorgosh-folkets tillhåll. I utbyte kunde de få lite mat eller kläder. De stackars gossebarnen uppfostrades till nästa generations Gorgosh, eftersom gorgoshfolket svurit en ed att inte skaffa barn eller förhållande med någon kvinna. Gorgosherna hade ristat in ärr som en form av mönster i sitt skinn. De fick bara äta icke tillagad mat, alltifrån offrade grisar, höns eller till och med människor. De älskade köttet rått och deras livsstil gjorde deras skinn grått och skrynkligt. De blev skalliga och för det mesta blinda, med helt vita ögon. Inte ens kungarna vågade ifrågasätta gorgosh eller deras drakar. Nordfalerna kommenderades ut mot inlandet och norrut och tog Kaigun-folkets land bit för bit. Detta var innan Raniaimperiety hade grundats, i början av första eran. Nordfalerna expanderade demografiskt och deras folkmord satte djupa spår i kaigunernas medvetande.

Det fanns bara en som hade fräckheten att göra motstånd mot drakarnas, de gamla gudarnas och gorgosh-prästernas terrorvälde. Han hette Nalgar Elderig, och skulle snart få namnet Nalgar den Store. En kaigunisk chaman hade berättat för honom att de sanna gudarna av Norden var fjättrade i Helmgard – gudarnas hemvist. Han kontaktade de nyanlända skogsalverna från söder och ingick en pakt med dem år 703. Tillsammans lät de med magi smida det stora Silversvärdet av Helmgard. Den som hade detta vapen i sin ägo kunde med de nya gudarnas hjälp kontrollera drakar och styra dem med sitt intellekt. Kriget mot de gamla gudarna påbörjades. När det var som tuffast på fronten, i slaget mot Gorgosh, år 706, tvingades Nalgar motvilligt skicka iväg sin lillasyster – den skickliga sköldmön Hilda Eldersdotter, med silversvärdet. Hennes hjältemodiga kamp mot Helmgard var hård men nödvändig, eftersom silversvärdet var det enda som kunde skära loss Ulroch-trädets rötter som höll gudarna fastkedjade. Efter en två års lång vandring, med enbart hennes trogna sköldsyster Eina vid sin sida, befann de sig äntligen på toppen av Helmgards kontinent. Till sist tvingade Hilda att stanna kvar. Hon ville inte förlora sin trognaste sköldsyster. Motvilligt accepterade Eina detta, men hon gick aldrig iväg. Hon stod kvar vi trädets rötter, precis som om hon visste att något skulle hända. Helmgard var en kontinent som svävade långt ovanför himlen och endast satt fast i jorden tack vare Ulroch-trädets rötter. Innan hon minst anade det, dök en demon upp och fjättrade henne i rötterna tillsammans med de nya gudarna. Demonen kallades Gorga – Gorgosh-prästernas häxa. Hennes förakt för allt som glänste och alla skatter var personlig, och historien bakom det kan jag berätta en annan gång. Men hon kastade ner svärdet på jorden igen. Eina förstod då att Hilda var i fara. Hon trotsade Hildas order, grep svärdet och bestämde sig för att klättra upp och rädda sin vän. I blint raseri dräpte hon Gorga och skar loss Hilda och gudarna från rötterna.

Samtidigt var det kaos på fronten. Vintern hade slagit till. Gorgosh-folket hade nästan tagit över Norden. Nalgar och hans rebeller hade tvingats gå under jorden och gräva tunnlar. År 706, den 28 december, gick gudarna till gemensam attack på slagfältet. De gamla gudarna fjättrades och de nya gudarnas tid var kommen. Gorgosh-prästerna dog ut och drakarna förlorade sin allsmäktiga kraft. Nalgar blev kung över ett stort område i Nordfala kallat Relmenfort. Hans syster blev drottning i grannlandet – Aldorheim. Alverna belönades med ett eget land – Redia – skogsalvernas land. Nordfala fick med sina nya gudar och nya handelsvägar med Adarions och Redias alver, ny kunskap som stärkte deras kultur och identitet. Mynt började ersätta byteshandel sakta men säkert. Små byar och städer växte fram runt de nya slotten. De nya mäktiga kungarna och hövdingarna byggde gravkammare och tempel mer praktfulla än sina egna borgar och slott. Dvärgarna, som börjat befolka hela bergkedjan söderifrån Doranok, grundade ett nytt land nära Redia och Nordfala – Eston. Nordfalernas kontakter med alver och dvärgar gav dem kunskap om magi och svartkonst. I början av 1000-talet gjordes utflykter i sydost. Norden började växa till sig med nya civilisationer, handelsvägar och befolkningsgrupper. Adarions grannar – skogsalverna i Narastias stora skog, samt alla möjliga raser av alver, dvärgar, människor och magiker, samlades i den framväxande flodstaden Ytaria. Nordfalerna utforskade också sina grannar söder om Nordhavet – barbarstammar och deghartiska stammar i det som senare skulle få namnet Deghart, även ett område de kallade Falkia, utforskades. Detta gav nya skatter från tredje part, inklusive Raniaimperiet.

De ständiga krigen och gränsförflyttningarna i norr var dock ett problem. Trots att nordmännen börjat se sig själv som ett gemensamt folk, och kallade sitt område för Nordfala, så fanns det inget enat Nordfala. Tiotals små kungariken och över hundra självständiga jarldömen gjorde att krig mellan olika familjer tillhörde vardagen för Nordmännen.

Det nordfaliska folket var som mest stolta när de stora drakkungarnas ätt var på frammarsch. Deras främsta ledare – drakryttaren Galder Silverskägg, begåvad med alvers visdom och magi, vann en tvekamp mot jarl Hoddrick den Röde av Asterfal, den tredje september år 1671. Detta var början på något revolutionerande. Han utropade sig sedermera till kung över Asterfal och i slaget vid Hammergård den åttonde december, räddade han sin älskarinna Gerda, som hölls fången i Hammergård av jarl Greder Stormfana. Stormfanorna var tidigare allierade, men när Gerder Stormfana och Galder Silverskägg förälskade sig, trots att hon var trolovad jarl Bard Varghjärta av Wolfheim, utbröt krig. Slaget om Hammergård ledde till att båda släkternas arméer besegrades av Galder Silverskägg, hans nya trolovade Gerder, hans trogna bror Valder, och en armé på endast femtio män. Galder blev nu kung över tre jarldömen, som blev ett land – Galderheim. Nu siktade kung Galder, hans drottning Gerdur och deras nya armé av sextusen lojala män och kvinnor, in sig på att erövra hela Nordfala. Med fem drakar till hjälp var det till synes lätt, men vägen dit var hård. Det tog tio år innan Nordfala var erövrat och utropades som ett enda stort kungarike, efter segern vid Hildverad, den trettonde mars 16 mars, år 1682.

Drakkungarna och Drakdrottningarnas ätt härskade och stabiliserade Nordfala i flera hundra år. Men ett nytt problem var påväg – Ishäxan Aigala föddes. Aigala hade tidigare varit en vacker ung kvinna från en adlig familj, vars liv besudlats och förstörts av rika män, som våldfört sig på henne och försökt gifta sig med henne en efter en. Åtalad och dödsdömd för mord på samtliga, dränkte hon sig under isen i ishavet. Men hennes liv hade bara börjat. Silverhalsbandet hon fått från en spågumma, satt runt hennes nacke när hon drunknade. Detta tog henne till underjorden, där självaste Haron – dödsguden gav henne isens krafter. Hon vaknade i vattnet och reste sig upp ur isen, som isdrottning. Överallt där hon gick, frös marken till is och hennes hat mot män, de som sårat och förstört hennes liv, grodde allt mer. Hon var nu begåvad med iskraft och förförisk kraft och kunde på så sätt locka män till sig för att förstena dem. Hon skapade ett isrike och fick till och med en stav som kunde spruta is och förstena folk på avstånd. Under kung Heldons tid som kung i Nordfala, svor hon en förbannelse. Det var den femtonde november år 1768. Förbannelsen skapade en ny istid. Polerna bredde ut sig i norr och klimatet förändrades. Detta tvingade nordfalerna söderut på havet. I det karga norr fanns det nu för många människor för de dåliga skördarna. Med drakskepp och drakar begav sig hans son kung Heldon II ut i söder – mot Rania. Den femte december 1780 hade barbarer och nordfaler nästan tagit hela Raniaimperiet. Den trettonde oktober 1803 erövrades hela Aripolis. Det tusenåriga ranianska imperiet var till ända. Andra eran hade börjat.

Detta var en mörk tid i Claurains historia. Folkvandrignar och krig avlöste varandra. Klimatet blev kallare och alla imperier hade splittrats i småriken, som ständigt krigade mot varandra. Den antika ranianska kulturen hade blandats med den nordiska kulturen och på så sätt hade en kärv, medeltida kultur börjat sprida sig. I den östra halvan av ranianska riket, Estenia, hade den antika ranianska kulturen förts vidare. Estenia, med Rivenna som huvudstad, utropades till det östranianska imperiet. Här spreds kyrkans tro snabbt. Kyrkan, ja. Den lyckades ha kvar sitt säte i Aripolis, trots att riket hade fallit. Rania var nu bara Rania. Ättlingar till nordfaliska kungar styrde nu ett antal riken självständigt från Nordfala. Det welliska riket bytte namn till Waldor. Efter bittra inbördeskrig lyckades det Walarkiska folket från sydost, expandera demokrafiskt. Samma sak hände förstås, i Rania, där de nordfaliska drakkungarna ersattes av den mer kyrkliga Gandolariska ätten. Kyrkan i Aripolis blev en egen stat och inom loppet av några årtionden fanns inte Rania kvar som land. Rania var splittrat i små kungariken, furstendömen och stadsstater. Det gamla ranianska språket blev ett arv som bara kyrkan använde sig av. Medan urskogar och ödemark bredde ut sig i norr, började kyrkliga missionärer sprida sin nya religion från Rania norrut. I Waldor etablerades snabbt en kyrka. År 231 enades hela Waldor under ledning av kung Marton. Martanerna blev därefter en mäktig kungaätt i Waldor, som stärkte kyrkans och kungamaktens roll. Hans bror som efterträdde honom, var däremot inte lika tillförlitlig. Ung och stilig, from och gudfruktig, hänsynslös i strid och en grym upprorskrossare och bödel. De sista deghartiska stammarna lät han hacka sönder vid gränsen i öster, i slaget vid Amberton 249. Kyrkans roll stärktes alltmer och ridderskapet och adeln fick sina rättigheter och skattebefrielser för sin trogna insats i slaget om Haronfort 251. Detta blev grunden för feodalismen.

Kyrkans gemensamma tro spred sig genom både mission och korståg. Alla de områden som tidigare tillhört Raniamiperiet var nu så gott som kyrkofierade. Men i öknen i öster, då? Vad hade hänt där under alla dessa år? När Raniaimperiet föll, blev den östra delen kvar – kallad Östrania – med en kejsare som överhuvud. Enorma bibliotek brändes, då en doriansk här var på frammarsch österifrån under ledning av häxmästaren Vortex. Krigen avlöste varandra, inte sällan med svartkonst och magi inblandat. Olika demonlorder förslavade den vanliga befolkningen och Östrania var under ständig attack vid sina murar. Det fanns bara en som kunde stoppa utvecklingen. Han hette Alamar och var en fattig äventyrare från Valrans öknar. Där var klimatet hårt. Befolkningen bestod av beduiner och karavaner. Klanerna stred om makten och sålde varandra som slavar. Kvinnornas liv var inte mycket värt. Men redan nu hade vissa städer vuxit fram i Valran, där handeln var omfattande. Här samlades karavanerna för att sälja guld, rikedomar och slavar. Man dyrkade både mörka och ljusa häxmästare, nekromanter och trollkarlar. Alamar förstod att det var valranernas böner som höll de mörka lordernas terrorvälden vid liv i Dorian, Katina, etc. Alamar hade rest runt i området och kommit i kontakt med den claurainska kyrkan, som dyrkade Alitikas gudar OCH Vargus – som offrade sig själv för människornas synder i slutet av Raniarikets tidevarv. Alamar skapade sig därefter en liknande religion, med samma gudar, MEN, man ansåg samtidigt att Vargus enbart var människa, inte en gud. Alamar hade lyckats driva bort onda krafter, men han och hans trogna män ”tackades” med eldbomber och svarade med erövringskrig i alla vädersträck. År 201 hade hans nya religion spridit sig över hela ökenområdet. Nu siktade man in sig på de claurainska öarna.

År 253 kröntes Marton II och fick namnet Marton den store. Han blev alltså kejsare i översteprästens namn, över hela Waldor. Stabiliteten stärktes och riket utvidgades österut. På ålderns höst delades Waldorriket upp mellan hans tre söner, som alla hade fått sin del i testamentet. Året var 258. Hundra år av krig och dekadens inleddes. Det var först år 341 som kung Clemens den Store av den östra delen, kunde etablera en långvarig fred. Han utsågs av påven till kejsare av Deghart och grunden lades för Deghartiska rikets framväxt. Detta ingav respekt från hans släktingar i väst. Feodalsamhället var uppbyggt och kungamakten, kyrkans och feodalväldets makt var stärkt. Claurain var på väg in i en kulturell gemenskap. Waldor blev snabbt en stormakt och den ekonomiska blomstringen exploderade när det mellersta riket – Aradia, upprättade stora handelsstäder. Rania hade splittrats i flertalet små kungariken, furstendömen och republiker, men kyrkans makt förblev i Aripolis. År 391 fick staden Istamar stadsprivilegier. Staden blev snabbt ett kulturellt handelscenter i Deghart. Deghartiska kompaniet lät grundas av kejsare Hodvig II.

Fortfarande var angreppen österifrån många och grymma. Falkmännen i öster var ett återkommande problem. De räknades som de sista degherierna som ännu inte accepterat den kyrkliga tron. Deras sammansvärjning med kung Hollroff och hans häxa och älskarinna Galira, gjorde det möjligt för dem att skapa en gigantisk ryttararmé. De erövrade Relmar år 417. Därefter tog de Baris, Flimmern och stora delar av Norden. Efter ett avancerat infiltrationsförsök från Degharts heliga orden, ledde till inbördeskrig i Falkriket. Kung Hollroff II störtades och häxan brändes på bål. Året var 431 och en ny kung, lojal mot kyrkan, kom till makten. Han hette Clemens III. Falkriket införlivades i den Claurainska kyrkliga gemenskapen. Medan den heliga orden expanderade österut, började katedralerna och borgarna byggas på allvar. Även slotten och storgodsen. Fattiga bönder som hade flytt från sin husbonde, fick en fristad i städerna, vilka växte och växte. De områden som tidigare varit öde och fulla med vildmark, hade nu börjat befolkas av människor och bebyggelse. Ridderskapet hade nu också sin storhetstid. Dessa tungt utrustade elitsoldater stred ofta till häst och hade svurit att beskydda kungen och upprätthålla kyrkans tro till sista andetaget. De var adliga soldater.

Vad hade då hänt i Norden. Jo, istiden hade ebbat ut och Nordfalerna hade bit för bit trängts tillbaka sedan erans början. Nu rådde blodiga inbördeskrig mellan olika kungar och familjer i Norden. År 174 började resurserna och skatterna ta slut i öster. Den unge krigaren och stormannen Björn Siger lyckades ena nordmännen med att öppna porten åt sydväst. Den norra delen av Eridan, som vid den här tiden bestod av sex kungariken, plundrades. Nordfalernas tid som sjöfarare och äventyrare tog sin början. Nordmännen ville behålla alla nordiska kungarikens säkerhet, men lyckades ändå komma överens enligt ett avtal, om att det nordiska folket måste hålla sams.

Vad hade då hänt i Eridan, sedan Raniaimperiet föll? Jo, degheriska stammar hade flyttat dit och på bara några generationer hade den gamla welliska kulturen och språken ersatts av degheriska och nordiska språk. År 53 hade officiellt den nya kyrkan börjat råda i och med fader Faldans mission och seger över wellerna i norr. Därefter hade de små fylkena och rikena växt samman och blivit större. I öst fanns erierna och i väst fanns danierna. Det var först år 201 som krigen var över, när den store hjälten och riddaren Elderon lyckades ena alla invånare mot gorvylerna, trollen och jättarna i norr. Men hans planer på ett enat Eridan dog ut med honom, då hans fem söner och enda dotter hamnade i krig mot varandra. På så sätt blev det sex olika kungariken.

Efter nordfalernas återkommande plundringar och deras allt större arméer, deras samarbete med drakar, troll och häxkonster, skapades en hemlig allians mellan kung Athelor av Sashexx och kung Vendemir av Vimbelmark. Athelor låtsades att han krigade mot den förmögne kung Vendelmir, i syfte att få Nordfalas västerkung – Harald Sten på sin sida. I det stora slaget om Vembelton, år 234, blev han förrådd. Hela hans armé som Athelor gett honom, vände sig mot honom och dödade alla hans män. Den blodiga slakten ledde till år av blodshämnd. År 252 intogs hela centrala Eridan av Harald Stens son, Enemyr Sten. För första gången hade en nordman blivit kung över hela västra Nordfala och nästan hela Eridan. Waldor, en trogen allierad till Eridan, uner ledning av kejsare Marton den store, hämnades genom att förklara krig. Enemyrs lillebror – Hadrik Sten, hade samtidigt allierat sig med Östra Nordfalas kung Sture Torson. Tillsammans skulle de rädda Enemyrs säte genom att invadera Waldors huvudstad Hanestar från nordost. Anfallet var lyckat och waldoranerna tvingades till reträtt på haven år 254. Men det fanns något som tyngde ner kampen. Hadrik den Stores älskarinna – kejsare Martons dotter, lyckades övertala Hadrik att förråda sin bror i nordväst. Hadrik åkte hem till Nordfala och anföll Enemyrs hemstad Forkvel. När bara kvinnorna och barnen var hemma var staden lätt att inta. Hadrik hade blivit kung över hela Nordfala, både öster och väster. Enemyr fick reda på vad som hänt och tvingades resa hem norrut. Waldors armé var påväg med sin flotta över kanalen och Eridan intogs på en dag. Nordmännen trängdes undan och de gamla familjerna från Eridan var åter vid makten. Eridan och Waldor ingick i en allians mot Norden. Hadrik dräptes i en hålmgång år 256 och Enemyr hade nu blivit kung över hela Nordfala. Plundringarna fortsatte i både Eridan, men nu även vid Waldors kustområden. Alltfler nordfaliska kungar började söka sig till allt fler områden i Claurain. I Österled grundades Sodania vid flodmarkerna, vilket blev en viktig handelsplats mellan Östra Raniariket och Nordmännen.

År 378 hade äntligen Nordfala fått en ny koloni. I nordöstra Waldor hade Nordfalas kung Hilmer Erövraren etablerat en koloni. År 486 åkte han med den största vikingaflottan i historien mot Eridan. Erövringståget av Eridan hade börjat. I slaget vid Merveldir 488, besegrades slutligen Eridans arméer. Ättlingar till noirdmännen från Waldor hade på så sätt hela Eridan i sina klor. Kung Almar den Store blev kung över hela Eridan. Skillnaden är att han inte var hedning, utan kyrklig. Efter detta ebbade nordmännens attacker ut. Föränringar var påväg i norr. Arméerna och riddarna i Claurain hade blivit starkare. År 561 kom en ny kungaätt till makten i Eridan, under ledning av Erik Stormfågel. Han lät fara ut på korståg tillsammans med Waldors kung Karl II och Degharts kejsare Vengel Karvon. Tillsammans skulle de stoppa valranerna, som nu ryckte fram mot Claurain som aldrig förr.

Valranska riket hade med tiden splittrats i självständiga kungariken och sultanat med gemensam religion. Från och med 500-talet kom deras frammarsch att domineras alltmer katinanska kungar och riken. Det första korståget ledde år 553 till att korsriddarna upprättade en kyrklig stat i Braghesia – det omtalade heliga landet som var gemensamt intresse för valraner och claurainier. Kriget om guldäpplet, en relik som skulle ge obegränsad makt och gudomligt beskydd blev omtalat. Detta var under det andra korståget år 611 av andra eran. Den eridanska kungen Henrik Stormfågel mötte kung Haraldan på slagfältet, medan den heliga orden skulle infiltrera Braghesias huvudstad Ragidia. Strategin misslyckades efter en nära seger. Haraldan tog in kanoner från öster och återerövrade nästan hela det kyrkliga kungadömet. Äpplet tillföll hans män. Tack vare de nya krigsmaskinerna österifrån lyckades valranernas sida vinna. År 614 lät man sluta fred och istället skapa ökat förtroende och handel i hela den kända världen.

Deghart började förlora sin centralmakt mer och mer på 700-talet. Istamars handelskompani skapade en handelsrutt från Nordfala, till Falkländerna och hela vägen till Eridan. Arad utvecklades till textilernas paradis. Relmar, landet i öster, lät år 776 bygga en mur mot öster, som senare även Ygastar förvaltade längre söderut. Detta för att hålla det framväxande Krellien borta. Samtidigt blev Relmars bibliotek centrum för all gammal kunskap i Claurain. Med över en miljon böcker, rullar och gamla försvunna reliker, blev det ett bibliotek större än det i Entor. Kriget mot ryttarfolken från öster – krellerna, som erövrat så gott som hela Öknen och Fjärran Östern och skapat det största imperiet någonsin i öst, tågade in i östra Claurain. Sodaniariket erövrades och så även Sabyrin. Deras kung – Chang Lou Kin, hade sina döda förfäders andar och drakar vid sin sida, samt en armé på femtiotusen man och 25 tusen hästar. De hade även ett nytt vapen i form av magiskt krutliknande pulver som kunde avfyras från kanoner. När Relmar under ledning av prins Hoffgar eliminerade ett stort kavalleri i slaget vid Österporten, den fjärde oktober 796, lyckades även alverna och dvärgarna mobilisera tillsammans med de fria folken i öster. Även en armé från östra ranianska imperiet skickades dit. Den 25 oktober hade hela hären tvingats tillbaka från Claurain och nya makter hade börjat växa fram. Claurains armé hade börjat sno idén om det magiska krutet. Staden Bravial i Sodania började växa fram som stormakt under ledning av den Karilliska ätten. Det lilla flodlandet började utvecklas till en västerländsk stormakt.

Krellernas dynasti fortsatte dock i öster. Kai Zun hade utvecklats till et globalt handelsimperium. Tack vare upptäcktsresanden Gambi Flambardo från Vimina, lyckades den viktiga Kryddrutten etableras i centrala österlandet.

Katedralbyggandet och universiteten hade etablerats och städerna och handeln hade växt till sig inom hela Claurain. Riddartiden nådde sin blomstringsperiod och tornerspelen började också bli populära. Samtidigt började motsättningarna och tillväxten i Deghart leda till ökad federalism och alltfler konflikter. Två stora familjer började växa fram. Dessa hade förläningar i hela Claurain. Familjen Galvanis från Vita Klipporna, leddes av den gamle adelsmannen Elborn Galvanis. Hans motståndare – Otto Belarion, var populär i södra Deghart. Allt fler förläningar blev nästan självstyrande och kejsare Karl X av huset Valion förlitade sig på stöd från Galvanis. Statsskulden ökade, vilket ledde till att Elborn krävde återbetalning. Detta arrangerades genom att hans dotter Fridi Galvanis fick gifta sig med Valions son prins Elaron. Då var skulden betald. Men Fridi Galvanis var förälskad i Otto Belarions son Erik, och lät sig därför kidnappas av honom efter bröloppet. Krig bröt ut mellan huset Valion på ena sidan och huset Belarion på den anda sidan. Otto Belarion grep makten år 821 och kejsaren mördades. Huset Belarion hade etablerat sig som statsbärande kungaätt. Han lät grunda den Claurainska banken år 825. Claurains bank lät sponsra rika riddare och adelsmän och storgodsägare runtom i Eridan, Waldor, Relmar, Falkländerna och Deghart. Adeln blev rikare och rikare men de fattiga fick inte ta del av det ökade välståndet. Storbonden Arin Valram från Relmar, ledde år 846 ett av de mest utbredda bondeupproren runt om i Claurain. Det ebbade först ut år 858, när bönder fick rätt till vissa särskilda rättigheter såsom grundläggande utbildning och akutvård, samt tre veckors semester om året. Böndernas förbättrade situation runtom i Claurain ledde till ökad handel och omsättning. Men det dröjde inte länge innan allt gick förlorat. År 863 bröt pesten ut. Den hade kallats samman för att utplåna mänskligheten och mörka krafter låg bakom. Claurain föll under ett moln av mörker och en fjärdedel av befolkningen dog på bara några år. Medan kyrkan förgäves letade syndabockar bland alver, var det få som visste att en av de skyldiga – var storinkvisitorn Ulric Wolf själv. Han hade sålt sin själ till demonen Akaros av underjorden och skapat pesten i form av en förbannelse. Alltfler byar ockuperades av troll, gorvyler, varulvar och vampyrer. Ödemarker och spökstäder växte fram och ingen visste vad som skulle göras. Men det fanns en upprorsman och helig riddare vid namn Rendal Dominus. Han lät kontakta alverna och dvärgarna och lyckades därefter smida ett heligt silverkors med gudomlig kraft. Med detta som hjälp begav han sig öster ut, till de dödas land. Samtidigt mobiliserade Akaros och gorvylerna mot väst. Akaros frände – krigarkvinnan Nastia, lyckades bilda en armé på tio tusen man. I tre månader belägrades Evalor och slaget ledde till att gorvylerna drevs på flykt. Akaros fick korset i hjärtat i slaget om dödsriket år 875. Gorvylerna drevs på flykt norrut och världen kunde återhämta sig. År 888 utbröt ett hundraårigt krig mellan Eridan och Waldor, på grund av långtgående skuldkriser för Eridans del. Nu användes kanoner för första gången. I det första kriget erövrades nästan halva Waldor, vilket tvingade kung Theodor II till kapitulation. Eridans drottning Halda den Stora utropade sig till drottning över både Eridan och Waldor. År 913 gjorde waldoranerna motoffensiv och Waldor återerövrades till sina landsmän. Vid det stora sjöslaget år 931 fick Eridans flotta kontroll över hela det waldoranska vattnet och stoppade all handel mellan Waldor och Arad och Deghart. År 945 bröts blockaden av de nya waldoranska armborstarna. Sjöslaget var till ända. År 949 gick Eridans nya armé in på waldoranskt territorium och erövrade sig fram nästan hela vägen till Hanestar. År 970 återerövrades hela Waldor under ledning av drakkrigaren Hoglas och hans drake Alidanmur. År 978 lönnmördades alla familjemedlemmar i Eridans kungahus och en mer vänligt sinnad familj, sponsrad av Waldor, fick makten under ledning av kung Sadarion I av huset Galvanis. Hundra år av krig hade varit belastande för västra Claurain. Men en ny era var påväg.

Allteftersom åren gick började folk i större utsträckning ifrågasätta världsordningen. Nya uppfinningar inom magi, vetenskap, medicin, konst och astronomi, gjorde att staden och republiken Mianco i Rania började få sig ett uppsving. Konstnärer och systemkritiker brändes inte längre på bål. Det talades om en profetia. De gamla kungarnas kung skulle resa sig från öster och med drakarnas hjälp etablera de stora kungarnas blomstringstid. Denna kung skulle bli respekterad och skapa fred i hela Claurain.

År 1058 förstördes det uråldriga landet Braghesia i en jordbävning. Endast de rättfärdiga överlevde och tog sig till Rania under ledning av hövdingen Eron Kenius. Han var den sista ättlingen till drakkungarna och kunde komunicera med drakar. År 1073 erövrades det östranianska imperiet av ett nytt ryttarfolk – de valranska segiallerna. Det östranianska imperiet hade ersatts av det segialska, med den valranska religionen som bas. Eron Kenius fick asyl i huvudstaden. Hans son fick i uppgift att ta sig till Aripolis och föra hans arv vidare när han dog. Hans son hette Faron Kenius. Gudarna begåvade honom med draken Vanderix den Svarte.

År 1078 hade han blott tusen man. I ett dumdristigt drag attackerade han Aripolis den förste juni. Det var då som gudarna gav honom en gåva från alverna – svärdet av Aripolis. Nu var Faron så gott som oövervinnerlig och alltfler anslöt sig till hans mission. På ett år ökade hans armé till tio tusen man. År 1079 besegrade han Ranias kung Virelin Gandatti, i en tvekamp och blev därefter kung över hela Rania. Hans lillebror Erus Kenius blev kung över Waldor år 1081. Hans syster Hartia Kenius blev drottning över Falkländerna. Fred och välstånd hade etablerats u Claurain och ett heligt förbund slöts med alverna, som skulle fungera som människornas läromästare. Davanierna återfick sitt säte i Relmar, där de beskyddade världen från onda krafter med sin unika förmåga att kontrollera drakar. Dvärgarna ingick ett avtal att smida vapnen och rustningarna åt den nya kungliga armén. Alverna lärde människorna visdom, magi och fred. Davania, från stora silverfallet i Adarion, blev källan för Claurains liv och fick allting att frodas och växa. Efter år 1079 började den tredje eran – kungarnas och drakarnas era – de fria kungarikenas förbundstid. Eran kännetecknades av ökat magiskt utbyte mellan alver och människor och ökad fred mellan de goda krafterna.

Drakkungarnas och rättvisans tid innebar ett återupptagande av Alitikas gudar och förkastande av den kyrkliga guden. Även Segialska riket gjorde detsamma. År 15 grundades drakstaden, där drakryttarna frodades. Den blev Ygastars huvudstad. I Nordfala, vars politiska kaos bara hade fortsatt och fortsatt, lät kung Helmir Kenius av Falklandet anlända med en drakarmé. Han erbjöd en enorm skatt i guld och ädelstenar om Nordfalerna enades under honom som kung. Detta efter att ha vunnit deras förtroende genom att besegra vättarnas och trollens arméer. Nordfalerna utsåg honom som kung över hela Nordfala och förbundet inom hela Claurain var nu stärkt. Deghart förblev ett ekonomiskt handelsimperium som Kenius-kungarna hade goda kontakter med.

År 56 hade prins Astagar av Teboria besegrat tusen man ensam i belägringen av Österfort. Teboria hade befriats från Segials imperium. Astagars kraft berodde på att han sålt sin själ till dödsgudar och demoner och häxor. Han blev mörkare och mörkare i sinnet, ensam på sin tron i Teboria. År 61 lät han grunda en ohelig hemlig orden av före detta davanius-krigare. De kallades kirlek och representerade den mörka motsatsen till Davanius, bärandes på samma kraft. De hade också drakar.

Advorekerna började snabbt etablera sina ordensällskap runtom i Claurain. Den mäktigaste av alla var Lord Vernoz, som hade skapat sig ett säte i Ygastars mörka dal. Där byggdes ett stort och dystert slott. Få visste vad som vad på gång. Spanare hade sett svarta moln resa sig från Ygastar. Marken hade börjat förtvina och arméer av gorvyler hade börjat resa sig och marschera västerut. Hotet från Ygastar ansågs nu vara av högsta prioritet, vilket gjorde att kung Gajus Kenius satsade på krigsmaskineriet. Året var 101. Dvärgarna som tillverkade vapnen började tröttna på de dåliga villkoren. År 116 gjorde de uppror under ledning av kung Hilgamar. Kung Gajus lyssnade på dem. De förbättrade villkoren ledde till att upproren stävjades och krigsproduktionen kunde fortsätta. År 251 svor Lord Vernoz en förbannelse över kung Gajus II, vilket ledde till att han blev sjuk och slutligen dog. Vernoz använde sig av svarta stenen, som han tillverkat i underjorden, för att etablera sina övernaturliga krafter. Gajus IIs son Brute, kastades in i kriget i all hast för att hämnas sin far. Det mörka kriget ledde till att fler och fler kungariken föll under Ygastars skugga. Ranias armé mobiliserade tillsammans med alverna från Adarion. Slaget om Ygastar blev en vändpunkt. Kung Brute hade fått en magisk amulett från gudarna som endast en Kenius kunde nyttja. Hans främsta krigare – den kvinnliga davaniern Ageia, använde sin drake Orrux mot Vernoz slott, vilket förstörde nästan hela hans armé. Kung Gajus stack sitt svärd Draktungan i Vernoz och han gick därefter upp i rök. Keniusfamiljen fortsatte regera i samförstånd med alver, dvärgar och nordmän. Den nordfaliska alliansen gjorde att flera kungaätter i Norden med tiden giftes in i Kenius-familjen.

Vernoz var dock inte död. I själva verket hade han förvisats till dödsriket, där hans själv fortfarande var svag. Han behövde en ny kropp. År 698 insjuknade kung Haradin Kenius i en svår sjuka. Det uppdagades att han mist förståndet och fått en parasit i sig. Denna parasit var Vernoz själv, som infiltrerat makten i Rania. För sin egen säkerhet sattes kejsaren i karantän, där magiker försökte bannlysa Vernoz från hans kropp. Kungen blev bara sjukare och sjukare. Davaniern Agor och Egin begav sig ut för att hitta ett botemedel i öster. Det visade sig dock att häxan som hade den magiska örten i sin trädgård, själv var besatt av evig ungdom och inte tänkte dela med sig av örten som gjorde henne evigt ung och vacker. Efter en tid i fångeskap lyckades de två äventyrarna bränna ner häxans hus med henne inuti och rädda de sista örterna från att brinna upp. År 699, botade de kejsaren och Vernoz drevs ut ur hans bröst. Han trollade bort sig och tog sig till sin armé i Ygastar, där han började livnära sig på kungars själar för att bygga en ny kropp. Det var först år 763, som hans nya kropp var färdig. Nu var han mäktigare än någonsin och skickade ut sina gorvyler ut i hela Claurain. Det totala kriget hade börjat. Den unge hjältinnan Adriana lät slåss i öster för att gudarna skulle belöna henne med visdom och styrka. Hon blev därefter den utvalda davaniern, som med hjälp av det gyllene svärdet skulle storma in i Ygastar och utplåna Vernoz för gott. Och så skedde år 768. Vernoz döda kropp smälte och blev till en vulkan i ett underjordiskt land som fick namnet Forkanos. År 824 annekterade Ranianerna hela Ygastar och fördrev advorekerna därifrån. Nu började de i hemlighet att uppfostra Vernoz arvinge. Rania hade gått från Stormakt till imperium genom att skapa vänner istället för fiender och kungen började från och med den förste augusti år 1068. Det var så den fjärde eran började – en era som skulle kännetecknas av krig, konflikter, mörker och korruption.

År 14 av fjärde eran började advoreken Anasor härja i nordost. Hans gastar kalasade på människors själar, vilket gav honom ännu mer kraft. Han hade även korrupta underhuggare i väst. År 36 utbröt revolution i Waldor, under ledning av general Bargour. Upprorsmännen började för första gången ifrågasätta kungamakten och adeln i samhället. Kung Hadron den gamle avrättades år 38 av en arg pöbel. Deras främsta influenser var Anasors unge bror Galaron, som spred propaganda i hela västern. Nu fick de radikala rödrockarna makten i Waldor och högg huvudet av fler och fler adelsmän. Detta stoppades först när general Bargour gjorde en statskupp och utropade sig till Kejsare av Waldor. Han utmanade både Rania och Deghart. År 51 hade han erövrat hela Deghart och halva Rania. Samtidigt hade Sodania i öster blivit ett mäktigt imperium under ledning av kejsare Malator den Store. Väl framme vid Sodania frös soldaterna ihjäl av vintern. Bargour tvingades till reträtt år 57 och mördades av en raniansk infiltratör år 58. Claurain låg i ruiner och stormakterna träffades år 68 i Klerwall för att diskutera hur liknande krig skulle förhindras i framtiden. Keniusätten fick behålla sin makt men enbart i Rania. Klerwall-konventionen ledde till en nu till en mer konservativ ordning i Claurain med mer nationalism och större allianser. Waldor fick en ny kung vid namn Hegrus Galvanis och Deghart var splittrat av inbördeskrig. Det var först år 88 som general Heidenmark lyckades ena hela Deghart till ett land med en enda kaiser som kejsare. Heidenmark fick den egentliga makten medan kejsare Ottwald III installerades som överbefälhavare och statschef. Det nya Deghartiska riket storsatsade på att ta Ranias plats som ny stormakt. Man storsatsade på kompaniet, som Rania förlorade kontrollen över. År 103 började allianserna växa fram. Ygastar, Deghart och Relmar ingick i en allians och Eridan, Waldor, Rania och Sodania blev en annan allians. Dessa försökte ständigt motarbeta varandra. Samtidigt gjorde arbetare, bönder och hantverkare uppror runtom i Claurain. De krävde bättre villkor och mer demokratiskt inflytande. Sakta men säkert började semesterdagar och nya skyddslagar införas, samtidigt som demokratiska råd med alla samhällsklasser och gillen representerade, började uppstå. Denna utveckling pågick under lång tid på bekostnad av kungamakten och adelns makt.

År 138 hade kapprustningen pågått på båda sidor under lång tid. Den femte april mördades kung Valaroz av rebeller i Ygastar och tronen intogs av Anasor – mörkrets herre själv. Han hade Deghart och Ygastar i sina händer, medan Eridan, Sodania och Rania och Waldor startade ett storskaligt världskrig mot Ygastar och Deghart. Kriget ledde till masslakt och utarmning på slagfälten. Unga män skickades ut i miljontals och dog i skyttegravar. Först i slutet började kriget vända till Degharts fördel, då Waldors män pressades tillbaka. År 143 hade även öknen i söder dragits in i kriget pga naturtillgångarna på olja. Segialska riket och sultanen föll samman och nya stater bildades. Samtidigt drog sig Sodania ur kriget på grund av en arbetarrevolution. Trots att allt gick bra för Deghart och Ygastar, mördades Anasor av sin egen lärling som gick över till den goda sidan. Fred slöts mellan parterna och alverna svor en stor förbannelse över Degharts nation, som straff för kriget. Anasor var död för alltid och Claurain stod återigen i spillror. Deghart drabbades av missväxt, arbetslöshet och revolutionerna avlöste varandra. Regeringspartierna kunde inte komma överens om en gemensam lösning. Karanon – den mäktigaste mörka lorden av dem alla, förklädde sig till människa och lyckades med ambitiösa löften till arbetarna och utpekande av alver som syndabockar, gripa makten i Deghart genom statskupp år 143. Man satsade enorma resurser på stridsmaskiner och drakar. Folket i Deghart fick det bättre samtidigt som demokratin fullständigt avskaffades och alverna fördrevs från sina hem. År 159 lät Karanon smida tre masker som han gav till tre Kenius-kungar – Eregon Kenius i Nordfala, Erik Kenius i Rania och Bardour Kenius i Falkriket. De trodde sig kunna förbättra för folket med maskernas hjälp, men insjuknade istället och försvann i mörkret. Karanon hade nämligen tillverkat en medaljong som kontrollerade alla som hade masken på sitt ansikte. Dessa kungar blev nu hans tjänare. Karanon invaderade Waldor, Falklandet och Relmar på ett år, vilket fick Eridan under ledning av kung Richard Silverörn att starta krig. Kriget fördes i början I Waldor, därefter med Eridans flotta ute på haven och därefter nere i öknen igen, där Karanon hade mäktiga allierade och nekromantiker på sin sida. Under kriget annekterades också Falklandet, där alverna från Adarion började eskorteras till dödsläger djupt in i österns ingenmansland. Vad hade då hänt i Sodania, jo. Sodania hade dragit sig ur det första kriget år 144 eftersom där uppstått revolution – en samling upplysta militärer och despoter tog makten under ledning av general Milkov, som lovade lika rättigheter för alla. Men så blev det inte. Efter hans död styrde Arkatov Milvic med järnhand. Han storsatsade på arbetsläger och militär och när hans före detta allierade som han styckat upp Falklandet med, förrådde honom år 171. Det var Karanon som invaderade hela Österlandet. I tre år slogs man om Valkorias städer. Samtidigt lät Karanons allierade – de blodtörstiga dorianernas imperialistiska armé, attackera Ranias flotta söderifrån. Ranias kejsare Akalun Kenius, med hela västra Claurain bakom sig startade då krig mot Deghart, Ygastar och Dorian. Sodania kom över på västmaktens sida och Deghart under den mörka lordens styre, hade nu tvåfrontskrig. Gorvylerna skickades ut från sina hålor i öster. År 173 besegrades Karanons gorvyler i Sodania, samtidigt som Waldors motståndsrörelse gjorde attacker i ockuperade Waldor. I Falklandet uppstod stora uppror i kloakerna och städerna. År 171 drogs Rania in i kriget och det blev därefter ett trefrontskrig. Nordfalerna invaderade från Norr under ledning av kung Belor Kenius. År 175 flydde Karanon tillsammans med medaljongen till Forkanos och lämnade efter sig ett Deghart i ruiner, uppstyckat mellan Rania, Sodania, Eridan och Waldor. Claurain var befriat och gorvylerna drevs på flykt åt nordost.

Deghart blev två stater – Östra Deghart och Västra Deghart. I östra Deghart styrde de den röda handen – Sodanias arme med järnhand. I väster blev man fri från ockupation och fick möjlighet att ansluta sig ekonomiskt till Rania och Eridan och Waldor. Nu var det andra tider. Sodania och Rania var världens två motpoler som aldrig kom överrens. Hela östra Claurain blev antingen sodaniska lydstater eller allierade, medan demokrati och välstånd spreds i västra Claurain. Sodania hade även fått inflytande i österöknen, där sekularismen var starkt utbredd efter det stora kriget. Terrorbalansen mellan Rania och Sodania ledde till flera konflikter genom ombud, runtom i världen. Först ut var kriget i Norden, där de sista gorvylernas terrorvälde slogs ner och östnorden hamnade emellan Sodania och Rania, Kriget ledde till att Falklandet delades upp i Östfalk och Västfalk, mellan Sodania och Rania. Västfalk blev fritt. År 190 startades Valessunionen för att öka samarbetet och skapa handelsvägar mellan Deghart och Waldor och Rania. Samarbetet blev ett framgångsprojekt och alltfler kungariken anslöt sig. Nu var det inte längre familjen Kenius som styrde. Alla ättlingar hade hamnat i exil i norr, medan gorvylerna och Karanons eftersläntare letade efter dem. Dödskallen låstes in i en underjordisk grav i Nordfala, för att aldrig hittas igen. År 214 lät ranianska drakar bespruta Katina med eldbomber för att driva bort sodaniska trupper. Tusentals civila dog och människorna började få upp ögonen för Ranias världspolitik. Rania förlorade kriget i Katina. Allteftersom statskupper ägde rum i Katina och Dorian ökade radikalismen för att få bort Sodanierna därifrån. Statskupperna understöddes av Ranias kejsare. När de två supermakterna var som mest ovänner mot varandra, pågick dorianska kriget, där Albara-familjen fick magiska krafter från ranianska magiker för att driva Sodania på flykt. Detta lyckades år 225. Sodania förlorade och deras ekonomiska system började kollapsa. Slutligen enades hela Deghart till ett land igen och alltfler stater, såsom öst och västfalk, Relmar osv, befriades från Sodania på grund av den ekonomiska krisen i landet. Terrorbalansen var över. Vad skulle hända nu? Nya familjer började få inflytande i den ekonomiska politiken. I Deghart styrde Galvanis, i Sodania styrde Bogatrov, och i Eridan styrde familjen Hallgard, medan Waldor styrdes av familjen Habershus. I nordfala pågick återkommande konflikter mellan familjen Skarwolf och Elendor, där familjen Elendor ville etablera sig i Valessunionen och Skarwolf ville hålla sig utanför. Dessa konflikter kom att splittra Nordfala mer och mer, i allianser och små kungariken. År 300 försvann de sista drakarna och de sista gorvylerna fördrevs från östern. Samtidigt ökade missnöjet med Raniaimperiets och Valessunionens inflytande.

År 338 fanns ett nytt hot i öster – Anasor – den onda trollkarl som bodde i underjorden i öster. Han älskade guld och ädelstenar mer än allt annat och gjorde allt för att sno åt sig dessa rikedomar. År 338, den artonde augusti, ödelade han dvärgarnas kungadöme i Irebon. Han släppte lös den fruktade underjordiska ormen som ödelade hela kungariket. Men den järve mänskliga krigaren Urgin Folgas, kedjade fast monstret i underjorden och gjöt fast allt hans guld i kedjornas ändar. Besten var kedjad och Anasor retirerade. Allt guld som försvunnit tillhörde fortfarande alla de hundratusentals människor som nu var fattiga i nordost. Det lilla guld som fanns kvar blev det krig om. I tusentals år stred alver, dvärgar och människor om de rikedomar som fanns inom räckhåll i bergskedjan. År 402 började Sodania under ledning av kejsare Ivan Kralov, att ge vapen och pengar till dvärgarnas kung Ottgar den Store. Dvärgarna måste vara kvar på Sodaniernas sida. Detta fick Rania att stötta alverna i Adarion och skogsriket. Alvernas kung hette Himalain och Ranias kejsare hette Dogrus III. Människorna hamnade i en neutral situation, där de vägrade välja sida för någon av parterna. Spänningarna ledde till ett inbördeskrig år 412. Den utlösande faktorn var Sodaniernas förstörelse av den raniakontrollerade byn Reslow. Det var den förste september. Rania svarade med att skicka tusentals soldater från legionen till berget. Medan styrkorna mobiliserades och slogs mot varandra i ett långt och bittert krig, besegrades människornas hövding av en enkel bonde vid namn Vernos. Han var inte neutral, utan valde Ranias sida för att få fram guld till sitt svältande folk. År 414 hade Ranianernas och flodmänniskornas gruva grävt sig ända ner till tyngderna som höll fast odjurets kedjor. När de arbetat på att ta guld från tyngderna i ett år, hade kedjorna blivit så lätta att monstret kunde slita sig loss tillsammans med Anasor. Vernos dotter Ylvala lyckades slutligen besegra monstret med hjälp av ljuset från alvernas solkristall. Därefter dödade hon Anasor och hans gorvyler retirerade. Nu kom parterna överrens om att enas och dela på resten av skatten. Kriget var över.

År 453, den femte november utbröt krig i Valessunionen. Kriget stod kung Bregon III av Deghart och alla de adelsmän som konkurrerats ut av Valessunionens nya företag. Den främste adelsmannen var Olbert Galvanis, vars makt och arv var hotat av storföretagen. På hans sida stod de flesta andra aldelsmän i Deghart. Olbert och hans mannar mördade Bregon den femte november år 453. Detta ledde till att Raniasoldaterna skickades till Deghart omedelbart och inbördeskriget i Deghart var ett faktum. Adelsmän mördades och magiska krafter blandades in. Man tog bland annat hjälp från häxor och häxmästare i hopp om att odödliga krafter skulle kunna ges. En av dessa häxor var Heidemara från Flimmerns skog. Hon tog kontakt med Olbert och skänkte honom gudomliga krafter. Han svor trohet till hennes hedniska gudar och samlade därefter en ny armé av elitsoldater, alla välsignade med samma kraft. Efter att slagfälten och ingenmanslanden bredde ut sig i Deghart och miljoner människor dog, så gick det sakta men säkert bättre för Olbert. Han återfick kontrollen över sina företag och egendomar och Raniaimperiet och Valessunionen retirerade. Fred slöts och det deghartiska kungahuset med kung Albion Martino i spetsen gifte sig med Olbert Galvanis dotter Annaria. Trots detta blev kungahuset skyldigt att betala stora skadestånd till huset Martino i den så kallade hundraårsskulden. Skulden var alltså giltig i hundra år. Året var 483 när freden slöts i Elanor.

År 513 hade Nordfala länge varit enat. Men tiderna förändrades. Det var det här året kung Harvon Stålhjärta mördades på ett möte med Raniaimperiets kejsare Okaklus VIII. Mördaren hette Eiron Skarwolf. Hans mäktiga familj insåg att deras rikedomar och domäner var hotade om Valessunionen och Rania fick inflytande i Nordfala. Den femte oktober utsåg han sig till enväldig kung över Nordfala. Hans motståndare spetsades på pålar och alla ranianska soldater kördes ut. År 516 svor han trohet till Sodanias diktatoriska kejsare Vulgamar och släppte på så sätt in sodaniska mördarsoldater i landet. Endast lord Harandir av huset Elendor kunde få stopp på eländet. Han utropade sig till kung av Hildverad och erövrade Hildverads områden från familjen Skarwolfs armé. Kung Havron dog under mystiska omständigheter år 518 och hans lillebror Vilmeron ärvde tronen. År 516 tog Harandir hjälp av Ranias armé. I slaget vid Forkvel drabbade tusentals kvinnor och män samman i ett av de största slagen i Nordfalas historia. Samtidigt spred sig magiska växen – troll, vättar och jättar erövrade land österifrån under ledning av häxan Valrasta. All hennes trollmakt satt i hennes magiska silverhalsband. År 521 delades hela Nordfala upp i två delar, där kung Vilmeron Skarwolf fick hela den östra delen, medan Harandir tog hjälp av Raniasoldaterna för att besegra ondskan i öster. Samtidigt lät hans dotter Frida dra österut i bergen för att besegra Valrasta. År 523 dräpte hon häxan, som dödat så många tusen krigare i sitt liv. I slaget vid jättarnas fort dräptes jättarnas härskare Orkaros och kriget var över. År 531 grundades Redias bibliotek, där silverhalsbandet hölls inlåst.

Freden varade inte länge. År 532 krävde Rania belöning. Och det fick de. År 535 fick Rania tillstånd att bosätta sina soldater på Nordfalas mark. År 611 ledde detta till en lång kedja av krig mellan Skarwolf och Elendor. Kungar mördades och byttes ut titt som tätt. Skarwolf knöt banden till Sodania och Elendor knöt banden till Rania. Krigen mellan öst och väst var flertaliga. År 704 hade familjen Galvanis blivit Claurains mäktigaste familj. Detta ledde till ständiga uppror runtom i Claurain, bland arbetare och aktivister, som krävde den korrupta familjens undergång. Soldater sattes in mot upprorsmakarna. År 778 utbröt inbördeskrig i Relmar, efter att kung Rendal Exeron vägrat skriva på avtalet att gå med i Valessunionen. Rebellerna stöddes av Rania och en ond draklord vid namn Akaron grep makten år 781, med stöd av Rania. År 813 inträffade samma sak i sydost och öster där kriget mot häxorna understöddes av Rania. Problemet var bara att häxornas magi var det enda som höll Karanons eftersläntare borta. År 861 inträffade en statskupp i Dorian, vilket gjorde att den progressiva kungafamiljen ersattes av religiösa fundamentalister kallade Azurorna. Detta gjorde öknen i öster mer extremistisk. Och det var Ranias fel i deras krig med att få bort Sodanias inflytande från Dorian. År 952 svepte en våg av inbördeskrig över hela öknen, där rebeller och familjer krävde sina rättigheter tillbaka. Dessa regimer fick stöd av Rania, medan Sodania stöttade rebellerna där. År 981 var inbördeskriget tillbaka, återigen mellan Skarwolf och Elendor i Nordfala. Den här gången sökte Skarwolf stöd från både Relmar och Sodania. Blodiga strider utkämpades i Nordfala och Skarwolf återtog kontrollen över stora delar av Nordfala. Rania fortsatte skicka soldater dit. År 1001 grep Karanons hantlangare Argos makten i Ygastar. Han var en advorek och förvandlade landet till fullständigt mörker. Gorvylerna flydde norrut. Nordfalerna under ledning av Hedvig Elendor, besegrade gorvylerna i slaget om Östporten. Därefter började en mur byggas mot öster för att hålla fientliga krafter borta. År 1075 återföddes Anasor efter en blodig ritual i Ygastar. Han siktade in sig på Norden. Anasor och hans gorvyler attackerade hela muren år 1092 och det var då uppstod vapenstillestånd i Nordfala för att man skulle kunna hjälpa Rania i deras krig mot gorvylerna, trollen och jättarna. År 1121 hade drevs gorvylerna bort och en kort period av orolig fred uppstod i Nordfala. Ett kort vapenstillestånd och en pakt drogs mellan kung Haldor Skarwolf och Advar Elendor. På den tiden styrdes Rania av kejsare Vilnius Gaius. Östra Nordfala styrdes av Torin Elendor och Västra Nordfala styrdes av Rendal Skarwolf.

Då människan blev rasist

Varför blev människan rasist? För att kunna svara på detta måste vi gå tillbaka i historien, till en tid som inte nämns i modern historieforskning. Jag är den sista levande medlemmen av ett utdött sällskap, som vet vilka fantastiska kungariken och civilisationer, fyllda med magi och övernaturliga varelser, som fanns på jorden för många tusen år sedan, Innan kontinenterna förstördes och jorden började se ut som idag.

Det är sant att det bara fanns en enda stor jättekontinent en gång i tiden. Den hette däremot inte Pangea. Den hette helt enkelt bara Landet. På den här tiden fanns ingen rasism. Människors hudfärg var inte geografiskt isolerad, utan alla raser levde tillsammans, sida vid sida.

Gudarna var stolta över att ha skapat människorna. Gudarnas kung Eron, hade däremot en rival – dödsguden Ageros. Han hade bannlysts från gudarnas råd i Alitika och försökte göra allt för att vända människorna emot gudarna. Utklädd till en gammal vandrare, steg Ageros ned på jorden och började predika en hatideologi från by by.
“Mina kära dödliga! Inser ni inte att ni alla är olika och har rätt att bevara er särart. Vissa av er har mörkt skinn, andra har ljust skinn. Vissa av er har snea ögon och andra har andra har annorlunda ansikten. Låt inte era olikheter försvinna. Omfamna er egen särart och håll er till er egen sort! Om ni blandar er, så kommer ni alla gå under i en stilla suck.”

‘Plöstligt började osämja uppstå mellan olika hudfärger. Grannar började slåss och människor flyttade på sig. Man bildade egna stammar och nationer efter hur man såg ut. De vita började starta krig mot de svarta och vice versa. Plötsligt hade fem till sju olika nationer uppstått baserat på hudfärg och egenheter. Människor ville hålla sig till sin egen ras och avskilja sig från varandra. Rasismen och krigen var ett faktum. Eron blev förskräckt. För att få slut på människornas raskrig satte han sin stav i marken, vilket orsakade en global jordbävning som splittrade kontinenterna med stora världshav emellan dem. Nu skulle tusentals år och hundratals mil skilja folkslagen åt. Claurain, där de vita människorna bodde var den världsdel som senare förvandlades till Europa, sakta men säkert.

Men ser allting så mörkt ut? Faktum är ju, att sedan människan genom historens lopp blivit mer berest och upptäckt nya världsdelar, så¨har ju globaliseringen fört olika folk närmre varandra igen, sakta men säkert. Ja, där har varit folkmord, rasism och förföljelser och ja, det finns fortfarande. Men vi blir bättre och bättre. Vi lär oss mer och mer att leva sida vid sida, oavsett ursprung. Om tusen år kommer alla raser att ha försvunnit, och vi kommer återigen leva i harmoni, sida vid sida, oavsett hudfärg eller utseende. Precis som profetian har förutspått. Bara om vi gör det, kan vi förhindra undergången.

Undergången ja, den som men dag komma skall. Undergången kallas Orkhanos. Alla vet att den kommer ske. Eller tror sig veta.

De andra gudarna kommer få rätt en dag, bara för att Eron inte lyssnade på dem. En dag skola Vigos förfasas över allt krig och alla intriger bland människor och gudar. I blint raseri bestämmer han sig för att förstöra världen med allt levande, inklusive gudarna och sig själv. Vigos skola konstruera världsborren – den enda maskin som kan bryta sig ner tillräckligt djupt i underjorden för att hitta och dra loss diamantsvärdet. Med svärdet skall han dräpa alla gudar och slutligen riva ner Alitikas berg med all kraft, vilket skall dränka jorden i en kraftvåg och ett moln av stoft. Världen och allt i den skola förgås. Haven skola förorenas och rinna bort av alla berg och kontinenter som drabbar samman. Världens undergång kommer att kallas Orkhanos. Alla vet att det kommer hända, men ingen vet när. Att tala om Orkhanos kommer bringa skräck och rädsla när föräldrar stoppar om sina barn. Män kommer frukta att förklara krig mot sin ärkefiende… med rädsla för att utlösa Vigos vrede. Orkhanos kommer bita sig in i människors medvetande som en svordom precis som Djävulen, Quisling eller Hitler.

Enda sättet att bevisa att profetian är falsk, är att människan slutar kriga och hata varandra och börjar leva i harmoni.

Fredlös: Kapitel 1

Det var en sval och disig sensommarkväll vid den svarta östermuren. Imperiets soldater gick fram och tillbaka och höll vakt, medan en stor formation hade ställt upp uppe på muren med armborsten redo. General Kairus vankade otåligt fram och tillbaka, medan några soldater kräktes av nervositet i sina hjälmar.

Dom sa att dom skulle va här vid den här tiden!” viskade general Kairus till davani-krigaren William.

Varför så otålig, general, general Kairus?” svarade William. ”Sodanerna är väl inte direkt kända för sin punktlighet.”

Vi kommer skydda era män till varje pris.” förklarade Williams yngre lärling John.

Så ni erkänner att ni agerar som kanonmat.” sporde Karius skadeglatt.

Det beror väl på hur man ser på saken.” sade William.

Ni är två davanier. Som ska beskydda femhundra elitsoldater från Rania – det största och mäktigaste imperiet denna jord har skådat. Tror ni verkligen att…”

Längre bort i skogen började träd välta med våldsam kraft. En gigantisk stridsmaskin av trä och järn rullade fram genom dalgången. Den tvåhundra ton tunga kolossen liknade en något av ett fartyg på hjul och hade ett gigantiskt drakhuvud av trä längst fram, vars andedräkt andades eld och lågor. Ur vartenda kanonhål på skrovet sprutade eld från maskineriet på insidan. Nere på marken gick de svartklädda fotsoldaterna – sodanerna.

Nu får vi väl se hur det går, general!” muttrade William med ett självbelåtet leende. William och John drog sina svärd medan Karius beordrade sina mannar att ge eld. De två davanierna sprang ner för trappan och gick ut från muren mitt emot den mekaniska kolossen.

Vad är det här för jävla uppfinning!” utbrast John medan han högg ihjäl en massa sodaniska soldater omkring sig.

Vi får väl klättra upp och fråga snällt!” ropade William, som var i fullt sjå med att hugga sig fram genom en skog av fientliga soldater. Medan William svingade sig uppför kolossens struktur skrek han till John: ”Spring tillbaka innan dom reglar porten!”

Åh, nej, du! Jag går ingen stans utan att hjälpa dej, broder!”

Du är inte redo för det här! Gör som jag säger! Jag tar hand om den här jävla träbocken!” John blev uppriktigt besviken, men sprang ändå tillbaka och hjälpte till vid muren. Sodanerna var hack i häl på honom och han lyckades precis kasta sig in mellan den allt smalare öppningen, när dubbelporten reglades igen. William befann sig nu uppe på stridsmaskinens rygg. Varenda soldat som försökte anfalla honom lät han hugga ner. Han kröp in i hytten och upptäckte att där satt en mycket bekant person.

Jenz Bratovic!” utbrast han när han såg den ledigt klädda gestalten med lapp för ögat.

Buu! Här är jag!” skrattade Jenz med sin hesa röst. ”Vilken överraskning, eller hur! Imperiets främsta driftledare… nu i fiendens tjänst.”

Du är under arrest för förräderi, herr Bratovic! Kejsarens dom kommer falla hårt över ditt huvud!”

Han har ingen rätt att skipa rättvisa över mig!”

Ta det där med din advokat! Du kommer sluta i galgen, kan jag lova dej!”

Bara om du fångar mig först” röt Jenz och tryckte på en knapp på sitt armstöd, vilket öppnade en lucka som drog ner hans fåtölj i avgrunden.

Nu var hela den stora maskinen ända framme vid porten. Från framsidan fälldes en stor påle ut som svajade fram och tillbaka och bankade på den reglade porten. På insidan höll Ranias tappra soldater emot. William blev desperat och klev vidare in i hytten där han kom till kontrollpanelen och såg pannrummet där kolen slängdes in av maskinisterna. William blev mer och mer stressad, ty nu hade porten brutits upp och den stora maskinen rullade in bakom muren medan stenväggen förstördes. Soldater fattade eld och en masslakt utbröt inne på borggården. John dräpte sodanerna tappert och skyddade de sista överlevande imperie-soldaterna. William tittade ut ur ögat på kolossen och skrek: ”John! John! Säg åt Kairus och hans trupper att retirera och ta sig på säkert avstånd för nu smäller det!”

Retirera! Allihopa! Retirera!” skrek John och samlade ihop överlevarna. William tryckte panikartat på olika knappar som han inte hade en aning om. Plötsligt öppnades en lucka som blåste varm ånga på honom.

Satan i helvete!” skrek han och grep tag i en oljelampa. Försiktigt hoppade han ut ur ögat och gled ner på marken. Därefter kastade han in oljelampan innanför den mekaniska bestens brinnande käftar. William rusade iväg och därefter small det till. Maskinen förstördes och slutade rulla. I en kaskad av lågor trillade den ihop. Alla sodanerna hade dött i explosionen.

Min maskin! Mina män!” skrek Jenz längre bort. I ett språng var John ända framme vid honom och hade gripit tag i hans krage.

Ge mig en anledning till att inte döda dig här och nu, Uppfinnar-Nisse!” väste han.

Det tog två år att konstruera den maskinen! Har du någon aning om hur mycket arbete som ligger bakom!” utrbrast Jenz!

Har du en aning om hur länge den där muren har stått utan att en enda armé lyckats inta den?” muttrade William.

Vi förlorade många män!”skrek John! ”Bra män! Folk kommer sjunga sånger om dem, medan jag och William kommer gå till historien som de två davanierna som lät muren falla!”

Lugna dig, John! Det är knappast lämpligt att tänka på hur man vill bli ihågkommen när något sånt här inträffat.”

Förlåt, broder.” sade John. ”Jag skulle ha hållit inne med det där.”

Det händer den bästa, min vän. Vad gäller den här galna vetenskapsmannen så tror jag en rättegång vore det enda lämpliga. Han är mer värd för oss levande. Att döda honom ser inte bra ut på pappret heller. Det blir ett jävla liv.”

De döda hedrades och fick en värdig begravning under dagen, medan de överlevande soldaterna och de två davanierna åkte mot Aripolis med sin värdefulla fånge. Inne i vagnens hytt satt William och John och unnade sig varsitt ölkrus. De skålade så skummet stänkte.

Hell de som föll, må de finna frid hos gudarna.” ropade William.

Hell!” svarade John, varpå de båda tog vars en rejäl klunk.

Då bär det av till Aripolis, då…” muttrade John. ”När var jag där senast? Två… tre… månader sen?”

En.” rättade William.

Jaja, tiden går långsamt när man är ute i fält. Undrar vad vårt nästa mål blir… söderut?”

Mmm-mmm.” svarade William och skakade bestämt på huvudet.

Hur vet du det?”

Eftersom du är lärling får jag egentligen inte prata om det här med dig, så det får bli mellan oss två. Men… vi ska norrut. Till självaste Nordfala… där kung Rendal Skarwolf härskar.

Wow! Jag har alltid längtat efter att åka dit! Jag har aldrig varit där!”

Du kommer sannerligen trivas… om du gillar vilda mammutar, bitande kyla och pälsklädda råskinn som lurar bakom varenda buske och försöker slita främlingar i stycken. Drick rejält innan du hakar på, vettja!”

Nä, jag tror jag ska försöka hålla mig nykter till dess!”

William brast ut i ett vänskapligt hånskratt. Därefter åkte de vidare söderut mot Aripolis – Raniaimperiets huvudstad.

Efter tio dagars ritt var de äntligen framme vid den praktfulla staden Aripolis. Staden var vit likt marmor och slingrade sig upp på ett berg på över tusen meter över marken. Arkitekturen förde tankarna till Rom, Aten och Olympen. Stadskärnans rundmur slingrade sig flera varv runt berget och bildade olika våningar, vilket fick staden på berget att se ut som en bröllopstårta, eller som Babels torn. Tinnar och torn reste sig över allt. Soldaterna och de två davanius-krigarna tågade in på stadens gator och torg, medan Jenz Bratovic visades upp i kedjor. Pöbeln buade och kastade mat på honom. Tillmälen som förrädare, horunge och jävla utlänning tilldelades den arresterade professorn med jämna mellanrum. Uppe på slottsgården längst upp på toppen marscherade kejsare Vilnius Gaius, ursinnig och uppriven. Han steg fram till John och William och såg dem djupt i ögonen.

Visa honom!” väste han. ”Låt mig få tala med honom enskilt omedelbart.”

Som ni vill, ers majestät.” muttrade William allvarligt. William hjälpte Jenz ner från vagnens baksida och föste in honom i hytten. På andra sidan gick kejsar Vilnius in och drog ned persiennenen.

Lyssna, ers höghet, jag kan förkl…” började Jenz men avbröts av en lavett.

Lyssna här, nu! Du ska va… jävligt… jävligt glad… att vi har ett rättsväsende i det här landet som ser till att du får din sak prövad. Annars hade jag slagit ihjäl dig, det kan jag lova dig!” röt kejsaren. Han fortsatte drypa etter och gapa och skrika i en lång ramsa av osammanhängande utskällningar. Utanför vagnen stod soldaterna och log belåtet, medan de tjuvlyssnade på kejsarens utskällning. Därefter hördes ett par örfilar till och soldaterna grimaserade smärtsamt med en blandning av skadeglädje och förskräckelse. Man kunde nästan höra soldaternas skrytsamma belåtenhet. ”Oooooh, där fick han allt.” ”Haha, där satt den!”

Dagarna gick och rättegången förbereddes. Precis som alla landsförrädare skulle Doktor Bratovic dömas offentligt i senatens stora kammare, där allmänheten hade tillträde under sådana tillställningar.

Efter några veckor var det fullsatt i rättssalen. Domaren steg fram längst ner vid podiet och satte sig. Han bankade klubban i bordet.

Får jag be er alla om er fullständiga tystnad, tack!” ropade han uttråkat. Domaren hade tydligen sådant tonfall hela tiden. Tråkig och oengagerad, men rakt på sak. Alla blev tysta och bänkarna hade snabbt blivit fullsatta. In kom en jury, sekreterare och ordningsvakter. Fortfarande bunden leddes Jenz Bratovic fram till sitt eget podium. Han sträckte fram sina händer och lät en ordningsvakt låsa upp och ta av handklovarna. Åhörarna utbrast upprört så fort han kom in i salen. Mummel började höras här och var. ”Förrädare!” skrek någon! Jenz Bratovic slog ut händerna demonstrativt med och kaxigt leende, som om han presenterade sin egen närvaro.

Ordning, ordning…” ropade domaren och slog med klubban ett par gånger. Publiken tystnade till igen.

Jenz Bratovic, son av Alexander Bratovic.” började domaren. ”Du står åtalad för grovt landsförräderi, grov förskingring, samt krigsbrott vid svarta muren. Du arbetade tidigare för Raniaimperiet och hans majestät kejsaren. Du skall i oktober förra året ha mottagit en summa på femtusen guldmynt från Sodanias kejsare Brezov III och därmed anslutit dig till fientlig makt. Alla dina inventioner du tog fram i Raniaimperiets tjänst, lät du gå förlorade. Du tog med dig ritningar på tusentals krigsmaskiner till Sodaneia och skall dessutom ha totalförstört din krigsmaskin, flammande tjuren, vilket kostade livet för trehundratjugotvå Raniasoldater och uppskattningsvis över fyrahundratolv skadade Raniasoldater. Du står även åtalad för grov skadegörelse, då hela borgen totalförstördes under attacken. Hur ställer du dig till dessa anklagelser?”

Jenz tittade rakryggat upp mot domaren. I hans blick lyste mod och beslutsamhet.

Skyldig.” svarade han med kylig stämma. Åhörarna brast ut i chock. De började skandera och skrika i vrede och räckte tummen ner.

Åtalad förklaras härmed skyldig.” sade domaren och klubbade igenom beslutet. ”Jenz Bratovic, son av Alexander. Härmed dömmes du till döden genom hängning. Domen verkställs om två dagar. För bort honom.”

Åhörarna skanderade i extas. Alla utom en. Det var en mycket gammal man som satt för sig själv längst bak på läktaren. Han såg arg ut. Hans bruna gamla skinn gav honom en respektingivande, stilig och samtidigt skrämmande uppsyn. Han hade djup skugga runt sina hatiska ögon och gillade uppenbarligen inte vad han såg.

Två dagar gick och snaran knöts i ordning. En arg pöbel stod samlad, till och med barn. Bratovic stod längst upp på luckan och rättade till sin lugg. Han fattade mod och drog ett djupt andetag. Bödeln stod redo vid spaken, klädd med en svart kåpa över huvudet. En domare gick fram på torget och öppnade sin pärm.

Inför oss står nu Jenz Bratovic, som erkänt och förklarats skyldig till samarbeten… med fiender!” röt domaren och tittade ilsket på Bratovic. Publiken skanderade och kastade frukt på honom..

I kejsare Vilnius Gaius namn har han därmed dömts till döden genom hängning. Har du några sista ord du vill säga, Jenz Bratovic?”

Fan ta kejsaren!” väste Jenz med ett skadeglatt leende. Publiken började bua och skrika och kasta ännu mer frukt. En tomat träffade honom mitt i ansiktet och därefter kastades nya tomater på honom i en kaskad av rutten sörja. ”Jag förbannar honom… och alla hans avkomlingar! Vi kommer mötas igen… med samma blod i våra ådror, i en annan tid… det svär jag på!”

Domaren fick nog och nickade åt bödeln. Bödeln drog i spaken och Jenz föll ner genom luckan. Han blev hängande utan att säga ett ljud. Lite ryckningar i kroppen var allt han förmådde medan livet lämnade honom. Publiken fortsatte gallskrika och kasta saker på den livlösa kroppen.

För all framtid skulle namnet Bratovic orsaka kalla kårar genom kroppen. Bratovic må ha varit hängd. Men hans namn skulle för alltid bli ihågkommet. Han levde vidare som en sedeslärande sägen om hur det går för förrädare. Bratovic blev slutligen ett skällsord i sig… som användes om någon man ansåg vara förrädare. Föräldrar skrämde sina barn när de inte kunde uppföra sig. ”Tänk på vägen du väljer. Vill du sluta som Bratovic när du blir stor?” ”Om du inte är tyst kommer Bratovic och tar dig.” Ständigt närvarande var denne Bratovic – ett fult ord som man inte fick tala om, men alla visste vad det betydde. Alla minns när Jenz Bratovic sålde ut sitt folk till Sodania.

Några dagar senare samlades senatorer och allmoge, rika och fattiga i kejsarens stora festhall. Det var fullspäckat med människor, dansöser, dansare, akrobater och musiker.

Gaius Lupus var en av gästerna. Han var en lång och stilig trettiofemåring – inte vansinnigt stilig men med en karisma som ingav respekt. Han satt belåtet och smuttade på en bägare rött, och var uppmärksam på varenda viskning. Likt en journalist bevakade han allt sin närvaro med allvarlig blick. De rika kvinnorna längre fram i salen fick syn på honom och började viska till varandra i extas. Gaius log tillbaka. Kvinnorna blev helt galna av hans respons. Senatorerna tittade snett på honom och viskade förundrat till varandra.

Vem är det? Jag har aldrig sett honom innan.” sade den äldsta senatorn vid namn Casare.

Jag vet inte.” muttrade senator Frick och ryckte på axlarna.

Ååh, det är väl en av dom där förbannade intressegubbarna.” muttrade Vengol som satt bredvid sin fru Edrea. ”Nyrika knösar som till varje pris försöker komma in i det politiska finrummet och skaffa sig inflytande.”

Edrea hade också börjat få upp ögonen på Gaius Lupus. Vengol sneglade förnärmat på sin fru och hon återgick omedelbart till sin vanliga sura blick.

Eh, kyparn, ursäkta mej.” utbrast senator Frick och drog i kyparen som nyss varit nere och serverat Gaius och de rika kvinnorna.

Senator Frick?” svarade servitören.

Mannen därnere, han ögongodiset. Vem är han?”

Jag frågade inte, sir? Ska jag… eeh?”

Åh, nej nej, det behöver du inte för bövelen! Det var inte så jag menade.”

Vet ni inte dem det är?” utbrast en glad medelålders kvinna i sällskapet. ”Det är ju Gaius Lupus!”

Inte han för helvete!” gnällde Frick.

En mer självgod person har jag banne mig inte hört talas om.” muttrade Casare.

Vad menar du?” undrade Frick.

Alltså, du ska bara veta… han hymlar ju inte med vilka förmögenheter han sitter på.”

Och kvinnorna.” inflikade Vengol.

Jag har hört från hans konkurrenter att han ska vara det största praktarslet till affärsman i Aripolis.”

Förvånar mig inte, han är ju rik trots allt.” sade Frick.

Men vi tjänar inte så lite heller, ju. Varför ska vi klaga.” sade senator Gredus.

Det är inte min poäng.” sade Frick bestämt. ”Jag har hört rykten…”

Rykten intresserar mig inte.”

Trovärdiga rykten… om att han är gift… och ändå går han till horor och håller på!”

Jaha? Och vilken TROVÄRDIG källa kommer det ifrån?”

Spelar det nån roll?”

Ja, det spelar roll i allra högsta grad?”

Varför? Titta på honom som han sitter och håller på! Ett stiligt ansikte förvisso! Men han kommer säkerligen lämna alla kvinnor han ligger med i sticket när dom blir för dyra för honom.”

Det ryktas att han är döv också!” röt Gaius Lupus och vände sig mot det skvallerlystna sällskapet. Tystnaden blev mördande. Gaius Lupus bevakade dem en stund. Inte ett ljud hördes i den knäpptysta salen. Snart gick Gaius Lupus iskalla blick över i ett varmt leende. Han började skratta. De som nyss suttit och skvallrat blev först förvånade och började därefter också skratta.

Kom ner här, mina herrar, jag bjuder på en röd Veris Glessus 347.” utbrast Gaius belåtet och de tidigare avundsjuka herrarna gick förvånat ner och började dricka med sin nya så kallade, ”vän”.

Stämningen blev gemytlig och festmusiken dundrade. Alla samlades runt den mystiska charmören. Den enda som inte var glad var den där gamla mannen som tjurat i rättssalen. Han satt för sig själv i ett hörn med en bägare vin och fick precis ögonkontakt med Gaius. Gaius såg misstänksam ut, men distraherades snart av de halvnakna kvinnorna som kom in och underhöll Gaius och de andra i sällskapet. Fest blev till lustspel. Det var så det fungerade i Aripolis.

Morgonen därpå, på en annan plats i ett annat land, långt upp i norr, dundrade en stor flock håriga elefanter med stora betar fram. Det var mammutar ute på slätten. Uppe på en mammuts rygg satt den unga kvinnan Kyra och balanserade med spänning i ögonen. Hon hade rött hår och var klädd i sina torftiga läderkläder, egentligen avsedda för män på jakt. Intensivt lyste hennes gröna ögon av äventyrslystnad och spänning när han guppade upp och ner på mammutryggen. Kolossen dundrade fram likt en jordbävning och själva jorden skakade i området.

Samtidigt satt den unge mannen Taron och hans kortare lillebror Ivar vid en brasa och halstrade sitt dagliga villebråd – kanin och fasan. De två bröderna hade båda mörkbrunt, långt hår, men Taron var mer av en atlet och hade lite mer skägg än sin stubbskäggiga lillebror.

Vänta lite ska jag bara pissa, du kan nog släcka brasan nu.” sade Taron och gick iväg. Ivars blick slog över då över i djävulskap och han funderade en stund innan han reste sig upp, knäppte upp gylfen och började kissa direkt på köttet. Elden släcktes och Ivar återgick till sin oskyldiga uppsyn som om inget hade hänt. Snart kom Taron tillbaka och började karva i den nygillade måltiden.

Gudars vad gott det ska bli, vill du provsmaka?” sade Taron.

Nej nej, du först, min bror.” sade Ivar och tittade med spänning på när Taron tog sin första tugga. Han gnagde intensivt, som om han aldrig sett mat förut.”

Inte varje dag man ser sin bror äta kanin marinerad i mitt piss.” muttrade Ivar belåtet. I Tarons ögon lyste mord. Han luktade på villebrådet och spottade genast ut köttet, varpå han började jaga sin lillebror över slätten.

Jag ska döda dej! Jag ska döda dej!” skrek Taron.

Men Ivar bara skrattade.

Du sa ju att jag skulle släcka elden!” retades Ivar och fick försprång.

Akta!” skrek Kyra. Nu hade hon rest sig upp på mammutens rygg. Taron såg mammuthjhorden komma springande mot honom mitt ute på den karga, vidsträckta höglandsslätten. Nästan lika skickligt som en akrobat balanserade Kyra på ryggen.

Spring, Taron!” skrek hon.

Taron greps av panik och dundrade ner för backen med mammutarna hack i häl. Slutligen fick han syn på ett dike och gömde sig under en trädrot som stack upp ur marken. Kyra fattade mod och hoppade av matriarkens rygg. Med häpnadsväckande färdighet hoppade hon från mammut till mammut, gled ner för en snabel och gjorde Taron sällskap under rotvältan. Mammutarnas massiva fötter dundrade likt jordbävning ovanför de två människorna.

Jiiiihaaaaaaaaa!” skrek Kyra och skrattade medan Taron kände stort obehag av kolossens dundrande framfart. Snart var mammutarna försvunna i fjärran. Äntligen kunde Kyra och Taron andas ut och borsta av sig.

Är du helt från vettet, Kyra!” utbrast Taron.

Blev du skrajsen eller?” skrattade Kyra medan hon rättade till sitt lockiga, röda hår.

Undrar vad din farsa kommer säga om det här då!”

Åh, du vet väl vad han brukar säga… det vanliga. ”Vi är Skarwolf, och Skarwolf gör sin plikt! Du är en varg, inte ett får, också vidare, haha! Men var är din bror?”

Precis här!” svarade Ivar stolt medan han uppenbarade sig framför dem.

Nä nu jävlar!” väste Taron och grep tag i sin bror med ett språng. Kyra skakade på huvudet medan de brottades och rullade omkring på marken.

Woaw, woaw, woaw, vad håller ni på med!” röt Kyra och gick emellan dem. Stadigt höll hon fast dem i ett järngrepp medan de försökte fortsätta slå på varandra.

Lite broderlig kärlek bara.” muttrade Taron.

Pissigt värre!” fnissade Ivar.

Håll klaffen!”

Hela byn kommer snart veta vad du sysslar med!”

Du vågar inte säga nåt! Jag varnar dej!”

Killar! Killar!” röt Kyra och slog ihop de två brödernas skallar. ”Vad ni än har hittat på för dumheter så tycker jag faktiskt ni kan släppa det nu. Så nu andas vi ut… luuuuugnt och stilla också kramar ni varandra och visar varandra lite broderlig kärlek.” Kyra instruerade som till två småbarn, vilket retade Taron en aning.

Ååh, men kom igen!” väste Taron irriterat.

Kramas!” röt Kyra. Motvilligt kramade de två barnsliga bröderna varandra medan Kyra roat tittade på.

Seså, det var väl inte så svårt.”

Nä, visst.” muttrade Taron.

Men vad kom dom där mammutarna ifrån?” sporde Ivar.

Ääh, det var jag som ställde till oreda. Men jag lärde mig en läxa i alla fall. Man ska inte mjölka en mammuthona när det egentligen är en mammuthanne….”

Tack, det räcker med informationen.” skrattade Taron.

De började så sakteliga gå över den polara sommarslätten mot fjorden. Längsmed fjorden gick de stora dalarna och skogsbeklädda bergskedjorna. Intill berget reste sig en majestätisk, enkel liten nordisk fiskeby. Själva byn var brant och ledde upp till toppen där kungen själv hade sitt tillhåll. Det var ett praktfullt men enkelt slott som påminde om en stavkyrka.

Mitt på förmiddagen tillbringade Kyra, med att träna närstrid med sin lillebror Knut. De befann sig på den pittoreska lilla slottsgården och fäktades med varsitt träsvärd, medan sommarsolen glänste upp himlavalvet. Knut var en rar gosse i elvaårsåldern. Han hade en blond undercut med en liten tofs i nacken och var säkerligen starkare än han såg ut. Mitt i den intensiva fäktningen lyckades Kyra slå träsvärdet ur hans hand.

Det är lugnt, Knut! Ta upp svärdet så fortsätter vi?

Men…” började Knut. ”Du kan ju lätt döda mej när jag plockar upp svärdet?”
”Ja, det kan man göra.” fortsatte Kyra. ”Men så gör inte en sann krigare i vår familj.”
”I så fall är han den dummaste krigaren i historien.” skrattade Knut och plockade upp svärdet.

Kyra strök sig om hakan och funderade lite.

Hur ska jag förklara det här? Eeh… Jo! En stor krigare slåss med en jämlik motståndare. Han attackerar inte sin motståndare när ligger ner, eller när han hämtar sitt svärd. Det är inte rättvist. Men när krigaren har hämtat sitt svärd och rest sig upp…” Kyra slog svärdet ur Knuts hand igen, grep tag i sin bror och riktade sitt träsvärd rakt mot Knuts strupe.

Då är han död om han inte koncentrerar sig.” fortsatte hon. ”Plocka upp svärdet igen, Knut.” Hon släppte taget om Knut, som sträckte sig efter svärdet, men plötsligt sopade Kyra undan svärdet på marken och tog tag i sin brors axel. Hon uppenbarade sig med träsvärdet i högsta hugg.

Du dog igen, lillebror!”

Men du sa ju precis att vi inte får göra så!” utbrast Knut.
”Världen är full av folk som inte bryr sig om det. När du blivit man… och kan reda dig själv… så måste du vara förberedd på… att din motståndare kan använda fula tricks som jag precis gjorde. Och när det verkligen kommer till kritan… kanske du själv måste använda dig av fula tricks, även om du inte vill.”
Kyra och Knut satte sig bredvid varandra på marken. Kärleksfullt rufsade Kyra till sin brors frisyr

. Hovfolket gick omkring och utförde sina dagliga sysslor på gården, medan kung Rendal Skarwolf och hans drottning Kelda betraktade de två syskonen från långbordet där de satt.

Hon lär vår son väl.” konstaterade han.

Rendal, han är elva år, borde han inte vänta?” sade Kelda

. ”Han kommer inte alltid vara pojk, Kelda. Jag anar oråd.”

Åh, du har alltid varit en sån pessimist!” skrattade Kelda.

Det gäller vår dotter, Kelda. Kyra har mitt fulla stöd. Men det här är männens värld… hon kommer inte bli accepterad eller respekterad om hon inte lär sig sin plats.”

Vilket otroligt struntprat! Som vanligt från er karlar!”

Det är inget struntprat! Det är så det funkar, tyvärr… är det så! Jag har inget emot vår dotter… men jag vet andra som har det… jag kan inte förlora ett barn till.”

Kelda blev förskräckt i ögonen.

Tror du… det kommer hända?” sporde hon med glansiga ögon.

Endast gudarna vet, älskling. Jag går till valan ikväll… jag vill ta reda på vad hon ser i flammorna…”

Gör inte det! Inga visioner, snälla!”

Varför inte?”

Jo… gör det för all del… men var beredd på att visionerna kan vara både skrämmande och göra dig än mer orolig!”

Rendal böjde sig kärlektfullt och tog sin frus hand. Djupt såg han henne i ögonen.

Han tog henne ifrån oss… vår förstfödda dotter. Det har inte gått en natt utan att jag har dödat honom i sömnen. Rör han Kyra… så kommer jag strypa honom med mina bara händer. Förstår du? Det kommer bli bra, det här, älskling.”

Vid kvällningen vandrade Rendal längs den snåriga bergsväggen vid skogsbrynet. Han kom till en ojämn stentrappa som gick längs klippan och lyckades därefter ta sig över en sliten hängbro till nästa avsats. Där, mitt intill det snåriga skogsbrynet, under trädkronor av ek och kastanj, stod ett enkelt litet hus. Det var ett litet snett gammalt trähus fullt med sniderier av drakhuvuden och bestar av olika slag. Trots husets kusliga uppsyn var det faktiskt lite hemtrevligt också. Rendal gick in genom den helt dörrlösa ingången och duckade för smycken, snäckor och snigelskal som hängde i taket. Inne i det mörka lilla kyffet var brasan redan tänd. Framför den satt en liten puckelryggar gumma. Hon hade en stor vårtig näsa och långt tovigt hår, fullt med mossa. På ryggen och axlarna växte plantor och små grenar och hennes gamla ögon skymdes av en uppfälld yllehätta.
”Välkommen, Rendal Skarwolf – kung av Fjordholm. Vad bringar dig till min bonad, du dödlige?” sade kvinnan med sin hesa, sliskiga röst.
”Jag vill se vad min framtid har att erbjuda. Vad har gudarna för planer för mig och min familj… och framförallt min dotter?”
”Du kommer hemifrån för att söka visioner i flammorna… utan offergåva. Då vet du vad som gäller.”
”Jag vet vad som gäller, vala.”
”Låt oss börja, då.”
Gumman ledde honom fram till ett enkelt podium med en brinnande eldstad längst upp. Rendal tog fram sin kniv och skar sig själv i handflatan, varpå han lät blodet droppa över elden. Gumman föste undan Rendal och började svaja med händerna medan hon uttalade en besvärjelse på uråldrigt tungomål.
”Ak zakhir Volundun! In velia vogul alifaina!
Semaya!”
Ett stund hände ingenting.
”Vad ser du? Vad ser du i flammorna?”
”Jag ser… jag ser död… och krig. Och svek! De hemsöker er i mörkret… ständigt jagar de henne!”
”Vilka då?”
”Jag ser inte… det bleknar bort.”
”Vad ska det här betyda?”
”Bara gudarna vet. Men en sak är säker! Håll din familj under uppsikt! Skydda dem bäst du kan! Ta hand om Kyra… beskydda din dotter till varje pris!
Rendal blev förskräckt i blicken.
”Tack, vala.” sade han. ”Jag ska göra allt jag kan för att skydda min kära familj.”
Han gick ut ur stugan och började bekymrat vandra hemåt igen.

På natten låg Rendal bredvid Kelda i sängkammaren. Han vred och vände sig av oro. Till sist reste han sig och steg upp. Ensam stod han på balkongen med en bägare mjöd och tittade ut över norrskenet på himlen. Kelda kom ut och omslöt hans axlar.
”Du oroar dig för mycket, älskling.” Sade hon.
”Den gamla valan oroade sig för samma sak. Jag kan inte förlora er. Jag är för svag.”
Kelda kysste sin make och därefter tittade de varandra i ögonen.
”Ingen kommer göra oss illa, älskling. Du är en kung.”
”En kung har många fiender.”
”Besegra dem då!”
”Det ska jag.”

Tänker du på Elendors?”

Dom kan väl knappast va ett problem nu?”

Nej, det kan jag inte tänka mej. Problemet är alla deras affärer med utländska intressen.”

Dom har inget inflytande över Nordfala.”

Jo, det har dom! På fredag kommer en delegation från Rania och Valessunionen hit. Våra spioner har tagit reda på det. Torin Elendor har bjudit in dom där världspoliserna utan vår vetskap. Dom kommer till Indelvar. Och vi är inte inbjudna.

Han är min vasall, han får inte göra det utan min tillåtelse.”

Exakt. Och just därför måste du avboka mötet.”

Rendal drog en djup suck.

Dom kan väl inte va på väg hit.” sade han.

Jo, dom åkte för en vecka sen, ungefär.”

Vad ska jag göra åt det då?” sade Rendal och reste sig ur sängen av ängslighet. Han vankade omkring i sovrummet och funderade.

Jag har en ide. Stäng alla dörrar, regla fönstren. Kolla så ingen står utanför.”

Kelda gjorde som han sade och därefter tände Rendal den stora eldstaden.

Torins förstfödde… vad tusan heter han nu.” frågade han.

Leif Elendor.” sade Kelda.

Hur är hans rykte?”

Det vet du väl. Älskad av allt och alla.”

Bra. Och troligen finns det en anledning till det. Men… finns det någon som… avundas honom?”

Du tänker väl inte…”

Jag har inget val, Kelda.” sade Rendal och tittade dystert in i brasan, medan skräck lyste i Keldas ögon.

Aldors vrede kommer falla hårt över dig, Rendal.”

Om Aldors rättvisa hade skipats någurlunda rättvist så vet jag många som skulle vara döda innan mig, det kan jag försäkra.”

Som vilka?”

Åh, Kelda, börja inte nu!”

Vilka! Svara på min fråga?”

Han kan ju börja med varenda senator i hela jävla Aripolis.

Aldor är inte deras gud.”

Nejnej, men deras Eron är väl i så fall lika impotent som Aldor Gudarna straffar sällan dom värsta bovarna?”

Och är det det du vill bli ihågkommen som? En av dom värsta bovarna?”

Fan ta mina minnesrunor! Jag bryr mig om en sak och det är att skydda min familj, mitt land och mitt folk! Sen får folk tycka vad dom vill. Du sa ju för bara någon minut sen att jag skulle krossa mina fiender.”

Brasan puttrade medan Rendal och Kelda stod kvar och tittade in i den.

Hildverad var en stad mitt ute på de karga polarslätterna i centrala Nordfala. Staden låg uppe på en stor klippa och hade en enkel ringmur runt sig. Innanför muren reste sig praktfulla, enkla hus av tre och stenbruk. Långhuset längst bak i staden reste sig likt en kyrka över alla andra byggnader. Här bodde den mäktiga familjen Elendor under ledning av Femtiofemåriga Torin Elendor. Han hade blont hår och flätat pipskägg, medan hans son Leif var ganska klen till växten. All tillit satte Torin till sitt mellanbarn – Harald. Han var tjugo år gammal men saknade skägg. Hans långa flätade hår och muskulösa kropp hade gjort honom eftertraktad bland kvinnor.

På förmiddagen stod Torin och hans mörkhåriga fru Walda förberedda i sin stora långhall. De två döttrarna Skyde, nio år och Elda, nitton år fanns också på plats. Hovfolket och rådgivarna var även närvarande. Porten öppnades. In tågade Leif och Harald med Torin en trupp soldater från Rania bakom sig. De hade nyss ridit in i staden. Även de två davanierna John och William var med.. En handfull senatorer från Valessunionen var också närvarande.

Ers nåd!” sade Leif andfådd med blodstänk på kläderna. Rövarpacket vid Valhelm är tillintetgjorda.

Vi var få män!” sade Harald. Men vi gjorde en gemensam ansträngning för att ta tillbaka fästningen! Nu är det i säkra händer.”

Bra gjort min son!” sade Torin och gick fram till Leif. Då gick Haralds blick över i sorg och besvikelse. Återigen var det storebror som alla skulle komma ihåg. ”Jag visste att min förstfödde skulle klara allt han tar sig an!”

Nu lugnar vi oss, lite far.” sade Leif. ”Det är Harald som ska ha den stora äran idag. Hans idé att lura rövarna rakt ner i masugnen var briljant.” Torin tittade på Harald med överlägsen blick.

Ja, lysande.” sade han. Harald fick nytt hopp inom sig. ”Om du använt svärdet lika mycket som du förlitar dig på ditt huvud skulle ni kanske varit tillbaka innan maten kallnat.

Hur många vill du att jag ska döda, då, far?” sade Harald förorättat.

Han ställer upp på allt och ändå kan du aldrig säga något uppmuntrande!” röt Leif så att det ekade i hela salen. Alla blev tysta och tittade på dem.

Kom.” sade Leif omsorgsfult och gick iväg med sin lillebror.

Stämningen var fortfarande genant och kung Torin bytte fokus.

Så var vi alla samlade.” sade Torin. ”Välkomna till Hildverad. Jag förmodar att ni och era män är både trötta och hungriga efter en såhär lång resa. Min fru Walda lagar fantastisk mat och hon bjuder även på mjöd och vin, som jag har hört att ni gillar därnere i ert mäktiga imperium. Vi ska förhandla imorgon. Nu måste ni äta och vila upp er över natten.”

Det vore en ära att få spisa under ert tak, ers nåd.” sade William.

Maten dukades fram. Det var inte nog med att där fanns spädgris, fläskkött, fjordlax och fasan. Öl och mjöd ställdes fram i tunnor. Där fanns till och med ljust bröd och färska grönsaker.

Medan det söps och frossades till stämningsfull musik stod Harald i ett hörn och tittade på besviket. Leif gick lugnt dit och lutade sig över räcket.

Hur är läget, lillebror.” sade han.

Vet du… det där du gjorde innan… tack, Leif. ”Du har verkligen visat ditt värde idag.”

Harald… vi är bröder. Jag kunde inte stå och se på när pappa förolämpade dig på det sättet inför alla gästerna!”

Och du förolämpade honom.” sade Harald med ett varmt leende. Leif fnittrade.

Ja, jag förstår att du gillade det. Men du vet att han kommer ha ett och annat att säga till mig sen va?”

Ja, han kommer nu. Titta.” Leif vände sig om och såg att deras far kom gående mot dem.

Pappa.” sade Leif.

Kom. Vi måste prata enskilt.” sade Torin och gick iväg med sin son. Leif tittade tillbaka på sin bror och himlade med ögonen medan han nickade mot sin far. Harald nickade tillbaka tilk sin bror med ett kärleksfullt leende.

Leif och Torin gick in i Torins matrum precis intill köket.

Sätt dig ner, min son.” befallde Torin. Leif satte sig medan Torin ställde fram varsitt krus och hällde upp öl.

Du är en modig man som säger till när din far behandlar någon orättvist, min son. Jag är inte den far jag borde va.”

Leif nickade. Plötsligt for Torin upp från stolen och blängde åt sin son.

Men en sak ska du ha klart för dig min son! Du förolämpade mig därute! Inför utländska gäster på ett mycket viktigt diplomatiskt uppdrag! Allt! Precis allt måste se bra ut! Annars blir det ingen allians! Du gör inte om det igen! Aldrig! Förstått?”

Leif nickade långsamt med hat i blicken och gick iväg.

Det var allt, min son.” sade Torin.

Helmir – kungens svartklädde, långsmala rådgivare råkade stå vid dörringången precis när Leif gick ut. Han gick in och såg sin kung sitta bekymrad i matrummet. Omsorgsfullt lade Helmir sin hand på hans axel.

Så otursamt att bli förolämpad av sin son mitt inför Raniaimperiets ögon.” sade han med sin hesa röst.”

Han har ju dock rätt, Helmir.” sade Torin.”

Du är för hård mot dig själv, har alltid varit. Harald är inte din son… och kommer aldrig vara…”

Torin började titta irriterat på Helmir, men denne fortsatte.

Pojken är arrogant… han hatar dig.”

Det räcker, Helmir! Du borde veta din plats i egenskap av rådgivare!” sade Torin barskt.

Jag rådgiver dig i just nu, ers nåd. Din son är en fara för dig och allt du håller kärt! Gör vad som måste göras med…” Helmir avbröts av att Torin tog ett kraftigt stryptag på honom och tryckte upp honom mot en vägg.

Talar du om Harald på det sättet en gång till… så kan jag lova dig… att mina män kommer besudla ditt rövhål tills du måste ha en kork!”

Till sist släppte han sin rådgivare som andfått gick iväg.

Mitt i natten stod Torin på balkongen och tittade ut över slätten under stjärnklar himmel. Norrskenet lyste upp det karga landskapet i en myriad av himmelskt skådespel. Han drog en djup suck. Harald gick fram bakom honom.

Pappa.” sade Harald. ”Förlåt.”

För vad?” svarade Torin. ”Min son, du behöver inte be om ursäkt för någonting. Det är jag som ska be om ursäkt.”

Menar du det?”

Leif kom också ut och tittade med ett kärleksfullt leende på deras samtal. Det här hade han väntat på länge. Han stod kvar i bakgrunden utan att de märkte honom och blev oerhört rörd av att Torin äntligen börjat acceptera sin son.

Torin lade handen om sin sons rygg. De båda såg ut över månskenet.

Harald. Jag har verkligen försökt under dessa år. Att vara en far för dig. Men jag har misslyckats.”

Vi har ju haft våra stunder också eller hur?”

Hehe, ja eller hur. Men ärligt talat. Jag har inte varit rättvis mot dig, det erkänner jag.”

Jag uppskattar att du erkänner det, pappa.”

Du är en bra pojk, Harald. Du gjorde bra ifrån dig mot dom där rövarna. Leif gjorde rätt som sa till mig inför alla gäster… det gav mig en tankeställare.”

Jag undrar mest varför du varit så hård mot mig, pappa. Jag har rannsakat mig själv hela mitt liv utan att hitta en anledning till det.”

Torin drog en djup suck.

Jag ska berätta något för dig, Harald… något jag borde berättat för dig för längesen. Kom. Sätt dig här.”

Jag lyssnar.”

De satte sig vid bordet och hällde upp varsitt horn mjöd till varandra.

Anledningen till… att jag varit så hård mot dig, min son är för att… för att…”

Harald tittade oroligt på sin far som inte verkade veta hur han skulle formulera sig.

…för att jag hatar mig själv… jag är inte en god man… eller en god far. Men jag vill be dig om en sak. Om du själv skulle få barn.. om du skulle bli en far… försök vara bättre än mig. Jag vet att du är en god man… jag har gjort många onda saker i mitt liv. Och när jag såg dig växa upp… och bli en man… så fylldes jag av vredesmod.”

Varför då, pappa? Vad är det att va vred för?”

Du är allt som jag och din bror aldrig blev. Ditt namn må inte vara lika känt… du må inte vara omsjungen i sångerna… än…hehehe.”

Vad har det med saken att göra?”

Det finns en anledning till att du inte är lika beryktad som mig och din bror… för att du inte söker ära. Till skillnad från andra män och pojkar här i Norden… så har du ett gott hjärta. Om du ser någon i nöd… så räddar du inte den personen för att du förväntar dig bli någon jävla legend efteråt. Du har ingen anledning att rädda den personen. Du känner inte honom. Denna totalt värdelösa människa betyder ingenting för dig. Ändå räddar du honom när du ser att han är i nöd. Det är godhet utöver det normala. Här i Norden tävlar pojkar och män om att ta sig an de mest idiotiska upptågen för att bli ihågkomna! Förstår du hur dumt det är när man tänker efter?”

Jag tror jag förstår. Men vad har det med din roll som pappa att göra?”

Både jag och din bror är ärelystna män. Finns det ära att ta, så tar vi det. Vi har gjort onda saker, fruktansvärda saker, mot våra medmänniskor… bara för att vi vill bli ihågkomna dikter och sånger… i tusentals år. Jag hatade mig själv och tog ut det på dig. Jag var avundsjuk på dig. Du hade inget behov av att va hjälte. Du gör bara det som är rätt. Jag hatade dig för det… ibland… sen nästa stund hatade jag mig själv… för att jag inte var den far jag borde vara. Förstår du vad jag menar, Harald?”

Ja, jag tror det, pappa. Jag uppskattar verkligen att du satte sig ner och pratade med mig om det här. Hur ska vi göra i framtiden då?”

En sak är säker. Jag ska umgås mer med dig. Vi ska jaga tillsammans. Strida sida vid sida. Och om olyckan var framme, så ska vi dö sida vid sida. Som far och son. Jag ska behandla dig som min son och börja bete mig som en far. Det svär jag på. Vid gudarna svär jag på det.”

När Harald gick ut ur byggnaden såg han en figur komma gående mot honom. Det var ett sändebud i huset Skarwolfs färger – en mörkblå tunika med ett svart varghuvud i frontalperspektiv. Harald grep sitt svärd och var beredd att dra klingan mot honom.

Vänta!” sade mannen. ”Jag är fredlig. Är det du som är Harald Elendor?”

Vad vill du… Skarwolf-pojk!” sade Harald ilsket.

Är det du som är Harald Elendor?”

Ja. Tala ut illa kvickt!”

Kung Rendal Skarwolf söker en ny allianspartner. En stor krigare som levt i skuggan av sin familj alltför länge. Om du går över till vår sida får du din egen vikt i rent guld.”

Harald blev helt ställd en stund. I en djup inre kris knöt han näven och funderade. Att förråda sin far kändes frestande. Och dessutom med så mycket guld i fickan. Men slutligen tänkte han till. Han ville ge sin far en ärlig chans.

Vem tror du att jag är, va? Tar du mig för en hora eller? Du ber mig förråda min egen familj! Stick iväg innan jag kallar på vakterna.”

Jag får väl gå till någon annan. Ha en trevlig kväll.”

Jaja…” snäste Harald.

Dagen därpå satt kung Torin tillsammans med Walda vid långbordet. Barnen var med.

Jag hoppas verkligen att Harald och du lyckas komma över det här.” sade Walda.

Det reder ut sig. Vi har pratat om det och börjat jobba på vår relation.” sade Torin.

När äger mötet rum?”

Dom kommer närsomhelst?”

Var är Helmir?”

Helmir satt på sitt kontor och öppnade brev. Ett särskilt tungt och tjockt brev ett sigill av en varg trillade ut ur en hög han flyttat på. Helmir blev förvånad och plockade upp brevet från golvet.

Skarwolfs sigill?” sade han förvånat för sig själv. Han skakade på brevet och hörde skrammel av metall. När han skar upp det trillade det ut mängder av guldmynt. Han läste brevet som var signerat Rendal Elendor.

Var hälsad, mäktige Helmir Silverhand

Som du kanske vet så tjänar du en

kung som gjort sig skyldig till förräderi.

Jag, kung Rendal Skarwolf, erbjuder dig en plats

i mitt råd. Du vet mer om familjen Elendor än

någon annan. Om du är tveksam till beslutet

erbjuder jag din egen vikt i guld. Dessa småmynt i kuvertet

är blott försmaken av belöningen. Du kommer även tilldelas land

och få gifta dig med en lämplig fru, vem du helst behagar.

Göm mynten i säkert förvar. Om du tackar ja, väntar kilovis med

guld i Fjordholm. Tänk över det.

Med vänliga hälsningar Kung Rendal Skarwolf av Fjordholm.

Helmirs ansikte lystes upp av ett lömskt leende. Han fick en ide.

Mötet med William, John, senatorerna och officerarna hade nu börjat i långhuset. Hela familjen, inklusive Harald och Leif och alla barn var samlade.

Så det är bestämt, då?” sade Walda?

Det verkar som att vi har nått en överenskommelse.” sade William. Högtidligt reste de sig upp samtidigt och lyfte sina bägare.

Hell vänskapen mellan Unionen, Imperiet och Norden!” utbrast Torin.

Hell!” skrek de andra och började dricka.

Ännu en fest började för att fira den nya alliansen. Medan musiken och dansen pågick för fullt stod Harald och pratade med Leif.

Jag är stolt över er båda att ni gett varandra en ny chans, Harald.” sade Leif.

Tråkiga nyheter för den där Skarwolf-budbäraren.” skrattade Harald och smuttade på sin mjöd. De såg Torin komma mot dem med jaktbågar och dolkar förberädda.

Jaha, pojkar.” sade han muntert.

Dagens jakttur, verkar det som…” sade Leif och mottog sin båge. Leif och Torin började gå iväg medan Harald blev förtvivlad. Allt verkade vara som innan igen. Men då stannade Torin upp och tittade bakom sig.

Min son! Vad väntar du på! Du tror väl inte vi går utan dej va?” ropade han och kastade en extra pilbåge som Harald fångade i luften. Haralds ansikte började skina som en sol. Äntligen kände han sig som en värdig familjemedlem.

På varsin häst redd de tre männen genom den arktiska slätten. Ljungen och bären stod i blom. Trots att det var högsommar låg dimman tjock denna dag.

Bara vi slipper jaga smådjur idag också.” sade Leif.

Endast gudarna vet vad bytet blir.” sade Torin.

De klev av sina hästar vid skogsbrynet.

Harald. Kom här en stund.” ropade Torin.

Harald anlände och Torin tog fram en yxa klädd i bälten och läderslida. Han räckte över det till Harald.

Jag lät trollsmederna i Elvenest smida det här för många år sen. Hade nästan glömt att jag hade kvar den.”

Trollsmeder?”

Kasta yxan direkt på bytet och den snurrar tillbaka av sig själv. Var försiktig när du fångar den bara. Det tar ett tag att få in mönstret.”

Ssshhh! Sssh! Titta där!” viskade Harald och pekade på konturerna av ett vildsvin i dimman.

Nå, Harald. Visa vad du kan.” viskade Torin. Harald siktade och skulle precis kasta yxan mot vildsvinet när ljudet av en kvist hördes. Vildsvinet ryckte till och sprang iväg. De tre jägarna såg sig förundrat omkring när så plötsligt en stor best hoppade fram ur buskarna och kastade sig över Harald. Det var inte en vanlig varg. Den var stor som en noshörning och robust som en björn. ”Harald blockerade hugget med yxan medan vargen gnagde och dreglade över honom. Plötsligt fick vargen en pil i ryggen. Den lämnade Harald ifred. Där stod Torin med sin båge och skrek:

Låt honom va, din best!” Harald reste sig upp.

Harald! Spring iväg! Du är inte redo för det här!” skrek Torin.

Men ju fler vi är desto bättre!”

Gör som jag säger, pojk! Spring!” Harald sprang iväg medan Torin och Leif började sätta pilar i den stora vargen. Den gick till attack. Harald stannade upp och såg att de båda var i fara. Medan Torin och Leif hade en best på ett ton över sig och förgäves försökte blockera med sina dolkar, blev Torin svårt biten i armen. Han skrek till och började hugga vargen på nosen. Leif lyckades resa sig upp och sikta in på vargens huvud. Men precis innan han hunnit skjuta vargen i ögat så ryckte den till och föll till marken. Haralds yxa satt i vargens huvud. Harald stod några meter bort och yxan snurrade tillbaka i hans hand. Den stora ulven var död. Leif fick en sårad Torin på fötter.

Det där såret måste tvättas och brännas.” sade Leif.

Harald! Kom hit!” ropade Torin bryskt.

Harald sprang fram till sin sårade far och studerade såret.

Harald. Sa jag inte åt dig att du skulle bege dig hemåt?” sade Torin.

Jo, men…”

Du kunde blivit dödad, det vet du va?”

Jo, men…”

Och ändå trotsar du din fars order och utsätter dig själv för fara för att rädda honom?”

Tystnaden blev obehaglig. Haralds blick övergick i vemod och ångest. Torin log. ”Du ska va stolt, Harald. Det är inte varje man som dödar en stor bergsulv på sin första jakttur. Harald drog en lättad suck medan Torin föll till marken i krämpor.

Det blöder kraftigt.” sade Leif. ”Harald! Spring iväg och leta upp så mycket spindelväv eller vitmossa du kan. Kom sen tillbaka hit och få stopp på blödningen. När du är tillbaka kallar jag på hjälp, okej? ”Harald nickade och började söka efter spindelväv och vitmossa. Det började bli kväll när Torin äntligen var omplåstrad och kom innanför sina portar.

Var har ni varit!” utbrast Walda. ”Jag skickade tio män att leta efter er. Vad har du gjort med armen?”

En skråma, älskling.” sade Harald och satte sig till bords. ”Ursäkta att du fick vänta. Men vi blev uppehållna av en bergsulv. Det här blir en ordentlig jakthistoria att berätta, haha. Om det inte vore för Harald hade vi båda troligtvis varit döda.”

Jag är bara tacksam att ni är någorlunda välbehållna. Kommer såret läka?”

Ärret kommer jag ju ha kvar livet ut, men nog kommer det läka ihop allt.”

Nu äter vi också är det slut på era dumma äventyr för idag.”

På natten hade alla senatorer och legionärer gått hem. Torin satt ensam i salen med svåra krämpor. Helmir kom gående med Haralds nya yxa gömd bakom ryggen.

Du är bekymrad ers nåd.” sade han och ställde sig bredvid tronen där Torin satt.

Nähä? Det menar du inte?” skrattade Torin.

Vad tynger ditt hjärta?”

Jag vet inte, men det kan ju bero på att jag har så jävla ont efter att ha blivit halvt uppäten av skogens kaxigaste jycke. Vad vill du egentligen, Helmir?”

Varför tror du att din son är så arg på dig?”

Vad pratar du om? Vi har jagat idag?”

Han avundas dig och din förstfödde son! Jag sa ju det till dig! Han vill ta din plats! Han kommer döda dig och din son innan du minst anar det! Precis somdin förra familj.”

Det du babblar om är idiotiskt, Helmir. Du har fel! Harald skulle aldrig göra något sånt!”

Nej, du har rätt. Det skulle han inte. Men det skulle jag.”

Torin tittade förskräckt på sin rådgivare som stod och blängde hatiskt. Därefter kom stöten. Helmir högg yxan i Torins hjärta och lät honom dö och förblöda på golvet. Helmir såg sig omkring och sopade undan blodstänket från sin sko. Han smög in i Haralds sängkammare och lade yxan under hans täcke.

Senare kom vakterna in i salen. Då sprang Helmir dit med nya kläder.

Åh! Vid Aldor!” sade han och sprang fram till liket. Vakterna samlades. ”Han är bortom räddning. Vakter! Genomsök Haralds sängkammare! För drottningen och barnen i säkerhet!”

Harald vaknade av att en vakt ryckte upp honom ur sängen.

Vad är det frågan om?”

Du mördade vår kung!” röt vakten och visade upp den blodiga yxan.

Pappa? Pappa! Är han död!”

Harald fördes ut i salen där Helmir stod samlad med vakterna och Walda grät tillsammans med barnen. Leif var förkrossad.

För fram denna usling!” sade Helmir. ”Denna mördare och förrädare Harald Elendor!”

Harald släpptes ner på golvet av vakterna.

Jag svär! Jag hade inget att göra med det här.” sade Harald gråtfärdigt.

Jaså! Vad är detta?” utbrast Helmir och nickade åt vakten att visa upp yxan. ”Hans egen dolk! Täckt av blod och upphittad i Haralds säng när han sov!”

Leif tittade besviket på sin lillebror.

Hur kunde du!” skrek Walda med tårar i hela ansiktet! ”Du tog livet av din far, min kära make!”

Grip honom och sätt honom i djupaste cell!” röt Helmir.

Harald fördes iväg, men tvekade inte att göra motstånd. Han stampade ´vakten på foten och skallade den andra. Då lyckades han slita sig fri och ta ett svärd från sn av vakterna och sin egen yxa från den andra. Med yxa och svärd korsade stod han i korridoren och blockerade huggen från de andra vakterna som kom mot honom. Medan han gick baklänges dödade han fler och fler vakter. Han skulle inte dö idag. Harald gick bärsärkagång genom korridoren full med vakter. Han högg och slet omkring sig medan han sprang ut ur slottet och ut i staden. Det blåstes i ett horn och fler vakter kom mot honom där också.

Det var efter midnatt och disigt i terrängen. Harald sprang mot stadsporten. Vakterna började genast stänga igen porten, men då kastade Harald båda sina vapen mot dem och träffade båda vakter innan de hunnit stänga igen porten. Blixtsnabbt sprang Harald ut genom porten, obeväpnad… och med tiotals vakter efter sig. Till sist kom han på att han kunde kalla tillbaka yxan hans far gett honom. Likt en bomerang snurrade den tillbaka i hans hand. Han sprang över slätten och in i den dimmiga skogen. Plötsligt tog han en pil i ryggen. Han försökte dra ut den, men det enda han lyckades med var att bryta av den. Blodet började rinna och han kunde snart inte springa längre. Till sist kom han till ett stup sm ledde rakt ner i en fors. Han stannade upp och vände sig medan vakterna kom närmare och närmare. Harald fattade mod och hoppade ner i den djupa forsen.. Vakterna separerade på sig för att leta efter honom.

Bakgrunden till min roman – del ett: Om gudarna och människornas första tid på jorden.

I början fanns endast himlarna och de svävande kontinenterna. Därefter uppenbarade sig de enorma urfäderna – gigantiska kolosser, bestående av lava, sten, jord och stora berg. Då de inte kunde komma överens lät de slå ihjäl varandra i en grotesk strid. Deras kroppar sargades och mosades, smälte samman och blev till jorden. Magman stelnade. Istitanen förångades och eldtitanen svalnade. Bergskedjor reste sig ur marken, från stentitanens kroppsmassa. Urgudarna var borta, men deras söner och döttrar – titanerna, överlevde och jordens härskare blev Tanarius – den störste titanen av alla.

Tanarius lät skapa alla växter och djur. Han byggde stora städer och kungariken i skyn, men fruktade trots allt att hans makt var hotad. Hans styre över de andra titanerna blev allt mer totalitär och slutligen var hela jorden täckt av svarta moln. Växter och djur drabbades av sjukdomar och världen hade börjat förgiftas. Tanarius son – den första människoliknande guden, hette Eron. Han misstänkte att det var Tanarius som låg bakom massdöden och samlade de tre andra gudarna och gudinnorna för att konspirera mot sin far. Det blev ett tusenårigt krig mellan gudar och titaner.

Eron lät skicka sin bror Reidos till havet för att smida en treudd åt sig själv, medan hans yngste bror Ageros lät smida ett par glödande kedjor i underjordens eldar. Galara, deras syster och den enda kvinnliga guden var enda gudinnan som fanns än så länge. Hon lät dra till skogen och tälja en magisk pilbåge med fenomenala krafter. Fyra gudar var de – mot hundratals titaner, cykloper och jättar. Men tillsammans med sina nya vapen lyckades de fyra syskonen nästan besegra Tanarius. Men bara nästan. Något fattades, nämligen visdom. Styrka och kraft var inte det enda som behövdes. Och det fanns bara en enda gud som hade visdom som sin egenskap – och det var Vigos. Han tillhörde inte den rebelliska gudaätten och var inte Tanarius son. Han var i själva verket son till Tanarius bror – Grellus Förrädaren

Få var det som litade på Vigos, eftersom hans far hamnat i konflikt med Tanarius och bytt sida för tusentals år sedan. Vigos hade tidigt anammat sin fars ideal och var, hur märkligt det en låter, en av de mest lojala och plikttrogna män i världen. Detta visste Eron, som insisterade att skapa en allians med Vigos och hans här av necromantiker. De tre andra gudarna – Reidos, Ageros och Galara var skeptiska, eftersom Vigos trots allt var son till en förrädare. Men Eron insisterade och alliansen med Vigos blev lyckad. Vigos lät dränka sig själv i Alitikernas stora brunn. Han blidkade sitt liv åt visdom, lojalitet och absolut kunskap. Återfödd reste han sig ur brunnen, som fick namnet Vigos brunn efter honom. Men han hade förändrats. Hans ansikte saknade vanliga ögon. Hålen efter dem fanns inte ens kvar. Istället hade han ett stort svart allseende öga mitt i ansiktet och ett mindre öga på varje handflata. Han brukade spela sina besökare ett trick genom att hålla handflatorna öppna framför ansiktet så att det såg ut som han hade fortfarande två ögon.

Vigos lät avla fram tusen örnar – dessa majestätiska fåglar flög omkring över jorden och var hans två tusen ögon. Vigos blev Vishetens Gud – även kallad Vigos med tvåtusentre ögon. Han lät nu smida sin stora vandringsstav, som gav honom kontroll över örnarnas sinne. Detta lät honom ta sig in i örnarnas huvuden och flyga precis vart han ville i hela världen och se med örnarnas ögon.. Med fem krafter kombinerade inleddes det sista slaget – slaget vid Alitika. Reidos lät dränka Tanarius kropp och surra fast den i marken med hinnor av vatten som han skjutit ut från sin treudd. Ageros lät fjättra fast honom i marken med sina glödande kedjor som brände ner honom i berggrunden. Galara lät sikta med sin silverpil på hans enda svaga punkt – hans födelsemärke på ena sidan av nacken. Vigos skickade sina tusen örnar att kalasa på hans kött – likt en utsvulten svärm. Alla fem gudar stod fast och fortsatte utlösa sina krafter samtidigt. Alla måste användas på samma gång. När Galara tog fram sin sista silverpil röt Eron ”Vänta! Han är inte död än! Det fixar jag!” Vigos drog fram sitt hemliga vapen – Diamantsvärdet – smitt av alla fem gudarna tillsammans i underjordens eldar. Det föll ner i marken från sky – i ett himmelskt sken uppifrån. Eron ryckte upp svärdet ur marken och beordrade alla att hålla inne med de sista av sina krafter – kedjor, vatten, silverpilar och örnar. Hälften av örnarna hade ätit sig mätta. Kedjorna hade börjat svalna. Endast en silverpil fanns kvar och det mesta av vattnet hade förångats. De lät Tanarius bryta sig loss ur marken och få ett sista försprång medan de återhämtade sina krafter.

Vänta på min signal!” sade Eron. ”På tre! Ett… två… tre…”

De sista örnarna anföll, den sista pilen avfyrades, det sista vattnet förångades och kedjorna brände det sista köttet och Eron lät nåla fast Tanarius i marken med diamantsvärdet. Allt hände på samma gång i ett gemensamt inferno. Tanarius – världens härskare var död och titanernas tid var förbi. Makten låg nu hos dessa fem gudar. Tanarius sjönk ner och löstes upp i marken, vilket orsakade en jordbävning. Ett berg reste sig från underjorden där han hade legat. Det reste sig över allt annat på jorden – hela trettio tusen meter. Berget kom att kallas världsberget. Det var Tanarius kött som blivit sten. Hans blod rann ut i bergskedjan och blev till floder av rent vatten. Världsfloden hade skapats. Hans själ och kroppsångor steg upp i sky och blev till en klarblå atmosfär med moln. Hans kroppshår blev till träd och växter. Hans skelett blev till fragment och lager av ädelstenar, djupt in i bergen och underjorden. En hel kontinent hade runnit ut från Tanarius kropp och silversvärdet låg begravt i underjorden och har ännu inte hittats. Och ve den som finner svärdet och inte förstör det, ty den har kraften att förgöra världen och allt levande.

Det talas om en profetia. De andra gudarna kommer få rätt en dag, bara för att Eron inte lyssnade på dem. En dag skola Vigos förfasas över allt krig och alla intriger bland människor och gudar. I blint raseri bestämmer han sig för att förstöra världen med allt levande, inklusive gudarna och sig själv. Vigos skola konstruera världsborren – den enda maskin som kan bryta sig ner tillräckligt djupt i underjorden för att hitta och dra loss diamantsvärdet. Med svärdet skall han dräpa alla gudar och slutligen riva ner Alitikas berg med all kraft, vilket skall dränka jorden i en kraftvåg och ett moln av stoft. Världen och allt i den skola förgås. Haven skola förorenas och rinna bort av alla berg och kontinenter som drabbar samman. Världens undergång kommer att kallas Orkhanos. Alla vet att det kommer hända, men ingen vet när. Att tala om Orkhanos kommer bringa skräck och rädsla när föräldrar stoppar om sina barn. Män kommer frukta att förklara krig mot sin ärkefiende… med rädsla för att utlösa Vigos vrede. Orkhanos kommer bita sig in i människors medvetande som en svordom precis som Djävulen, Quisling eller Hitler.

De nya kontinenterna grundlades och världen helades. Ur berggrundens sammandrabbningar uppstod även de första drakarna – stora eldsprutande bestar som inte tjänade någon, inte ens gudarna. På det nya berget lät gudarna bygga sitt säte – den himmelska staden Alitika, där Eron härskade som gudarnas kung. Reidos blev havets härskare och Ageros blev underjordens gud. Han var avundsjuk för att han uteslutits från gudarnas stora råd i Alitika. Eron gifte sig med Eira – Vigos undersköna syster och Alitikas drottning. Vigos lät skapa en ny dödlig människoliknande varelse som kallades alver. Alverna var till Vigos avbild mycket

visa och kunde leva i alltifrån femhundra till tusen år. De två första alverna hette Elbir och Aira. De fick i uppgift att vakta jorden och naturen åt människorna. Snabbt bildades högt stående alvkulturer i skogarna och i öknarna. Eron kände att Vigos visdom och förmåga att skapa liv var ett hot mot hans egen överhöghet. Därför lät Eron skapa människosläktet – två mörkhyade personer – Agus och Ageia. De fick i uppgift att konkurrera ut alvernas kungariken och imperier. Trots att människorna ännu inte lärt sig att civilisation, var de skickliga på att organisera sig i strid och föröka sig. Alverna tvingades dra sig tillbaka och skapade ett gemensamt imperium – Adarion – den starkaste militärmakten av alver. Människorna retirerade och började leva i harmoni utanför alvernas gränser.

På den här tiden fanns heller inga raser. Människors olika hudfärg hade i början inget med geografiskt ursprung att göra. Svarta, vita, gula och bruna människor levde sida vid sida och såg inte olika ut beroende på miljön de levde i. I öknen i öster uppstod en mänsklig högkultur kallad Katina – ett imperium med skriftkonst, stora städer, rinnande vatten och förmåga att smida järn. Ageros – underjordens gud ville till varje pris få människorna att revoltera mot gudarna och försökte få människorna att börja kriga med varandra. Förvandlad till en vandrare började han predika i människornas värld. Han påpekade det faktum att vissa människor var bruna, medan andra var svarta, gula eller vita och såg detta som ett tecken på dekadens. Han hävdade att de vita människorna måste rensa ut de svarta, bruna och gula för att inte själva gå under, vilket gjorde att det första folkmordet uppstod. Vita människor började hålla sig för sig själva och brutalt förfölja alla som såg annorlunda ut. Det slutade ironiskt nog med att Katinas nye kung Alradan – som själv var brun, förvisade de vita människorna till Norden. Alradan försökte återskapa ordningen men det var för sent. De svarta och gula ville inte ha en brun man som bestämde över dem, vilket gjorde att de svarta flyttade söderut där det växte savann och djungel, medan de gula flyttade långt österut – till områden fulla med bergsskogar och kall öken. Och det var så rasismen och olika raser och nationer uppstod.

Människorna hade hjärntvättats till att nedvärdera sina medmänniskor… bara för att de såg annorlunda ut eller hade en annorlunda hudfärg. Välden hade nu fem stora kungariken – Norden, där vita krigarfolk härskade i de karga fjällen och skogarna, Katina, där de bruna kungarna och prinsade byggde fantastiska civilisationer, och ett imperium av nomadiska krigare i söder, där de svarta bodde. Imperiet kallades Ambetu och befolkningen levde som nomader, jägare, krigare och samlare, men i vissa delar var de bofasta och hade både jordbruk och storstäder. Slutligen fanns ett mäktigt bergskungarike i öster som kallades Kai Zun – varifrån ordet Kaiser – kejsare sägs vara taget. Här var militären och vördnad inför kejsaren viktig och stora majestätiska palats och städer byggdes. Det var alltså dessa fyra stora imperier också Adarion – alvernas rike. Övriga små kungariken och stammar hölls utanför eller införlivades senare i imperiernas erövringskrig. Krigen mellan de fem rikena varade i hela tusen år, vilket fick Eron att tröttna på mänskligheten. ”Ni skall aldrig mer kunna kriga mot varandra!” röt Eron och satte staven i marken, vilket fick jordens enda kontinent att splittras i sju olika kontinenter. De olika kungarikena och raserna var nu på ett eller annat sätt åtskilda i tusentals år, antingen mellan bergskedjor eller mellan världshav. År ett av forntidseran började efter detta och jordens kontinenter hade fått den form de har på kartan på baksidan av boken. En av de viktigaste figurerna i det här skedet var färgkarlen Helbet – mannen som fick i uppdrag av gudarna att föra de tusen människor som fanns kvar på jorden och ge dem ett nytt hem där de kunde föröka sig och återbilda människosläktet. I hela sitt hundraåriga liv sökte han och lyckades rädda alla drygt tusen människor och ordna tak över huvudet och försörjning åt dem. Nya samhällen kunde börja växa fra, Forntidseran började närmare bestämt den dagen då alla människor blivit räddade.

Utkast till första kapitlet på min bok

Det var en sval och disig sensommarkväll vid den svarta östermuren. Imperiets soldater gick fram och tillbaka och höll vakt, medan en stor formation hade ställt upp uppe på muren med armborsten redo. General Kairus vankade otåligt fram och tillbaka, medan några soldater kräktes av nervositet i sina hjälmar.

Dom sa att dom skulle va här vid den här tiden!” viskade general Kairus till davani-krigaren William.

Varför så otålig, general, general Kairus?” svarade William. ”Sodanerna är väl inte direkt kända för sin punktlighet.”

Vi kommer skydda era män till varje pris.” förklarade Williams yngre lärling John.

Så ni erkänner att ni agerar som kanonmat.” sporde Karius skadeglatt.

Det beror väl på hur man ser på saken.” sade William.

Ni är två davanier. Som ska beskydda femhundra elitsoldater från Rania – det största och mäktigaste imperiet denna jord har skådat. Tror ni verkligen att…”

Längre bort i skogen började träd välta med våldsam kraft. En gigantisk stridsmaskin av trä och järn rullade fram genom dalgången. Den tvåhundra ton tunga kolossen liknade en något av ett fartyg på hjul och hade ett gigantiskt drakhuvud av trä längst fram, vars andedräkt andades eld och lågor. Ur vartenda kanonhål på skrovet sprutade eld från maskineriet på insidan. Nere på marken gick de svartklädda fotsoldaterna – sodanerna.

Nu får vi väl se hur det går, general!” muttrade William med ett självbelåtet leende. William och John drog sina svärd medan Karius beordrade sina mannar att ge eld. De två davanierna sprang ner för trappan och gick ut från muren mitt emot den mekaniska kolossen.

Vad är det här för jävla uppfinning!” utbrast John medan han högg ihjäl en massa sodaniska soldater omkring sig.

Vi får väl klättra upp och fråga snällt!” ropade William, som var i fullt sjå med att hugga sig fram genom en skog av fientliga soldater. Medan William svingade sig uppför kolossens struktur skrek han till John: ”Spring tillbaka innan dom reglar porten!”

Åh, nej, du! Jag går ingen stans utan att hjälpa dej, broder!”

Du är inte redo för det här! Gör som jag säger! Jag tar hand om den här jävla träbocken!” John blev uppriktigt besviken, men sprang ändå tillbaka och hjälpte till vid muren. Sodanerna var hack i häl på honom och han lyckades precis kasta sig in mellan den allt smalare öppningen, när dubbelporten reglades igen. William befann sig nu uppe på stridsmaskinens rygg. Varenda soldat som försökte anfalla honom lät han hugga ner. Han kröp in i hytten och upptäckte att där satt en mycket bekant person.

Jenz Bratovic!” utbrast han när han såg den ledigt klädda gestalten med lapp för ögat.

Buu! Här är jag!” skrattade Jenz med sin hesa röst. ”Vilken överraskning, eller hur! Imperiets främsta driftledare… nu i fiendens tjänst.”

Du är under arrest för förräderi, herr Bratovic! Kejsarens dom kommer falla hårt över ditt huvud!”

Han har ingen rätt att skipa rättvisa över mig!”

Ta det där med din advokat! Du kommer sluta i galgen, kan jag lova dej!”

Bara om du fångar mig först” röt Jenz och tryckte på en knapp på sitt armstöd, vilket öppnade en lucka som drog ner hans fåtölj i avgrunden.

Nu var hela den stora maskinen ända framme vid porten. Från framsidan fälldes en stor påle ut som svajade fram och tillbaka och bankade på den reglade porten. På insidan höll Ranias tappra soldater emot. William blev desperat och klev vidare in i hytten där han kom till kontrollpanelen och såg pannrummet där kolen slängdes in av maskinisterna. William blev mer och mer stressad, ty nu hade porten brutits upp och den stora maskinen rullade in bakom muren medan stenväggen förstördes. Soldater fattade eld och en masslakt utbröt inne på borggården. John dräpte sodanerna tappert och skyddade de sista överlevande imperie-soldaterna. William tittade ut ur ögat på kolossen och skrek: ”John! John! Säg åt Kairus och hans trupper att retirera och ta sig på säkert avstånd för nu smäller det!”

Retirera! Allihopa! Retirera!” skrek John och samlade ihop överlevarna. William tryckte panikartat på olika knappar som han inte hade en aning om. Plötsligt öppnades en lucka som blåste varm ånga på honom.

Satan i helvete!” skrek han och grep tag i en oljelampa. Försiktigt hoppade han ut ur ögat och gled ner på marken. Därefter kastade han in oljelampan innanför den mekaniska bestens brinnande käftar. William rusade iväg och därefter small det till. Maskinen förstördes och slutade rulla. I en kaskad av lågor trillade den ihop. Alla sodanerna hade dött i explosionen.

Min maskin! Mina män!” skrek Jenz längre bort. I ett språng var John ända framme vid honom och hade gripit tag i hans krage.

Ge mig en anledning till att inte döda dig här och nu, Uppfinnar-Jocke!” väste han.

Det tog två år att konstruera den maskinen! Har du någon aning om hur mycket arbete som ligger bakom!” utrbrast Jenz!

Har du en aning om hur länge den där muren har stått utan att en enda armé lyckats inta den?” muttrade William.

Vi förlorade många män!”skrek John! ”Bra män! Folk kommer sjunga sånger om dem, medan jag och William kommer gå till historien som de två davanierna som lät muren falla!”

Lugna dig, John! Det är knappast lämpligt att tänka på hur man vill bli ihågkommen när något sånt här inträffat.”

Förlåt, broder.” sade John. ”Jag skulle ha hållit inne med det där.”

Det händer den bästa, min vän. Vad gäller den här galna vetenskapsmannen så tror jag en rättegång vore det enda lämpliga. Han är mer värd för oss levande. Att döda honom ser inte bra ut på pappret heller. Det blir ett jävla liv.”

De döda hedrades och fick en värdig begravning under dagen, medan de överlevande soldaterna och de två davanierna åkte mot Aripolis med sin värdefulla fånge. Inne i vagnens hytt satt William och John och unnade sig varsitt ölkrus. De skålade så skummet stänkte.

Hell de som föll, må de finna frid hos gudarna.” ropade William.

Hell!” svarade John, varpå de båda tog vars en rejäl klunk.

Då bär det av till Aripolis, då…” muttrade John. ”När var jag där senast? Två… tre… månader sen?”

En.” rättade William.

Jaja, tiden går långsamt när man är ute i fält. Undrar vad vårt nästa mål blir… söderut?”

Mmm-mmm.” svarade William och skakade bestämt på huvudet.

Hur vet du det?”

Eftersom du är lärling får jag egentligen inte prata om det här med dig, så det får bli mellan oss två. Men… vi ska norrut. Till självaste Nordfala… där kung Hodvig Skarwolf härskar.

Wow! Jag har alltid längtat efter att åka dit! Jag har aldrig varit där!”

Du kommer sannerligen trivas… om du gillar vilda mammutar, bitande kyla och pälsklädda råskinn som lurar bakom varenda buske och försöker slita främlingar i stycken. Drick rejält innan du hakar på, vettja!”

Nä, jag tror jag ska försöka hålla mig nykter till dess!”

William brast ut i ett vänskapligt hånskratt. Därefter red de vidare söderut mot Aripolis – Raniaimperiets huvudstad.

Efter tio dagars ritt var de äntligen framme vid den praktfulla staden Aripolis. Staden var vit likt marmor och slingrade sig upp på ett berg på över tusen meter över marken. Arkitekturen förde tankarna till Rom, Aten och Olympen. Stadskärnans rundmur slingrade sig flera varv runt berget och bildade olika våningar, vilket fick staden på berget att se ut som en bröllopstårta, eller som Babels torn. Tinnar och torn reste sig över allt. Soldaterna och de två davanius-krigarna tågade in på stadens gator och torg, medan Jenz Bratovic visades upp i kedjor. Pöbeln buade och kastade mat på honom. Tillmälen som förrädare, horunge och jävla utlänning tilldelades den arresterade professorn med jämna mellanrum. Uppe på slottsgården längst upp på toppen marscherade kejsare Vilnius Gaius, ursinnig och uppriven. Han steg fram till John och William och såg dem djupt i ögonen.

Visa honom!” väste han. ”Låt mig få tala med honom enskilt omedelbart.”

Som ni vill, ers majestät.” muttrade William allvarligt. William hjälpte Jenz ner från vagnens baksida och föste in honom i hytten. På andra sidan gick kejsar Vilnius in och drog ned persiennenen.

Lyssna, ers höghet, jag kan förkl…” började Jenz men avbröts av en lavett.

Lyssna här, nu! Du ska va… jävligt… jävligt glad… att vi har ett rättsväsende i det här landet som ser till att du får din sak prövad. Annars hade jag slagit ihjäl dig, det kan jag lova dig!” röt kejsaren. Han fortsatte drypa etter och gapa och skrika i en lång ramsa av osammanhängande utskällningar. Utanför vagnen stod soldaterna och log belåtet, medan de tjuvlyssnade på kuejsarens utskällning. Därefter hördes ett par örfilar till och soldaterna grimaserade med smärtsamt med en blandning av skadeglädje och förskräckelse. Man kunde nästan höra soldaternas skrytsamma belåtenhet. ”Oooooh, där fick han allt.” ”Haha, där satt den!”

Dagarna gick och rättegången förbereddes. Precis som alla landsförrädare skulle Doktor Bratovic dömas offentligt i senatens stora kammare, där allmänheten hade tillträde under sådana tillställningar.

Efter några veckor var det fullsatt i rättssalen. Domaren steg fram längst ner vid podiet och satte sig. Han bankade klubban i bordet.

Får jag be er alla om er fullständiga tystnad, tack!” ropade han uttråkat. Domaren hade tydligen sådant tonfall hela tiden. Tråkig och oengagerad, men rakt på sak. Alla blev tysta och bänkarna hade snabbt blivit fullsatta. In kom en jury, sekreterare och ordningsvakter. Fortfarande bunden leddes Jenz Bratovic fram till sitt eget podium. Han sträckte fram sina händer och lät en ordningsvakt låsa upp och ta av handklovarna. Åhörarna utbrast upprört så fort han kom in i salen. Mummel började höras här och var. ”Förrädare!” skrek någon! Jenz Bratovic slog ut händerna demonstrativt med och kaxigt leende, som om han presenterade sin egen närvaro.

Ordning, ordning…” ropade domaren och slog med klubban ett par gånger. Publiken tystnade till igen.

Jenz Bratovic, son av Alexander Bratovic.” började domaren. ”Du står åtalad för grovt landsförräderi, grov förskingring, samt krigsbrott vid svarta muren. Du arbetade tidigare för Raniaimperiet och hans majestät kejsaren. Du skall i oktober förra året ha mottagit en summa på femtusen guldmynt från Sodanias kejsare Brezov III och därmed anslutit dig till fientlig makt. Alla dina inventioner du tog fram i Raniaimperiets tjänst, lät du gå förlorade. Du tog med dig ritningar på tusentals krigsmaskiner till Sodaneia och skall dessutom ha totalförstört din krigsmaskin, flammande tjuren, vilket kostade livet för trehundratjugotvå Raniasoldater och uppskattningsvis över fyrahundratolv skadade Raniasoldater. Du står även åtalad för grov skadegörelse, då hela borgen totalförstördes under attacken. Hur ställer du dig till dessa anklagelser?”

Jenz tittade rakryggat upp mot domaren. I hans blick lyste mod och beslutsamhet.

Skyldig.” svarade han med kylig stämma. Åhörarna brast ut i chock. De började skandera och skrika i vrede och räckte tummen ner.

Åtalad förklaras härmed skyldig.” sade domaren och klubbade igenom beslutet. ”Jenz Bratovic, son av Alexander. Härmed dömmes du till döden genom hängning. Domen verkställs om två dagar. För bort honom.”

Åhörarna skanderade i extas. Alla utom en. Det var en mycket gammal man som satt för sig själv längst bak på läktaren. Han såg arg ut. Hans bruna gamla skinn gav honom en respektingivande, stilig och samtidigt skrämmande uppsyn. Han hade djup skugga runt sina hatiska ögon och gillade uppenbarligen inte vad han såg.

Två dagar gick och snaran knöts i ordning. En arg pöbel stod samlad, till och med barn. Bratovic stod längst upp på luckan och rättade till sin lugg. Han fattade mod och drog ett djupt andetag. Bödeln stod redo vid spaken, klädd med en svart kåpa över huvudet. En domare gick fram på torget och öppnade sin pärm.

Inför oss står nu Jenz Bratovic, som erkänt och förklarats skyldig till samarbeten… med fiender!” röt domaren och tittade ilsket på Bratovic. Publiken skanderade och kastade frukt på honom..

I kejsare Vilnius Gaius namn har han därmed dömts till döden genom hängning. Har du några sista ord du vill säga, Jenz Bratovic?”

Fan ta kejsaren!” väste Jenz med ett skadeglatt leende. Publiken började bua och skrika och kasta ännu mer frukt. En tomat träffade honom mitt i ansiktet och därefter kastades nya tomater på honom i en kaskad av rutten sörja. ”Jag förbannar honom… och alla hans avkomlingar! Vi kommer mötas igen… med samma blod i våra ådror, i en annan tid… det svär jag på!”

Domaren fick nog och nickade åt bödeln. Bödeln drog i spaken och Jenz föll ner genom luckan. Han blev hängande utan att säga ett ljud. Lite ryckningar i kroppen var allt han förmådde medan livet lämnade honom. Publiken fortsatte gallskrika och kasta saker på den livlösa kroppen.

För all framtid skulle namnet Bratovic orsaka kalla kårar genom kroppen. Bratovic må ha varit hängd. Men hans namn skulle för alltid bli ihågkommet. Han levde vidare som en sedeslärande sägen om hur det går för förrädare. Bratovic blev slutligen ett skällsord i sig… som användes om någon man ansåg vara förrädare. Föräldrar skrämde sina barn när de inte kunde uppföra sig. ”Tänk på vägen du väljer. Vill du sluta som Bratovic när du blir stor?” ”Om du inte är tyst kommer Bratovic och tar dig.” Ständigt närvarande var denne Bratovic – ett fult ord som man inte fick tala om, men alla visste vad det betydde. Alla minns när Jenz Bratovic sålde ut sitt folk till Sodania.

Några dagar senare samlades senatorer och allmoge, rika och fattiga i kejsarens stora festhall. Det var fullspäckat med människor, dansöser, dansare, akrobater och musiker.

Gaius Lupus var en av gästerna. Han var en lång och stilig trettiofemåring – inte vansinnigt stilig men med en karisma som ingav respekt. Han satt belåtet och smuttade på en bägare rött, och var uppmärksam på varenda viskning. Likt en journalist bevakade han allt sin närvaro med allvarlig blick. De rika kvinnorna längre fram i salen fick syn på honom och började viska till varandra i extas. Gaius log tillbaka. Kvinnorna blev helt galna av hans respons. Senatorerna tittade snett på honom och viskade förundrat till varandra.

Vem är det? Jag har aldrig sett honom innan.” sade den äldsta senatorn vid namn Casare.

Jag vet inte.” muttrade senator Frick och ryckte på axlarna.

Ååh, det är väl en av dom där förbannade intressegubbarna.” muttrade Vengol som satt bredvid sin fru Edrea. ”Nyrika knösar som till varje pris försöker komma in i det politiska finrummet och skaffa sig inflytande.”

Edrea hade också börjat få upp ögonen på Gaius Lupus. Vengol sneglade förnärmat på sin fru och hon återgick omedelbart till sin vanliga sura blick.

Eh, kyparn, ursäkta mej.” utbrast senator Frick och drog i kyparen som nyss varit nere och serverat Gaius och de rika kvinnorna.

Senator Frick?” svarade servitören.

Mannen därnere, han ögongodiset. Vem är han?”

Jag frågade inte, sir? Ska jag… eeh?”

Åh, nej nej, det behöver du inte för bövelen! Det var inte så jag menade.”

Vet ni inte dem det är?” utbrast en glad medelålders kvinna i sällskapet. ”Det är ju Gaius Lupus!”

Inte han för helvete!” gnällde Frick.

En mer självgod person har jag banne mig inte hört talas om.” muttrade Casare.

Vad menar du?” undrade Frick.

Alltså, du ska bara veta… han hymlar ju inte med vilka förmögenheter han sitter på.”

Och kvinnorna.” inflikade Vengol.

Jag har hört från hans konkurrenter att han ska vara det största praktarslet till affärsman i Aripolis.”

Förvånar mig inte, han är ju rik trots allt.” sade Frick.

Men vi tjänar inte så lite heller, ju. Varför ska vi klaga.” sade senator Gredus.

Det är inte min poäng.” sade Frick bestämt. ”Jag har hört rykten…”

Rykten intresserar mig inte.”

Trovärdiga rykten… om att han är gift… och ändå går han till horor och håller på!”

Jaha? Och vilken TROVÄRDIG källa kommer det ifrån?”

Spelar det nån roll?”

Ja, det spelar roll i allra högsta grad?”

Varför? Titta på honom som han sitter och håller på! Ett stiligt ansikte förvisso! Men han kommer säkerligen lämna alla kvinnor han ligger med i sticket när dom blir för dyra för honom.”

Det ryktas att han är döv också!” röt Gaius Lupus och vände sig mot det skvallerlystna sällskapet. Tystnaden blev mördande. Gaius Lupus bevakade dem en stund. Inte ett ljud hördes i den knäpptysta salen. Snart gick Gaius Lupus iskalla blick över i ett varmt leende. Han började skratta. De som nyss suttit och skvallrat blev först förvånade och började därefter också skratta.

Kom ner här, mina herrar, jag bjuder på en röd Veris Glessus 347.” utbrast Gaius belåtet och de tidigare avundsjuka herrarna gick förvånat ner och började dricka med sin nya så kallade, ”vän”.

Stämningen blev gemytlig och festmusiken dundrade. Alla samlades runt den mystiska charmören. Den enda som inte var glad var den där gamla mannen som tjurat i rättssalen. Han satt för sig själv i ett hörn med en bägare vin och fick precis ögonkontakt med Gaius. Gaius såg misstänksam ut, men distraherades snart av de halvnakna kvinnorna som kom in och underhöll Gaius och de andra i sällskapet. Fest blev till lustspel. Det var så det fungerade i Aripolis.

Morgonen därpå, på en annan plats i ett annat land, långt upp i norr, dundrade en stor flock håriga elefanter med stora betar fram. Det var mammutar ute på slätten. Uppe på en mammuts rygg satt den unga kvinnan Kyra och balanserade med spänning i ögonen. Hon hade rött hår och var klädd i sina torftiga läderkläder, egentligen avsedda för män på jakt. Intensivt lyste hennes gröna ögon av äventyrslystnad och spänning när han guppade upp och ner på mammutryggen. Kolossen dundrade fram likt en jordbävning och själva jorden skakade i området.

Samtidigt satt den unge mannen Taron och hans kortare lillebror Ivar vid en brasa och halstrade sitt dagliga villebråd – kanin och fasan. De två bröderna hade båda mörkbrunt, långt hår, men Taron var mer av en atlet och hade lite mer skägg än sin stubbskäggiga lillebror.

Vänta lite ska jag bara pissa, du kan nog släcka brasan nu.” sade Taron och gick iväg. Ivars blick slog över då över i djävulskap och han funderade en stund innan han reste sig upp, knäppte upp gylfen och började kissa direkt på köttet. Elden släcktes och Ivar återgick till sin oskyldiga uppsyn som om inget hade hänt. Snart kom Taron tillbaka och började karva i den nygillade måltiden.

Gudars vad gott det ska bli, vill du provsmaka?” sade Taron.

Nej nej, du först, min bror.” sade Ivar och tittade med spänning på när Taron tog sin första tugga. Han gnagde intensivt, som om han aldrig sett mat förut.”

Inte varje dag man ser sin bror äta kanin marinerad bi mitt piss.” muttrade Ivar belåtet. I Tarons ögon lyste mord. Han luktade på villebrådet och spottade genast ut köttet, varpå han började jaga sin lillebror över slätten.

Jag ska döda dej! Jag ska döda dej!” skrek Taron.

Men Ivar bara skrattade.

Du sa ju att jag skulle släcka elden!” retades Ivar och fick försprång.

Akta!” skrek Kyra. Nu hade hon rest sig upp på mammutens rygg. Taron såg mammuthjhorden komma springande mot honom mitt ute på den karga, vidsträckta höglandsslätten. Nästan lika skickligt som en akrobat balanserade Kyra på ryggen.

Spring, Taron!” skrek hon.

Taron greps av panik och dundrade ner för backen med mammutarna hack i häl. Slutligen fick han syn på ett dike och gömde sig under en trädrot som stack upp ur marken. Kyra fattade mod och hoppade av matriarkens rygg. Med häpnadsväckande färdighet hoppade hon från mammut till mammut, gled ner för en snabel och gjorde Taron sällskap under rotvältan. Mammutarnas massiva fötter dundrade likt jordbävning ovanför de två människorna, när hjorden rusade nedför backen, precis ovanför de två dödliga människorna.

Jiiiihaaaaaaaaa!” skrek Kyra och skrattade medan Taron kände stort obehag av kolossens dundrande framfart. Snart var mammutarna försvunna i fjärran. Äntligen kunde Kyra och Taron andas ut och borsta av sig.

Är du helt från vettet, Kyra!” utbrast Taron.

Blev du skrajsen eller?” skrattade Kyra medan hon rättade till sitt lockiga, röda hår.

Undrar vad din farsa kommer säga om det här då!”

Åh, du vet väl vad han brukar säga… det vanliga. ”Vi är Elenwolf, och Elenwolf gör sin plikt! Du är en varg, inte ett får, också vidare, haha! Men var är din bror?”

Precis här!” svarade Ivar stolt medan han uppenbarade sig framför dem.

Nä nu jävlar!” väste Taron och grep tag i sin bror med ett språng. Kyra skakade på huvudet medan de brottades och rullade omkring på marken.

Woaw, woaw, woaw, vad håller ni på med!” röt Kyra och gick emellan dem. Stadigt höll hon fast dem i ett järngrepp medan de försökte fortsätta slå på varandra.

Lite broderlig kärlek bara.” muttrade Taron.

Pissigt värre!” fnissade Ivar.

Håll klaffen!”

Hela byn kommer snart veta vad du sysslar med!”

Du vågar inte säga nåt! Jag varnar dej!”

Killar! Killar!” röt Kyra och slog ihop de två brödernas skallar. ”Vad ni än har hittat på för dumheter så tycker jag faktiskt ni kan släppa det nu. Så nu andas vi ut… luuuuugnt och stilla också kramar ni varandra och visar varandra lite broderlig kärlek.” Kyra instruerade som till två småbarn, vilket retade Taron en aning.

Ååh, men kom igen!” väste Taron irriterat.

Kramas!” röt Kyra. Motvilligt kramade de två barnsliga bröderna varandra medan Kyra roat tittade på.

Seså, det var väl inte så svårt.”

Nä, visst.” muttrade Taron.

Men vad kom dom där mammutarna ifrån?” sporde Ivar.

Ääh, det var jag som ställde till oreda. Men jag lärde mig en läxa i alla fall. Man ska inte mjölka en mammuthona när det egentligen är en mammuthanne….”

Tack, det räcker med informationen.” skrattade Taron.

De började så sakteliga gå över den polara sommarslätten mot fjorden. Längsmed fjorden gick de stora dalarna och skogsbeklädda bergskedjorna. Intill berget reste sig en majestätisk, enkel liten nordisk fiskeby. Själva byn var brant och ledde upp till toppen där kungen själv hade sitt tillhåll. Det var ett praktfullt men enkelt slott som påminde om en stavkyrka.

Mitt på förmiddagen tillbringade Kyra, med att träna närstrid med sin lillebror Knut. De befann sig på den pittoreska lilla slottsgården och fäktades med varsitt träsvärd, medan sommarsolen glänste upp himlavalvet. Knut var en rar gosse i elvaårsåldern. Han hade en blond undercut med en liten tofs i nacken och var säkerligen starkare än han såg ut. Mitt i den intensiva fäktningen lyckades Kyra slå träsvärdet ur hans hand.

Det är lugnt, Knut! Ta upp svärdet så fortsätter vi?

Men…” började Knut. ”Du kan ju lätt döda mej när jag plockar upp svärdet?”
”Ja, det kan man göra.” fortsatte Kyra. ”Men så gör inte en sann krigare i vår familj.”
”I så fall är han den dummaste krigaren i historien.” skrattade Knut och plockade upp svärdet.

Kyra strök sig om hakan och funderade lite.

Hur ska jag förklara det här? Eeh… Jo! En stor krigare slåss med en jämlik motståndare. Han attackerar inte sin motståndare när ligger ner, eller när han hämtar sitt svärd. Det är inte rättvist. Men när krigaren har hämtat sitt svärd och rest sig upp…” Kyra slog svärdet ur Knuts hand igen, grep tag i sin bror och riktade sitt träsvärd rakt mot Knuts strupe.

Då är han död om han inte koncentrerar sig.” fortsatte hon. ”Plocka upp svärdet igen, Knut.” Hon släppte taget om Knut, som sträckte sig efter svärdet, men plötsligt sopade Kyra undan svärdet på marken och tog tag i sin brors axel. Hon uppenbarade sig med träsvärdet i högsta hugg.

Du dog igen, lillebror!”

Men du sa ju precis att vi inte får göra så!” utbrast Knut.
”Världen är full av folk som inte bryr sig om det. När du blivit man… och kan reda dig själv… så måste du vara förberedd på… att din motståndare kan använda fula tricks som jag precis gjorde. Och när det verkligen kommer till kritan… kanske du själv måste använda dig av fula tricks, även om du inte vill.”
Kyra och Knut satte sig bredvid varandra på marken. Kärleksfullt rufsade Kyra till sin brors frisyr

. Hovfolket gick omkring och utförde sina dagliga sysslor på gården, medan kung Rendal Skarwolf och hans drottning Kelda betraktade de två syskonen från långbordet där de satt.

Hon lär vår son väl.” konstaterade han.

Rendal, han är elva år, borde han inte vänta?” sade Kelda

. ”Han kommer inte alltid vara pojk, Kelda. Jag anar oråd.”

Åh, du har alltid varit en sån pessimist!” skrattade Kelda.

Det gäller vår dotter, Kelda. Kyra har mitt fulla stöd. Men det här är männens värld… hon kommer inte bli accepterad eller respekterad om hon inte lär sig sin plats.”

Vilket otroligt struntprat! Som vanligt från er karlar!”

Det är inget struntprat! Det är så det funkar, tyvärr… är det så! Jag har inget emot vår dotter… men jag vet andra som har det… jag kan inte förlora ett barn till.”

Kelda blev förskräckt i ögonen.

Tror du… det kommer hända?” sporde hon med glansiga ögon.

Endast gudarna vet, älskling. Jag går till valan ikväll… jag vill ta reda på vad hon ser i flammorna…”

Gör inte det! Inga visioner, snälla!”

Varför inte?”

Jo… gör det för all del… men var beredd på att visionerna kan vara både skrämmande och göra dig än mer orolig!”

Rendal böjde sig kärlektfullt och tog sin frus hand. Djupt såg han henne i ögonen.

Han tog henne ifrån oss… vår förstfödda dotter. Det har inte gått en natt utan att jag har dödar honom i sömnen. Rör han Kyra… så kommer jag strypa honom med mina bara händer. Förstår du? Det kommer bli bra, det här, älskling.”

Vid kvällningen vandrade Rendal längs den snåriga bergsväggen vid skogsbrynet. Han kom till en ojämn stentrappa som gick längs klippan och lyckades därefter ta sig över en sliten hängbro till nästa avsats. Där, mitt intill det snåriga skogsbrynet, under trädkronor av ek och kastanj, stod ett enkelt litet hus. Det var ett litet snett gammalt trähus fullt med sniderier av drakhuvuden och bestar av olika slag. Trots husets kusliga uppsyn var det faktiskt lite hemtrevligt också. Rendal gick in genom den helt dörrlösa ingången och duckade för smycken, snäckor och snigelskal som hängde i taket. Inne i det mörka lilla kyffet var brasan redan tänd. Framför den satt en liten puckelryggar gumma. Hon hade en stor vårtig näsa och långt tovigt hår, fullt med mossa. På ryggen och axlarna växte plantor och små grenar och hennes gamla ögon skymdes av en uppfälld yllehätta.
”Välkommen, Rendal Skarwolf – kung av Fjordholm. Vad bringar dig till min bonad, du dödlige?” sade kvinnan med sin hesa, sliskiga röst.
”Jag vill se vad min framtid har att erbjuda. Vad har gudarna för planer för mig och min familj… och framförallt min dotter?”
”Du kommer hemifrån för att söka visioner i flammorna… utan offergåva. Då vet du vad som gäller.”
”Jag vet vad som gäller, vala.”
”Låt oss börja, då.”
Gumman ledde honom fram till ett enkelt podium med en brinnande eldstad längst upp. Rendal tog fram sin kniv och skar sig själv i handflatan, varpå han lät blodet droppa över elden. Gumman föste undan Rendal och började svaja med händerna medan hon uttalade en besvärjelse på uråldrigt tungomål.
”Ak zakhir Volundun! In velia vogul alifaina!
Semaya!”
Ett stund hände ingenting.
”Vad ser du? Vad ser du i flammorna?”
”Jag ser… jag ser död… och krig. Och svek! De hemsöker er i mörkret… ständigt jagar de henne!”
”Vilka då?”
”Jag ser inte… det bleknar bort.”
”Vad ska det här betyda?”
”Bara gudarna vet. Men en sak är säker! Håll din familj under uppsikt! Skydda dem bäst du kan! Ta hand om Kyra… beskydda din dotter till varje pris!
Rendal blev förskräckt i blicken.
”Tack, vala.” sade han. ”Jag ska göra allt jag kan för att skydda min kära familj.”
Han gick ut ur stugan och började bekymrat vandra hemåt igen.

På natten låg Rendal bredvid Kelda i sängkammaren. Han vred och vände sig av oro. Till sist reste han sig och steg upp. Ensam stod han på balkongen med en bägare mjöd och tittade ut över norrskenet på himlen. Kelda kom ut och omslöt hans axlar.
”Du oroar dig för mycket, älskling.” Sade hon.
”Den gamla valan oroade sig för samma sak. Jag kan inte förlora er. Jag är för svag.”
Kelda kysste sin make och därefter tittade de varandra i ögonen.
”Ingen kommer göra oss illa, älskling. Du är en kung.”
”En kung har många fiender.”
”Besegra dem då!”
”Det ska jag.”

Kapitel – 2 – I främmande marker

 

Det nybildade sällskapet lämnade bergskedjan och gick längs med den branta stigen. Inte allt för långt ner började bar mark framträda, och en och annan väderbiten gammal fjällbjörk började bli en allt vanligare syn. Vid bergets rötter passerade de en stor, svart ek, utan ett enda löv. Grenarna skrynklade sig likt hasselbuskar och trädet såg dött ut. För ett ögonblick blev de sju följeslagarna stående likt får, stirrandes upp på den gamla eken. På en av de lägre grenarna satt en stor pilgrimsfalk som hade dem under uppsyn.

Arkon. Den gamla döda eken tycks aldrig ruttna.” sade Nalgar. ”Det är fan inte naturligt!”

Jag oroar mig mer för den där rovfågeln som stirrar på oss.” sade Ylva.

Jag är säker på att den är minst lika orolig för oss.” sade Lothur. ”Kom nu. Att stå på samma plats för länge drar till sig uppmärksamhet.” Falken skrek till och flög därefter iväg över den vidsträckta dalen. Långt bort på en klippa stod en svartklädd man intill skogsbrynet. Han bar en svart skinnmantel med vargpäls över axlarna, bruna läderhandskar och läderstövlar och en uppfälld läderluva. Falken landade på hans utsträckta arm och fick en liten bit kött. Därefter flög den iväg åt samma håll den kommit från. Den mystiske mannen tittade ut över horisonten och uppenbarade sitt vita porslinsöga genom att fälla ner sin luva.

Hahaha, nu har jag dem!” utbrast han och blottade sin stora guldplomb med ett brett leende.

Vandringen fortsatte söderut och kvällen nalkades. I en skogsglänta slog de läger och tände en brasa. Norrskenet började så småningom etablera sig på den stjärnklara natthimlen.

Mitt i natten njöt de sju följeslagarna av fläsk och mjöd.

Köksmästare Ogers fläsk blir man aldrig trött på!” sade Ylva medan hon gnagde på en bit.

Nej, och då har det ändå haft exakt samma smak sedan jag var liten.” svarade Helga.

Har du varit med i silvergrimmarna sen du var liten?” frågade Farvid förvånat.

De flesta av oss föds här eller kommer till oss som väldigt små.” förklarade Helga. ”Du är den äldsta på väldigt länge att komma till oss. Själv minns jag inte. Jag lämnades utanför porten i en korg. Leifir tog hand om mej och uppfostrade mig som sin egen dotter. Silvergrimmarna är min familj, precis som för Lothur här.”

Tja, nu var jag inte riktigt så liten…” svarade Lothur.

Nej, men vi är din familj eller hur?”

Ja.” svarade Lothur med en storslagen stämma. ”Ni är den enda familj jag någonsin haft, och när du, Farvid, dödade några av dem, så gjorde du väldigt klart vart jag drar gränsen för familj och fiende.” Han ritade ett streck i marken mellan sig själv och Farvid. Stämningen blev tyst. Alla tittade pinsamt på varandra medan Farvid och Lothur reste sig upp.

Om jag hade varit skyldig till din fru och din dotters död, hade jag likväl kunnat slå ner dig här och nu, och oskadliggöra ännu en plågoande. men du måste tro mig. Killen vi jagar, Melkon. Jag såg honom döda din familj framför mina ögon, medan du låg ruttnade i en fängelsehåla. Om du nu älskade din familj så mycket, vad gjorde du för att skydda dem? Jag hade räddat dom båda om inte Melkon hade…” Farvid avbröt sig själv.

Hade gjort vadå?”

Det är en lång historia.” fortsatte Farvid.

Hehe, lång historia, och det där vill du att vi ska tro på.”

Woh ooh!” utbrast Ylva. ”Nu ryker valparna ihop!”

Tyst Ylva.” sade Nalgar. ”Du behöver inte göra det värre.”

Du kommer till oss silvergrimmar… förväntar dig vårt beskydd.” började Lothur. ”Och sen har du mage att irågasätta min kärlek till familjen? Ge mig en anledning till att inte döda dig här och nu!”

Men vid Andors rövhål, kan du inte hålla käften du, din dumma fitta!” röt Helga, som hade rest sig upp och gripit tag om sin svärdsknapp!”

Lothur tittade bakom sin axel och såg henne blänga åt honom. Försiktigt satte han sig ner med händerna i luften. Därefter brast han ut i ett uppgivet skratt!

Ser du vad hon gör mot mig, Farvid!” sade han och sträckte ut sina händer i en uppgiven gest. ”När jag var liten redde vi karlar ut våra tvister på det gamla hederliga sättet, utan att ni fruntimmer lade sig i hela tiden!”

Lothur hade knappt slutfört sin mening innan han låg medvetslös på marken.

Ni får ursäkta, men jag trodde aldrig han skulle hålla käften.” muttrade Helga. ”Hjälp mig lyfta upp honom, Olof.”

För all del.” muttrade Olof och lyfte Lothur lika lätt som om han vore en fjäder. Han lade honom försiktigt intill trädets rötter.

Vem tar hand om honom när han vaknar?” väste Helga.

Ingen svarade.

Tystnaden skriker om er. Det är ju fan att man ska behöva göra allting själv.” väste Helga, ”Vi svor en ed inför Leifir! Den enda far vi nånsin haft! Vi skulle ta hand om Farvid och slutföra vårt uppdrag! När Farvid har svurit sin ed är han en av oss! Om vi inte kan hålla det löftet, hur ska vi då kunna kalla vår orden för vår familj?”

Killen där borta kanske vet?” sade Nalgar och pekade mot en avsats ovanför forsen. Där stod mycket riktigt den svartklädda mannen med falken igen. De andra tittade och såg silhuetten av honom.

Vem sjutton är det där?” frågade Ylva. Plötsligt kom falken flygande över dem. Den flög bort till mannen och satte sig på hans arm.

Rovfågeln!” skrek Nalgar. ”Skjut honom, Helga! Han har spionerat på oss sen i förmiddags!

Det kanske är en annan rovfågel.” sade Farvid.

Det är få förunnat att få syn på en pilgrimsfalk i sitt liv. Nog är det samma fågel!”

Helga hade spänt sin båge men precis då gick mannen iväg.

Vid Waldas tuttar!” skrek hon frustrerat! ”Han kommer ju för fan hitåt!”

Vad har han nu hittat på… Farvid?” sluddrade Lothur där han satt intill trädet. Helga gav honom ett slag i huvudet med sin pilbåge så att han somnade igen.

Vi måste fly!” utbrast Nalgar och hällde vatten över brasan.

Vart?” frågade Leif förskräckt.

Jag kan en omväg till Svalfjord!”

Var är Farvid?” undrade Ylva medan Olof återigen plockade upp Lothurs medvetslösa kropp över sina axlar. De märkte alla att Farvid var borta. Men han var inte långt därifrån. I själva verket sprang han genom den täta skogsterrängen mitt i natten och kom snart fram till ett brant stup, med vacker utsikt över dalen och natthimlen. Där bromsade han och knöt sina båda nävar i ren ilska. Han tog ett djupt andetag och vrålade i ren ilska ut mot dalen. Det var det kraftfullaste vrålet de någonsin hört.

Det kom därifrån!” utbrast Helga! Bara han inte har… Åh nej!” Hon sprang mot stupet och hittade Farvid gråtandes på knä framför stupet.

Farvid!” ropade hon och gick fram till honom. Hon satte sig på huk och lade armen över hans axel. ”Lyssna nu! Lyssna nu jävligt noga på mej, Farvid!” röt hon.

Nej!” väste Farvid!

Lyssna på mej!” röt hon och grep tag om hans kinder med båda händerna! Aggressivt spände hon blicken i honom.

Du är en Elenwolf! Hör du det?”

Inte för min far?”

Tyst! Du har fortfarande hans blod i dina ådror, förstår du? Ge aldrig upp! Aldrig! Hör du mej? Vi fixar det här! Hör du mej?

Om min pappa såg mig gråta skulle han skämmas ögonen ur sig!”

Vem har sagt att du inte får visa känslor? Var det det du fick lära dig i din fina borg när du var liten? Kvinnorna skulle se söta ut och männen skulle krossa skallar? Åt helvete med det där! Jag är en kvinna! Jag har fått lära mig att klara mig själv och har mer stake än Lothur och dom andra därute! Har du någon stake? Bra! Sluta gråt eller tänka på det som varit! Skit i Lothur och var en man! Vi fixar det här! Men bara om vi samarbetar? Förstått?”

Farvid tog ett djupt andetag och tittade på Helga. Han tänkte över Helgas ord. Sedan nickade han bestämt och de båda reste sig upp.

Du tappade det här.” sade hon och räckte honom svärdet. ”Ha det i säkert förvar. Du kommer att behöva det framöver.

Farvid minns svärdet han höll i sin hand. Det var ett järnsvärd med ett drakhuvud i silver som fäste. Bladet mynnade ut från drakhuvudets gapande käftar. Han minns hur allting började, hur han hade fått svärdet. Farvid hade fem år tidigare vunnit stora segrar i slaget mot barbarerna österifrån. De kallades kreller – ett muskulöst ryttarfolk med bara överkroppar och stora flätor som vajade när de red fram genom terrängen. På kropparna hade de svarta symboler som tatueringar, och vissa hade till och med ristat in symboler i sitt skinn. Farvid hade nyss vunnit slaget om Halfort och återtagit stora områden från krellerna. men klanens ledare Vangor hade snabbt omgrupperat sina män på natten. De hade plundrat byar och våldtagit kvinnor. Ute på Alskygges stora slätt i östra Nordfala hade Farvid överraskat Vangor och hans ryttare i ett bakhåll. Då hade det avgörande ögonblicket kommit. Vangor tog Emira som gisslan och visade upp henne inför Farvids arme. Farvid hade suttit blixtstilla på sin häst och lyssnat på Vangors ord, medan Vangor hållit Emira i ett fast grepp och riktat en dolk mot hennes strupe.

Dra tillbaka dina män, Farvid! Annars skär jag halsen av din lilla utländska hora till fru!” hade Vangor skrikit med ett skadeglatt leende. Farvid hade utan minsta eftertanke nickat åt sina män att retirera.

Iväg till din make nu då! Se så!” var Angors sista ord, varpå han hållit sitt ord och släppt Emira fri. Detta hade inte hindrat honom från att smiska henne på rumpan medan hon sprang nedför kullen. Farvid hade hjälpt upp henne på hästen och placerat henne framför sig. Slaget hade därmed förlorats. Farvid blev hånad av sina egna män efter den dagen – det viskades jämt och ständigt. Där gick den unge prinsen som försakade sitt eget rike och folk för en utländsk skönhets skull. Den största skammen. Farvid stod inte ut med att hånas. Passande nog dog den gamle mästaren för Stormväktarna och efterträddes av den yngre och mer strategiske generalen Melkon. Han hade kolsvarta polisånger och en styvt och bakåtslickat kvasthår, stora buskiga ögonbryn och en blodröd scarf, som han aldrig tog av sig, oavsett vilken rustning han bar.

O Vendor – guden av krig och åska – mina män hånar mig! Mitt folk föraktar mig! Jag ber dig, ge mig kraften att döda alla våra fiender och ta tillbaka det som är vårt, bara jag får leva tillsammans med Emira! Skona henne från allt lidande. Alla vill se henne bränd på bål. Eller hängd. Hon kan knappt gå ut längre.”

Farvids bön i det pittoreska lilla trätemplet framför en staty av guden Vendor hade hörsammats. Men inte av Vendor själv, utan av Melkon som stod bakom Farvid utan att han märkt det.

Jag ser att du ber till gudarna.” sade han.

Och?” muttrade Farvid.

Strunta i det. Jag hörde vart enda ord av vad du sa. Och jag ska hjälpa dig!”

Hur ska du göra det då?” frågade Farvid.

Och det var då Melkon tog fram det där svärdet och räckte till Farvid.

Farvid blev snabbt Melkons främsta lönnmördare. Tillsammans med ett förband av maskerade tjuvar och banditer, svepte Farvid genom borg efter borg, slott efter slott. Han dräpte jarlar, adelsmän, krigare och rådsherrar som drivit på frågan om att Raniaimperiet skulle etablera sig i Nordfala via den impopulära Valessunionen. Och han dräpte dem alla… under sin uråldriga släkts egen baner – den blå flaggan med en kolsvart silhuett av en drake. Sin egen fars baner.

Det var natt och de var tvungna att sova någonting en bit bort för att klara av morgondagen. När de vandrade söderut blev skogen allt glesare och marken blev tovigare av gräs och drypande måsstäcken. De tjocka gamla trädens rötter klättrade längs vallarna likt ett hav av ormar och ekarna var de ståtligaste träden av dem alla. De lade sig utanför stigen, utom hörhåll för fiender eller utbygdsjägare med för många frågor. Därefter somnade de snabbt.

Farvid vaknade av att en lättklädd Emira satte sig ovanpå hans kropp och kysste honom ömt på munnen. Det var fortfarande natt. Försiktigt öppnade han ögonen och såg sin älskade Emira ovanför sig.

Jag har svikit dig.” sade Farvid dystert.

Nej.” svarade Emira. ”Du gjorde vad varje man kunde och mer därtill.”

Jag saknar dig! Så jävla mycket!”

Det som hänt har hänt, Farvid! Det finns bara en sak du kan göra nu?”

Vad skulle det vara?”

Hämnd!”

Hämnd?” utbrast Farvid och reste sig upp från Emira. ”Ett vansinnigt motiv som förstör människor och gör dem till monster!”

Men var ett monster då.” sade Emira! ”Hämnas vad som tagits ifrån dig!”

Jag ska!” Sade Farvid! ”För dig! Jag lovar!”

Ta mitt halsband.” sade Emira och knäppte av sitt vackra halsband. Det var en silversvan med utsträckta vingar. Emira placerade halsbandet i Farvids hand.

Jag kan inte ta det här!” sade Farvid! ”Det tillhörde dina föräldrar, och deras föräldrar före dem! ”Ge det till någon som är värdig!”

Du är för hård mot dig själv, Farvid! Vi har inga barn. Du är den enda jag vill överlåta halsbandet till. Förvara det väl, Farvid. Glöm inte. Okej? Glöm inte. Lova mig!”

Jag lovar!” sade Farvid och slöt näven runt halsbandet. Därefter fäste han det runt sin hals.

Emira höll Farvid sällskap tills han somnade. Hon låg tätt intill honom. Men när han vaknade dagen efter fanns hon inte där. Farvid reste sig upp i all hast och kände runt sin hals. Halsbandet fanns kvar! Farvid log.

Men plötsligt hoppade en figur på honom så att han föll till marken. Det var den där mystiska mannen som stått ovanför forsen och spionerat på dem. Farvdid drog sitt svärd och såg plötsligt hur denne mystiska jägare stod öga mot öga med en storväxt och muskulös varg. Det var ingen vanlig varg. Den hade stommen av en björn och var ungefär lika stor som en. Medan de andra i sällskapet samlades runt den mystiske mannen och vargen, vaknade Lothur till. När han såg vargen komma springandes mot honom blev han klarvaken och precis innan vargen skulle sätta käftarna i hans ansikte drogs den tillbaka av ett rep. Den mystiske mannen fällde vargen till marken och drog ett snabbt snitt över halsen med sin stora dolk.

Sådärja, gumman.” sade han ömt och klappade vargen över manen medan han mumlade en tyst bön på något främmande gammalt språk.

Vem sjutton är du?” utbrast Leif.

Ett tack hade varit på sin plats.” muttrade mannen och satte tillbaka dolken bakom ryggen.

Vem är du?” frågade Leif igen.

Jag kallas Torun Harulf! Och den där besten har smugit på er sen ni lämnade Silvergård igår!”

Falken kom flygande och satte sig på Toruns axel medan han matade den med lite frön.

En varg eller?” frågade Lothur.

Nej, det här är ingen vanlig varg. Det är en urvarg.”

Vad gör en urvarg såhär långt söderut?” undrade Olof.

Den har troligtvis blivit av med sin ryttare.”

Vilken ryttare?” undrade Ylva.

En lycan, som en varulv fast värre! Jag har jagat dom i tio år! Jag vet inte vad dom gör här. Men en sak är säker, ni måste iväg härifrån! Omedelbart! Jag kan en väg till Svalfjord! En lång omväg förvisso, men om dom här figurerna får syn på er, då är ni döda allihop i ett nafs!”

Hur kan vi lita på dej?” undrade Lothur.

Det kan ni inte, inte på någon! Men jag svär… att ni är säkrare med mig än ensamma med de där bestarna!”

Kör hårt, vart går vi då?” sade Farvid.

Vi tar oss först och främst till Forkvel!”

Forkvel?” utbrast Lothur! ”Den skithålan klarar vi oss utan! Skulle vi inte till Svalfjord?”

Jo, men vägen dit är lång! Forkvel är nära och där kan vi köpa hästar, vapen och proviant!”

Som du vill.” muttrade Leifir. ”Men om du sviker oss…”

Vadå? Är ni rädda för det här eller?” utbrast Torun och pekade på sitt emaljöga. ”Slappna av. Det var min gamle gode vän Fendor som gjorde det!”

Är han pilgrimsfalken på axeln?” undrade Lothur.

Exakt! Efter det har han sålt sin själ till mig och vi är goda vänner sedan dess.”

Sålt sin själ?” utbrast Olof.

Wohooo är du rädd för magi och häxkonster nu också? Det är en lång historia! Men om ni följer mig, håller käften, och undviker stigar och vägar, så kommer det här gå hur bra som helst. Packa era don och gör er i ordning!”

De sju följeslagarna hade nu blivit åtta, och skulle ta en omväg till Nordfalas största tillhåll för slödder och banditer – Forkvel. Och ingen av dem anade vad som ständigt bevakade och jagade dem.

Kapitel – 1 Vägen till Silvergård

Natten låt tung över Norden, och återigen sprang Farvid genom den tunga vildmarksterrängen. Hans stora svärd var draget och som den bärsärk han var, lät han det svinga åt alla håll och kanter. Blodet forsade när den sylvassa eggen skar banditerna mitt itu. Det var fullmåne och regnet öste ner i skogen. När han var framme vid ruinen av ett gammalt fort, omringades han av flammor. Framför honom syntes silhuetten av en storväxt man, och då vaknade han. Farvid låg kallsvettig vid lägerelden. Det regnade inte, men ovanför honom tittade den stora fullmånen ner på honom genom de majestätiska trädkronorna. Kallsvettig och andfådd tittade Farvid bredvid sig. Emira öppnade sina vackra, bruna ögon och betraktade oroligt sin stilige make.

Vad är det, Farvid.” frågade hon. ”Du är ju alldeles svettig!” Emira satte sig upp, lade Farvid till rätta och pysslade om honom.

Inget, Emira. Det var inget. Bara en dröm. Bara… en dröm…” svarade Farvid förvirrat. Därefter torkade han sig i pannan med armen, omfamnade och kysste sin älskade Emira, och därefter reste han sig upp och började gå.

Vart ska du?” frågade Emira ängsligt.

Jag… jag ska bara ut och gå… sträcka lite på benen.” Och därefter gick han iväg.

Gryningen nalkades. Det var högsommar och utanför det pittoreska världshuset, med namnet Gyllene Vargen, betade redan hönsen av majsen som slängts ut från fönstren. Lösdrivare, fyllehundar, horor, oäktingar, banditer och prisjägare, vandrare, frälse och ofrälse – här samlades slödder, såväl som hjältar, för att umgås, spela om pengar, eller ta en stor, kall honungsöl. Inne på krogen var stämningen mytisk, och solen hade fortfarande inte helt gått upp. Det var en lätt belysning i matsalen. Mitt inne i ett hörn satt Farvid, iklädd enkla läderkläder passande för vildmark och jakt. Han hade en pälsmantel över sina axlar, och hans ansikte skuggades av hans uppfällda hätta. Faravid var drygt tjugofem år gammal och var brunhårig och vältränad. Hans ögon var gröna och hans skäggstubb tjockt och tätt. Han satt tyst som en mus, med ett ölkrus i handen och sade inte ett ljud. I bakgrunden spelades stämningsfull och glad folkmusik. I andra sidan rummet satt några laglösa och spelade vid ett runt bord. Bredvid dem satt svettiga, unga kvinnor med ansiktena fulla av smink, och urringningar som gick få män obemärkta. De laglösa banditerna svor, spottade och satsade pengar, medan de satt tätt intill dessa kvinnor med armen om deras axlar. Kvinnorna sade inte ett ljud, och de blängde bittert ut i ingenting, och ibland himlade de med ögonen åt banditernas kommentarer.

Giv mig lycka, giv mig framgång, Andor, Vendor, Skar, Walda!” mumlade den mest storväxta banditen medan han skakade tärningarna i muggen. Han fick tre, två, fyra, ett.

Haha!” skrattade den tjocka banditen mittemot. ”Ser ut som att gudarna är ett gäng skitstövlar trots allt.” Skadeglad lade han sina egna tärningar. Han fick fyra, sex, sex, fem.

Se på fan, Andor! Det behövde jag!” skrek den tjocke och bankade nävarna i bordet. Men några av banditerna började ana oråd så fort de fick syn på den diskreta figuren i hörnet. Det började viskas och skvallras runt om i matsalen. Den tjocke banditen gick fram och satte sig framför Farvid.

Du var mig en järv typ att dyka upp med ditt ansikte häromkring.” muttrade han till Farvid.

Vilken tur då att du själv har så förträffliga anletsdrag. Dina köp av både den ena och andra sortens tjänster bevisar ju hur attraktiv du är. Titta bara hur bekväma och nöjda kvinnorna är där borta.” Den store banditen tittade tillbaka där han hade suttit och såg de bittra minerna från de sminkade glädjeflickorna. Farvid hade nyss druckit upp sin öl och tog nu den stora banditens ölkrus från bordet och svepte det i ett nafs, medan banditen till sin förtvivlan såg sin öl förtäras så omdömeslöst.

Aaaaaaah! Gyllene Vargens honungsöl! Det ljuvaste som finns!” sade han med ett belåtet leende. Banditen grep ilsket efter sitt svärd, men det dröjde inte länge innan Farvid välte hela bordet över honom och drog sitt eget långsvärd. De andra banditerna drog sina svärd och yxor och gick till attack. Glädjeflickorna satt kvar och tittade imponerat, ja nästintill upphetsat, på striden inne på krogen. Inom loppet av någon minut hade alla banditerna dukat under på golvet i pölar av blod. Farvid tog upp ett pergament ifrån en av dem. Där fanns en någorlunda korrekt illustration av Farvids ansikte under texten: Den som tar fast och allra helst oskadliggör ogärningsmannen och förrädaren Farvid Elenwolf, kommer att belönas med sin egen vikt i guld, undertecknat Harald Järnnäve av Elvenest.

Heh! Dom får aldrig näsan rätt.” muttrade Farvid. Han tog fram en stor pung guldmynt ur sin ficka och räckte till glädjeflickorna. ”Här får ni… för ert besvär.” sade Farvid. Krogvärden gömde sig darrande bakom disken och hörde plötsligt en pung med guldmynt drämmas i bänken. Han reste sig upp och där hade Farvid mycket riktigt ställt en läderpung full med guld.

Ursäkta kladdet. Ha en fortsatt bra dag.” sade Farvid och gick därifrån. Innehavaren blev så förvånad att han inte ens sade tack. Istället tittade han förhäxat ner i påsen av guldmynt.

Solen hade nästan gått upp när Farvid steg upp på sin arbetshäst och galopperade iväg från världshuset.

Farvid tänkte tillbaka. På det som varit. På det som skett. Som tolvåring sade han till sin far – kung Harald Elenwolf: ”Pappa, jag ger mej av till stormväktarna… vid klippborgen.”

Du kan inte åka! Du är min son!” utbrast Harald.

Jaså, det låter så nu.” Harald blev bestört ett ögonblick.

Vad sa du nu?”

Nu kan du och din förstfödde son styra i frid utan mej. Farväl!”

Ut! Ut härifrån, illa kvickt, din slyngel och visa dig aldrig mer här igen!”

Farvid hade tränats i det hårdaste elitförbandet i Claurain – en orden kallad Stormväktarna – hårt tränade att bilda ogenomträngliga sköldmurar från tretton års ålder, tvingade att slåss och döda varandra för att eliminera alla sina känslomässiga tillkortakommanden. Farvid växte upp bland dem och skaffade många kamrater, och så kom den dagen, då han mötte en skönhet från Rania i söder – Emira – prinsessan av Vimina. De blev ett kärlekspar och gifte sig vid nitton års ålder. Emira var lite mörkare i hyn och hade bruna ögon, en vältränad kropp, och glänsande svart hår. Tillsammans badade de nakna i fjordar, hoppade ut från vattenfallen och simmade sida vid sida, tillsammans med narvalar och grönlandsvalar. I krig stred de ofta tillsammans på slagfältet. Men allt detta ändrades när den nytillträdde ledaren för Stormväktarna, Lord Melkon, anförtrodde Farvid med ett exklusivt uppdrag. Lord Melkon var motståndare till den kosmopolitiska samarbetsunion vid namn Valessunionen, som höll på att träda i kraft även i Nordfala. Melkon ändrade reglerna och omvandlade Stormväktarna till en politiskt färgad stormtrupp. De rensade bort och lönnmördade meningsmotståndare i brutala anfall i syfte att skrämma meningsmotståndare till tystnad. Många lorder, jarlar och stormän dödades och Farvid själv var delaktig i åtskilliga avrättningar. Lockbetet – att få avsvära sig sitt livstidslånga medlemskap i Stormväktarna och återförenas med sin älskade Emira – den mest storslagna av alla belöningar, så mycket mer värdefull än allt guld och silver i hela världen. Men mycket hade hänt efter det. Nu var det andra tider, och Farvid var nu en jagad man, ständigt plågad av minnena från sitt förflutna och de illgärningar han begått för kärleken.

Mitt uppe i den gråa, snötäckta bergskedjan låg ett stort långhus av trä och sten. Det var komplett med massiva träpelare som höll upp taket och bildade altaner och verandor. Det var i klassisk, nordisk stil, pittoreskt och gemytligt, trots att det var beläget mitt i en piskande snöstorm. Det var natt och de mindre husen och ladorna längre ner på berget hade tänt i fönsterluckorna. Muren längs bergstoppen var murad av massiv sten och hade drakhuvuden som tinnar. Medan de runda tornen reste sig högt över landskapet. Farvid vandrade upp för trapporna och stigarna mellan de olika husen och ladorna, och skylde sitt ansikte för den intensiva snöstormen.

Inne i långhuset var stämningen gemytlig och hemtrevlig! Levande ljus och brasor lyste upp den stora ölhallen. Stenväggarna var prydda med paneler av trä, keltiska träsniderier, färgglada dukar som med sin abstrakta konst berättade historier om hjältedåd. Vid det långa bordet satt tiotals storvuxna krigare, torftigt klädda i pälsar, läder och ringbrynjor! De flesta hade långt hår, stort skägg och vissa hade flätor. Ungefär en tredjedel av dem var kvinnor, också krigare, med liknande krigsutrustning. De festade och drack i en kaskad av mjöd, öl, färskt nybakat bröd, lax, stora stekar och skinkor, grytor och soppor. Musiken var hemtrevlig och stämningsfull och framfördes av några barder med nyckelharpor, mungigor, lutor och trummor. Vissa gick tillsammans med sin fru eller älskarinna in i ett gemak och stängde dörren efter sig, andra gick ut därifrån och spottade ut hårstrån på marken. Lättklädda kvinnor och män dansade energifullt omkring i salen, medan de gjorde akrobatiska konster.

Vet du skillnaden på en handboll och en Elenwolf?” slöddrade Nalgar ur sitt mörka, pipskägg, medan han spillde ut en massa öl ur sitt horn.”

Nä, jag vet inte?” sade den betydligt äldre krigaren bredvid honom, med stort grått skägg och kraftiga flätor. Han hette Leif.

En handboll sparkar man inte på! Hahahahaha!” skrattade Nalgar.

Den var bra den! Skål!” de båda lät skåla sina horn och halsade dem därefter i ett nafs.

Öööh! Barden!” skrek Nalgar. Sluta spela den där förbannade smörlåten och kör något aggressivt, med mer ös i! Sånt man antingen kan knulla eller kriga till! DUNDUNDUNDUNDUNDUNDÖÖÖH!”

Bakom honom kom en storvuxen man med bar överkropp och enorma muskler och tatueringar. Han hade en lädermössa och ett kraftigt bälte med silverbeslag runt midjan. Olof Sten var hans namn och han lyfte upp Nalgar med en enda hand och började bära iväg honom.

Jag tror du har haft tillräckligt med mjöd nu, Nalgar.” sade Olof med Nalgar på axeln.

Släpp ner mej, din store drummel!”

Okej, då, men uppför dig!” sade Olof och placerade Nalgar på bänken igen.”

Gör inte om det där, du, din…!” röt Nalgar.

Hhm, hhm,” muttrade Olof och hotade honom med en knytnäve. Därefter lugnade han ner sig omedelbart.

Ordning, bröder!” ropade en medelålders, muskulös krigare, med ett vitt öga och ärr i ansiktet. Han var skallig och hade stort, svart skägg, samt en stor pälsklädd mantel med broscher. Ringbrynjan pryddes av bälten, och han såg mycket vis och stark ut. Det blev tyst i rummet. ”Nu kanske ni undrar varför jag kallat er till det här mötet! Det är såhär… vi har idag en ny broder ibland oss!”

Lite färskt kött!” skrek en relativt vältränad, rödhårig kvinna med en lätt fjällbrynja, och en röd mantel. Hon var vacker och hade bronsbroscher och päls runt axlarna, och hennes näpna ansikte hade en aggressiv och vild glöd.

Exakt, Helga!”

Kan han slåss?” muttrade en annan stor karl med brun mustasch och polisånger, samt flätat hår. Han hade ett bryskt utseende och en något tyngre fjällrustning.

Om han kan, Lothur! Du har träffat honom förr! Stig fram, Farvid Elenwolf!”

Farvid trädde fram ur folkvimlet. När den rödhåriga kvinnan såg Farvid, stötte hon med armbågen till den blonda kvinnan bredvid henne,och tittade på henne med galopperande ögonbryn och ett kaxigt leende. Lothur, mannen med de bruna mustascherna blev ursinnig och en svart skugga sänkte sig över hans ansikte när han såg Farvid.

Du har ansökt om att gå med i vårt brödraskap. Varför?” sade den vise krigaren.

Jag söker mig hit för att gottgöra mina brott, och för att jag inte längre har något kvar att kämpa för.” svarade Farvid.

Du inser vad det innebär att gå med i Silvergrimmarna?”

Med hela mitt hjärta.”

Du får sova här i en natt och tänka över ditt beslut. När uppdraget är slutfört svär du trohetseden. Ta del av festen och njut av sällskapet!”

Tack, mylord.” sade Farvid och nickade artigt.

Med en djup suck satte sig Farvid vid långbordet. Lothur satte sig bredvid honom med en ilsken uppsyn. Medan Farvid smuttade ur mjödhornet blängde Lothur på honom utan att säga ett ord.

Vad vill du Lothur.”

Kommer du ihåg mig, Farvid? Jag kommer nämligen ihåg dig mycket väl!”

Vill du ha en medalj för ditt närminne?”

Du vet vad jag vill. Och jag vet vad du vill!”

Jaså? Berätta för mig?”

Lord Leifir är en bra karl! Om jag hade fått bestämma hade jag låtit hänga dig här och nu, inför allmän beskådan!”

Jag ger dig ett försök.” sade Farvid och tittade Lothur i ögonen. ”Gör det, Häng mig. Hämnas din familj. Du kommer inte få tillbaka dem för det. Det blev tyst och Lothur blängde mer och mer för varje sekund.

Gör det, då.” sade Farvid och reste sig sakta upp från bordet framför Lothur.

Den gamle krigaren som välkomnat Farvid harklade till högt och fick ögonkontakt med Lothur. Stämningen blev spänd.

Vi talas vid, senare, Farvid.” muttrade Lothur och trängde sig iväg in i folkvimlet. ”Ur vägen!” skrek han åt några han gick förbi.

Du behöver inte vara rädd för Lothur, grabben.” muttrade Olof, som i smyg satt sig bredvid Farvid. ”Som du vet, så har han större anledning än oss andra att hata dig.”

Jag har gjort fruktansvärda saker. Men Lothurs familj dog inte för mina händer.”

Vem var det, då?” frågade Olof.

Farvid skrattade lömskt.

Har du aldrig ställt dig frågan varför jag kom hit ikväll?” frågade Farvid med glimten i ögat?

Dagen därpå gick samtliga krigare upp i gryningen, de flesta av dem med kraftig huvudvärk. Farvid var den som var mest på hugget, då han inte varit intresserad av starka drycker den kvällen. Snöstormen hade lagt sig något, men det var fortfarande kall vind uppe i bergskedjan under den rödrosa morgonhimlen.

På långhusets bakgård stod en grupp krigare samlade. De var fem män, Farvid, Lothar, Olof, Nalgar och Leif. Den rödhåriga kvinnan, som hette Helga, och den blonda som hette Ylva, stod längst fram i klungan. Uppe på stentrappan stod den gamle vise krigaren som välkomnat Farvid till långhuset. Hans namn var Leifir och han stod med händerna i kors medan han talade till de sju krigarna framför sig.

Som ni kanske vet, mina bröder och systrar, så har vi en nykomling! Farvid Elenwolf! Som valt att ansluta sig till oss! ”Stig fram Farvid!” Farvid tittade nervöst på de andra krigarna och steg därefter tafatt fram ur klungan.

Jag har utsett just er fyra, och i synnerhet dig, Farvid, till den första delen i ett topphemligt uppdrag! Och det är där som vi behöver just DIG! Klarar du det uppdraget, så har du visat dig värdig som en silvergrim och ska få iklä dig den rustning som dina bröder och systrar också bär.

Det ska bli en ära, mylord!” sade Farvid.

Det hoppas jag, för din bakgrund, om än betungande för dig, kan vara källa till information vi inte känt till tidigare! Ert uppdrag – är att till varje pris tillfångata krigsförbrytaren och förrädaren Melkon Olaskir, en person jag förmodar att Farvid är känner till alltför väl?”

Vi hade våra indicier, japp.” muttrade Farvid och höjde på ögonbrynen.

Du skyddade honom så länge det passade!” väste Lothur! ”Vi är bara ännu några lamm du kan skära halsen av i sömnen!”

Ordning!” skrek Leifir! ”Jag tolererar inga utbrott mot vår nye broder! Här i silvergrimmarna arbetar vi alla under samma tak, vi kommer från olika bakgrund, och har alla olika livshistorier! Men vi är ändå bröder och systrar! Är det klart?”

Med all respekt för vår orden och dess regler, lord Leifir! Men Farvid dödade min familj! På Melkons order! Jag kan inte ha honom som min broder!”

Stopp ett tag, Lothur!” utbrast Farvid! ”Jag må ha mångas liv på mitt samvete! Men din familj är inte några av dem! Bespara mig dina anklagelser är du hövlig! Du vet inte vad som hände den natten! Och jag tvivlar på att du är intresserad av att låta mig berätta sanningen!”

Nog nu!” skrek Leifir! ”Ni avgår klockan åtta imorgon söderut, mot Svalfjord! Också diskuterar vi inte det här något mer! Är det förstått?”

JA!” skrek alla sju krigare med händerna i luften.

När ni är framme kommer general Aventus från legionen att förse er med mer information om uppdraget! Som sagt! Klockan åtta! Ät och drick nu riktigt duktigt, era snorvalpar! För snart kommer vi alla dö! Må gudarna leda er till seger! Iväg med er!”

Också kom det sig att Farvid befann sig i ett sällskap där minst en person ville döda honom, och där han utan tvekan var illa ansedd av de flesta! På vägen söderut kände han sig både rädd och rotlös, och på nätterna var det han själv som höll sig vaken, i rädslan på att få halsen uppskuren, för ett av de få brotten han aldrig hade begått.

Första utkastet

Det här är första styckena från en roman jag påbörjade igår kväll! Romanen ska heta “Fredlös”
“Natten låg tung över Norden, och återigen sprang Farvid genom den tunga vildmarksterrängen. Hans stora svärd var draget och som den bärsärk han var, lät han det svinga åt alla håll och kanter. Blodet forsade när den sylvassa eggen skar banditerna mitt itu. Det var fullmåne och regnet öste ner i skogen. När han var framme vid ruinen av ett gammalt fort, omringades han av flammor. Framför honom syntes silhuetten av en storväxt man, och då vaknade han. Farvid låg kallsvettig vid lägerelden. Det regnade inte, men ovanför honom tittade den stora fullmånen ner på honom genom de majestätiska trädkronorna. Kallsvettig och andfådd tittade Farvid bredvid sig. Emira öppnade sina vackra, bruna ögon och betraktade oroligt sin stilige make.
”Vad är det, Farvid.” frågade hon. ”Du är ju alldeles svettig!” Emira satte sig upp, lade Farvid till rätta och pysslade om honom.
”Inget, Emira. Det var inget. Bara en dröm. Bara… en dröm…” svarade Farvid förvirrat. Därefter torkade han sig i pannan med armen, omfamnade och kysste sin älskade Emira, och därefter reste han sig upp och började gå.
”Vart ska du?” frågade Emira ängsligt.
”Jag… jag ska bara ut och gå… sträcka lite på benen.” Och därefter gick han iväg.

Gryningen nalkades. Det var högsommar och utanför det pittoreska världshuset, med namnet Gyllene Vargen, betade redan hönsen av majsen som slängts ut från fönstren. Lösdrivare, fyllehundar, horor, oäktingar, banditer och prisjägare, vandrare, frälse och ofrälse – här samlades slödder, såväl som hjältar, för att umgås, spela om pengar, eller ta en stor, kall honungsöl. Inne på krogen var stämningen mytisk, och solen hade fortfarande inte helt gått upp. Det var en lätt belysning i matsalen. Mitt inne i ett hörn satt Farvid, iklädd enkla läderkläder passande för vildmark och jakt. Han hade en pälsmantel över sina axlar, och hans ansikte skuggades av hans uppfällda hätta. Faravid var drygt tjugofem år gammal och var brunhårig och vältränad. Hans ögon var gröna och hans skäggstubb tjockt och tätt. Han satt tyst som en mus, med ett ölkrus i handen och sade inte ett ljud. I bakgrunden spelades stämningsfull och glad folkmusik. I andra sidan rummet satt några laglösa och spelade vid ett runt bord. Bredvid dem satt svettiga, unga kvinnor med ansiktena fulla av smink, och urringningar som gick få män obemärkta. De laglösa banditerna svor, spottade och satsade pengar, medan de satt tätt intill dessa kvinnor med armen om deras axlar. Kvinnorna sade inte ett ljud, och de blängde bittert ut i ingenting, och ibland himlade de med ögonen åt banditernas kommentarer.
”Giv mig lycka, giv mig framgång, Andor, Vendor, Skar, Walda!” mumlade den mest storväxta banditen medan han skakade tärningarna i muggen. Han fick tre, två, fyra, ett.
”Haha!” skrattade den tjocka banditen mittemot. ”Ser ut som att gudarna är ett gäng skitstövlar trots allt.” Skadeglad lade han sina egna tärningar. Han fick fyra, sex, sex, fem.
”Se på fan, Andor! Det behövde jag!” skrek den tjocke och bankade nävarna i bordet. Men några av banditerna började ana oråd så fort de fick syn på den diskreta figuren i hörnet. Det började viskas och skvallras runt om i matsalen. Den tjocke banditen gick fram och satte sig framför Farvid.
”Du var mig en järv typ att dyka upp med ditt ansikte häromkring.” muttrade han till Farvid.
”Vilken tur då att du själv har så förträffliga anletsdrag. Dina köp av både den ena och andra sortens tjänster bevisar ju hur attraktiv du är. Titta bara hur bekväma och nöjda kvinnorna är där borta.” Den store banditen tittade tillbaka där han hade suttit och såg de bittra minerna från de sminkade glädjeflickorna. Farvid hade nyss druckit upp sin öl och tog nu den stora banditens ölkrus från bordet och svepte det i ett nafs, medan banditen till sin förtvivlan såg sin öl förtäras så omdömeslöst.
”Aaaaaaah! Gyllene Vargens honungsöl! Det ljuvaste som finns!” sade han med ett belåtet leende. Banditen grep ilsket efter sitt svärd, men det dröjde inte länge innan Farvid välte hela bordet över honom och drog sitt eget långsvärd. De andra banditerna drog sina svärd och yxor och gick till attack. Glädjeflickorna satt kvar och tittade imponerat, ja nästintill upphetsat, på striden inne på krogen. Inom loppet av någon minut hade samtliga banditerna dukat under på golvet i pölar av blod och Farvid tog upp ett pergament ifrån en av dem. Där fanns en någorlunda korrekt illustration av Farvids ansikte under texten: Den som tar fast och allra helst oskadliggör ogärningsmannen och förrädaren Farvid Elenwolf, kommer att belönas med sin egen vikt i guld, undertecknat Harald Järnnäve av Elvenest.
”Heh! Det kunde jag ge mig fan på.” Farvid tog fram stor pung med pengar ur sin ficka och räckte till glädjeflickorna. ”Här får ni… för ert besvär.” sade Farvid. Krogvärden gömde sig darrande bakom disken och hörde plötsligt en pung med guldmynt drämmas i bänken. Han reste sig upp och där hade Farvid mycket riktigt ställt en läderpung full med guld.
”Ursäkta kladdet. Ha en fortsatt bra dag.” sade Farvid och gick därifrån. Innehavaren blev så förvånad att han inte ens sa tack. Istället tittade han förhäxat ner i påsen av guldmynt.