Category Archives: Politics

35 år sedan Palmemordet – Vad har vi lärt oss?

Den 28 februari 1986, mitt i natten, fick Stockholmspolisen ett larm om ett mord på Sveavägen. Det visade sig senare att det var vår statsminister, Olof Palme, som blivit mördat på öppen gata mitt på Sveavägen i centrala Stockholm. Palme hade varit på bio med sin familj och på vägen hem sköts han i ryggen. Här redogör jag för fenomenet Olof Palme – om politikern, människan och den internationella rörelse och det engagemang som växte fram i hans fotspår. Jag kommer också att ta upp hur Olof Palmes frispråkighet och rakryggade ärlighet i sitt engagemang för fred och antirasism, tyvärr, blev hans död.

Låt mig berätta en saga. En saga om ett land som heter Sverige, vårt land som fortfarande idag är ett av de tryggaste länderna. Det har dock inte alltid varit så. Vid sekelskiftet 1900 var Sverige ett av Europas fattigaste länder. Medan övriga Europa redan hade industrialiserats, befann sig Sverige i mångt och mycket kvar i det gamla bondesamhället. Fattiga människor slet och dog i fabriker och på lantbruken. Demokratin fanns inte. Riksdagen, kommunerna och landstingen var strikt hierarkiska. Ju rikare man var, desto fler röster hade man. I industrialismens kölvatten slet den svenska arbetaren och hans familj i trängsel, fattigdom, sjukdomar och smuts. Människor dog i livsfarliga fabriker, där både män, kvinnor och barn arbetade över fjorton timmar om dagen.

Men i det gamla Fattigsverige började ljusglimtar uppenbaras. Fackföreningar och arbetarrörelser bildade partier och gick ut och demonstrerade och strejkade. De krävde bättre villkor och kortare arbetsdagar. I början fick dessa socialistiska och socialdemokratiska grupperingar kämpa med våld för att ha en chans mot överheten. Upploppen ledde inte sällan till blodiga sammandrabbningar mellan polis, militär och arbetare.

1889 bildades SAP – Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Deras ledare hette på den tiden August Palm och partiet fick från början kämpa hårt för att få igenom sina krav. På den tiden räknades liberalismen som en vänsterideologi. Liberalerna lyckades år 1905 bilda den första vänsterregeringen under ledning av Carl Staff, partiledaren för liberalerna. Han blev statsminister. I riksdagen regerade liberalerna i en koalition med socialdemokraterna. Den liberala regeringen lyckades införa en reform av rösträtten, som gav så mycket som fem procent av alla män rösträtt i samhället. Sakta men säkert fick arbetarna fler semesterdagar och deras arbetstider blev sakta men säkert kortare. Reformer började genomföras. I oppositionen fanns Allmänna Valmansförbundet, det parti som idag kallas Moderaterna. De var emot allting. Alla reformer som skulle förbättra för vanligt folk och ge dem mer frihet och rättigheter, röstades ständigt ner av Allmänna Valmansförbundet.

År 1917 hade Sverige återigen en liberal regering. Sufragetter, kvinnofridskämpar, ställde till besvär på gatorna och krävde kvinnlig rösträtt. Allmänna Valmansförbundet var så klart emot det. Detta var hårda tider. Första Världskriget plågade hela världen och i Ryssland hade kommunisterna gjort revolution och utropat Sovjetunionen. Samtidigt hotade kommunisterna att göra samma sak i Tyskland. På den tiden var det många som var rädda för kommunismen. En viktig fråga som blossade upp år 1917, var monarkins avskaffande. Den liberala regeringen under statsminister Carl Staff och det socialdemokratiska stödpartiet under ledning av Hjalmar Branting, gick till val på att införa republik. Detta ledde till att kungen Gustav den V, hotade att avsätta regeringen. Man ville inte att Sverige skulle drabbas av samma kaos som Sovjetunionen.

Statsminister Karl Staff och socialdemokraternas Hjalmar Branting kallades in till kungen för att komma på en lösning. Till slut kom de överens. Karl Staff och Hjalmar Branting lovade att inte avskaffa monarkin. I utbyte mot det lovade kungen att kungen aldrig mer skulle lägga sig i regeringsfrågan. Därmed avsade sig kungen sin makt att avsätta regeringen och den demokratiska parlamentarismen som vi har idag, började gälla på allvar. Alla män fick rösträtt. Men kvinnorna var inte nöjda. Suffragetter krävde att kvinnor skulle få rösta på samma villkor som männen. 1919 hade Sverige en konservativ regering under ledning av Allmänna Valmansförbundets ledare Arvid Lindman. Som statsminister motsatte han sig kvinnlig rösträtt. Men eftersom Liberalerna och socialdemokraterna hade samma uppfattning i frågan, lyckades de få igenom kvinnlig rösträtt och helt köra över högerregeringen. Sverige hade fått demokrati.

Hjalmar Branting tillträder som statsminister

1920 fick Sverige sin första socialdemokratiska statsminister. Han hette Hjalmar Branting och genomförde flera reformer för att förbättra arbetarnas villkor. Trots det fick de stora reformerna vänta. Det fanns andra problem att stävja och regeringskriserna avlöste varandra under hela 1920-talet. När Hjalmar Branting hastigt avled 1925 uppstod en falangstrid inom socialdemokratin, där den gamla socialistiska falangen utmanades av den nya mer mittenorienterade falangen. I mittenfalangen ställde sig den nya partiledaren Per Albin Hansson, som lanserade en ny modell i sitt berömda folkhemstal 1928.

“Det goda hemmet känner icke till några priviligierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre och den fattige plundrar icke den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Per Albin Hanssons nya idé gick ut på att privata företag i viss mån skulle få finnas kvar. Klyftorna mellan rika och fattiga skulle minska, men inte utraderas helt. Istället skulle de rika betala högre skatt för att finansiera en omfattande offentlig sektor som alla skulle kunna ta del av oavsett storleken på deras plånbok. Men det var först 1932 som Socialdemokraterna på allvar blev det statsbärande partiet i svensk politik. Per-Albin Hansson blev statsminister och försökte lösa den svåra ekonomiska krisen med ett krispaket som kallades “Krispolitiken.” Tanken var att staten aktivt skulle investera i byggprojekt, nya bostäder, ökade bidrag till fattiga och på så sätt ta sig ur finanskrisen och stävja den höga arbetslösheten, som på den tiden låg på 25 procent. På 30-talet fick Sverige den så kallade Arbetslöshetsföräkringen, som gjorde att de arbetslösa inte behövde kastas ut på gatan.

Per Albin Hansson tillträder som statsminister år 1932

1938 lanserades den svenska modellen. Det innebar att arbetsmarknadens parter skulle förhandla och komma överens på arbetsmarknaden och staten skulle helst inte blanda sig i. Därmed lades stridsyxorna mellan företagen och facket ner och principen om den svenska modellen och kollektivavtal slog igenom. Detta var en viktig seger för både arbetaren och arbetsgivaren.

Per Albin Hanssons förstamajtal i Stockholm 1934

1939 bröt Andra Världskriget ut. I sin iver att så gott som det gick undvika att Sverige drogs ut ur kriget, bildade statsminister Per-Albin Hansson en ny regering, som bestod av Socialdemokraterna, Folkpartiet, Bondeförbundet och Högerns Riksorganisation. Folkpartiet är de som idag kallas Liberalerna och Bondeförbundet heter idag Centerpartiet. Högerns Riksorganisation heter idag Moderaterna. Det enda partiet som uteslöts ur den här samlingsregeringen var Vänsterpartiet Kommunisterna, de som idag bara heter Vänsterpartiet. De ansågs opålitliga i och med sina starka kopplingar till diktaturen i Sovjetunionen.

Sveriges eftergifter till Nazityskland var fega och orättfärdiga. Men så här i efterhand kanske de kan betraktas som ett nödvändigt ont för att rädda vårt eget skinn. Tyska trupper tilläts använda svenska järnvägar för att bege sig upp till Finland. Medan Sveriges regering ofta hjälpte tyskarna med sin försäljning av järnmalm, lät de samtidigt underrätta Storbritanniens regering med information om tyskarnas planer. Sverige tillämpade en försiktig utrikespolitik och samarbetade både med Tyskland och England. Först när nazisterna började förlora kriget valde regeringen att ta de allierades parti. Samtidigt tog Sverige emot rekordmånga judiska och finska flyktingar som befriats från koncentrationslägren under nazisternas vansinne.

År 1940 fick socialdemokraterna sitt bästa valresultat någonsin. 53 procent av rösterna. Trots att socialdemokraterna därmed hade den absoluta makten i riksdagen och lätt kunde få igenom all sin egen politik, valde statsminister Per Albin Hansson att ha kvar samlingsregeringen.

Efter andra världskriget släppte regeringen på den strikta ransoneringen och planhushållningen. Sveriges städer och fabriker hade inte bombats som alla de länder som hållit sig utanför kriget. Därmed kunde de ekonomiska hjulen börja snurra och Sverige hade ett enormt försprång.

1946 dog statsminister Per-Albin Hansson hastigt av en hjärtinfarkt och efterträddes av Tage Erlander. Vid det laget hade Hansson fått namnet Landsfadern och ingen trodde att Erlander skulle kunna ta över den rollen. Men de hade fel. Tage Erlander genomförde flera viktiga reformer och lät bygga upp den svenska välfärdsstaten. Detta kallades för Rekordåren, de åren de den svenska ekonomin och välfärden fullständigt exploderade till ett av världens rikaste och mest välmående och jämlika länder. Några av de reformer som genomfördes var:

Barnbidraget
Tandvårdsreformen
Allmän Sjukförsäkring
Rätten till 8 timmars arbetsdag
Rätten till 4 veckors semester
Fria Skolmåltider
ATP – Allmän tilläggspension

Statsminister Tage Erlander mot folkpartiledaren Bertil Ohlin i riksdagsvalet 1954

På 1960-talet radikaliserades Socialdemokraterna vänsterut i syfte att få med sig ungdomen. Ledande i denna nya socialdemokrati var den unge politikern Olof Palme. Olof Palme hade flera olika ministerposter under 1960-talet och statsminister Tage Erlander hade nog Palme att tacka för den jordskredsseger som socialdemokraterna vann i samband med valet 1968.

Tage Erlander i Hylands hörna 1962

Olof Palme utmärkte sig i sin retorik, som i grund och botten var väldigt amerikansk. När han hade studerat på Harward i USA, tränades han i retorik. I Sverige har universiteten inte haft så mycket retorikutbildningar sedan början av 1900-talet, vilket innebar att svenska politiker var ganska ovana vid en så vass och skolad debattör och talare som Olof Palme. Olof Palme hade bott i USA under en tid och sett den extrema fattigdomen och segregationen, rasismen och förtrycket mot svarta och andra minoriteter. Olof Palme lyfte tidigt upp antirasismen inom socialdemokratin. I takt med att Sverige hade blivit ett invandrarland och tagit emot många invandrare som behövdes för att fylla ut tomrummet på arbetsmarknaden på 50 och 60-talet, fanns det plötsligt människor med olika ursprung i Sverige. Då behövde man också börja diskutera rasismen och göra upp med sin egen rasism. Olof Palme talade redan 1961 i radio om hur man kunde underlätta för invandrarna.

“Det finns oerhört mycket som samhället kan göra för att underlätta invandrarnas situation, konkreta åtgärder som kan förstärka känslan av samhörighet och ömsesidig respekt. Därom ska jag i dag inte tala. Avgörande för om samhällets åtgärder skall få avsedd verkan är emellertid de enskilda människornas attityder till invandrarna. Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte.

Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. “Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.

En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken. Därför ligger fördomarna alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.”

Olof Palme i radioanförande om rasism

På 1960-talet brann Vietnamkriget i Asien. USAs inblandning visades på direktsänd TV. För första gången kunde människor sitta hemma i TV-soffan och se krigets verklighet helt ocensurerat. USAs beteende i Vietnam fick människor i världen att få upp ögonen för USAs imperialism och brutalitet i fattiga länder. Olof Palme valde att fördöma kriget i Vietnam. 1968 gick hans kritik så långt att USA kallade hem sin ambassadör från Sverige. I USA demonstrerade folk mot Olof Palmes hårda ord om USA och deras hänsynslösa bombningar av fattiga byar i Vietnam.

Olof Palme fördömer Vietnamkriget och fördömer Högerpartiets ledare Yngwe Holmbergs krav på hans avgång.

1968 var också året då ungdomen i västvärlden gjorde revolt mot gamla normer och auktoriteter. Studenter, hippies, vänstermänniskor och andra ungdomar, hamnade i kravaller med polis i både USA och Sverige och andra länder. Feminismen fick ett uppsving. Under valrörelsen 1968 ockuperades ett kårhus i Sverige av arga vänstervridna studenter och Olof Palme kom dit för att hålla tal och försöka tala de upprörda studenterna till rätta.

Olof Palme talar till 68-vänstern under Kårhusockupationen

1968 kom att kallas segervalet. Socialdemokraterna fick över 50 procent av rösterna och statsminister Tage Erlander hade troligen Palme att tacka för den valsegern, då han lyckades få många ungdomar att rösta på socialdemokraterna. Det blev Erlanders sista och bästa val. Året därpå, 1969 avgick Tage Erlander som statsminister och partiledare. Olof Palme tog efter som statsminister i en väldigt tacksam situation. Ekonomin gick som på räls. Den svenska modellen fick folk att beundra Sverige. Arbetslösheten var lägst i världen och miljonprogrammet hade snart färdigställts. En miljon nya bostäder hade byggts. Det var så billigt att bo på grund av den stora tillgången på bostäder. Samtidigt började skatterna höjas för att finansiera dessa enorma satsningar på offentlig sektor, vård, skola och omsorg.

Olof Palme var en statsminister som sa precis det han tyckte och tänkte. Många gånger var han vass och väldigt hård i debatter, vilket många tyckte var för brutalt för svensk politik. Olof Palme kunde till och med vara direkt elak i vissa debatter och detta skapade inte bara en kärlek utan också ett utbrett hat mot honom som person. Ett hat som i mångt och mycket påminner om dagens näthat i sociala medier.

1972 intensifierades USAs bombningar i Vietnam. Olof Palme kallade kriget ett illdåd och jämförde det med nazisternas koncentrationsläger under andra världskriget. Ännu en gång kallade USA hem sin ambassadör. Relationerna till Sverige blev kyliga och den internationella kritiken mot Palme blev hård.

Olof Palme fördömer julbombningarna i Hanoi 1972

Inrikespolitiskt präglades Sverige på 1970-talet av viktiga reformer för att få ökat fackligt inflytande på arbetsmarknaden, samt ökad demokratisk insyn m förhållanden i industrier. Kvinnor började komma ut i arbetslivet i större utsträckning och daghemmen byggdes ut. På tio år ökade lönerna med 25 procent. Samtidigt började ekonomisk kris drabba Sverige. Oljekrisen skördade ekonomin i hela världen. I de flesta länder valde man att lösa krisen med statliga sparpaket och nedskärningar, men så gjorde man inte i Sverige. Här hade man en expansiv ekonomisk politik, där staten aktivt försökte bygga landet ut ur krisen, genom bidrag till företag och stora satsningar på infrastruktur, bostäder och vård och skola. Detta finansierades med stora lån från utlandet vilket skuldsatte den svenska staten något enormt. Samtidigt började Sveriges skatter bli alldeles för höga i mångas ögon. På 70-talet fick Sverige världens högsta skatter och började allt mer utmålas som en socialistisk skattemardröm. Det föregångsland som alla såg upp till började sakta men säkert förvandlas till ett skräckexemmpel.

Men det fanns en kvinna som inte tvekade att kritisera den socialdemokratiska skattepolitiken. Astrid Lindgren, den kända barnboksförfattaren som alla tyckte om och som var djupt förankrad i den svenska folksjälen publicerade år 1976 en saga i Expressen om en häxa vid namn Pomperipossa. Hon bodde i Enpartidiktaturen Monismanien och arbetade som författare. Monismanien var en metafor för den svenska staten och Pomperipossa var egentligen en metafor för Astrid Lindgren själv. Här är ett litet utdrag.

”Vet du om att i år är din marginalskatt 102 %?”
”Du pratar”, sa Pomperipossa. ”Så många procent f i n n s ju inte!”
För hon var inte särskilt hemma i den högre matematiken nämligen.

Jo då, fick hon höra, i Monismanien fanns det hur många procent som helst, och om man la ihop inkomstskatten och de sociala avgifter som Pomperipossa skulle betala, eftersom hon var egen företagare, så b l e v det 102 %, sen fick Pomperipossa säga vad hon ville!

Astrid Lindgren läser ur “Pomperipossa i Monismanien.”

102 procent. Så mycket fick Astrid Lindgren betala i skatt. Och reaktionerna väntade inte på sig. Finansminister Gunnar Sträng valde att förminska Astrid Lindgrens intelligens med orden:

“Berätta historier, det kan fru Lindgren, men räkna, det kan hon inte.”

Gunnar Strängs vägran att inse sina brister och hans attityd mot Astrid Lindgren fick många väljare att överlämna socialdemokratin.

Gunnar Sträng erkänner motvilligt sitt misstag.

Samtidigt utsattes den folkkäre regissören Ingmar Bergman för en polisinsats där han arresterades för skattefusk. Bergman flyttade utomlands. När två folkkära kulturpersoner, båda socialdemokrater, som dessutom båda ville och kunde betala skatt, när de fick nog, så riktades skarp kritik mot socialdemokratin. Samtidigt började borgarna växa sig starkare. Thorbjörn Fälldin – Partiledare för Centerpartiet hade skit under naglarna och pratade mer som vanligt folk. Han var inte lika vass och duktig i debatter och lyckades därför få sympatiröster när Olof Palme totalt slaktade honom i varenda debatt. Palme fick mycket kritik för sin otrevliga attityd och sin hårda debattstil och detta ledde till att många tyckte synd om Thorbjörn Fälldin, när han satt där och svettades medan Palme stod och skrek på honom.

Olof Palme och arrogansen

1976 vann Centerpartiet valet och Olof Palme förlorade makten efter 44 år av oavbrutet socialdemokratiskt styre. Olof Palme såg detta som ett otroligt nederlag. För första gången på 44 år hade vi nu en borgerlig regering, men centerpartiets Thorbjörn Fälldin som statsminister. Trots att Olof Palme avgick som statsminister samlade han alla sina krafter i opposition. Den borgerliga tiden i regeringen ledde till regeringskriser och ekonomiska problem.

På 1980-talet var det nya tider. Finanskris rådde i hela världen. I USA och England kallades det nya botemedlet för nyliberalism – den nya ekonomiska idén som gick ut på att staten inte skulle blanda sig i ekonomin, utan att de fria marknadskrafterna skulle stoppa krisen. Resultatet blev ofta ekonomiska nedskärningar, fattigdom och arbetslöshet.

“Fälldin har ju tjatat på mig att jag ska tala om varför jag är socialist. Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje. Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen fast en del var oerhört rika, när jag for runt och såg en ännu mer förnedrande fattigdom, på sätt och vis, i Förenta Staterna, när jag som mycket ung kom öga mot öga med kommunismens ofrihet och förtryck och människoförföljelse i kommuniststaterna. När jag kom till nazisternas koncentrationsläger och fick se dödslistorna på socialdemokrater och fackföreningsmän.

Jag blev det när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som bröt marken för demokratin i Sverige, när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som lyft landet ur fattigdom och arbetslöshet med 30-talets krispolitik. När jag själv fick vara med och arbeta för ATP och fick möta de privilegierades socialistkampanjer när vanliga löntagare ville trygga sin ålderdom, för det var det ni höll på med då.

Jag blev det under många år av samarbete med Tage Erlander då jag lärde mig vad demokrati och humanism är och med nära vänner som Willy Brandt, Bruno Kreisky och Trygve Bratteli, som riskerade livet i kampen om människovärdet.Men viktigare är att jag bestyrks i min övertygelse när jag ser ut över världen, när jag ser krigen och kapprustningen och massarbetslösheten och klyftorna mellan människorna.Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser orättvisorna öka, arbetslösheten tillta, spekulation och fiffel gripa kring sig.

När jag ser hur högerpolitiken i land efter land driver ut människor i arbetslöshet slår sönder tryggheten men ändå inte löser de ekonomiska problemen och när jag ser in i den framtid de borgerliga tydligen har att erbjuda där löntagarna ska bli fattigare och de rika rikare, där den sociala tryggheten blir bräckligare och lyxbåtarna fler, där solidariteten blir svagare och egoismen starkare, där de starka kan ta för sig och de svaga får ta skeden i vacker hand.

Visst är jag en demokratisk socialist. Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska socialism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter det borgerliga vanstyrets år.

Och med tillförsikt, för nu vet människor vad som händer med jobben och tryggheten och stabiliteten när högerkrafterna har ansvaret.

Jag är det på sätt och vis med ett roat leende för jag vet att den moderna svenska historien är full med värdefulla reformer som ni har skildrat som elak socialism men sedan slåss ni om att få äran av reformerna när människorna har fått erfarenhet av vad den betyder.

Visst Fälldin och Ullsten är jag demokratisk socialist; som Branting när han genomförde rösträtten; som Per-Albin när han bekämpade arbetslösheten på 30-talet och talade om folkhemmet; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP. För det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan. Och vad är egentligen Fälldin?”

Olof Palme om varför han är demokratisk socialist

Olof Palme vann valet 1982 och socialdemokraterna fick återigen makten. Men Olof Palme tvingades genomföra frågor han inte trodde på. Debatten om löntagarfonder fick stort motstånd från borgerligt håll. Samtidigt började moderaterna bli populära. Under 1980-talet eskalerade hatet mot Olof Palme i kampanjer efter kampanjer. 1986, den 28 februari ledde detta till hans död. Han mördades på öppen gata av en gärningsman som än idag inte kommit fram ur ljuset.

Om hatet mot Olof Palme, samt mordet på honom

Hur kunde detta hända i lilla trygga Sverige? Ingen kunde tro det. Ändå hände det. Varför gick det så fel i utredningen? Det fanns goda spår och goda förutsättningar för att hitta mördaren. Ändå lät polisen ignorera detta och istället fabricera det så kallade PKK-spåret. Regeringens förföljelser av kurder under den här tiden ledde till att allvarliga protester bröt ut. Anklagelser om rasism flödade och utredarens chef, Hans Holmér tvingades avgå. Senare lyckades man arrestera den försupne narkomanen Christer Pettersson – en man som blev oskyldigt dömd för mordet och sedan även frisläppt.

Palme-utredningen är den mest omfattande utredningen i världshistorien. Att läsa igenom hela utredningen utan att ta en enda paus skulle ta tio år. Drygt tio tusen människor har varit misstänkta och under utredning, bland annat Jan Gulliou och Leif GW Persson. Samtidigt ska man komma ihåg att hatet mot Olof Palme var enormt inom polis och militär. Kan det ha varit därför som poliser med Walkie-Talkies sågs gå omkring på Sveavägen INNAN PALME MÖRDADES? Och varför dröjde utryckningen långt utöver det vanliga? Varför hittade man på helt värdelösa spår kring PKK, trots att det var Palme som kämpat så mycket för kurderna.

Olof Palmes internationella engagemang för fred, mot förtryck, mot apartheid och frigivningen av Nelson Mandela, hans engagemang i Israel-Palestinakonflikten och för avveckling av kärnvapnen, allt detta föll snabbt i glömska. Från och med 80-talets mitt genomförde både socialdemokrater och borgare stora avregleringar av välfärd och offentlig sektor som snabbt ledde till att de sociala klyftorna, segregationen och arbetslösheten ökade snabbt. Resultatet ser vi än idag, där det inte finns mycket till socialdemokratisk politik kvar inom socialdemokraterna.

Olof Palme var inte bara älskad, han var också hatad. Men när han blivit mördad utsågs landssorg i hela landet. SSU-ordföranden Anna Lindh, höll tal på hans begravning, vilket nästan är lite otäck, då hon själv blev mördad när hon var socialdemokratisk utrikesminister år 2003.

Jag vill framförallt lyfta Moderatledaren Ulf Adelsohns ord om Palme. Hans tacktal och kommentarer på mordet kändes genuina och äkta. I intervjun märkte man att han nyss gråtit.

Moderatledaren Ulf Adelsohn om Olof Palme som person
Moderatledaren Ulf Adelsohn i minnesstunden i Riksdagen
Reaktioner på mordet på Olof Palme

En annan sak so gjorde mig väldigt rörd, var rapporten från Rinkeby, där många var av utländsk härkomst redan då. Många av dem grät, för Palme betydde så otroligt mycket för dem. Min första tanke var: Tänk om vi fick en statsminister igen som gjorde så mycket för just invandrare och som var så omtyckt av invandrare som Palme. Detta låter hemskt, men jag tror inte att där hade varit många invandrare i förorterna idag, skulle hålla en minnesstund och sitta och gråta ut sin sorg om Fredrik Reinfeldt hade blivit mördad.

Dessa områden har större problem idag och de som bor där är nog ganska trötta på att dagens politiker tävlar om vilka som kan leverera den tuffaste och hårdaste politiken mot invandrare. På den tiden kändes det som att folk generellt, inte bara invandrare, var mycket mer intresserade av politiska frågor och mycket mer engagerade. Idag tycks vi ha kommit till en period, där stora grupper inte röstar efter ideal, utan efter missnöje, och de väljer oftast det parti som kommer med lättköpta lösningar på de problem som väcker starkast ilska hos folk. Tänk om fokus istället hade legat på långsiktiga lösningar, istället för att försöka lösa alla problem med att vara så inhumana som möjligt.

Yusuf Dikmen om sin saknad efter mordet på Olof Palme

Anna Lindh, dåvarande medlem i SSU, och senare socialdemokratisk utrikesminister när Göran Persson var statsminister, talade som sagt på Palmes begravning. Det faktum att Anna Lind talade på begravningen efter att Palme blev mördad, för att sedan själv också bli mördad flera år senare, är faktiskt märkligt, ja, nästan lite otäckt.

Anna Lindh på Palmes begravning

Anna Lindh var tilltänkt efterträdande partiledare till statsminister Göran Persson, men när hon blev mördad förlorade socialdemokratin en väldigt omtyckt politiker, som skulle kunna vinna flera val. Efter Göran Persson fick vi istället Mona Sahlin. Mordet på Anna Lindh var nog en kraftig anledning till att socialdemokraterna fick en så allvarlig kris och idag har så lågt förtroende.

Göran Persson tillkännager att Anna Lindh gått bort

Vi kommer aldrig glömma Olof Palme och hans engagemang, både i Sverige och internationellt, för fred, rättvisa och solidaritet, mot rasism och kärnvapen.

Och vad har vi då lärt oss om den här delen av svensk historia? Jag kan huvudsakligen komma på två saker. Ta inte välfärden, humanismen och demokratin för given. Förr i tiden fick vi slåss för den. Och bakom det land Sverige blev, ligger decennier av kamp, reformer och demokratiska beslut, som möjliggjort att Sverige blev ett rikt och tryggt samhälle. En annan sak vi kan lära oss, är att våld och hat aldrig leder till något gott. Vi såg vad hat ledde till när Palme blev mördad 1986. Parallellerna kan dras till dagens näthat på olika sociala medier, som blir mer och mer normaliserat. Om man inte sätter stopp för sådana saker kan det urarta och det gjorde det ju, den 28 februari 1986.

Till minne av Olof Palme
1927 – 1986

Debatt Igen

Igår började jag förstå lite mer kring det här med så kallad “omvänd rasism.” Även om jag alltid ogillat begreppet “omvänd rasism” så har jag alltid trott att alla kan vara rasistiska mot alla. Jag har till exempel tänkt att en svart kan vara rasistisk mot en vit, men att det är väldigt sällsynt och inte ett strukturellt problem ens i närheten av den strukturella rasism som drabbar rasifierade. Men idag ställde jag mig frågan:
Hur länge har rasism funnits och vilka var det som skapade den moderna rasismen som ligger till grund för hur världen idag?

Tips. Det var inte de svarta, inte Amerikas ursprungsbefolkning, inte östasiater eller semiter. Det var vita människor från Europa och senare i det nya Amerika, där vi tyckte oss ha rätten att ta ett helt land och utrota dess befolkning.

Så jag började läsa definitionen av rasism lite mer noggrant. Rasism som ideologi härstammar från 1500-talet. Innan fanns den inte på riktigt samma sätt. Innan 1500-talet var det mer jämlikt mellan raserna. Man brydde sig inte så mycket om hudfärg. Alla folk var förtryckande och rasistiska och tyckte att de hade rätt att förslava alla de underkastade sig. Men de hade fortfarande inte den här idén om att en människas hudfärg gjorde henne mindre värd. Det är en ganska så ny företeelse som härstammar från 1500-talet. Och oavsett om man kan kalla hat mot vita för rasism eller inte, så ska man ställa sig frågan. “Varför hatar de oss vita?”


Det är ganska normalt och naturligt att om ett folk förtrycker ett annat folk i generationer och implementerar strukturell rasism, då kommer de som är förtryckta vilja vara “rasistiska” tillbaka. Jag har svårt att se att en svart person som hatar vita, gör det för att de tycker att vita skulle vara en lägre ras, och att det skulle vara rätt att härska över dem bara på grund av att vi har ljus hy. Kom igen liksom. Det handlar ju inte om det alls.


Men när vi vita erövrade hela världen, så gjorde inte vi det för att hämnas. Vi hade ingen anledning att vara trötta på vare sig afrikaner, native americans eller något annat folk. Det fanns inget strukturellt förtryck mot oss, som gjorde att vi ville förtrycka tillbaka. Den enda anledningen till att vi koloniserade Afrika, Amerika, Asien och Australien, var för att vi ansåg att människor med en mörkare hudfärg var mindre värda och att detta gav oss rätten att ta deras land, förslava dem och förtrycka dem.

Jag kan inte se varför en svart människa, eller en asiat eller en native american, skulle behöva hitta på den ursäkten för legitimera någon sorts “omvänd rasism.” Är det inte ganska uppenbart att om man är rasistisk och förtrycker ett folk och säger till dem att de har fel hudfärg och är därför underlägsna, då får de nog av det förr eller senare. Jag säger inte att det är okej att hata vita. Men jag kan relatera till det. Jag ser inte längre rasismen i det.


Det är mycket möjligt att det finns en handfull svarta människor av alla oss sju miljarder, någonstans, som kanske bott under en sten och kanske aldrig själv drabbats personligen av rasism eller ens läst om det. Och den här personen kanske får en idé om att vita människor är underlägsna, utan att ha någon historisk kontext eller ens vara intresserad av att kolla upp fakta. Ja, då kan jag köpa att det är rasism. Men hur många är det som tänker så? Finns de ens? Finns det någon svart människa som aldrig varit ute och sett rasismen mot svarta, och som inte har koll på det, och ändå hittar på någon sorts rasistisk ideologi, av en ren slump? Skulle inte tro det.

Någon Gång Måste Vi Också Ta Ansvar

Vi lever i ett samhälle där föräldrar med utländskt ursprung måste förklara för sina barn vad rasism är för något för att de ska vara förberedda inför första dagen i skolan.

Jag är vit och fostrad i en vit helsvensk familj. När jag började skolan behövde mina föräldrar inte förklara för mig att där finns bråkiga mörkhyade invandrarungar som kommer kalla mig för viting, svennejävel, wigger eller white trash. Vi pratade aldrig om rasism där hemma. Jag visste inte att rasism ens fanns förrän jag var runt tio år. Jag visste sedan innan att det fanns folk som hatade invandrare och folk med annan hudfärg. Och jag kände förvisso till att vita människor hade betett sig väldigt illa mot folk i andra delar av världen. Jag hade hört vad nazismen var och vad nazisterna gjorde mot judarna.

Men ordet rasism, fick jag först förklarat för mig när diskussionen om Tintin i Kongo blossade upp. Rasister är såna som håller på och prata om att vissa raser är underlägsna och i regel är det oftast vita människor som har varit den förtryckande makten. I alla fall de senaste femhundra åren. Jag började förstå detta mer och mer.

Men det lustiga är, att innan jag fick förklarat för mig at Tintin i Kongo var rasistisk, så hade jag inte lagt en enda tanke på att serietidningen faktiskt var rasistisk. Jag älskade Tintin och kollade igenom boken. Inte en enda tanke slog mig, att de svarta afrikanerna i Tintin i Kongo faktiskt ser ut som kolsvarta apor med stora röda läppar. Att de är dumma, bråkiga och pratar ett primitivt språk. Detta får man bland annat se när de åker i kanoten och sjunger på påhittad låtsas-kongo. Men när debatten blossade upp, då förstod jag direkt. Jag insåg att dessa primitiva figurer var en enda stor parodi i syfte att förlöjliga och göra narr av svarta människor. Varför har de så stora rosa läppar? Svarta människor har väl inte rosa läppar! Och de är inte alls så stora. Och varför har de en nos, som en hund eller ett litet djur, istället för en mänsklig näsa. Varför är de helt kolsvarta? Alla vet ju att svarta människor inte är helt svarta, utan snarare bruna. Det blev så uppenbart.

Det jag tyckte var mest förnedrande var dock den här blandningen av stereotypa höftskynken och spjut, kombinerat med västerländska ascessoarer som skulle se lite roligt ut. Alla afrikaner i Tintin i Kongo framställdes som stamfolk i höftskynke, pilbåge och spjut. Vissa hade lite mer kläder och pälsar eller så. Men deras hövding hade av någon konstig anledning en helt vanlig guldig kungakrona som såg ut att vara klippt ur papper eller köpt för tio kronor i Buttricks. Varför har de traditionella stamkläder samtidigt som vissa av dem har en löjlig kungakrona av papper, och en annan har en västerländsk hatt och höftskynke på samma gång? Där fanns även en svart man, som jag då antar skulle tillhöra en rikare familj. Han hade en lång traditionell särk eller manlig kjol eller vad man ska kalla det, och bar överkropp. Men runt nacken hade han en vanlig västerländsk skjortkrage. En sån där gammaldags krage som inte är nedvikt utan som står rakt upp. Också har han en fin hög hatt. Den här absurda blandningen av stereotypa traditionella stamkläder och stereotypa accessoarer som är starkt förknippade med den europeiska överklassen, det tyckte jag var värst av alla. De svarta människorna i boken framstod inte som relaterbara karaktärer utan som roliga figurer som man skulle skratta åt.

Samtidigt kom Tintin, en vit man, från Belgien, som skulle reda ut problemen som afrikanerna inte klarade själva. Belgien var som bekant en kolonialmakt och Kongo var en belgisk koloni. Belgierna behandlade Kongos befolkning med utstuderad brutalitet. Det var så sjukt och vidrigt att man inte kan förstå det.

När jag blev äldre förstod jag ju mer och mer att rasism var ett i grunden vitt problem. Även om jag fortfarande tycker att en svart människa även kan vara rasistisk mot en vit, så tycker jag samtidigt att den här diskussionen om så kallad “omvänd rasism” är löjlig. Visst kan en svart människa vara rasistisk mot vita. Visst kan östasiater vara rasistiska mot svarta. Men man måste särskilt förstå att det inte alls är samma sak. Även om rasism alltid funnits och finns i alla kulturer och mellan alla möjliga folk, så måste man fokusera på de verkliga problemen i världen. Rasism mot vita är inte ett utbrett problem. Det är inte ett strukturellt problem. Sedan finns det en annan väsentlig skillnad. Den rasismen som möjligen riktas mot vita, den beror knappast på att vi vita anses vara en lägre stående ras. Det är ju snarare en motreaktion på hur vi vita har betett oss och fortfarande beter oss, under så otroligt lång tid.

Det kan man däremot inte säga om den strukturella rasismens uppkomst. När den vite mannen började kolonisera världen, var inte det ett uttryck för frustration över att andra folk behandlat oss illa. Amerikas ursprungsbefolkning, eller afrikanerna, eller asiaterna, hade inte gjort oss vita någonting ont. Ingenting alls! Det fanns överhuvudtaget ingen anledning för oss att bete oss illa eller hämnas på dessa folk. Den enda anledningen till att vi ansåg oss ha rätten att slakta och underkuva dessa människor var för att vi såg dem som mindre värda på grund av deras hudfärg. Däri ligger skillnaden.

För att återgå till min anekdot om föräldrar som måste förklara för sina barn. Kanske borde det vara tvärtom egentligen. Det kanske är så att vi vita människor, måste börja tala med våra barn om rasism i tidig ålder, och lära dem att rasism är fel. På så sätt slipper föräldrar med annan hudfärg behöva vara oroliga och behöva förklara för sina barn vad rasism är.

Någon gång måste detta få ett slut. Och det är inte de svartas, muslimernas eller östasiaternas skyldighet att förbereda sina barn på ett problem, när det är vi vita som har skapat problemet. Nu måste vi börja prata med våra barn också.

Another friend to me

Here’s the post for today, then. I have a very close friend, who I ironically, have never met in real life. We have written to eachother since late 2018, I think. And we have also been speaking by telephone. Milou Lindeberg is her name. She is quite an odd and diffucult person, which makes me like her even more! I like strange people with similar interests.

I think Milou sent me a friend request somewhere in 2018 or 2017. In the beginning, we were not very close at all. She was just a Facebook friend among others. But we began to come closer to eachother due to Milou’ss personal struggles with certain people or the internet tail of these people.

Milou is a jew with a very sad and dark past. I don’t want to go in to details about that here, but shs been through hell yhrough her whole life and what didn’t kill her made her stronger. I have always been with her when some nazi, islamist, leftist or right winger were against her. In late 2018, we became a great duo of real friendship and loyalty.

It’s not easy being a jew today, not in Sweden either. The antisemitism is wide spread across the globe, amongs right wing extremists, nazis, muslims and even leftists. The antisemithic propaganda can be hard to identify, if you don’t know about it’s history and how it has developed.

In the late 2018, Milou appeared accidently in the Swedish fake journalist and online hater Joakim Lamotte’s live video, where he had gathered a lot of people in Uppsala. Lamotte calls himself a women right defender, but that’s only if women agree with his view on criminality in Sweden. Lamotte just happened to film Milou, who just happened to be right at the place where Lamotte was filming. Even if she begged Lamotte not to film her, he continuing filming her. She knew that she would get in trouble, because people that critisizes Lamotte, mostly women, often get hanged out on his page with over 200 000 followers.

And that’s exactly what happened. Milou was identified by the nazi movement “Nordic Resistance Movement”, for wearing a David’s Star in her necklace. Her adress was shared amongs nazis and she got several visits with nazis painting Swastikas on her front door and throwing pig blood in her appartment, forcing her to move to another city long from Uppsala.

It was in this moment, that I really suffered together with Milou. I called her for the first time and we were talking about what the hell we were going to do. Milou has similar diagnostics like I have, but some even worsa that I cannot relate to. But we are always there for eachother when someone of us have a hard time. Milou is very funny and kind and she shares some interests with me. She paints, draws, and even make live armour and clothing. She loves Harry Potter and I love The Lord Of The Rings. And we are both trying to become writers.

Some years ago, Milou met another friend, Daniel Lernherde, which is a former nazi that have made up with his extremistic past. Now they have an own page: “The Ex-Nazi and the Jew” and they are travelling across Sweden and educating people about nazism, racism, antisemitism and hatred. Can you imagine? A former nazi, and a jew, together travelling around and educate about racism and antisemitism? It’s kinda cool, and admirable, isn’t it?

Vi Svenskar har ett ansvar att bojkotta Turkiet

Vi har alla sett bilderna och hört om den populära turistattraktionen. I Turkiet finns det fler vidsträckta ständer än man hinner bestiga under en livstid. Där är det varmt och soligt och tacksamt att ta ett bad i det milda medelhavet. De antika städerna, som till exempel Mardin, som är flera tusen år gamla och påminner lite om ett sagoslott.

Turkiet fortsätter att locka miljoner turister varje år och lyfts inte sällan fram som ett praktexempel på att islam är förenligt med demokrati. Men bakom den vackra ridån av vidsträckta klippstränder och flottiga trestjärniga hotell, döljer sig ett mörkt förtryck. Under senare år har vi kunnat läsa om hur Turkiet blivit alltmer totalitärt under Erdogans hårdnade styre. Den etniska dimensionen av konflikterna är bara ett exempel på detta. Turkiet är det land i världen där det bor flest kurder. I den sydöstra delen av landet är dessa kurder i majoritet. Sydöstra Turkiet räknas faktiskt till den norra delen av Kurdistan, ett gränsöverskridande område i Mellanöstern, vars folk drömt om och kämpat för ett land i över hundra år. Som bekant är Kurdistan uppdelat mellan fyra stormakter i Mellanöstern som alla under lång tid tagit sin beskurna del av kakan. Bakur är det kurdiska namnet på Östra Turkiet. Den del av Turkiet som kurderna där gör anspråk på.

Vad många glömmer bort i debatten om Turkiet och den turkiska regimens förtryck mot kurderna, är just hur komplex frågan blir, när kurder själva ofrivilligt måste bidra till den turkiska diktaturens intäkter. Det finns många turkar i Sverige och många av dem är just kurder – ett stolt och patriotiskt folk som än idag kämpar för att få tillbaka sitt eget land.

Även i övriga Europa bor miljoner kurder. Kurderna från Turkiet är några av dem. Men i debatten om att Turkiet måste bojkottas, glömmer vi inte sällan bort den lilla grupp som jag faktiskt anser ha rätt att åka på semester till Turkiet. Jag talar naturligtvis om de som kommer därifrån – kurder, turkar och flera minoriteter från den kulturella smältdegeln i Turkiet. De har släktingar och familjemedlemmar som bor kvar i Turkiska Kurdistan och har naturligtvis rätt att få träffa sina nära och kära därnere. Somliga kanske tycker att de är hycklare, som å ena sidan fördömer Turkiets behandling av deras landsmän, och å andra sidan åker ner till Turkiet på släktbesök och således gynnar den turkiska turistnäringen. Jag däremot, anser att det är varje människas rätt att få åka till sitt hemland och träffa sina nära och kära där. Ingen ska kunna ta den rätten ifrån dem. Kurderna har faktiskt många släktingar som bor kvar i Turkiet och man kan inte anklaga dem för att gynna turistnäringen, när vi svenskar och övriga europeer är de största bovarna på den fronten.

Vi svenskar och västländanningar har oftast inga kopplingar till Turkiet och än mindre någon försvarbar anledning att åka dit. Det är ett privilegium. Då måste vi använda detta privilegium och bojkotta alla resor till Turkiet, istället för att klaga på kurder som åker dit för att träffa sin familj. Men Turkiet har ju så fina stränder och så mycket kultur. Det kan man väl inte bojkotta? Jo, det är faktiskt väldigt enkelt. Vi är ett av världens rikaste länder och vi blir ännu rikare om vi inte bekostar oss dyra resor till den turkiska diktaturen. Då kan väl vi som inte har något behov av att åka till Turkiet, visa den respekten att ställa in varenda resa till denna fruktansvärda diktatur, också låter vi den lilla skaran kurder som vill träffa sin familj åka dit istället.

Ja, de kommer gynna Turkiet. Och? De har inte direkt något val. Alla har rätt att återse sin familj och att inte glömma var de kommer ifrån. Vi etniska svenskar och andra europeer, vi kan däremot med gott samvete och utan problem, ställa in våra resor till denna rasistiska diktatur. Allt annat är en skam.

Islamofober bör se sin egen del i islamiseringen

Jag har en tanke kring den här diskussionen om att det svenska tas bort hela tiden. En liten del av påståendena är sanna, andra har lite sanning i sig. Men de flesta av alla dessa historier om att man inte får fira Lusse i kyrkan, eller att muslimer stoppar svenska traditioner också vidare, är i regel direkta lögner eller åtminstone kraftigt förvrängda.

Många rasister påstår att det är muslimernas fel att man inte får ha kvar det svenska längre. De hävdar att muslimer ställer massa krav på oss och vill att vi ska ta bort julfirande i kyrkan och sånt. Jag menar att det är ett helt uppåt felaktigt påstående.

Det är snarare VI SVENSKAR själva som är islamofober. Nej, jag säger givetvis inte att alla svenskar är sådana. Men många, tyvärr. Och denna islamofobi döljer en del personer genom att låtsas värna om muslimer och slicka extremisternas bakdelar. Det finns islamofober som söker konflikt också finns det de islamofober som är rädda för muslimer och hur de ska reagera på allt de säger. Det senare exemplet ser vi många av i antirasistisk förklädnad. De fördömer rasism och islamofobi och kallar till och med helt sund islamkritik för islamofobi.

Precis som med alla andra religioner så finns det en sund kritik av islam och det finns rasistisk och kränkande så kallad kritik mot islam. Men det finns vissa som inte vill man ska kritisera alls och dessa är ofta just islamofober innerst inne, tror jag. Makthavare, tjänstemän och politiker och många andra bygger sina beslut på denna rädsla för att kallas islamofober eller rasister. Det finns inget som skrämmer svensken mer än att bli kallad rasist. Och många så kallade “antirasister” verkar innerst inne tro att muslimer kommer börja starta upplopp bara för att vi har kvar skolavslutning i kyrkan, eller bara för att vi har Luciafirande och sjunger om Jesus på Skansen. Det är vi svenskar som själva, av ren fördom, och rädsla för muslimer, väljer att nedmontera vår egen kultur och göra avkall på våra traditioner.

Samtidigt skrattar många av invandrarna och muslimerna åt oss, åt hur fruktansvärt dumma vi är som inte har någon som helst respekt för oss själva eller vår kultur. Jag menar att det nog inte finns en enda muslim eller invandrare som blir kränkt av Lusse i Kyrkan. Så på så sätt kan man säga att mycket av den islamisering som rasister beskyller muslimer för, i själva verket är ett resultat av islamofobin i sig.

Så innan vi svenskar beskyller muslimer för islamiseringen, kanske vi borde se vår egen del i denna utveckling. Vår egen rädsla för att vara rasister kan inte skyllas på människor från andra länder. De av några vet hur man värnar om sin kultur. Kurderna värnar om sin kultur. Ryssarna värnar om sin. Chilenarna värnar om sin kultur. Muslimer värnar om sin religion och sina traditioner. Det är inget fult eller rasistiskt med det. Vi svenskar måste ta den här hysterin med en nypa salt och helt enkelt bara lugna ner oss i vår rädsla för att kränka folk från andra kulturer. För den rädslan är helt obefogad.

Det finns säkert en del extremister som tror sig ha rätten att bestämma hur vi svenskar ska ha det. Men denna skara är försvinnande liten. Vi firar inte ens vår egen nationaldag. Men vad är det som hindrar oss? Du som värnar så mycket om svenska traditioner, köp lite köttbullar och jordgubbar, så har du din midsommar. Köp en svensk flagga och gå ut på gator och torg och skandera Du Gamla Du Fria i en stor megafon. Men du kommer nog inte få så mycket applåder, för alla är hemma från skolan på nationaldagen. Nationaldagen är nämligen en helgdag sedan 2005.

Visst finns det svenskar som firar traditioner också. Men vår nationaldag är det faktiskt inte så många av oss som bryr sig om. Inte jag heller för den delen. Det beror inte på något politiskt ställningstagande mot det svenska. Jag älskar Sverige och vår kultur och är stolt över att vara svensk. Jag har bara inte växt upp i en familj där nationaldagen varit speciellt prioriterad. Vi firar jul och påsk och midsommar. Och vi är stolta över det och tycker det är fantastiskt roligt och mysigt. Så har det alltid varit i min familj i alla fall. Däremot finns det gott om välintegrerade invandrare och deras barn, som utan att skämmas går ut på stan med svenska flaggan vajande under nationaldagen.

Rädslan och skammen som går ut över invandrare och folk med ursprung från andra länder, kan även drabba de som omfamnar och älskar den svenska kulturen. Rasister tjatar om att invandrare ska ta till sig svensk kultur. Vilka var det då som hetsade mot den skånska konstnären för att hon hade en hijab i svenska flaggans färger? Vilka var det som hetsade mot en Lucia som var mörk i hyn? Det var samma personer som alltid tjatat om hur viktigt det är att invandrare ska bli exakt som oss. Men tydligen kan folk med annat ursprung aldrig göra rätt för sig, hur mycket de än anstränger sig. När de inte anammar svensk kultur, så klagar folk. Men när de anammar den svenska kulturen, så klagar folk ändå och kallar det för en skymf. Så man kan ju undra hur rasisterna vill ha det egentligen.

Jag vill därmed påpeka att vi svenskar kanske hade mått lite bättre av att vi omfamnade av våra egna traditioner lite mer. Sedan är det naturligtvis upp till varje människa i sitt eget hus att bestämma vilka traditioner den ska fira. Men för gudars skull, skyll inte muslimer eller andra grupper för din egen rädsla. Ingen kommer kalla dig rasist för att du springer ut med en flagga iklädd folkdräkt.

Censur – Gratisreklam Av Vår Tid

Censur har tagit sig olika uttryck genom hela människans historia. Uppfattningar om vad som är acceptabelt i samhället har i alla tider förändrats… och utmanats. Men vilken typ av censur hör hemma i en demokrati och vilken hör hemma i en diktatur. I den här artikeln kommer jag ge min egen syn på fördelar och nackdelar med censur och moralpanik i allmänhet.

På senare år har många förespråkare av moralpanik eller censur hävdat att det bara är censur när staten censurerar, vilket är helt fel. De missar däremot poängen folk har när de ifrågasätter denna ständiga moderering av samhällets och kulturens alla aspekter. Det finns något som kallas självcensur, alltså att tidningsredaktioner, skivbolag, filmbolag och inte minst sociala medier, sätter upp egna villkor för vilket innehåll som är tillåtet och utefter det censurerar sitt innehåll. Skillnaden är att det är lagligt, medan statlig censur i de flesta demokratier är olagligt.

Problematiken är ändock detsamma. Kulturen och median har idag blivit som en enda stor stat i sig, där en liten grupp multinationella företag kontrollerar majoriteten av all information och media som finns att tillgå i världen. Samtidigt har vi tusentals nystartade eller mycket små självständiga medieföretag och hemsidor som går på knäna och ibland till och med motarbetas och inte klarar av att gå runt ekonomiskt. Ofta är detta kulturyttringar, åsikter eller material som hade blivit avvisat direkt om det skickats in till de stora jättarna inom kultur och media. Så det är ganska ointressant om det heter censur eller inte. Även om det inte är staten som gör det, så är problemet detsamma, att en väldigt stor och mäktig part dominerar marknaden och bestämmer vad som är tillåtet att visa och inte. Om det luktar censur och ser ut som censur, så är det censur, oavsett om det är upprörda föräldrar som försöker skydda sina barn, eller om det är svenska regeringen som stämmer en judisk författare för att ha kritiserat Sveriges kopplingar till Nazityskland under andra världskriget.

Självklart har TV-bolag och sociala medier rätt att bestämma vad som ska få visas i deras media. Det är deras demokratiska rättighet. Och det är min demokratiska rättighet att kritisera dem för det. Det finns även en psykologisk effekt som aldrig slår fel och som ofta gör censur otroligt kontraproduktivt. Ju mer man censurerar, desto mer intressant blir det. Det är så ungdomar fungerar. Och det kommer vuxenvärlden och samhället aldrig förstå. Så fort man censurerar och lägger locket på, desto mer intressant blir det för tonåringar att leta upp den ocensurerade versionen. Censur är och har alltid varit den mest effektiva formen av gratisreklam. Människor har alltid tyckt det är roligt och spännande med sådant som är förbjudet eller som inte får diskuteras.

När alltifrån porr till våld och spel censureras eller debatteras så dyker där alltid upp någon moralgubbe eller moralgumma som predikar om BARNEN. Tänk på BARNEN. DE FÖRSTÅR JU INGENTING! Jag anser att det är föräldrarnas ansvar att bedöma vad som är lämpligt för deras barn att titta på. Det handlar om sunt förnuft. Barn förstår mer än man tror. De ser sig själva, varandra och sina föräldrar nakna där hemma. Någon gång ska de bli tonåringar och ha sex. Hur ska man kunna ha sex för första gången om man inte vet hur man gör? Jag tycker det är viktigt att föräldrar sätter gränser och pratar med sina barn om etik och moral, om rätt eller fel och om hur världen fungerar. En dag kommer barnen och frågar. “Mamma, vad är en kondom för något?” “En kondom är något du måste ha på dig när du har sex.” svarar så klart mamman. “Mamma, vad är sex för något?” Då blir det svårt för föräldern att förklara också lägger de locket på istället. Och om ett barn eller en ungdom aldrig får lära sig om kondomer, hur ska de då kunna skydda sig sexuellt när de blir vuxna och börjar ha sex? Förstår ni problemet nu?

Porrfilmer, våldsfilmer eller liknande företeelser, ska självklart inte användas för att utbilda våra barn. Det ska samhället och skolan göra. Det får vi höra från moralens väktare i samhället. Och det är naturligtvis helt rätt och riktigt. Problemet med det resonemanget är bara att alla, även barn, begriper att porrfilmer, våldsfilmer eller spel inte är dokumentärer. Det har aldrig varit syftet med porr, att undervisa i sexualkunskap. Det har aldrig varit syftet med actionfilmer att undervisa i juridik eller feministiskt självförsvar och det har naturligtvis aldrig varit syftet med våldsamma spel att lära barn hur en Kalashnikov fungerar. Allt som barn tittar på behöver inte vara i utbildande syfte. Ibland vill barn bara ha roligt och se en cool eller spännande film. Vill man utbilda sig finns det som sagt redan en skola att gå till eller så kan föräldrar också prata med sina barn om sådant som är känsligt och förbereda dem för framtiden.

Det diskuteras ju så mycket om förlegad kvinnosyn och feminism och jämställdhet, våldtäkter och ungdomar som hamnar fel. Hur ska barn och ungdomar bli bra, laglydiga samhällsmedborgare om de aldrig får lära sig att det som händer på film inte är på riktigt. Det bästa sättet att sätta gränser för barn, det är att föräldrar pratar med sina barn om rätt och fel, och förklarar vad som är på riktigt och vad som inte är det. Annars är risken stor att barnen hamnar fel och antingen blir just våldsverkare eller kriminella.

Love Eliasson

Om det bortglömda riksdagspartiet som påminde lite om Sverigedemokraterna.

Om det bortglömda riksdagspartiet som påminde lite om Sverigedemokraterna.


Året var 1991 och Sverige var på väg in i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talets depression. Ett helt nytt parti växte rekordartat. Den svenska miljonären och greven Ian Wachtmeister startade Ny Demokrati tillsammans med den rike Skivbolagsenteprenören och musikproducenten Bert Karlsson. Partiet kännetecknades dels av sina ganska så uppseendeväckande och humoristiska spektakel. Alltifrån roliga sketcher till att stå på ett torg och stapla tomma ölburkar. För det andra kännetecknades de av en ny sorts populism som senare skulle bli stilbildande för de den nya mer städade svenska främlingsfientligheten under 2000-talet.


Partiet var utpräglat populistiskt. Under sin slogan, “Drag Under Galoscherna” var det hårda ord mot politikerna och media och etablissemanget också förstås invandringen som skulle begränsas hårdare. Men till skillnad från Sverigedemokraterna var Ny demokrati ett utpräglat borgerligt parti. De hade inte enbart invandringen på agendan. Andra viktiga frågor var sänkta skatter, minimerad stat, mindre bidrag och nyliberal ekonomisk och social politik. Hårdare straff för brottslingar och halverad matmoms. Det var kanske det enda populistiska partiet någonsin i världshistorien som var positivt inställda till EU. Sverige skulle gå med i EU, eller EG, som det hette på den tiden. Då kunde man ju köpa billig sprit utomlands helt lagligt.
Sådana frågor som tilltalade den vanliga människan vid frukostbordet, kombinerat med sina roliga uppvisningar och oproffsiga uttalanden, lyckades dessa figurer skapa ett helt nytt parti. Ett parti vars medlemmar pratade som folk och inte som politiker som slängde sig med fina ord.
Här är några citat från Ian Wachtmeister, deras första partiledare.


Om skattepolitiken.
“Ja, vi ska jaga åt dom rika! Jaga ut dom ur landet! Höj skatterna på förmögenhet, på dom bara! Det kan dom ha! Också vidare! Så har politikerna fått er att tänka! Det hoppas jag att ni har slutat med, för nu är dom utomlands allihopa. Det är väl underbart! Tetrapak, ett av Sveriges största förpackningsföretag, sitter nu med sitt huvudkontor i Schweiz! Det var väl kul! Och på det sättet får Sverige inte in allt som skulle täckas av gåvoskatt, förmögenhetsskatt och allt möjligt. Det är fullständigt vansinnigt! Ikea Kamprad, var tror ni han sitter, inte sitter han i Sverige. Dom har också flyttat ut! Massor av duktiga företagare och forskare sitter nu i Belgien! Varför då? För vi ska klämma åt dom jävlarna, säger dom? Bra, kul va! Nu säger vi, sluta med dom här dumheterna! Inse istället att den som skapar jobb och välstånd är företagaren, gör det lätt för småföretag att växa!


Om flyktingmottagande.
“Vi vill ha snabba temporära uppehållstillstånd och man ska få jobba, och göra rätt för sig. Och det ska inte vara bidrag utan man ska få låna pengar istället. Skillnaden är att lån betalar man tillbaka när och om man kan. Och vi säger utvisning vid grov kriminell verksamhet. Om ni tänker er att ni själva skulle åka till ett annat land och dom sa det här till er, då skulle ju ni inte säga, Va, får man inte slå ihjäl folk? vad är det här för land, här vill jag inte va. Utan ni skulle förmodligen säga, tack det var ju väldigt snällt, får vi låna pengar! Tack så mycket, ni hjälper oss här tillrätta tackar.”


Om matpriserna.
“Om vi fick fri konkurrens, då skulle vi åtminstone kunna få ner matpriserna med femton procent.”


Miljöpolitik och biståndspolitik.
“Problemet med miljöpartiet är att deras naiva tro på vindkraft och vattenkraft inte kommer göra någon nytta. Och vad gäller då biståndet? Jo, sluta skicka allt det här biståndet till Afrika och Asien. Inse istället att det viktigaste som händer nu, det är på andra sidan Östersjön – i det forna östblocket. Deras behov är enorma och deras problem är våra. Och här har vi länder som Polen och Baltikum, som förstör och skräpar ner i miljön något alldeles förskräckligt. Om vi omfördelade biståndet till de här länderna och hjälpte dom med deras miljöproblem, så skulle det göra ännu mer nytta än miljöpartiet och deras vindkraftverk. Till och med sälarna skulle rösta på oss i nästa val.


Mer om brottslighet.
“Det finns vissa fall som folk hetsar upp sig på! När två ungdomar, mördar en pensionär, och sen skyller på varandra, och på så sätt slipper få något straff!”


Om prioriteringar.
“Det pratas väldigt ofta om att det inte finns resurser, i det här fallet påstås att vi inte har råd med vård och omsorg och skola också vidare. Men visst finns det resurser. För i andra fall, då finns det minsann resurser. När ni själva beviljade er partistöd på 475 miljoner kronor, då fanns det pengar. När ni höll på med folkräkning och bostadsräkning, då fanns det ett par hundra miljoner kronor. Är ni med på detta nu? Halvera partistödet och sluta räkna kakelplattor ovanpå tvättstugorna hemma hos folk?”


Vad tycker ni om sån här retorik och sån här politik?

Ny Demokratis Valfilm

Rasismen i Skåne – Ett arv från den Danska Tiden

Lite reflektioner över mitt län, Skåne. Skåne har länge avvikit från övriga Sverige när det kommer till rasism och främlingsfientlighet. Redan under andra världskriget var nazismen stark framförallt i Skåne. Vad beror detta på? Jo, jag tror att det går mycket långt tillbaka i historien. Till innan Skåne blev svenskt.

Som ni alla vet vad ju Skåne danskt från 900-talet och fram till 1658 i och med Freden i Brömsebro.Idag är det inte så många som tänker på hur hårt svenskarna gick fram när skåningarna skulle assimileras in i den svenska nationalstaten på 1600-talet och 1700-talet. Som ett resultat har vi skåningar en tradition av lokalpatriotism. Det har alltid, och är fortfarande, lite smågnabb mellan skåningarna och stockholmarna. Stockholmarna kallar oss för danskjävlar, och vi kallar stockholmarna för noll-åttor, med anspelning på deras riktnummer på telefonen.

Idag är det kanske inte så allvarligt menat, utan mest på skoj, men man ska komma ihåg att det en gång i tiden faktiskt var blodigt allvar.Svenskarna gick som sagt väldigt hårt fram när skåningarna skulle försvenskas. Detta uppskattades givetvis inte av skåningarna. Det är härifrån den skånska lokalpatriotismen kommer ifrån. Ilskan mot den svenska centralmakten i Stockholm, de som sitter och bestämmer hur vi ska ha det, utan att ha någon kunskap om hur det fungerar här.Jag tror att SDs starka ställning i Skåne delvis kan förklaras av det här skånska missnöjet med svenskarna från Stockholm. Frustrationen över att stockholmarna dikterar hur vi ska ha det.

Samtidigt har vi under de senaste decennierna sett en avveckling av landsbygden och en centralisering till storstäderna, som drabbat jordbruk och bönder, inte minst i Skåne. De små kommunerna och landsorterna får mindre och säga till om, medan storstäderna bara växer och växer och konkurrerar ut landsbygden.Att så många skåningar sympatiserar med SD, skulle kunna vara ett arv från den skånska vreden som uppstod i samband att Skåne blev danskt. En nagel i ögat på de där politikerna i Rosenbad som inte lever i verkligheten. Ni vet ju hur det brukar låta.I valet 2018 blev SD det största partiet i de flesta av Skånes kommuner. Men är det inte något konstigt ni märker på den här kartan? Titta på västkusten. På praktiskt taget hela västkusten blev SD inte det största partiet. Förutom västkusten så blev SD störst i alla kommuner, utom just Ystad. Vad kan detta bero på? Kan det bero på att storstäderna finns på västkusten och att toleransen för det främmande kanske är lite högre där?

Kan det bero på att Västkusten var den del av Skåne som gynnats bäst, rent ekonomiskt, medan den östra och centrala delen har missgynnats på senare år? Kan det bero på att det bor fler med utländsk härkomst på västkusten? Forskning visar ju att hatet mot invandrare ofta är som störst i de kommuner där det inte finns så många invandrare, vilket kanske kan tyckas vara ironiskt, då de problem som ofta kopplas till invandring rimligtvis bör leda till ökad främlingsfientlighet?

Kan det till och med vara så enkelt att främlingsfientlighet beror på okunskap? Om man känner många invandrare är det ju logiskt att man blir mer öppen för folk från andra delar av världen, än om man sitter i sitt lilla hus på landsbygden och enbart tar del av medias skildring av invandring.Vad tror ni? Diskutera gärna men kom ihåg att hålla god ton.

Racism Is Racism

In the last months there have been a debate going on about what is racism and what is not. People like to talk about racism against white people and call it “reversed racism”, instead of focusing on the real problem, which is systematical racism against non-whites.

On the other side there are some people who really talks about “reverse racism”, like if racism towards a white person should be “not real racism”. On the other side are the extreme “identity left-wing” who are importing their ideas from the quasi-debate on race in the United States. These people basically say that a black man unpossible could be racist to a white man, which also is ignorance at it’s finest.

Don’t get mad at me now. I didn’t invent the word racism. Just look it up in a dictionary. There is no such description that says that all racism per definition is structural. Even if structural racism is the bigger issue here, there are also racist attitudes between different groups. There are black people who are antisemitic or racist against white people. There are black people racist to eachother. There are white people that are racist to other groups of white people. But I would never call it reversed racism, because that word is stupid. I’ll explain here.

Well, what does “reversed” mean. It means turned, or “opposite”. And the definition of racism is that it is an idea, not necessarily a system, but an idea, in which you divide people into races and claim some races to be superior or inferior. That’s the most simple and basic definition of racism. This view can come from anybody towards anybody. If a white man thinks blacks are inferior, he is a racist. If a black thinks whites are inferior, it is racist. But, what’s the reversed opinion about that? Well. Reversed racism should therefore be the opposite to racism, in other words anti-racism, which is a good thing and not racist at all. Anti-racism is the idea that everybody are equal no matter the color of their skin. That’s what the term “reversed racism” actually means if you start to dig in it a little bit deeper.

Sometimes, I grow tired of people who have these extreme views. I can actually relate to people who say that racism against white people doesn’t exist. Because people who say “white lives matter”, are very often, people who denies systematic racism against people of color. And therefore, a lot of people of color and other anti-racists, get tired of that maneuver from the white supremacists and try to come up with another extreme – that white people cannot be victims of racism. I completely understand that. Because a lot of people who discuss this, are completely blind towards systematic racism against black people and other people of color. So that’s basically the reason this discussion have become so polarized.

So, yes. A black person can be racist towards a white person. But it is not… I repeat… IT IS NOT a structural problem that even comes close to the systematic dismricination and institutional racism that white people have done implemented and still implement towards people of color. It just to realize that fact. We should focus on the main issue, which is white supremacy against black people and other people of color, not black people or arabs who are racist towards white people. That’s the smallest problem in the world right now, actually.

But understand me right now. I don’t say there is a such thing as “reverse racism”. Because, then we have to divide people and decide which race is the racist and which race is the victim. And all of a sudden, we cannot decide what is what. Can an arab be racist toa chinese? Or is it the other way around? You understand now how hard it is, to decide which group to be considered as the oppressor and the victim? Therefore, the idea that all racism would be against people of color, and that a white person cannot be a victim of racist, is really stupid. Because, when there is either a black or a white involved, but maybe an arab and an east-asian. Who is the most oppressed? Is this a contest? Sometimes it feels that way. It feels like different groups are competing about who is the greatest victim of racism.

This is not a contest or a game. Just look it up in dictionary. Even if I indeed think that racism could happen between anybody, I support Black Lives Matter and their movement. Now when the corona death toll is lowering, I plan to participate in their demonstrations as well. I think Black Lives Matter are important, even if I might not share the exact same values as some of them do. I just support the anti-racist movement and I hate racism with all of my heart. Racism is a real problem in society, especially against black people. That’s why I support Black Lives Matter and their mainfesto.

Love Eliasson