Ett väldigt speciellt kapitel

Här kan ni läsa mitt favoritkapitel i min kommande bok och fundera över vad ni får för associationer av det.

KAPITEL – 4

EN NATION I KRIS

Gryningen nalkades i Elvaris. I den svala morgonbrisen samlades köpmän och hantverkare runtom på torget och i städerna för att utföra sina arbetsuppgifter. Medan Bengil och John gick ute på gatorna och tittade på allt liv som började komma igång, passade de på att köpa varsin öl på en liten krog mitt i gränden. De satt på uteserveringen och började försiktigt smutta på sina krus.

”Har du talat med kejsaren om det där med Nordfala.” sa John.

”Javisst.” sa Bengil.

”Nå, vad sa han då?”

”Ranias trupper kommer fortsätta sin mobilisering vid gränsen, och innanför. Vi försöker även fixa en ny allierad i Nordfala.”

”Det var som fan. Vem kan det vara?”

”Marton Skarwolf är den självklaraste kungen just nu. Senator Gaius Lupus ska ta sig upp dit om några veckor.”

”Den horkarlen och falskspelaren är väl ingen vidare diplomat, väl?”

”Jodå, det sägs att han är en fantastisk diplomat.”

”Det återstår att se.” sa Bengil och lutade sig bakåt.

Då hördes oväsen på torget intill. Det lät som en stor demonstration. Folkmassor samlades runtom på torget och välte en staty av kejsaren med hjälp av ett rep. De skrek och bar sig åt och krävde bröd.

Bengil och John reste sig för att gå dit. Beväpnade soldater försökte till varje pris blockera pöbeln med sina sköldar.

”Ner med kejsaren!” skreks det här och var.

”Vi vill ha bröd! Vi vill ha bröd.” skreks det på annat håll.

”Dessa förbannade demonstranter.” sa John. ”När ska dom lära sej att våld inte löser något.”

”Dom är utsvultna och upprörda över kronans prioriteringar.” sa Bengil. ”Kan inte direkt säga att jag knaldrar dom för det.”

En folkligt klädd man ställde sig uppe på podiet där statyn hade stått. Han höjde sitt svärd i luften och inledde ett passionerat tal.

”Kejsaren har förlorat greppet!” ropade han utöver folkmassan. ”Hur länge ska vi slita och knega för vårt bröd som knappt räcker för dagen? Medan politiker och adelsmän krigshetsar och skor sej själva som aldrig förr? Nu har bägaren runnit över och vi kräver förändring! Bröd åt alla! Ner med kejsaren!”

Geril Mirus var en enkel man från en anspråkslös familj som satt inne på samma krog som Bengil och John precis lämnat. Han hade blont hår och scarf runt halsen och åt aggressivt av en bit kyckling, medan hans vänner såg på.

”Rojalister…” muttrade han och tog en rejäl tugga. ”Republikaner…” Han tog en tugga till. Alver… Dom kallar sej själva republikaner nu och dom finns precis överallt. Förutom ute på slagfälten.”

”Vad fan är det för skitsnack, Geril.” sa Elon och blängde åt honom.

”Åh, blev du kränkt eller? Har du någon gång slagigt för ditt land ute vid fronten? Såg du en enda alv därute?”

”Geril. Jag är en alv. Min far var en alv. Vi båda kämpade i legionen. Du hittar ingen större patriot än jag vid det här bordet. Så håll käften och ät!”

Geril tyckte situationen blev genant, så han reste sig upp och lämnade maten i all hast.

Geril gick ut på torget och såg uppståndelsen urarta. Han skakade bittert på huvudet åt alla demonstranter. När han såg talarna och kampledarna stå och predika sitt vanliga tjat om solidaritet och rättvisa himlade han med ögonen. Det behövs en syndabock för att komma någon vart i politiken idag, tänkte han.

Plötsligt red en samling män in på svarta hästar. De hade lätt rustning och var torftigt klädda. Den främsta av dem hade ett ärr över ögat. Tillsammans mejade de ner alla ledande demonstranter med sina svärd och hästhovar och fick folkmassan att skingra sig. Resten av demonstranterna flydde fältet. En av demonstranterna låg sårad på marken. Mannen med ärret gick lugnt och nonchalant fram och avslutade hans liv med sitt svärd. Det var en reslig och vältränad man, flintskallig och med nävar som borde kunna krossa en vuxen mans skalle. Geril bevakade honom med avund. När mannen gick besteg sin häst och red iväg med sina kamrater, sprang Geril efter och stoppade dem.

”Vänta!” ropade han. ”Vänta!”

”Ja?”

”Vem är du?”

”Jag är William Verrendus. Ledare för milisen Röda Sablarna. Vi rensar undan bråkstakar och hot mot Relmars säkerhet och får betalt för det av kejsaren och andra aktörer.”

”Jag heter Geril.”

”Geril, eh?”

”Skulle man kanske kunna ta värvning i er kår?”

”Inte upp till mej att avgöra. Tala med major Gowen imorgon bitti! Han kan hjälpa dej med det. På återseende, Geril! Förhoppningsvis.”

Morgonen därpå klädde Geril sig i sina finaste kläder han ägde och vandrade på gatan fram till regementet. Utanför den fina byggnaden tittade han upp mot alla torn och tog ett djupt andetag.

Major Gowen var en gammal grå man med flera medaljer på sitt bröst. Han satt inne på sitt kontor och märkte hur Geril leddes in av William.

”En god medborgare här önskar ta värvning i miliskåren, major Gowen.”

”Ta in honom.”

Geril steg in med mössan i hand.

”Goddag, major Gowen. Jag är Geril Mirus.”

”Jag vet allt om dej. Hörde om din insats i sjunde legionen i slaget vid Brenos. Vilken insats!”

”Tack. Jag gjorde vad varje sann Relmarian skulle ha gjort. Jag…”

”Inga jävla predikningar här. Jag vill veta varför just du vill gå med i vår milisgrupp. Du har ju ryktet om dej att vara en fosterlandsvän trots allt.”

”Allt för Relmar, majoren!”

”Ja, så tycker vi allihopa här. Men berätta för mej. Varför tror du att just DU behövs.”

”Alverna måste stoppas.” Gowen stirrade förbluffat på Geril. En tyst paus uppstod. ”Dom kommer hit i vår stad. Tar våra jobb och vårt bröd. Och lever under vårt beskydd! Men vad får vi från dom? Ingenting! Dom styr våra politiker och kontrollerar all information som regeringen sänder ut till massorna. Somliga kallar det solidaritet. Jag kallar det förräderi.” Gowen funderade en stund och bevakade Geril en lång stund. Sedan sa han:

”Välkommen till familjen, Geril Mirus.” och log belåtet.

Geril fick sitt första uppdrag på bara någon timme. Han tog emot ett par papper medan Gowen förklarade för honom.

”En av dom grupperingar vi övervakar för tillfället är jardeslöldarna. En löst sammansatt samling patrioter och fosterlandsvänner. Dom brukar samlas och ha sina möten inne på Saint Lomerus ölcafe. Gör inget väsen ifrån dej. Håll bara koll på dom och rapportera vad som sysslar med. Förstått?”

”Betrakta uppdraget som gjort, major!” sa Geril och gjorde honnör.

”Utgå.” sa majoren.

Geril begav sig till ölcafet. Där satt inte många människor. De få som satt där lyssnade på en osäker gammal man som stod och talade med ganska så usel inlevelse. Han läste innantill hela tiden nästan. Geril satt och hörde på.

”Det första målet för oss jardesköldar bör vara ett fullständigt nationellt oberoende från Valessunionen. Och att staden Hassville förklaras självständig från… eeehhh… Relmar. Relmar borde bli en egen stat och Imperiet borde upphöra.”

”Vansinne.” avbröt Geril.

”Ursäkta. Jag talar nu här. Hassville passar inte in i den relmariska nationen. Deras religon är knepig.”

”Vi är alla relmarer.” sa Geril. ”Och det är det enda som räknas.”

”Relmar är en alitikansk nation, inte en wonodiansk.”

”Jaså du? Vad säger du om Benediamus? Och Hedrus den store?”

”Hjältesagor och skrönor är inget som intresserar mej.”

Då blev Geril ursinnig och reste sig upp.

”Jag talar om det ädla relmariska folkets blod! Det är så långt ifrån saga man kan komma! Fortsätt ni med era dumheter! Jag drar härifrån!”

Geril lämnade salen direkt och de andra satt och såg på.

”Honom måste vi ha.” sa Bernus Jardesköld och viskade i sin sekreterares öra. ”Ta hit honom imorgon.”

Morgonen därpå skrev Geril sin rapport och lämnade in.

”Här är rapporten.” sa Geril och gav papperet till Gowen. Han tittade på den långa texten, som fortsatte på andra sidan.

”Herr Merus. Jag bad om ett par kommentarer, inte en recension.”

”Jag beklagar, major Gowen. Men jag håller med om deras grundideer och önskar gå med i Jardesköldarna. Jag har en idé.”

”Låt höra, då.”

”Vi slår samman våra organisationer. Så vi blir både en fraktion och en stark milisgrupp med ett gemensamt mål och ideologi! Vad säger du?”

”William får ta det med dej. Jag har ingen auktoritet att bestämma sånt. Men jag personligen gillar din idé. Förresten vad står det här. Alvernas utrotning är av yttersta vikt? Vad fan ska det betyda?”

”Är det inte bra, tycker du?”

”Det är väldigt extremt, tycker du inte det?”

”Titta ut på gatorna. Folk är hungriga. Folk går arbetslösa. Och därinne i slotten och i senaten sitter alverna och räknar sitt guld. Tänk på saken bara, major. Snälla.”

Dagen flöt på. När arbetsdagen var slut besökte Geril ölcafet igen. Han satt lugnt på sin stol och väntade på att bli uppropad av Bernus Jardesköld.

”Mitt herrskap. Får jag lov att presentera en ny talare… ni vet han som ställde till en del oreda på vårt senaste möte igår. Geril Merus!”

Geril reste sig upp och tog ton. Han var nervös och talade mycket tyst.

”När jag var pojke berättade min far…”

”Högre så dom hör dej.”

”Berättade min far legenden om Benediamus. En stor krigare i relmarisk folklore. Om han hade levt idag skulle han vända sig i graven. Ty vi har fallit i svår kris…” Han noterade hur någon farbror satt och började somna till talet. ”Men hallå!” skrek Geril. ”Lyssna på mej!” När han skrek och hördes i hela salen blev han plötsligt intressant och drog blickarna till sig. ”Så här fungerar gemene man i det här landet idag! Ingen bryr sig en jota om framtiden! Men låt mej då förklara för er, kära folk! Att framtiden ligger i relmarierns blod! Hennes kämpaglöd!”

Geril fortsatte dela ut flygblad, omväxlande som han höll tal. Han blev bättre och bättre. Varje gång han talade samlades fler och fler människor på den lilla krogen.

”Medborgare! Relmar står inför undergången! Bara vi! Ja! Du, du och du! Kan rädda nationen, genom att krossa vår gemensamma fiende!”

”Alverna!” skrek en man i publiken.

”Just det! Alverna!” skrek Geril. ”Dom drar in i landet som råttor med sin smuts och tror att dom kan få allting som dom själva vill! Men jag har ett tydligt meddelande! Dom har aldrig, är inte och kommer aldrig bli välkomna här!”

Geril lärde sig gestikulera på ett mycket hypnotiskt och charmigt sätt. Han bokstavligt talat skrek när han talade och drog till sig enorma mängder besökare. Alla applåderade hans tal och folk köade för att få se Geril tala inför de brutna relmariska själarna.

En dag satt John och William med sina vänner på krogen och diskuterade politik.

”Vet ni vad, jag ska faktiskt gå och se Geril Merus tala imorgon.” sa William.

”Va? Merus. Det är väl han som hatar alver?” sa John.

”Så in i helvete. Jag stöttar verkligen inte honom. Vill bara höra vad allt det här pratet rör sig om. Vem är denne Geril Merus. Jag har hört att han ska vara en helt fenomenal talare. Vill du hänga med?”

”Ja, varför inte.” sa John.

”Bra, då syns vi imorgon, då.

De samlades på ett smockfullt cafe dagen därpå och lyssnade på en energisk Geril Merus i toppform.

”Valessunionen försöker påtvinga oss vår egen undergång! Och alla politiker välkomnar det med öppna armar! Vi ska hänga dom och utropa vårt eget imperium! Tillsammans kan vi ta över världen.”

”Han är ju helt vrickad.” muttrade John.

”Att folk köper det förstår jag inte.”

”Viktigast av allt är alvfrågan! Vad ska vi göra med dessa alver som håller på att ockupera vårt land! Vi ska krossa dom! En gång för alla! Så att Relmar kan förbli Relmar igen.” Alla applåderade, utom Bengil.

”Den här mannen kommer verkligen piska upp hatet till kokpunkten i det här landet.” muttrade Bengil. ”Eller vad säger du, John. John?”

Han tittade på John och såg nu att han också applåderade. William vände på klacken och lämnade hallen. Han var mycket besviken. Han begav sig mot Davaniusordern och tog upp saken med Yangil.

”Det tog hårt. Mycket hårt.” sa han. ”John var som min egen son. Nu har han fallit för en bitter demagog, vars avsikter vi snart får veta.”

”Du behöver en ny lärling, Bengil.” sa tangil.

”Varför då?”

”Alla davanius-krigare behöver en lärling för att träna nästa generation. Den här gången kan du inte misslyckas.”

”Finns det någon värdig kadett, tror du?”

”Någonstans i Claurain finns en ung pojke som mer än gärna vill kämpa för davaniernas sak. Jag vet inte var… men han kommer hitta hit. Tro mej.”

”Jag har svårt att se det nu.”

Geril gick in i Williams träningsrum, där de andra soldaterna slogs och sparkade på säckar. William själv låg och lyfte tyngder.

”William.” sa han. ”Vi behöver verkligen såna som dej och dina män i jardesköldarna.”

”Jaså? Ni verkar klara er ganska bra ända sen du kom in i bilden.”

”Det är inte tillräckligt. Jag saknar kontakter. Alla vet att man måste ha kontakter för att kunna ta sig hela vägen upp i senaten.”

”Problemet är Geril, att vi är en melisgrupp. Vi slåss inte för något intresse eller någon fraktion. Vi slåss för pengar.”

”Ställ upp som livvakter på våra massmöten. Där blir ofta bråk. Ingen rår sej på stora killar som ni.”

”Det spelar ingen roll. Om där kommer en republikan så kommer där bli bråk.”

”Jag bryr mig inte om hur ni sköter det. Håll koll på dina män och se till att det inte urartar. Du får tio guldmynt i timmen.”

”Femton.”

”Okej! Femton då! Är det avgjort.”

”Avgjort.” sa William och skakade Gerils hand.

Bernus Jardesköld stod på ett massmöte inför en hurrande publik.

”Mina damer och herrar! Får jag äran att presentera vår nya patron för jardesköldarnas rebellstyrka. Ingen mindre än… Geril… Merus!”

Alla applåderade och Geril reste sig upp och ställde sig i centrum. Både kvinnor och män omfamnade och lade sina händer på hans axlar, så att jardesköldarna tvingades fösa undan dem.

Geril gick sedan in på sitt kontor och torkade bort svetten ur ansiktet. William gick in till honom.

”Geril. Det är någon som vill tala med dej.”

”Släpp in honom.”

In i hallen kom ingen mindre än Gaius Lupus.

”Goddag, herr Merus.” sa han. ”Gör det något att jag sätter mej här?”

”Inte alls. Slå dej ner, herr…”

”Åh, så oförskämt av mej! Gaius Lupus! Senator och affärsman. Jag har hört en hel del om dej, herr Merus. Ditt rykte har icke förbigått dej. Du har en oändlig karisma.”

”Jag behöver jobba ännu mer på den. Men jag antar att det inte är därför du är här.”

”Inte riktigt. Men jag ser din potential. Och jag ser en framgångssaga som kommer slå hela Relmar med häpnad. Jag är väldigt rik och jag kan göra dej mycket populär. Följ med mej ut här, så ska jag visa dej en sak.”

De gick ut i gränden. Gaius ledde Geril fram till en röd affisch med en republikansk ledare gestaltad med en fana i högsta hugg. Där stod: ”För rättvisa åt alla, mot kejsarfamiljen. Kämpa för Brazov I.”

”Titta på bilden och säg vad du ser.” sa Gaius.

”Brazov I av Sodania. Inget annat än en landsförrädare och en smutsig republikan.”

”Åh, men du måste erkänna att han har karisma. Och färgerna. Titta bara på färgerna. Och på hans ansikte. Den mannen har lyckats med något som ingen annan har åstadkommit. Han har skapat en elitstyrka från grunden och tagit över ett helt land. Och alla vet vem han är. Varför skaffar inte du och dina jardesköldar en egen flagga? En symbol, en egen identitet?”

”Jag förstår vad du menar.” sa Geril.

”Men för att bli mer karismatisk måste du jobba på ditt utseende. Du vet, Brazov I har ju sin skepparkrans och sina ögonbryn. Inte för att det är attraktivt, men man känner igen honom direkt, eller hur?”

Geril tog till sig de här orden och började genast fundera hemma framför spegeln hur han skulle ändra sig. Han började med att klippa till en stor mohikan. Sedan lät han odla en tangorabatt under näsan. Detta blev hans nya stil.

Annonser

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.