Första utkastet

Det här är första styckena från en roman jag påbörjade igår kväll! Romanen ska heta ”Fredlös”
”Natten låg tung över Norden, och återigen sprang Farvid genom den tunga vildmarksterrängen. Hans stora svärd var draget och som den bärsärk han var, lät han det svinga åt alla håll och kanter. Blodet forsade när den sylvassa eggen skar banditerna mitt itu. Det var fullmåne och regnet öste ner i skogen. När han var framme vid ruinen av ett gammalt fort, omringades han av flammor. Framför honom syntes silhuetten av en storväxt man, och då vaknade han. Farvid låg kallsvettig vid lägerelden. Det regnade inte, men ovanför honom tittade den stora fullmånen ner på honom genom de majestätiska trädkronorna. Kallsvettig och andfådd tittade Farvid bredvid sig. Emira öppnade sina vackra, bruna ögon och betraktade oroligt sin stilige make.
”Vad är det, Farvid.” frågade hon. ”Du är ju alldeles svettig!” Emira satte sig upp, lade Farvid till rätta och pysslade om honom.
”Inget, Emira. Det var inget. Bara en dröm. Bara… en dröm…” svarade Farvid förvirrat. Därefter torkade han sig i pannan med armen, omfamnade och kysste sin älskade Emira, och därefter reste han sig upp och började gå.
”Vart ska du?” frågade Emira ängsligt.
”Jag… jag ska bara ut och gå… sträcka lite på benen.” Och därefter gick han iväg.

Gryningen nalkades. Det var högsommar och utanför det pittoreska världshuset, med namnet Gyllene Vargen, betade redan hönsen av majsen som slängts ut från fönstren. Lösdrivare, fyllehundar, horor, oäktingar, banditer och prisjägare, vandrare, frälse och ofrälse – här samlades slödder, såväl som hjältar, för att umgås, spela om pengar, eller ta en stor, kall honungsöl. Inne på krogen var stämningen mytisk, och solen hade fortfarande inte helt gått upp. Det var en lätt belysning i matsalen. Mitt inne i ett hörn satt Farvid, iklädd enkla läderkläder passande för vildmark och jakt. Han hade en pälsmantel över sina axlar, och hans ansikte skuggades av hans uppfällda hätta. Faravid var drygt tjugofem år gammal och var brunhårig och vältränad. Hans ögon var gröna och hans skäggstubb tjockt och tätt. Han satt tyst som en mus, med ett ölkrus i handen och sade inte ett ljud. I bakgrunden spelades stämningsfull och glad folkmusik. I andra sidan rummet satt några laglösa och spelade vid ett runt bord. Bredvid dem satt svettiga, unga kvinnor med ansiktena fulla av smink, och urringningar som gick få män obemärkta. De laglösa banditerna svor, spottade och satsade pengar, medan de satt tätt intill dessa kvinnor med armen om deras axlar. Kvinnorna sade inte ett ljud, och de blängde bittert ut i ingenting, och ibland himlade de med ögonen åt banditernas kommentarer.
”Giv mig lycka, giv mig framgång, Andor, Vendor, Skar, Walda!” mumlade den mest storväxta banditen medan han skakade tärningarna i muggen. Han fick tre, två, fyra, ett.
”Haha!” skrattade den tjocka banditen mittemot. ”Ser ut som att gudarna är ett gäng skitstövlar trots allt.” Skadeglad lade han sina egna tärningar. Han fick fyra, sex, sex, fem.
”Se på fan, Andor! Det behövde jag!” skrek den tjocke och bankade nävarna i bordet. Men några av banditerna började ana oråd så fort de fick syn på den diskreta figuren i hörnet. Det började viskas och skvallras runt om i matsalen. Den tjocke banditen gick fram och satte sig framför Farvid.
”Du var mig en järv typ att dyka upp med ditt ansikte häromkring.” muttrade han till Farvid.
”Vilken tur då att du själv har så förträffliga anletsdrag. Dina köp av både den ena och andra sortens tjänster bevisar ju hur attraktiv du är. Titta bara hur bekväma och nöjda kvinnorna är där borta.” Den store banditen tittade tillbaka där han hade suttit och såg de bittra minerna från de sminkade glädjeflickorna. Farvid hade nyss druckit upp sin öl och tog nu den stora banditens ölkrus från bordet och svepte det i ett nafs, medan banditen till sin förtvivlan såg sin öl förtäras så omdömeslöst.
”Aaaaaaah! Gyllene Vargens honungsöl! Det ljuvaste som finns!” sade han med ett belåtet leende. Banditen grep ilsket efter sitt svärd, men det dröjde inte länge innan Farvid välte hela bordet över honom och drog sitt eget långsvärd. De andra banditerna drog sina svärd och yxor och gick till attack. Glädjeflickorna satt kvar och tittade imponerat, ja nästintill upphetsat, på striden inne på krogen. Inom loppet av någon minut hade samtliga banditerna dukat under på golvet i pölar av blod och Farvid tog upp ett pergament ifrån en av dem. Där fanns en någorlunda korrekt illustration av Farvids ansikte under texten: Den som tar fast och allra helst oskadliggör ogärningsmannen och förrädaren Farvid Elenwolf, kommer att belönas med sin egen vikt i guld, undertecknat Harald Järnnäve av Elvenest.
”Heh! Det kunde jag ge mig fan på.” Farvid tog fram stor pung med pengar ur sin ficka och räckte till glädjeflickorna. ”Här får ni… för ert besvär.” sade Farvid. Krogvärden gömde sig darrande bakom disken och hörde plötsligt en pung med guldmynt drämmas i bänken. Han reste sig upp och där hade Farvid mycket riktigt ställt en läderpung full med guld.
”Ursäkta kladdet. Ha en fortsatt bra dag.” sade Farvid och gick därifrån. Innehavaren blev så förvånad att han inte ens sa tack. Istället tittade han förhäxat ner i påsen av guldmynt.

Annonser

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.