Jimmie Åkessons Julsaga

Ett halvår för tidigt…

När ondskan närmar sig, då är det den store kung Jimmie som skall rädda världen. När han, tillsammans med sina mannar landstiger i England i sitt vikingaskepp, för att beskydda kristendomen.

”Jimmie, varför åker vi i ett vikingaskepp när det är kristendomen vi ska beskydda?” sa Linus Bylund, Åkessons högra hand.

”Vad menar du?” sa Jimmie.

”Det är år 793 i Lindisfarne England. Det fanns inte en chans att vi vikingar var kristna då.”

”Asså… Linus… du ska alltid förstöra allting med din logik och fakta! Gå på din magkänsla istället eller också är du tyst!”

”Ja, ers majestät.”

”Björn Söder!” ropade Jimmie när de steg i land.

”Ja, ers nåd.” sa Björn Söder.

”Sjung din hyllningssång till den store kung Jimmie.”

Jimmie Åkesson den store

Han seglar ut i strid

Med sina tappra vikingar

Leve kung Jimmie

Han var inte rädd för döden

Han lyder under Gud

Hell, hell hell, vår kung Jimmie

Han var inte rädd att få tungan skuren ut ,med glödgat stål

Eller att få ögat stucket ut med en nål

Han var inte rädd att få skallen bräckt

Eller att få benet knäckt

Eller att bli genomborrad av en gammal ål

”Mina vänner! Skåda England! Ett land rikt på skatter! Nu är det dags att rädda Paula Bieler från dom onda muslimerna och batikhäxorna.” sa Jimmie.

De vandrade genom skogar, byar, städer och mark och kom så småningom till ett stort slott där Paula Bieler satt fängslad i det högsta tornet.

”Kung Åkesson! Rädda mig undan den eldsprutande draken som vaktar slottet!” ropade Paula Bieler från tornet.

”Kalla mig inte för eldsprutande drake!” röt Gudrun Schyman och sprutade eld mot Jimmie och hans krigare.”

”Spring! Spring!” skrek Jimmie. Alla krigare sprang iväg därifrån. Björn Söder började sjunga igen.

Och den modige kung Jimmie han blev rädd och sprang iväg

”Det gjorde jag inte alls!”

Så modig, så modig, kung Jimmie våran kung.

Krigarna slog läger och hittade på en plan b. De återvände till Gudrun Schyman och slottet. Åkesson tog fram en boll och skrek.

”Kent Ekeroth! Jag väljer dig!”

Han kastade bollen och ut kom ett gigantiskt monster som hette Kent Ekeroth.

”Återvändande talibanen! Jag väljer dig!” skrek Gudrun Schyman och kastade sin egen boll. Ut ur bollen kom en ISIS-terrorist som var tio meter lång.

Det blev en blodig duell. Men plötsligt stängdes Tvn av när det var som mest spännande.

”Eeeeey! Kom igen, varför stängde ni av! Vad hände sen?” utbrast Jimmie Åkesson på partikansliet.

”Jag beklagar Åkesson.” sa Richard Jomshof. ”Men det blev för mycket av det goda. Folk måste ju tro på propagandan också.”

”Men Gudrun Schyman som drake och jag som riddare och fucking Kent Ekeroth som en fucking pokemon det var ju supercoolt. Och om du upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir det ju en sanning!”

”Slutdiskuterat. Våra väljare är väl inte idioter, heller.”

Åkesson lämnades ensam på kontoret medan hans partikamrater gick ut och tog fikarast.

”Ja, herregud.” sa Åkesson. ”Det är inte lätt att vara statsminister. ”Jag trodde det innebar att jag fick bestämma allting själv. Men jag hade visst fel där. Men jag kan ju inte låta bli att ha drömmar.”

Åkesson brast ut i sång.

Valet är nu över, svensken har slagit vad

Tänk så länge jag har väntat att bestiga Rosenbad

Löfven han har förlorat, åtta år har gått

Svär nu trohet till er nya ledare ni fått

Wohoho-wohoho Jimmie Åkesson

Wohoho-wohoho Jimmie Åkesson

Sätt upp massa murar, minska Sveriges biståndssats

Fast jag lova hjälpa massa flyktingar på plats

Sen gör vi oss av med varenda extremist

Om du inte håller med oss är du kommunist

Wohoho-wohoho Jimmie Åkesson

Wohoho-wohoho Jimmie Åkesson

Jimmie Åkesson, er statsminister

Kom och dyrka mitt feta ister

Åkesson, mot halalfascister

Ut där är dörrn

För nu ska Sverige bli som förr

Det var en kall vinter i Sverige år 2025. Jimmie Åkesson hade varit statsminister i tre år och förvandlat landet till ett totalitärt och fattigt samhälle. Nu när julen närmade sig uppmärksammades också alla de fattiga som levde på gator och torg i den svenska huvudstaden. Fattigpensionärer, tiggande romer och de invandrare och deras barn som ännu inte utvisats, levde i misär och segregation och gjorde allt i sin makt för att hålla värmen i kylan.

Detta berörde förstås inte Åkesson. Han hade startat flera kontor, varuhus och flyktingboenden. De anställda var alltsomoftast lågavlönade gästarbetare och invandrare. Åkesson hade tjänat storkovan på alla dessa verksamheter, men de stackars nyanlända som jobbade för honom fick inte ta del av vinsten. Jimmie Åkessons sekreterare Omar stod inför arbetsdagens slut med mössan i handen framför Åkessons skrivbord.

”Jo… eeh. Herr Åkesson. Det är såhär… att min son har sjuknat in och jag måste hämta honom på dagis. Finns det möjlighet att sluta tidigare idag?”

”Jovisst, sluta du tidigare, men du ska ha klart för dej att det blir avdrag på lönen.” sa Åkesson.

”Tack, herr Åkesson.” sa Omar och sprang hem.

Åkesson tittade uttråkat bland alla sina papper. Han drog en djup suck och såg ut över Stockholms snötäckta gator.

”Julen.” muttrade han. ”Vilket satans otyg. Alltid ska de gå där och prata om hur jobbigt alla fattiga har det och få en att känna dåligt samvete! Mina pengar får dom inte. Det är ett som är säkert.”

Åkesson hade lagt sig och sov gott. Plötsligt vaknade han av att fönstret blåste upp. Han tvingade upp sig själv ur sängen och stängde fönstret. Därefter hörde han en hes röst.

”Åkesssssssssooooonnn… Åkessssssssssssssoooonnn.” viskade det från korridoren.

”Aaah! Vem där!” utbrast Åkesson och tog sitt levande ljus och gick ut. Där satt en grå man klädd i trasor. Han hade en massa kedjor runtom sig.

”Vem är du?”

”Åååhåhååå! Vem jag är!” sa spöket. ”Jag är Olof Palmes ande. Och jag ska ta dig ut på en resa du aldrig kommer glömma.”

Han grep tag i Åkesson och flög ut med honom genom fönstret. De flög över Stockholms slumområden och Åkesson förskräcktes av att se stackars Omar som inte hade råd till mediciner till sin sjuke son. De kunde knappt äta sig mätta. Åkesson började för första gången tvivla på sig själv och sina tillkortakommanden. När Åkesson kom hem till sin dörr, började kofoten på dörren svälla upp och göra ljud ifrån sig.

”Åkessssssssoooonnnn…” viskade den.

Kofoten började mer och mer likna ett ansikte. Ut ur låset hoppade en annan ande fram. Det var Fredrik Reinfeldts ande.

”Vem är du?” sa Åkesson.

”Jag är Fredrik Reinfeldt, och jag ska hjälpa dej att minnas ditt dystra förflutna. Kom med mej här!”

Reinfeldt tog med sig Åkesson till ett litet hus. De kikade in genom fönstret och såg en fest från 90-talet.

”Men herregud! Kolla den där blyge lille pojken i hörnet! Det är ju jag!” sa Jimmie Åkesson.

”Just precis.” sa Reinfeldt. ”Det var innan du blev en girig rasist som bara tänkte på pengar.

”Och titta där! Det är ju… det är ju hon! Jasmine!”

”Du var ihop med den tjejen ett bra tag, kommer du ihåg?”

”Ja-a. Och här sitter jag nu och invandrare… världen är full med sina små ironier, ellerhur.”

De betraktade hur Jasmine började närma sig Åkesson.

”Jimmie, varför är du så tyst?” sa hon.

”Jag vet inte, Jasmine. Men plötsligt verkar det som att jag blir blyg och nervös varenda gång du är i närheten.”

”Men, Jimmie. Du behöver inte vara blyg. Var bara dig själv, vi står ju under misteln också.”

”Va-v-v-v-v-v-vaaa?”

”Kom nu, så dansar vi! Jalla, jalla, morgonfralla!”

De två kärlekskranka klasskamraterna började dansa på festen.

”Men vad hände sen, då?” undrade Jimmie.

”Jaaa, vad hände sen, va?” sa Frenrik Reinfeldt. ”Du blev kontaktad av partiet och det dröjde inte länge innan du började tjäna ihop stora förmögenheter. Låt oss spola fram några år.”

De betraktade hur Jimmie Åkesson satt inne på sitt kontor, fyllde i papper och räknade pengar. In kom Jasmine förkrossad.

”Jimmie. Jimmie. Du missade vår utekväll idag.”

”Nej, min kära Jasmine, jag struntade i det. Alldeles för dyrt, förstår du inte det!”

”Menar du att du höll dig undan och sket i det?”

”Njaaa, jag skulle inte säga sket i det… men eeee…”

”Det är slut nu, Jimmie. Din usling! Då går med i rasistpartier och du tänker bara på pengar, istället för vårt förhållande! Men då ska du få höra, jag gör slut! Tack och adjö!” Jasmine smällde igen dörren och Åkesson sjönk bekymrat tillbaka på stolen.

”Ser du som det går.” sa Reinfeldt. ”Men rasism, pengar och girighet. Det krossar drömmar och förhållanden, det krossar band mellan människor.”

”Jag fick aldrig se henne efter det där.” sa Jimmie och suckade.

”Följ med mig här, Jimmie. Så ska jag visa dig den tredje och sista anden.”

De begav sig till en dyster kyrkogård mitt i natten. Det första som slog Åkesson var hur Omar kom gående fram till en ny gravsten. Omar brast ut i gråt och lade sin sons favoritleksak vid graven.

”Nää usch, jag är ett monster! Ett monster!” utbrast Åkesson.

”Just det.” sa Reinfeldt. Din ovilja att ge Omar och hans familj en värdig ersättning gjorde att pojkens sjukdom inte gick att bota. Medicinerna har ju blivit så dyra nu. Följ med mig här nu.”

De vandrade genom kyrkogården och kom så småningom till en stor, mörk man vars ansikte skymdes, och vars ögon bara lystes upp av cigarren. Han grävde en stor grav.

”Vems grav är det där, herr dödgrävare?” sa Åkesson nervöst.

Dödgrävaren tog av sig luvan och blottade sitt ärriga ansikte.

”Det är din grav, herr ”statsminister! Muhahahahahaha!” Han knuffade ner Åkesson i graven och den tycktes vara oändligt lång, som om den ledde ända till helvetets eldar.

Jimmie Åkesson vaknade av att klockorna ringde en glad melodi. Han steg upp ur sin säng och tittade ut genom fönstret.

”Dra på trissor! Det är julafton! Jag måste… jag måste fixa en sak!” Jimmie Åkesson sprang ut i bara nattlinnet och började omedelbart skrika god jul åt alla han mötte på stan. Han gav pengar, mat och kläder åt de fattiga. När skymningen var påväg, gick han slutligen fram till Omars hus. Han ställde om till sin vanliga, bittra och obehagliga karaktär och knackade på dörren. Omar öppnade.

”Åh, goddag, herr statsminister.” sa han nervöst. ”God jul, förresten.”

”Ja, det hoppas jag.” muttrade Åkesson. ”Jag kom för att meddela er alla om ett par mycket viktiga saker.” Åkesson började kliva in genom dörren och Omar, hans fru och son började backa och bli rädda för honom.

”V-v-v- vaddå, herr statsminister.”

”Jag har hållit inne det här för länge. Omar, du ska få…”

Omar tog skydd och började skrika.

”Vad?”

”En check på hundratusen kronor, min vän.” sa Åkesson, nu med en betydligt trevligare röst.

Åkesson räckte checken till Omar.

”Menar du allvar?”

”Jag hörde att din son varit lite krasslig och att ni har det lite knapert. Så varför ska jag som är så rik inte dela med mig på självaste julafton?”

”Åh, tack herr statsminister!” utbrast Omar och kramade Åkesson.

”Och en riktigt god jul, mina kära vänner.” sa Åkesson. ”Men jag är inte statsminister länge till. Mitt sista år ska gå åt att åtgärda allt som jag ställt till med. Fattigdomen, arbetslösheten, segregationen och rasismen. Jag ska öppna gränserna för flyktingar igen och genomföra reformer. För de alltra fattigaste. Därefter lägger jag ner mitt parti.”

Och så blev det. Hösten 2026 avgick Åkesson efter att ha börjat få landet på fötter igen.

Annonser

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.