Jonatan Laknottes Äventyr – Del 3

Jonatan Laknotte älskade det nya rampljuset. Alla var som galna över den nydubbade riddaren. Medan han satt djupt nerbäddad i sin stora säng i kungens slott, kom en betjäns med en bricka.

“Mer vin, herrn?” sa betjänten.

“Åh, tack, Sean.” sa Jonatan och tog emot bägaren. Spegeln på väggen visade nyheter.

“En liten butik i Salamariens huvudstad behöver hjälp. Dom behöver en stor stark man som kan lyfta in lådorna.” Jonatan Laknotte flög upp ur sängen.

“Till er tjänst!” skrek han och gjorde honnör. “Jag ska bara hämta mitt skydd.”

“Sir, du ska ju bara ner till affären och hjälpa till, inte döda skurkar direkt…”

Men direkt efter att Sean sagt det stod Jonatan redan färdig i sin heltäckande riddarrustning.

“Herregud…” sa Sean.

Jonatan begav sig till butiken för att hjälpa till med lådorna.

“Tusen tack för hjälpen.” sa butikschefen och gav honom en slant.”

“Det var det minsta jag kunde göra.” sa Jonatan.

Samtidigt stod Astrid och såg på dem. Hon blev rasande och sprang iväg och rakt in i Ahmeds hus.

“Ahmed!” skrek hon.

“Vad står på, Astrid?” sa Ahmed.

“Du och jag ska ut på äventyr. Vi ska till gränsen och se om den där Skalliban och hans varelser verkligen är döda! Kom med här!”

“Kan vi inte äta först?” sa Ahmed.

“Äta och äta! Kom nu!”

I ett hejdundrande äventyr tog de varsin häst och begav sig österut till den stora muren, där alla vakter hade kallats tillbaka. Muren stod obemannad. Det var mitt i natten och under den stjärnklara himlen väntade de båda från sina hästryggar. Plötsligt kastades krokar upp på andra sidan, vilket de hörde med ett kling. Rövarna klättrade upp på muren och kom in i landet. Samtidigt uppenbarade sig Skalliban själv, när han flög upp på sin drake och penetrerade muren genom att flyga rakt igenom den. Muren rasade och alla tusentals rövare kom nu in i hålet där draken flugit igenom.

“Vi måste varna dom andra!” sa Astrid förskräckt.

Morgonen grydde i huvudstaden och Jonatan skulle nu få delta i en stor tornering. Jonatan satt på sin häst i full rustning och besegrades av en betydligt mindre riddare.

“Kämpa, Jonatan!” skrek prinsessan Mira. Astrid kom dit tillsammans med Ahmed.

“Stopp! Allihopa! Lyssna på mej!”

“Vad står på? Varför avbryta denna kungliga tillställning?” ropade kungen.

“Skalliban, hans drake och alla hans tusen män och brutit sig igenom muren!”

“Såg du inte att Jonatan dödade dom allihopa utan vapen?”

“Och ändå klarar han inte av en liten riddare i ett tornerspel. Är det inte lite märkligt?”

Kungen strök sig om hakan.

“Vad menar du?”

“Jag menar att Jonatan och Skalliban gjorde upp en strid för att ni skulle tro att Jonatan dödade dom. Därefter skulle du beordra dina män att lämna muren, så att Skalliban och hans rövare kunde intas.”

Jonatan såg nervös ut.

“Jag förmodar att du har bevis.” sa kungen.

“Jag och Ahmed begav oss till gränsen och såg allt med egna ögon. Tusen män, plus Skalliban och hans drake.”

Alla skrattade åt Astrid.

“Hör ni inte vad jag säger! Skalliban är på väg hit! Tusen män! Ni kommer alla bli förintade! Snälla lyssna på mej!”

Astrid såg på Jonatan och märkte att han var tyst och led av stora samvetskval.” Jonatan såg Astrid i ögonen och märkte av en vädjan i Astrids blick. Hon ville att Jonatan skulle erkänna själv. Men istället valde Jonatan att titta bort. Astrid blev oerhört besviken och gick iväg med Ahmed.

Tornerspelen fortsatte ända in på kvällen. Just då flög draken igenom stadens mur och släppte in alla tusen rövarna. När torneringen stormades valde Jonatan att hjälpa till vid muren och hålla tillbaka rövarna tillsammans med gardet. När dörren porten reglades kallade Skalliban tillbaka sina män.

“Vi möts igen, en annan gång, hahahahaha!” skrek Skalliban och flög iväg med draken.

Dagen därpå var en mörk dag. Jonatan Laknotte kallades till hovet, där alla vakterna stod samlade. Kungen gick fram till honom med besviken blick.

“Jag borde ha lyssnat på Astrid och Ahmed.” sa han. “Jag borde egentligen döda dej här och nu. Men vet du vad? Du är inte värd besväret. Istället ger jag dej ett mycket mer förnedrande och kännbart straff. Jag berövar dej dina titlar, dina medaljer och din adliga titel. Du döms härmed till exil, med dödsstraff om du återvänder!” skrek kungen samtidigt som han ryckte av plåtar, medaljer och manteln från Jonatan. Jonatan tittade ner i marken medan det hans heder togs ifrån honom. Han tittade ner i marken sorgset och sedan vände Jonatan sig om för att gå.

“Jonatan.” sa kungen. “Har du inte glömt något?” sa kungen.

Jonatan tittade förskräckt på kungen och insåg att han var tvungen att klä av sig hela rustningen innan han begav sig. Och det gjorde han. Medan alla människor skrattade åt honom när han gick ut ur salen.

Jonatan fortsatte ut genom stadens gator och eskorterades av vakter, medan han fick dynga, bröd, potatis och tomater kastade på sig av en ilsken pöbel. Vakterna fick skydda Laknotte och skingra folkmassorna. Förvisad till öknen i ett främmande land lade sig Jonatan ner av uttorkning. Medvetslös låg han kvar i sanden och inväntade sin död. Men det var inte dags för Jonatan att dö än. Han kunde se skuggor ovanför sig och några som pratade.

“Måste vara ännu en av dom där förvisade brottslingarna?” sa en person. “Vad ska vi göra med honom?”

“För honom till åldermannen.”

Då insåg Jonatan att hoppet fanns kvar. I vilket land han nu än befann sig, så önskade han att denne ålderman skulle skydda honom i exilen.

Comment

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.