Kapitel – 1 Vägen till Silvergård

Natten låt tung över Norden, och återigen sprang Farvid genom den tunga vildmarksterrängen. Hans stora svärd var draget och som den bärsärk han var, lät han det svinga åt alla håll och kanter. Blodet forsade när den sylvassa eggen skar banditerna mitt itu. Det var fullmåne och regnet öste ner i skogen. När han var framme vid ruinen av ett gammalt fort, omringades han av flammor. Framför honom syntes silhuetten av en storväxt man, och då vaknade han. Farvid låg kallsvettig vid lägerelden. Det regnade inte, men ovanför honom tittade den stora fullmånen ner på honom genom de majestätiska trädkronorna. Kallsvettig och andfådd tittade Farvid bredvid sig. Emira öppnade sina vackra, bruna ögon och betraktade oroligt sin stilige make.

Vad är det, Farvid.” frågade hon. ”Du är ju alldeles svettig!” Emira satte sig upp, lade Farvid till rätta och pysslade om honom.

Inget, Emira. Det var inget. Bara en dröm. Bara… en dröm…” svarade Farvid förvirrat. Därefter torkade han sig i pannan med armen, omfamnade och kysste sin älskade Emira, och därefter reste han sig upp och började gå.

Vart ska du?” frågade Emira ängsligt.

Jag… jag ska bara ut och gå… sträcka lite på benen.” Och därefter gick han iväg.

Gryningen nalkades. Det var högsommar och utanför det pittoreska världshuset, med namnet Gyllene Vargen, betade redan hönsen av majsen som slängts ut från fönstren. Lösdrivare, fyllehundar, horor, oäktingar, banditer och prisjägare, vandrare, frälse och ofrälse – här samlades slödder, såväl som hjältar, för att umgås, spela om pengar, eller ta en stor, kall honungsöl. Inne på krogen var stämningen mytisk, och solen hade fortfarande inte helt gått upp. Det var en lätt belysning i matsalen. Mitt inne i ett hörn satt Farvid, iklädd enkla läderkläder passande för vildmark och jakt. Han hade en pälsmantel över sina axlar, och hans ansikte skuggades av hans uppfällda hätta. Faravid var drygt tjugofem år gammal och var brunhårig och vältränad. Hans ögon var gröna och hans skäggstubb tjockt och tätt. Han satt tyst som en mus, med ett ölkrus i handen och sade inte ett ljud. I bakgrunden spelades stämningsfull och glad folkmusik. I andra sidan rummet satt några laglösa och spelade vid ett runt bord. Bredvid dem satt svettiga, unga kvinnor med ansiktena fulla av smink, och urringningar som gick få män obemärkta. De laglösa banditerna svor, spottade och satsade pengar, medan de satt tätt intill dessa kvinnor med armen om deras axlar. Kvinnorna sade inte ett ljud, och de blängde bittert ut i ingenting, och ibland himlade de med ögonen åt banditernas kommentarer.

Giv mig lycka, giv mig framgång, Andor, Vendor, Skar, Walda!” mumlade den mest storväxta banditen medan han skakade tärningarna i muggen. Han fick tre, två, fyra, ett.

Haha!” skrattade den tjocka banditen mittemot. ”Ser ut som att gudarna är ett gäng skitstövlar trots allt.” Skadeglad lade han sina egna tärningar. Han fick fyra, sex, sex, fem.

Se på fan, Andor! Det behövde jag!” skrek den tjocke och bankade nävarna i bordet. Men några av banditerna började ana oråd så fort de fick syn på den diskreta figuren i hörnet. Det började viskas och skvallras runt om i matsalen. Den tjocke banditen gick fram och satte sig framför Farvid.

Du var mig en järv typ att dyka upp med ditt ansikte häromkring.” muttrade han till Farvid.

Vilken tur då att du själv har så förträffliga anletsdrag. Dina köp av både den ena och andra sortens tjänster bevisar ju hur attraktiv du är. Titta bara hur bekväma och nöjda kvinnorna är där borta.” Den store banditen tittade tillbaka där han hade suttit och såg de bittra minerna från de sminkade glädjeflickorna. Farvid hade nyss druckit upp sin öl och tog nu den stora banditens ölkrus från bordet och svepte det i ett nafs, medan banditen till sin förtvivlan såg sin öl förtäras så omdömeslöst.

Aaaaaaah! Gyllene Vargens honungsöl! Det ljuvaste som finns!” sade han med ett belåtet leende. Banditen grep ilsket efter sitt svärd, men det dröjde inte länge innan Farvid välte hela bordet över honom och drog sitt eget långsvärd. De andra banditerna drog sina svärd och yxor och gick till attack. Glädjeflickorna satt kvar och tittade imponerat, ja nästintill upphetsat, på striden inne på krogen. Inom loppet av någon minut hade alla banditerna dukat under på golvet i pölar av blod. Farvid tog upp ett pergament ifrån en av dem. Där fanns en någorlunda korrekt illustration av Farvids ansikte under texten: Den som tar fast och allra helst oskadliggör ogärningsmannen och förrädaren Farvid Elenwolf, kommer att belönas med sin egen vikt i guld, undertecknat Harald Järnnäve av Elvenest.

Heh! Dom får aldrig näsan rätt.” muttrade Farvid. Han tog fram en stor pung guldmynt ur sin ficka och räckte till glädjeflickorna. ”Här får ni… för ert besvär.” sade Farvid. Krogvärden gömde sig darrande bakom disken och hörde plötsligt en pung med guldmynt drämmas i bänken. Han reste sig upp och där hade Farvid mycket riktigt ställt en läderpung full med guld.

Ursäkta kladdet. Ha en fortsatt bra dag.” sade Farvid och gick därifrån. Innehavaren blev så förvånad att han inte ens sade tack. Istället tittade han förhäxat ner i påsen av guldmynt.

Solen hade nästan gått upp när Farvid steg upp på sin arbetshäst och galopperade iväg från världshuset.

Farvid tänkte tillbaka. På det som varit. På det som skett. Som tolvåring sade han till sin far – kung Harald Elenwolf: ”Pappa, jag ger mej av till stormväktarna… vid klippborgen.”

Du kan inte åka! Du är min son!” utbrast Harald.

Jaså, det låter så nu.” Harald blev bestört ett ögonblick.

Vad sa du nu?”

Nu kan du och din förstfödde son styra i frid utan mej. Farväl!”

Ut! Ut härifrån, illa kvickt, din slyngel och visa dig aldrig mer här igen!”

Farvid hade tränats i det hårdaste elitförbandet i Claurain – en orden kallad Stormväktarna – hårt tränade att bilda ogenomträngliga sköldmurar från tretton års ålder, tvingade att slåss och döda varandra för att eliminera alla sina känslomässiga tillkortakommanden. Farvid växte upp bland dem och skaffade många kamrater, och så kom den dagen, då han mötte en skönhet från Rania i söder – Emira – prinsessan av Vimina. De blev ett kärlekspar och gifte sig vid nitton års ålder. Emira var lite mörkare i hyn och hade bruna ögon, en vältränad kropp, och glänsande svart hår. Tillsammans badade de nakna i fjordar, hoppade ut från vattenfallen och simmade sida vid sida, tillsammans med narvalar och grönlandsvalar. I krig stred de ofta tillsammans på slagfältet. Men allt detta ändrades när den nytillträdde ledaren för Stormväktarna, Lord Melkon, anförtrodde Farvid med ett exklusivt uppdrag. Lord Melkon var motståndare till den kosmopolitiska samarbetsunion vid namn Valessunionen, som höll på att träda i kraft även i Nordfala. Melkon ändrade reglerna och omvandlade Stormväktarna till en politiskt färgad stormtrupp. De rensade bort och lönnmördade meningsmotståndare i brutala anfall i syfte att skrämma meningsmotståndare till tystnad. Många lorder, jarlar och stormän dödades och Farvid själv var delaktig i åtskilliga avrättningar. Lockbetet – att få avsvära sig sitt livstidslånga medlemskap i Stormväktarna och återförenas med sin älskade Emira – den mest storslagna av alla belöningar, så mycket mer värdefull än allt guld och silver i hela världen. Men mycket hade hänt efter det. Nu var det andra tider, och Farvid var nu en jagad man, ständigt plågad av minnena från sitt förflutna och de illgärningar han begått för kärleken.

Mitt uppe i den gråa, snötäckta bergskedjan låg ett stort långhus av trä och sten. Det var komplett med massiva träpelare som höll upp taket och bildade altaner och verandor. Det var i klassisk, nordisk stil, pittoreskt och gemytligt, trots att det var beläget mitt i en piskande snöstorm. Det var natt och de mindre husen och ladorna längre ner på berget hade tänt i fönsterluckorna. Muren längs bergstoppen var murad av massiv sten och hade drakhuvuden som tinnar. Medan de runda tornen reste sig högt över landskapet. Farvid vandrade upp för trapporna och stigarna mellan de olika husen och ladorna, och skylde sitt ansikte för den intensiva snöstormen.

Inne i långhuset var stämningen gemytlig och hemtrevlig! Levande ljus och brasor lyste upp den stora ölhallen. Stenväggarna var prydda med paneler av trä, keltiska träsniderier, färgglada dukar som med sin abstrakta konst berättade historier om hjältedåd. Vid det långa bordet satt tiotals storvuxna krigare, torftigt klädda i pälsar, läder och ringbrynjor! De flesta hade långt hår, stort skägg och vissa hade flätor. Ungefär en tredjedel av dem var kvinnor, också krigare, med liknande krigsutrustning. De festade och drack i en kaskad av mjöd, öl, färskt nybakat bröd, lax, stora stekar och skinkor, grytor och soppor. Musiken var hemtrevlig och stämningsfull och framfördes av några barder med nyckelharpor, mungigor, lutor och trummor. Vissa gick tillsammans med sin fru eller älskarinna in i ett gemak och stängde dörren efter sig, andra gick ut därifrån och spottade ut hårstrån på marken. Lättklädda kvinnor och män dansade energifullt omkring i salen, medan de gjorde akrobatiska konster.

Vet du skillnaden på en handboll och en Elenwolf?” slöddrade Nalgar ur sitt mörka, pipskägg, medan han spillde ut en massa öl ur sitt horn.”

Nä, jag vet inte?” sade den betydligt äldre krigaren bredvid honom, med stort grått skägg och kraftiga flätor. Han hette Leif.

En handboll sparkar man inte på! Hahahahaha!” skrattade Nalgar.

Den var bra den! Skål!” de båda lät skåla sina horn och halsade dem därefter i ett nafs.

Öööh! Barden!” skrek Nalgar. Sluta spela den där förbannade smörlåten och kör något aggressivt, med mer ös i! Sånt man antingen kan knulla eller kriga till! DUNDUNDUNDUNDUNDUNDÖÖÖH!”

Bakom honom kom en storvuxen man med bar överkropp och enorma muskler och tatueringar. Han hade en lädermössa och ett kraftigt bälte med silverbeslag runt midjan. Olof Sten var hans namn och han lyfte upp Nalgar med en enda hand och började bära iväg honom.

Jag tror du har haft tillräckligt med mjöd nu, Nalgar.” sade Olof med Nalgar på axeln.

Släpp ner mej, din store drummel!”

Okej, då, men uppför dig!” sade Olof och placerade Nalgar på bänken igen.”

Gör inte om det där, du, din…!” röt Nalgar.

Hhm, hhm,” muttrade Olof och hotade honom med en knytnäve. Därefter lugnade han ner sig omedelbart.

Ordning, bröder!” ropade en medelålders, muskulös krigare, med ett vitt öga och ärr i ansiktet. Han var skallig och hade stort, svart skägg, samt en stor pälsklädd mantel med broscher. Ringbrynjan pryddes av bälten, och han såg mycket vis och stark ut. Det blev tyst i rummet. ”Nu kanske ni undrar varför jag kallat er till det här mötet! Det är såhär… vi har idag en ny broder ibland oss!”

Lite färskt kött!” skrek en relativt vältränad, rödhårig kvinna med en lätt fjällbrynja, och en röd mantel. Hon var vacker och hade bronsbroscher och päls runt axlarna, och hennes näpna ansikte hade en aggressiv och vild glöd.

Exakt, Helga!”

Kan han slåss?” muttrade en annan stor karl med brun mustasch och polisånger, samt flätat hår. Han hade ett bryskt utseende och en något tyngre fjällrustning.

Om han kan, Lothur! Du har träffat honom förr! Stig fram, Farvid Elenwolf!”

Farvid trädde fram ur folkvimlet. När den rödhåriga kvinnan såg Farvid, stötte hon med armbågen till den blonda kvinnan bredvid henne,och tittade på henne med galopperande ögonbryn och ett kaxigt leende. Lothur, mannen med de bruna mustascherna blev ursinnig och en svart skugga sänkte sig över hans ansikte när han såg Farvid.

Du har ansökt om att gå med i vårt brödraskap. Varför?” sade den vise krigaren.

Jag söker mig hit för att gottgöra mina brott, och för att jag inte längre har något kvar att kämpa för.” svarade Farvid.

Du inser vad det innebär att gå med i Silvergrimmarna?”

Med hela mitt hjärta.”

Du får sova här i en natt och tänka över ditt beslut. När uppdraget är slutfört svär du trohetseden. Ta del av festen och njut av sällskapet!”

Tack, mylord.” sade Farvid och nickade artigt.

Med en djup suck satte sig Farvid vid långbordet. Lothur satte sig bredvid honom med en ilsken uppsyn. Medan Farvid smuttade ur mjödhornet blängde Lothur på honom utan att säga ett ord.

Vad vill du Lothur.”

Kommer du ihåg mig, Farvid? Jag kommer nämligen ihåg dig mycket väl!”

Vill du ha en medalj för ditt närminne?”

Du vet vad jag vill. Och jag vet vad du vill!”

Jaså? Berätta för mig?”

Lord Leifir är en bra karl! Om jag hade fått bestämma hade jag låtit hänga dig här och nu, inför allmän beskådan!”

Jag ger dig ett försök.” sade Farvid och tittade Lothur i ögonen. ”Gör det, Häng mig. Hämnas din familj. Du kommer inte få tillbaka dem för det. Det blev tyst och Lothur blängde mer och mer för varje sekund.

Gör det, då.” sade Farvid och reste sig sakta upp från bordet framför Lothur.

Den gamle krigaren som välkomnat Farvid harklade till högt och fick ögonkontakt med Lothur. Stämningen blev spänd.

Vi talas vid, senare, Farvid.” muttrade Lothur och trängde sig iväg in i folkvimlet. ”Ur vägen!” skrek han åt några han gick förbi.

Du behöver inte vara rädd för Lothur, grabben.” muttrade Olof, som i smyg satt sig bredvid Farvid. ”Som du vet, så har han större anledning än oss andra att hata dig.”

Jag har gjort fruktansvärda saker. Men Lothurs familj dog inte för mina händer.”

Vem var det, då?” frågade Olof.

Farvid skrattade lömskt.

Har du aldrig ställt dig frågan varför jag kom hit ikväll?” frågade Farvid med glimten i ögat?

Dagen därpå gick samtliga krigare upp i gryningen, de flesta av dem med kraftig huvudvärk. Farvid var den som var mest på hugget, då han inte varit intresserad av starka drycker den kvällen. Snöstormen hade lagt sig något, men det var fortfarande kall vind uppe i bergskedjan under den rödrosa morgonhimlen.

På långhusets bakgård stod en grupp krigare samlade. De var fem män, Farvid, Lothar, Olof, Nalgar och Leif. Den rödhåriga kvinnan, som hette Helga, och den blonda som hette Ylva, stod längst fram i klungan. Uppe på stentrappan stod den gamle vise krigaren som välkomnat Farvid till långhuset. Hans namn var Leifir och han stod med händerna i kors medan han talade till de sju krigarna framför sig.

Som ni kanske vet, mina bröder och systrar, så har vi en nykomling! Farvid Elenwolf! Som valt att ansluta sig till oss! ”Stig fram Farvid!” Farvid tittade nervöst på de andra krigarna och steg därefter tafatt fram ur klungan.

Jag har utsett just er fyra, och i synnerhet dig, Farvid, till den första delen i ett topphemligt uppdrag! Och det är där som vi behöver just DIG! Klarar du det uppdraget, så har du visat dig värdig som en silvergrim och ska få iklä dig den rustning som dina bröder och systrar också bär.

Det ska bli en ära, mylord!” sade Farvid.

Det hoppas jag, för din bakgrund, om än betungande för dig, kan vara källa till information vi inte känt till tidigare! Ert uppdrag – är att till varje pris tillfångata krigsförbrytaren och förrädaren Melkon Olaskir, en person jag förmodar att Farvid är känner till alltför väl?”

Vi hade våra indicier, japp.” muttrade Farvid och höjde på ögonbrynen.

Du skyddade honom så länge det passade!” väste Lothur! ”Vi är bara ännu några lamm du kan skära halsen av i sömnen!”

Ordning!” skrek Leifir! ”Jag tolererar inga utbrott mot vår nye broder! Här i silvergrimmarna arbetar vi alla under samma tak, vi kommer från olika bakgrund, och har alla olika livshistorier! Men vi är ändå bröder och systrar! Är det klart?”

Med all respekt för vår orden och dess regler, lord Leifir! Men Farvid dödade min familj! På Melkons order! Jag kan inte ha honom som min broder!”

Stopp ett tag, Lothur!” utbrast Farvid! ”Jag må ha mångas liv på mitt samvete! Men din familj är inte några av dem! Bespara mig dina anklagelser är du hövlig! Du vet inte vad som hände den natten! Och jag tvivlar på att du är intresserad av att låta mig berätta sanningen!”

Nog nu!” skrek Leifir! ”Ni avgår klockan åtta imorgon söderut, mot Svalfjord! Också diskuterar vi inte det här något mer! Är det förstått?”

JA!” skrek alla sju krigare med händerna i luften.

När ni är framme kommer general Aventus från legionen att förse er med mer information om uppdraget! Som sagt! Klockan åtta! Ät och drick nu riktigt duktigt, era snorvalpar! För snart kommer vi alla dö! Må gudarna leda er till seger! Iväg med er!”

Också kom det sig att Farvid befann sig i ett sällskap där minst en person ville döda honom, och där han utan tvekan var illa ansedd av de flesta! På vägen söderut kände han sig både rädd och rotlös, och på nätterna var det han själv som höll sig vaken, i rädslan på att få halsen uppskuren, för ett av de få brotten han aldrig hade begått.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.