Lucka Åtta

Omar gick hem till sin familj efter en lång och hård arbetsdag. Det var ett enkelt litet kyffe de bodde i. Hans fru hette Jasmin och omfamnade honom med en kram.

“Omar, älskling! Var har du varit!” sa Jasmin.

“Jag har bara jobbat över igen.” sa Omar. “Hur mår Alan?”

“Han är ovanligt pigg idag. Kom Alan, så ska vi äta!”

Alan var deras son. Han kom gående ner för trappan med sin käpp. Han var nämligen halt på grund av cancer i ena benet. Men han var ändå glad. De satte sig till bords med varm soppa och gott hembakt bröd.

“Wow! Det här är min favorit!” sa Alan.

“Tror du inte mamma hade det i åtanke när hon lagade det åt dej, lille Allan?” sa Jasmin.

De började spisa på sin gemytliga måltid.

“Vad är det, Omar?” sa Jasmin.

“Inget.” sa Omar.

“Du grunnar på något?”

“Jo, eeh…” sa Omar. “Jag har hållit det här inne, men Åkesson kommer inte betala sjukförsäkringen. Vi får fixa pengar till Alans behandling på annat sätt. Det kommer inte bli lätt alltså:”

“Hur har han mage?” väste Jasmin. “Här går du till jobbet plikttroget och knegar varje dag… och har gjort i snart fyra år. Vi hade det fan bättre hemma i Syrien nästan på.”

“Vad ska jag göra då?” sa Omar och sträckte ut händerna. “Det kvittar om jag räddar Jimmie Åkessons liv. Jag kommer aldrig vara annat än en svartskalle i hans ögon.”

“Vad är en svartskalle?” sa Alan.

“Det är inget ord du ska tänka på, Alan.” sa Jasmin. “Det får du lära dig när du blir större.”

Advertisements

Comment

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.