Lucka Fem

Det var nu den femte december och Jimmie Åkesson fortsatte sina försök att vara snäll.

Omar kallades in på Jimmie Åkessons kontor, tillsammans med ett antal andra arbetskraftsinvandrare.

“Mina vänner. Jag är trött på att vara snäll.” sa Jimmie. “Ni får sparken allihop. Jag är trött på er.”

En kort tystnad uppstod. Sedan blev Omar och de andra väldigt glada. De hoppade upp och ner och skrek och kramade varandra av glädje, vilket fick Jimmie att se rött.

“Varför är ni glada? Ni ska ju va ledsna för sjutton! Okej, förlåt mej! Jag skojade bara! Ni får jobba kvar hos mej lite till.”

Hurraropen tog slut och alla blev både tysta och ledsna och tittade besviket ner i marken. Sedan gick de ut på rad ur Jimmie Åkessons kontor.

Jimmie Åkesson insåg just att det var lunchrast. Så han bestämde sig för att ta sig till Stureplan till en av de flottare restaurangerna. Han var då tvungen att gå genom slummen. Överallt där han gick förbi samlades de fattiga och hemlösa och började sjunga om honom.

En sån usling
En sprätt
Äter sig jämt mätt
Ja, kalla kårar går genom vår rygg

Han skulle ju
Fixa allt
Men vinden isar kallt
Nu kan man icke längre vara trygg

Eländes elände
Hans hatiska odör
Gör ingen vettig människa på humör

Fy sjutton, ja ack och ve
Det är ju ändå jul
Men själen hans är alltid lika ful

Där går Jimmie Åkesson
I egen hög person
Medan vi andra sitter här på
Stockholms största fattighjon

Där går Jimmie Åkesson
Lika kall som snö och is
Varför har han dömt oss till
Att dö på detta vis


Åkesson log belåtet och stöddigt när han gick förbi och hörde deras sång.

“Bonnläppar!” skrattade han.

Advertisements

Comment

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.