Lucka Tio

Ursäkta att jag är sent ute idag. Jag har varit ute på landet med min mamma och moster och plockat granris hela förmiddagen. Här är i alla fall lucka tio.

Det var den slutet av den nionde december 2025. Trött och utsliten lade sig Jimmie för natten efter en hård arbetsdag. Snabbt föll han i djup sömn.

När det var som kallast och mörkast vid midnatt och gick över i den tionde december, vaknade Åkesson av ett mystiskt ljud. Dunk, dunk, dunk… Han kunde inte låta bli att gå upp i sitt nattlinne och med sin ljuslykta för att se vad det var för något. Han öppnade ytterdörren och tittade ut på den kalla gatan.

“Vem där?” skrek han. Men inte en kotte syntes på den vita, frysta gatan. Jimmie gick ut och tog lite friskluft. Han var tvungen att ta en kort promenad. Så han gick in igen och klädde på sig sin rock och sin höga hatt. Efter en kvart återvände han till ytterdörren. Plötsligt började hästskon på ytterdörren byta skepnad. Ett ansikte växte fram ur metallen. Hela kofoten förvandlades till ett stort obehagligt ansikte som stirrade på Jimmie Åkesson. Sedan flög ansiktet ut ur dörren i form av ett transparent, blekt gammalt spöke, klätt i kedjor och trasor. Åkesson tyckte han var bekant.

“Vem är du?” sa Jimmie Åkesson förskräckt.

“Vem jag är? Håhåhåhå! Jag är ju Olof Palmes ande!”

“Snälla, säg att det här är en dröm.”

“Det blir du nog varse om!” sa Olof Palme och skrattade. “Kommer du förresten ihåg om när du satt på den där färjan och sjöng om när jag blev skjuten?”

“Ja, det var… hhmm, vidrigt gjort av mej.” sa Jimmie. “Jag var full och ryktes med av dom andras sång.”

“Kom inte med några ursäkter! Följ med mej här, Jimmie så ska jag ta med dig på en berättelse! En berättelse om en man… och ett monster! Muhahahahahaha.”

“Men jag…” började Jimmie, men avbröts av att spöket grep tag i honom och flög iväg med honom över Stockholm. Jimmie Åkesson blev chockad men vande sig ganska snabbt vid utsikten.

Stockholm var sannerligen en vacker stad ovanifrån, framförallt på vintern med all ringfrost under den stjärnklara himlen.

När de var framme vid ett stort upplyst fönster landade de på marken.

“Vi är framme.” sa Olof Palme. “Nå. Berätta för mej vad du ser?”

“En fest med nittiotalstema, antar jag. Nej, vänta lite… Den där lille blyge pojken i hörnet! Det är ju jag!”

“Japp.” sa Olof. “Det var innan du blev en rasistisk girigbuk som bara brydde dig om stålar.”

“Och titta där! Där är hon ju! Den vackra Zara! Jag hade nästan glömt henne.”

Han såg hur Zara gick fram till den unge Jimmie och flörtade med honom. Zara var en invandrartjej från Mellanöstern och den Unge Jimmie var alldeles för blyg för att tala med henne.

“Jimmie, min vän.” sa Zara. “Varför står du här alldeles ensam?”

“Jo, Zara…” sa Jimmie nervöst och drog i sin skjortkrage. “Alltså… jag vill berätta en sak för dig, Zara. Jag…”

Zara lade fingret för hans mun och fick tyst på honom. Sedan sa hon: “Ser du inte var vi står? Vi står ju under misteln?”

“Åh, Zara!” sa Jimmie.

Zara gav den unge Jimmie sin livs kyss och sedan gav de sig ut på dansgolvet och började dansa omkring.

“Och så började en berättelse om en ung svensk gentleman och en en ung invandrarkvinna som kunde ha blivit en fantastisk saga.” sa Olof.

“Allt var så mycket enklare då?” sa Jimmie. “Vi var så unga… Jag undrar var hon är nu någonstans?”

“Det vet jag inte, unge man.” sa Olof. “Men nu är rundvisningen slut. Resten får du reda på nästa natt då min vän Tage kommer.”

“Tage? Vem fan är Tage!”

“Sov du på historieundervisningen eller? Tänk för sjutton.” sa Olof Palme. Palme pulvriserades plötsligt till snöflingor och flög bort i en vindpust. Jimmie Åkesson gick hem igen och lade sig, ganska så medtagen.

Comment

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.