Om gudar och människor – Kapitel 10

Nu tillhörde Wellien det ranianska imperiet och Kalesson återvände med sitt triumftåg till ett Aripolis präglat av inbördeskrig mellan Metorn Domus och Pacolus Vern. Nu fick Kalesson stöd av Metorn Domus och Pacolus Vern var snabbt besegrad. Kalesson blev den ensamme härskaren alla de fattiga längtat efter. Kalesson bekämpade korruptionen med ganska lyckat resultat och skapade jobb och bättre villkor för de fattiga. Slaveriet förbjöds och storherrarna började bli desperata pga sina förluster. Att betala ut full arbetskraft till sina anställda eller tvingas lägga ned var som att välja mellan pest eller kolera. Metorn Dumus regerade egentligen tillsammans med Kalesson, även om Kalesson själv var den som i praktiken hade den reella makten. Detta retade Metorn Dumus något oerhört. Han var trött på att leva i skuggan av sin gamla kamrat.

År 1270 regerade drottning Palatracia i Entor. Hon inledde ett förhållande med Kalesson, som fick gott om gåvor och guld för sitt sexuella umgänge med Kalesson. Kalesson hoppades på att han kunde köpa Entor av henne utan att behöva starta krig mot landet. Han hade fel. Mitt under akten gav hon Kalesson en lavett han sent skulle glömma. ”Tar du mig för en hora? Jag är en drottning och det här är mitt folk! Vakter! Vakter! Grip den här horgubben och sätt på honom en klänning! Sminka honom noggrant och kasta ut honom på gatorna!”

Kalesson tvingades gå gatlopp i kvinnokläder. Därefter halshöggs han. Det var den fjärde september 1270. Det sista han såg var hur hans tidigare trogna vän Atorn Dumus stod och bevittnade allting med ett kaxigt leende. Atorn Dumus krävde betalning av Palatracia, men hon vägrade och förvisade Dumus tillbaka till Aripolis. Där var inget sig likt. Atorn Dumus gick samman med Kalessons son – general Valarus och tillsammans vann de kriget mot Pacolus Vern, som Atorn Dumus dömde till döden för Kalessons död. Raniariket delades upp i två riken. Men så plötsligt fick Valarus reda på att det var Atorn som beställt mordet på Kalesson och dömt sin ärkefiende Pacolus Vern till döden bara för att rentvå sig själv. Det blev inbördeskrig igen och Atorn flydde till Entor där han låg och drack och hade sex med Palatracia i flera månader. Den tredje mars år 1271 kom även Valarus ner med sin armé för att försöka ha sex med Palatracia och erbjuda henne flera tusen guldmynt för att få henne att överlämna Atorn Dumus till honom. Hon vägrade eftersom hon redan fått pengar från Atorn Dumus. När Palatracia den femte maj år 1271 sade ”Åh Valarus, någonting är bekant med dig!” sade hon mitt under sexakten.

Min kukstorlek?”

Ja, precis. Du överträffar din far.”

Vänta, va?” Palatracia drog sin dolk mot Atorns hals.

Vänta nu. Det här verkar bekant också?” sade hon. ”Här har jag en liten hemlighet. Det var jag som dömde din far till döden. Jag och min älskade Atorn Dumus. Och nu är det din tur att möta samma öde.”

Hora!” röt Valarus.

Ja, jag är en hora! Men inte vilken som helst! Det finns vissa saker jag värderar högre än pengar! Mitt land till exempel. Ni kommer aldrig härska över Entor. Jag underkastar mig aldrig. Jag är inte din hora. Jag är inte Atorn Dumus hora och jag är inte Kalessons hora! Det var ju Kalesson som hade klänningen och inte jag!”

Plötsligt tågade Valtus Grippo in i staden och han hade erövrat hela Entor, efter sitt uppdrag för att återta den östra delen av Raniariket från Atorn Dumus. Kalesson vred nacken av Palatracia. Hon blev martyr för sitt mod och sin kamp för sitt land som hon till varje pris försökte försvara. Men nu tillhörde Entor Raniariket. Valarus blev ensam härskare och utropade sig till kejsare. Valarus lät till en början mörklägga vad han gjort och Entors folk utsattes för förtryck,

Ranianska imperiet fortsatte att expandera i alla väderstreck. Men kejsarna blev bara mer och mer maktfullkomliga. Värst av alla var Abaracus – totalt sinnessjuk. Han lät utropa sig själv till Gud. Ingen vågade stå emot hans terrorvälde. Året var 1304 när han ockuperade själva Adarion och inledde ett folkmord på alverna där. Han mördades år 1309 av sin egen bror och därefter fick en mycket god kejsare makten. Altarius. Han satsade på ökad stabilitet och att återgälda och befria Adarion och alverna med stora donationer. Murar byggdes i hela Raniaimperiet.

År 1358 inleddes ockupationen av Eridan – en wellisk ö ovanför Wellien, där stora klaner stred om makten. I Ranias kejsardöme ville man inte kriga inbördes. Istället prioriterades fler och fler militära insatser och murbyggande och folket och soldaterna började kräva lönerna tillbaka. Kejsare efter kejsare avlöste varandra och skulderna till Adarions alver ökade. År 1631 bröt politisk kris ut, men när en militärjunta grep makten och dödade kejsare Evilus. Militärjuntan leddes av kejsare Storus Brutus. Den svåra politiska krisen hämmades år 1703 när kejsare Mentus Grillus adoptivson Vargus III tog över och införlivade den nya kyrkan i Raniariket. Han lyckades stärka riket en sista gång och ansågs helig. En av de sista som kunde kommunicera med drakar. År 1721 straffades han genom att mumifieras levande och därefter blev han själv en gud som steg till himlen. Hans lärjungar förföljdes under lång tid i Rania ända fram till 1743 när kejsare Vollus Grippo lät döpa sig i den nya gudens namn. En ny gud hade införlivats i den ranianska statsreligionen.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.