Om gudar och människor – Kapitel 12

Detta var en mörk tid i Claurains historia. Folkvandrignar och krig avlöste varandra. Klimatet blev kallare och alla imperier hade splittrats i småriken, som ständigt krigade mot varandra. Den antika ranianska kulturen hade blandats med den nordiska kulturen och på så sätt hade en kärv, medeltida kultur börjat sprida sig. I den östra halvan av ranianska riket, Estenia, hade den antika ranianska kulturen förts vidare. Estenia, med Rivenna som huvudstad, utropades till det östranianska imperiet. Här spreds kyrkans tro snabbt. Kyrkan, ja. Den lyckades ha kvar sitt säte i Aripolis, trots att riket hade fallit. Rania var nu bara Rania. Ättlingar till nordfaliska kungar styrde nu ett antal riken självständigt från Nordfala. Det welliska riket bytte namn till Waldor. Efter bittra inbördeskrig lyckades det Walarkiska folket från sydost, expandera demokrafiskt. Samma sak hände förstås, i Rania, där de nordfaliska drakkungarna ersattes av den mer kyrkliga Gandolariska ätten. Kyrkan i Aripolis blev en egen stat och inom loppet av några årtionden fanns inte Rania kvar som land. Rania var splittrat i små kungariken, furstendömen och stadsstater. Det gamla ranianska språket blev ett arv som bara kyrkan använde sig av. Medan urskogar och ödemark bredde ut sig i norr, började kyrkliga missionärer sprida sin nya religion från Rania norrut. I Waldor etablerades snabbt en kyrka. År 231 enades hela Waldor under ledning av kung Marton. Martanerna blev därefter en mäktig kungaätt i Waldor, som stärkte kyrkans och kungamaktens roll. Hans bror som efterträdde honom, var däremot inte lika tillförlitlig. Ung och stilig, from och gudfruktig, hänsynslös i strid och en grym upprorskrossare och bödel. De sista deghartiska stammarna lät han hacka sönder vid gränsen i öster, i slaget vid Amberton 249. Kyrkans roll stärktes alltmer och ridderskapet och adeln fick sina rättigheter och skattebefrielser för sin trogna insats i slaget om Haronfort 251. Detta blev grunden för feodalismen.

Kyrkans gemensamma tro spred sig genom både mission och korståg. Alla de områden som tidigare tillhört Raniamiperiet var nu så gott som kyrkofierade. Men i öknen i öster, då? Vad hade hänt där under alla dessa år? När Raniaimperiet föll, blev den östra delen kvar – kallad Östrania – med en kejsare som överhuvud. Enorma bibliotek brändes, då en doriansk här var på frammarsch österifrån under ledning av häxmästaren Vortex. Krigen avlöste varandra, inte sällan med svartkonst och magi inblandat. Olika demonlorder förslavade den vanliga befolkningen och Östrania var under ständig attack vid sina murar. Det fanns bara en som kunde stoppa utvecklingen. Han hette Alamar och var en fattig äventyrare från Valrans öknar. Där var klimatet hårt. Befolkningen bestod av beduiner och karavaner. Klanerna stred om makten och sålde varandra som slavar. Kvinnornas liv var inte mycket värt. Men redan nu hade vissa städer vuxit fram i Valran, där handeln var omfattande. Här samlades karavanerna för att sälja guld, rikedomar och slavar. Man dyrkade både mörka och ljusa häxmästare, nekromanter och trollkarlar. Alamar förstod att det var valranernas böner som höll de mörka lordernas terrorvälden vid liv i Dorian, Katina, etc. Alamar hade rest runt i området och kommit i kontakt med den claurainska kyrkan, som dyrkade Alitikas gudar OCH Vargus – som offrade sig själv för människornas synder i slutet av Raniarikets tidevarv. Alamar skapade sig därefter en liknande religion, med samma gudar, MEN, man ansåg samtidigt att Vargus enbart var människa, inte en gud. Alamar hade lyckats driva bort onda krafter, men han och hans trogna män ”tackades” med eldbomber och svarade med erövringskrig i alla vädersträck. År 201 hade hans nya religion spridit sig över hela ökenområdet. Nu siktade man in sig på de claurainska öarna.

År 253 kröntes Marton II och fick namnet Marton den store. Han blev alltså kejsare i översteprästens namn, över hela Waldor. Stabiliteten stärktes och riket utvidgades österut. På ålderns höst delades Waldorriket upp mellan hans tre söner, som alla hade fått sin del i testamentet. Året var 258. Hundra år av krig och dekadens inleddes. Det var först år 341 som kung Clemens den Store av den östra delen, kunde etablera en långvarig fred. Han utsågs av påven till kejsare av Deghart och grunden lades för Deghartiska rikets framväxt. Detta ingav respekt från hans släktingar i väst. Feodalsamhället var uppbyggt och kungamakten, kyrkans och feodalväldets makt var stärkt. Claurain var på väg in i en kulturell gemenskap. Waldor blev snabbt en stormakt och den ekonomiska blomstringen exploderade när det mellersta riket – Aradia, upprättade stora handelsstäder. Rania hade splittrats i flertalet små kungariken, furstendömen och republiker, men kyrkans makt förblev i Aripolis. År 391 fick staden Istamar stadsprivilegier. Staden blev snabbt ett kulturellt handelscenter i Deghart. Deghartiska kompaniet lät grundas av kejsare Hodvig II.

Fortfarande var angreppen österifrån många och grymma. Falkmännen i öster var ett återkommande problem. De räknades som de sista degherierna som ännu inte accepterat den kyrkliga tron. Deras sammansvärjning med kung Hollroff och hans häxa och älskarinna Galira, gjorde det möjligt för dem att skapa en gigantisk ryttararmé. De erövrade Relmar år 417. Därefter tog de Baris, Flimmern och stora delar av Norden. Efter ett avancerat infiltrationsförsök från Degharts heliga orden, ledde till inbördeskrig i Falkriket. Kung Hollroff II störtades och häxan brändes på bål. Året var 431 och en ny kung, lojal mot kyrkan, kom till makten. Han hette Clemens III. Falkriket införlivades i den Claurainska kyrkliga gemenskapen. Medan den heliga orden expanderade österut, började katedralerna och borgarna byggas på allvar. Även slotten och storgodsen. Fattiga bönder som hade flytt från sin husbonde, fick en fristad i städerna, vilka växte och växte. De områden som tidigare varit öde och fulla med vildmark, hade nu börjat befolkas av människor och bebyggelse. Ridderskapet hade nu också sin storhetstid. Dessa tungt utrustade elitsoldater stred ofta till häst och hade svurit att beskydda kungen och upprätthålla kyrkans tro till sista andetaget. De var adliga soldater.

Vad hade då hänt i Norden. Jo, istiden hade ebbat ut och Nordfalerna hade bit för bit trängts tillbaka sedan erans början. Nu rådde blodiga inbördeskrig mellan olika kungar och familjer i Norden. År 174 började resurserna och skatterna ta slut i öster. Den unge krigaren och stormannen Björn Siger lyckades ena nordmännen med att öppna porten åt sydväst. Den norra delen av Eridan, som vid den här tiden bestod av sex kungariken, plundrades. Nordfalernas tid som sjöfarare och äventyrare tog sin början. Nordmännen ville behålla alla nordiska kungarikens säkerhet, men lyckades ändå komma överens enligt ett avtal, om att det nordiska folket måste hålla sams.

Vad hade då hänt i Eridan, sedan Raniaimperiet föll? Jo, degheriska stammar hade flyttat dit och på bara några generationer hade den gamla welliska kulturen och språken ersatts av degheriska och nordiska språk. År 53 hade officiellt den nya kyrkan börjat råda i och med fader Faldans mission och seger över wellerna i norr. Därefter hade de små fylkena och rikena växt samman och blivit större. I öst fanns erierna och i väst fanns danierna. Det var först år 201 som krigen var över, när den store hjälten och riddaren Elderon lyckades ena alla invånare mot gorvylerna, trollen och jättarna i norr. Men hans planer på ett enat Eridan dog ut med honom, då hans fem söner och enda dotter hamnade i krig mot varandra. På så sätt blev det sex olika kungariken.

Efter nordfalernas återkommande plundringar och deras allt större arméer, deras samarbete med drakar, troll och häxkonster, skapades en hemlig allians mellan kung Athelor av Sashexx och kung Vendemir av Vimbelmark. Athelor låtsades att han krigade mot den förmögne kung Vendelmir, i syfte att få Nordfalas västerkung – Harald Sten på sin sida. I det stora slaget om Vembelton, år 234, blev han förrådd. Hela hans armé som Athelor gett honom, vände sig mot honom och dödade alla hans män. Den blodiga slakten ledde till år av blodshämnd. År 252 intogs hela centrala Eridan av Harald Stens son, Enemyr Sten. För första gången hade en nordman blivit kung över hela västra Nordfala och nästan hela Eridan. Waldor, en trogen allierad till Eridan, uner ledning av kejsare Marton den store, hämnades genom att förklara krig. Enemyrs lillebror – Hadrik Sten, hade samtidigt allierat sig med Östra Nordfalas kung Sture Torson. Tillsammans skulle de rädda Enemyrs säte genom att invadera Waldors huvudstad Hanestar från nordost. Anfallet var lyckat och waldoranerna tvingades till reträtt på haven år 254. Men det fanns något som tyngde ner kampen. Hadrik den Stores älskarinna – kejsare Martons dotter, lyckades övertala Hadrik att förråda sin bror i nordväst. Hadrik åkte hem till Nordfala och anföll Enemyrs hemstad Forkvel. När bara kvinnorna och barnen var hemma var staden lätt att inta. Hadrik hade blivit kung över hela Nordfala, både öster och väster. Enemyr fick reda på vad som hänt och tvingades resa hem norrut. Waldors armé var påväg med sin flotta över kanalen och Eridan intogs på en dag. Nordmännen trängdes undan och de gamla familjerna från Eridan var åter vid makten. Eridan och Waldor ingick i en allians mot Norden. Hadrik dräptes i en hålmgång år 256 och Enemyr hade nu blivit kung över hela Nordfala. Plundringarna fortsatte i både Eridan, men nu även vid Waldors kustområden. Alltfler nordfaliska kungar började söka sig till allt fler områden i Claurain. I Österled grundades Sodania vid flodmarkerna, vilket blev en viktig handelsplats mellan Östra Raniariket och Nordmännen.

År 378 hade äntligen Nordfala fått en ny koloni. I nordöstra Waldor hade Nordfalas kung Hilmer Erövraren etablerat en koloni. År 486 åkte han med den största vikingaflottan i historien mot Eridan. Erövringståget av Eridan hade börjat. I slaget vid Merveldir 488, besegrades slutligen Eridans arméer. Ättlingar till noirdmännen från Waldor hade på så sätt hela Eridan i sina klor. Kung Almar den Store blev kung över hela Eridan. Skillnaden är att han inte var hedning, utan kyrklig. Efter detta ebbade nordmännens attacker ut. Föränringar var påväg i norr. Arméerna och riddarna i Claurain hade blivit starkare. År 561 kom en ny kungaätt till makten i Eridan, under ledning av Erik Stormfågel. Han lät fara ut på korståg tillsammans med Waldors kung Karl II och Degharts kejsare Vengel Karvon. Tillsammans skulle de stoppa valranerna, som nu ryckte fram mot Claurain som aldrig förr.

Annonser

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.