Om gudar och människor – Kapitel 16

Deghart drabbades av missväxt, arbetslöshet och revolutionerna avlöste varandra. Regeringspartierna kunde inte komma överens om en gemensam lösning. Karanon – den mäktigaste mörka lorden av dem alla, förklädde sig till människa och lyckades med ambitiösa löften till arbetarna och utpekande av alver som syndabockar, gripa makten i Deghart genom statskupp år 143. Man satsade enorma resurser på stridsmaskiner och drakar. Folket i Deghart fick det bättre samtidigt som demokratin fullständigt avskaffades och alverna fördrevs från sina hem. År 159 lät Karanon smida tre masker som han gav till tre Kenius-kungar – Eregon Kenius i Nordfala, Erik Kenius i Rania och Bardour Kenius i Falkriket. De trodde sig kunna förbättra för folket med maskernas hjälp, men insjuknade istället och försvann i mörkret. Karanon hade nämligen tillverkat en medaljong som kontrollerade alla som hade masken på sitt ansikte. Dessa kungar blev nu hans tjänare. Karanon invaderade Waldor, Falklandet och Relmar på ett år, vilket fick Eridan under ledning av kung Richard Silverörn att starta krig. Kriget fördes i början I Waldor, därefter med Eridans flotta ute på haven och därefter nere i öknen igen, där Karanon hade mäktiga allierade och nekromantiker på sin sida. Under kriget annekterades också Falklandet, där alverna från Adarion började eskorteras till dödsläger djupt in i österns ingenmansland. Vad hade då hänt i Sodania, jo. Sodania hade dragit sig ur det första kriget år 144 eftersom där uppstått revolution – en samling upplysta militärer och despoter tog makten under ledning av general Milkov, som lovade lika rättigheter för alla. Men så blev det inte. Efter hans död styrde Arkatov Milvic med järnhand. Han storsatsade på arbetsläger och militär och när hans före detta allierade som han styckat upp Falklandet med, förrådde honom år 171. Det var Karanon som invaderade hela Österlandet. I tre år slogs man om Valkorias städer. Samtidigt lät Karanons allierade – de blodtörstiga dorianernas imperialistiska armé, attackera Ranias flotta söderifrån. Ranias kejsare Akalun Kenius, med hela västra Claurain bakom sig startade då krig mot Deghart, Ygastar och Dorian. Sodania kom över på västmaktens sida och Deghart under den mörka lordens styre, hade nu tvåfrontskrig. Gorvylerna skickades ut från sina hålor i öster. År 173 besegrades Karanons gorvyler i Sodania, samtidigt som Waldors motståndsrörelse gjorde attacker i ockuperade Waldor. I Falklandet uppstod stora uppror i kloakerna och städerna. År 171 drogs Rania in i kriget och det blev därefter ett trefrontskrig. Nordfalerna invaderade från Norr under ledning av kung Belor Kenius. År 175 flydde Karanon tillsammans med medaljongen till Forkanos och lämnade efter sig ett Deghart i ruiner, uppstyckat mellan Rania, Sodania, Eridan och Waldor. Claurain var befriat och gorvylerna drevs på flykt åt nordost.

Deghart blev två stater – Östra Deghart och Västra Deghart. I östra Deghart styrde de den röda handen – Sodanias arme med järnhand. I väster blev man fri från ockupation och fick möjlighet att ansluta sig ekonomiskt till Rania och Eridan och Waldor. Nu var det andra tider. Sodania och Rania var världens två motpoler som aldrig kom överrens. Hela östra Claurain blev antingen sodaniska lydstater eller allierade, medan demokrati och välstånd spreds i västra Claurain. Sodania hade även fått inflytande i österöknen, där sekularismen var starkt utbredd efter det stora kriget. Terrorbalansen mellan Rania och Sodania ledde till flera konflikter genom ombud, runtom i världen. Först ut var kriget i Norden, där de sista gorvylernas terrorvälde slogs ner och östnorden hamnade emellan Sodania och Rania, Kriget ledde till att Falklandet delades upp i Östfalk och Västfalk, mellan Sodania och Rania. Västfalk blev fritt. År 190 startades Valessunionen för att öka samarbetet och skapa handelsvägar mellan Deghart och Waldor och Rania. Samarbetet blev ett framgångsprojekt och alltfler kungariken anslöt sig. Nu var det inte längre familjen Kenius som styrde. Alla ättlingar hade hamnat i exil i norr, medan gorvylerna och Karanons eftersläntare letade efter dem. Dödskallen låstes in i en underjordisk grav i Nordfala, för att aldrig hittas igen. År 214 lät ranianska drakar bespruta Katina med eldbomber för att driva bort sodaniska trupper. Tusentals civila dog och människorna började få upp ögonen för Ranias världspolitik. Rania förlorade kriget i Katina. Allteftersom statskupper ägde rum i Katina och Dorian ökade radikalismen för att få bort Sodanierna därifrån. Statskupperna understöddes av Ranias kejsare. När de två supermakterna var som mest ovänner mot varandra, pågick dorianska kriget, där Albara-familjen fick magiska krafter från ranianska magiker för att driva Sodania på flykt. Detta lyckades år 225. Sodania förlorade och deras ekonomiska system började kollapsa. Slutligen enades hela Deghart till ett land igen och alltfler stater, såsom öst och västfalk, Relmar osv, befriades från Sodania på grund av den ekonomiska krisen i landet. Terrorbalansen var över. Vad skulle hända nu? Nya familjer började få inflytande i den ekonomiska politiken. I Deghart styrde Galvanis, i Sodania styrde Bogatrov, och i Eridan styrde familjen Hallgard, medan Waldor styrdes av familjen Habershus. I nordfala pågick återkommande konflikter mellan familjen Skarwolf och Elendor, där familjen Elendor ville etablera sig i Valessunionen och Skarwolf ville hålla sig utanför. Dessa konflikter kom att splittra Nordfala mer och mer, i allianser och små kungariken. År 300 försvann de sista drakarna och de sista gorvylerna fördrevs från östern. Samtidigt ökade missnöjet med Raniaimperiets och Valessunionens inflytande.

År 338 fanns ett nytt hot i öster – Anasor – den onda trollkarl som bodde i underjorden i öster. Han älskade guld och ädelstenar mer än allt annat och gjorde allt för att sno åt sig dessa rikedomar. År 338, den artonde augusti, ödelade han dvärgarnas kungadöme i Irebon. Han släppte lös den fruktade underjordiska ormen som ödelade hela kungariket. Men den järve mänskliga krigaren Urgin Folgas, kedjade fast monstret i underjorden och gjöt fast allt hans guld i kedjornas ändar. Besten var kedjad och Anasor retirerade. Allt guld som försvunnit tillhörde fortfarande alla de hundratusentals människor som nu var fattiga i nordost. Det lilla guld som fanns kvar blev det krig om. I tusentals år stred alver, dvärgar och människor om de rikedomar som fanns inom räckhåll i bergskedjan. År 402 började Sodania under ledning av kejsare Ivan Kralov, att ge vapen och pengar till dvärgarnas kung Ottgar den Store. Dvärgarna måste vara kvar på Sodaniernas sida. Detta fick Rania att stötta alverna i Adarion och skogsriket. Alvernas kung hette Himalain och Ranias kejsare hette Dogrus III. Människorna hamnade i en neutral situation, där de vägrade välja sida för någon av parterna. Spänningarna ledde till ett inbördeskrig år 412. Den utlösande faktorn var Sodaniernas förstörelse av den raniakontrollerade byn Reslow. Det var den förste september. Rania svarade med att skicka tusentals soldater från legionen till berget. Medan styrkorna mobiliserades och slogs mot varandra i ett långt och bittert krig, besegrades människornas hövding av en enkel bonde vid namn Vernos. Han var inte neutral, utan valde Ranias sida för att få fram guld till sitt svältande folk. År 414 hade Ranianernas och flodmänniskornas gruva grävt sig ända ner till tyngderna som höll fast odjurets kedjor. När de arbetat på att ta guld från tyngderna i ett år, hade kedjorna blivit så lätta att monstret kunde slita sig loss tillsammans med Anasor. Vernos dotter Ylvala lyckades slutligen besegra monstret med hjälp av ljuset från alvernas solkristall. Därefter dödade hon Anasor och hans gorvyler retirerade. Nu kom parterna överrens om att enas och dela på resten av skatten. Kriget var över.

År 453, den femte november utbröt krig i Valessunionen. Kriget stod kung Bregon III av Deghart och alla de adelsmän som konkurrerats ut av Valessunionens nya företag. Den främste adelsmannen var Olbert Galvanis, vars makt och arv var hotat av storföretagen. På hans sida stod de flesta andra aldelsmän i Deghart. Olbert och hans mannar mördade Bregon den femte november år 453. Detta ledde till att Raniasoldaterna skickades till Deghart omedelbart och inbördeskriget i Deghart var ett faktum. Adelsmän mördades och magiska krafter blandades in. Man tog bland annat hjälp från häxor och häxmästare i hopp om att odödliga krafter skulle kunna ges. En av dessa häxor var Heidemara från Flimmerns skog. Hon tog kontakt med Olbert och skänkte honom gudomliga krafter. Han svor trohet till hennes hedniska gudar och samlade därefter en ny armé av elitsoldater, alla välsignade med samma kraft. Efter att slagfälten och ingenmanslanden bredde ut sig i Deghart och miljoner människor dog, så gick det sakta men säkert bättre för Olbert. Han återfick kontrollen över sina företag och egendomar och Raniaimperiet och Valessunionen retirerade. Fred slöts och det deghartiska kungahuset med kung Albion Martino i spetsen gifte sig med Olbert Galvanis dotter Annaria. Trots detta blev kungahuset skyldigt att betala stora skadestånd till huset Martino i den så kallade hundraårsskulden. Skulden var alltså giltig i hundra år. Året var 483 när freden slöts i Elanor.

År 513 hade Nordfala länge varit enat. Men tiderna förändrades. Det var det här året kung Harvon Stålhjärta mördades på ett möte med Raniaimperiets kejsare Okaklus VIII. Mördaren hette Eiron Skarwolf. Hans mäktiga familj insåg att deras rikedomar och domäner var hotade om Valessunionen och Rania fick inflytande i Nordfala. Den femte oktober utsåg han sig till enväldig kung över Nordfala. Hans motståndare spetsades på pålar och alla ranianska soldater kördes ut. År 516 svor han trohet till Sodanias diktatoriska kejsare Vulgamar och släppte på så sätt in sodaniska mördarsoldater i landet. Endast lord Harandir av huset Elendor kunde få stopp på eländet. Han utropade sig till kung av Hildverad och erövrade Hildverads områden från familjen Skarwolfs armé. Kung Havron dog under mystiska omständigheter år 518 och hans lillebror Vilmeron ärvde tronen. År 516 tog Harandir hjälp av Ranias armé. I slaget vid Forkvel drabbade tusentals kvinnor och män samman i ett av de största slagen i Nordfalas historia. Samtidigt spred sig magiska växen – troll, vättar och jättar erövrade land österifrån under ledning av häxan Valrasta. All hennes trollmakt satt i hennes magiska silverhalsband. År 521 delades hela Nordfala upp i två delar, där kung Vilmeron Skarwolf fick hela den östra delen, medan Harandir tog hjälp av Raniasoldaterna för att besegra ondskan i öster. Samtidigt lät hans dotter Frida dra österut i bergen för att besegra Valrasta. År 523 dräpte hon häxan, som dödat så många tusen krigare i sitt liv. I slaget vid jättarnas fort dräptes jättarnas härskare Orkaros och kriget var över. År 531 grundades Redias bibliotek, där silverhalsbandet hölls inlåst.

Freden varade inte länge. År 532 krävde Rania belöning. Och det fick de. År 535 fick Rania tillstånd att bosätta sina soldater på Nordfalas mark. År 611 ledde detta till en lång kedja av krig mellan Skarwolf och Elendor. Kungar mördades och byttes ut titt som tätt. Skarwolf knöt banden till Sodania och Elendor knöt banden till Rania. Krigen mellan öst och väst var flertaliga. År 704 hade familjen Galvanis blivit Claurains mäktigaste familj. Detta ledde till ständiga uppror runtom i Claurain, bland arbetare och aktivister, som krävde den korrupta familjens undergång. Soldater sattes in mot upprorsmakarna. År 778 utbröt inbördeskrig i Relmar, efter att kung Rendal Exeron vägrat skriva på avtalet att gå med i Valessunionen. Rebellerna stöddes av Rania och en ond draklord vid namn Akaron grep makten år 781, med stöd av Rania. År 813 inträffade samma sak i sydost och öster där kriget mot häxorna understöddes av Rania. Problemet var bara att häxornas magi var det enda som höll Karanons eftersläntare borta. År 861 inträffade en statskupp i Dorian, vilket gjorde att den progressiva kungafamiljen ersattes av religiösa fundamentalister kallade Azurorna. Detta gjorde öknen i öster mer extremistisk. Och det var Ranias fel i deras krig med att få bort Sodanias inflytande från Dorian. År 952 svepte en våg av inbördeskrig över hela öknen, där rebeller och familjer krävde sina rättigheter tillbaka. Dessa regimer fick stöd av Rania, medan Sodania stöttade rebellerna där. År 981 var inbördeskriget tillbaka, återigen mellan Skarwolf och Elendor i Nordfala. Den här gången sökte Skarwolf stöd från både Relmar och Sodania. Blodiga strider utkämpades i Nordfala och Skarwolf återtog kontrollen över stora delar av Nordfala. Rania fortsatte skicka soldater dit. År 1001 grep Karanons hantlangare Argos makten i Ygastar. Han var en advorek och förvandlade landet till fullständigt mörker. Gorvylerna flydde norrut. Nordfalerna under ledning av Hedvig Elendor, besegrade gorvylerna i slaget om Östporten. Därefter började en mur byggas mot öster för att hålla fientliga krafter borta. År 1075 återföddes Anasor efter en blodig ritual i Ygastar. Han siktade in sig på Norden. Anasor och hans gorvyler attackerade hela muren år 1092 och då uppstod vapenstillestånd i Nordfala för att man skulle kunna hjälpa Rania i deras krig mot gorvylerna, trollen och jättarna. År 1121 drevs gorvylerna bort och en kort period av orolig fred uppstod i Nordfala. Ett kort vapenstillestånd och en pakt drogs mellan kung Haldor Skarwolf och Advar Elendor. På den tiden styrdes Rania av kejsare Vilnius Gaius. Östra Nordfala styrdes av Torin Elendor och Västra Nordfala styrdes av Rendal Skarwolf.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.