Om gudar och människor – Kapitel 6

Eron var trött på allt elände i världen och ville inte befatta sig med det längre. Han lät skapa de två första människorna Alan och Aila. Människorna blev till skillnad från alver och dvärgar bara drygt 80 år gamla. Det var en alldeles för kort livstid för att åstadkomma något. Året var då 2500. De två människorna förökade sig snabbt. Vad som var intressant var att deras avkomma alla bestod av olika hudfärger och raser som levde sida vid sida, inte geografiskt separerade. Vissa var svarta, andra var vita och vissa var gula och hade smala ögon. Alla levde de tillsammans i fred och harmoni, som en enda familj. År 5081 av Urtidseran hade människorna spritt sig över världen och levde oskyldigt i alvernas skugga i små enkla samhällen.

Men Ageros – dödsguden ville av någon outgrundlig anledning förleda mänskligheten. År 5081 förklädde han sig till en gammal vandrare och reste runt till olika byar för att predika rasism.

”Titta på varandra. Ser ni inte själva? Ni lever sida vid sida, alla med olika hudfärg och anletsdrag. Inse att det kommer leda till undergång. Ni måste alla hålla er till er egen sort och skydda er från att blandas.”

Och det var då människan insåg att de alla såg olika ut. Det uppstod grupperingar mellan olika raser. De svarta mot de vita, mot de gula och mot de bruna. Ett oändligt raskrig bröt ut, och rasismen hade uppstått för att aldrig kunna stävjas. År 5189 fick Eron nog. Han dränkte jorden i en gigantisk tsunami som utplånade nästan alla människor, inklusive stora delar av alvernas och dvärgarnas civilisationer. Alla olika folk hade nu börjat isolera sig till världens olika hörn. I norr höll de ljushyade till och längst i söder fanns de svarta. I mitten fanns de ljusbruna och i öster fanns de gula. En stor jordbävning splittrade jordens enda superkontinent i flera mindre kontinenter. Erons vrede splittrade jorden i sex olika kontinenter och de olika raserna var nu separerade med världshaven mellan sig. De skulle aldrig mer kriga… trodde de. Endast de rättfärdiga människorna levde kvar. Patriarken Egeron fick i uppdrag av Eron att rädda de tusen människor som fanns kvar i världen. Han reste runt över haven och över olika landområden och fullbordade sitt uppdrag år 5353. Han och hans tusen människor fick asyl i Vesilia. Alvriket Vesilia hade redan börjat återhämta sig och alvernas kung Elderon mottog främlingarna med nöje. Människorna fick mark att odla i separata små kungariken. Tusen år senare hade mänskligheten ökat till flera miljoner runt om i världen. Några levde fortfarande som jägare, men på vissa platser levde de sida vid sida i skuggan av alvers och dvärgars riken, som jordbrukare. Alverna trängdes tillbaka mer och mer och snart var människorna fler än alverna, precis överallt i världen. År 10 000 av Urtidseran började människan bygga större kungariken. De uppfann tekniker att hantera metallegeringar och skriftkonst.

Runt år 10 000 började år 1 av Forntidseran. Det var nu som stadsstaterna i Katina växte fram, men nu bodde här människor och inte alver. Katinerna bytte namn på alvernas gamla stad Visenia, till Akkurr. Några andra stadsstater som bildades var Bhakar och Umar. Detta var de första stora civilisationerna, alla med olika kungar i varje stad. År 361 erövrades flera av stadsstaterna av kung Attanok och Katina blev ett enat kungarike. Städer och kanaler och rinnande vatten flödade, samtidigt som stora tempel restes i skyn.

Några andra kulturer som uppstod var Kai Zun i Fjärran Östern, med sin enorma armé och sin mäktiga kejsare. Entor vid floden i i väster var en pyramidkultur med mäktiga kungar. De byggde majestätiska monument och palats. I djungeln i sydost fanns en annan kultur vid namn Eldiri, där tempel och städer blomstrade med sin handel av textilier. Dessa fyra olika kulturer växte snabbt fram och började så småningom ha kontakt med varandra.

Annonser

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.