Om gudar och människor – Kapitel 7

I Katina växte nya handelsvägar fram, som senare spred sig tillsammans med hjälp av Kai Zun, Entor och Eldiri. Kulturerna utvidgade sina territorium och alverna trycktes tillbaka norrut.

År två tusen av forneran hade världen och mänskligheten återhämtat sig. Katinas kultur blomstrade under ledning av stadsstaten Rabbaya. Statsstaterna i Katina levde i fred och harmoni men var fullständigt beroende av en energi kallad Davania. Davania var drivkraften bakom allt liv och allting som fanns i universum. Davania kunde få saker att växa och förändras. Nu började Davanian ta slut. Missväxten och torkan bredde ut sig och sjukdomar spreds. Kung Hanukar av Rabbaya försökte lösa det genom att skicka sin krigare Attor till grannstaden Azzar. Azzars kung hette Nekkar och var väl medveten om att hans kungarike satt på de största davania-tillgångarna i den kända världen. Detta ledde till krig mellan olika stadsstater. Det kom att kallas kriget om Davanierna.

Ungefär samtidigt som krigen härjade, uppstod en annan högkultur i landet Entor. De var kända för sina praktfulla gravkammare och mumifieringar, sina sfinxer och tempel. Entor började tillsammans mad Katina exportera sina varor utomlands, på det stora centralhavet. Kolonier uppstod på öarna till Estenia i Claurain.

Mellan dessa två flodkulturer fanns ett antal mindre folk som bara väntade på instabilitet. Khumarerna – ett ryttarfolk vid västkusten lät år 2516 under ledning av kung Khumal, inleda ett krig mot Katinas fria stadsstater. Konflikterna avlöste varandra länge och först när Entors kung fick pengar från Katina kunde khumarerna krossas. Däremot gav de sig inte. År 2581 tog Khumarerna hjälp av segiearerna från nordväst. Alliansen fullbordades med giftermål mellan Segiariens prinsessa Khimina och Khumaras prins – Edakkur. Hemgiften var ett magiskt guldsvärd som kunde ge dem kraften att kontrollera naturens krafter. I slaget om Azzar år 2581 framkallades en magisk flodvåg som spolade undan Katinas stora här. Landet Katina hade blivit den första stormakten – Khumar – ryttarnas land.

Det fanns bara ett problem. Under de lyckade fredsförhandlingarna med Entors kung Nukapel år 2588, blev dennes son, prins Ukah, förälskad i drottning Khimina och de inledde ett hemligt och passionerat förhållande. Den unge kung Edakkur visste inget. När Khimina mystiskt försvann antog Edakkur omedelbart att det var katinska nationalister och rebeller som tagit henne för att kräva Khumardynastins avgång och återupprätta Katinas gamla dynasti. Han startade ett skoningslöst inbördeskrig. Alla motståndare dödades. Sin älskade drottning skulle han till varje pris beskydda, men var det verkligen kärleken till henne, eller rädslan att förlora makten, som drev honom till att döda så många oskyldiga? Först när han kallade på hjälp från sin nya allianspartner i Entor – kung Nukapel, fick han reda på att hans drottning frivilligt låtit sig kidnappas av prins Ukah. De hade gift sig i hemlighet. Och det var då kung Edakkur insåg att hela det arv han hade byggt upp, var en lögn. Det var inte långt bort att anta att en hemgift ägt rum mellan Khiminas familj i Segiarien, och Nukapel-familjen i Entor. Och så var det. Entor och Segiarien hade lurat Khumarrikets kung och konspirerat mot honom. Alliansen mellan Entor och Segiarien blev början på en ny tid av krig, intriger, blodshämnd och stridigheter mellan olika fraktioner och ätter.

Kung Edakkur insåg att han måste söka nya allierade. Alla rebeller och nationalister som han falskeligen förföljt i jakten på drottning Khimina, måste få upprättelse, tänkte han. Han fritog de fångar som fortfarande var i livet, och bad officiellt om ursäkt till hela sitt folk. Stridsyxorna lades ner. Slutligen lyckades Edakkur bilda en allians med de fraktioner han tidigare förföljt. Med en gåva på tio ton rent guld köpte han deras förtroende och ingick äktenskap med Hanukaria – ättling till Katinas gamla kung Hanukar. Hanukaria var den förnämsta och mäktigaste av alla kvinnor från nationalisterna. Detta skulle symbolisera att konflikten mellan den gamla dynastin i Katina, och den nya Khumardynastin – var till ända. Ett splittrat land blev enat och sammanhållet… än så länge… Ty Hanukaria och hennes fosterlandsvänner hade inte glömt vad Edakkur gjorde mot hennes farbror – kung Hanukar XVII – den siste hanukaren. Kriget mot Entor ledde till att halva Entor erövrades österifrån. Stormakten Khumar var större än någonsin. År 2595 lönnmördades kung Edakkur mitt i en sexakt med drottning Hanukaria. Och hennes vapen var Edakkurs eget guldsvärd. Hanukaria utropade sig till enväldig drottning över Khumarriket och hennes regim var installerad av Entors kung Ukah. Drottning Khimina insåg då… på ålderns höst, att hennes lusta och otrohet hade lett till sin före detta makes död. Den enda sonen hon hade med Edakkur var prins Alakur. Alakur och hans mor Khimina gjorde uppror mot den nya alliansen med Entor och Khumarriket. De bildade en samling rebeller och lyckades skapa ett fäste i handelsstaden Onos i den västra delen av Khumarriket. Och det var nu det gällde för Alakur och Khimina att få med sig sina släktingar. Khimina, som var från Segiarien fick med sig Segials kung på sin sida. Alakur lyckades mot alla odds få med sig anhängare från Khumarrikets nationalister, ty Hanukarias terrorvälde hade gjort henne impopulär i sina egna led. I slaget vid Azzar besegrades de sista nationalisterna och Hanukaria ställdes inför riksrätt och avrättades. Alakur hade hämnats sin far och blivit kung över Khumar igen. Khumar och Segiarien – två mäktiga riken behövde inte använda mycket vapenkraft innan Entor tvingades till reträtt.

En period av fred inleddes. Ättelinjen varade i tre generationer efter Alakur. Ända tills den onde nekromantikern Shakarat stal deras gyllene svärd. Shakarats övernaturliga krafter förenades med svärdets och han lät år 2651 förslava hela Khumarriket. Därefter siktade han in sig på Entor, vilket ledde till blodiga strider mellan Entor och den mörka trollkarlen Shakarat. Även Segiarien förslavades. Entors kung Nemotep II insåg att det enda sättet att klara kriget var med hjälp ifrån Segiarien, handelsmakten Sibellion och Khumarriket. Motvilligt gick de tre rikena med på Entors sida och kriget mot Shakarat vände till deras fördel. År 2687 lät den unge krigaren Mazir från Sibbellion förstöra guldsvärdet, vilket ledde till att Shakarat gick under. Nu var freden kommen. Men det dröjde inte länge innan innan kriget om davanierna tog ut sin rätt. Ty nu hade kraften från davanierna verkligen börjat sina och krigen mellan Segiarien och Khumar tog sin början. Det var ett krig om naturresurser – om den viktiga davania-kraften som alla kulturer var beroende av. Detta utnyttjades till varje pris av Entor och Sibellion. Sibellions nya kung hette Hakarot och han ville se en kulturell blomstring i hela östern. Tillsammans gick de två stormakterna in och krossade både Segiarien och Khumar i ett nafs. Året var 2743. En ny juvel i kronan hade uppstått – Sibellion – med sin huvudstad Talik – ett ekonomiskt imperium. Fred och harmoni rådde i den kända världen och nya kulturer och städer byggdes upp. Landet Entor erövrade samtidigt nya områden i sydväst och fick slavar därifrån. Man lät även köpa rikedomar från Sibellion. De krigiska åren i civilisationens vagga var förbi.

År 2931 hade högkulturer och civilisationer bildat ett bälte av städer och kungariken ända från Entor och hela vägen till Kai Zon. Handelsvägar bildades alltså hela vägen till fjärran östern. Mellan Kai Zons kejsardöme och öknen låg det tropiska bergslandet Eldiri, fullt med tempel och flodstäder. År 2931 började ett stort rike uppstå mellan Eldiri och Katina. Landet hette Dorian. Dorianerna samlade en armé från öknens alla hörn till att invadera Eldiri. Dorians språk härstammade från Katina och därför uppstod en blandkultur i Eldiri, där de nya folkvandrarna från nordväst blandades med den helt egna språkfamiljen i sydost. Det innebar att de olika varianterna av den salamantiska språkfamiljen talades i Eldiri, Dorian, Katina, Sibellion, Khumar och Segiarien, samt alla små riken däremellan. Därefter gjorde Dorian en expansion österut. Året var 3091 och krigen mot Dorian ledde till omvälvande förändring i västra öknen. Folkvandringarna började. Det första dorianska imperiet var det dittills största riket som någonsin funnits i världshistorien. Samtidigt hade Entor blivit ett nästan lika stort och mäktigt rike, med sina kungar som dyrkades som gudar. Men Dorians kung Panatis vågade inte attackera Sibellion – från vilka de till stor del var finansierade. Inte än.

I norra Katina bodde en enkel man som hette Ekmer. Han var ättling till färjkarlen Elbet i rakt nedstigande led och brukade jorden på sin gård i den lilla byn Vasret. Året var 2668 och krigen mellan trollkarlen Shakarat och de förtryckta nationerna pågick för fullt. Det var då som guden Eron själv kontaktade Ekmer och talade till honom. Han påminde Ekmer om hans förfader Elbet hade ett mål som gått i glömska. Att bevaras minnet av Alitikas gudar och dyrka dem i generation efter generation. Ekmer svor en ed till Eron att fullfölja detta och han bevisade sin trohet genom att smida ett silverne halsband föreställande en drake. Detta blev början till dyrkandet av Alitikas gudar – en renässans för de riktiga gudarna och för dyrkandet av drakar vid sidan om. Det utvalda folket, även kallat drakfolket, kunde rida och flyga med drakar och kommendera dem i strid. Ekmer började därefter vallfärda till drakarnas land – det utlovade landet Braghesia. Där lät han bilda familj och skaffa en en stor stam. Men hans äldsta son – Albin, hamnade i konflikt med sin lillebror över landområden och därefter bildade Albin en egen stam och begav sig till nuvarande Valran, där hans ättlingar kom att kallas valraner. Braghesia utvidgade snabbt sina territorier och en civilisation av en långvarig kungaätt byggdes upp. Det var först år 3091 som deras självständighet gick förlorad, när Dorianerna tog slavar ifrån området. Slavarna arbetade på ett projekt åt Dorians kung Halmut III. De byggde på Dorians öga – en staty föreställandes den dorianska guden Kamara. Statyn hade magiska diamantögon som kunde förgöra hela länder. Tack och lov så lyckades en ättling till Ekmer vid namn Hadralon leda ett uppror mot Dorians kung. Statyn förstördes med hjälp av drakeld och slavarna flydde och bosatte sig i Braghesia. Året var 3212. Här levde de i frihet i över tusen år.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.