Om gudar och människor – Kapitel 9

I norra Estenia fanns ett kungarike styrt från staden Agos. Landet hette Agien och befolkningen brukade ofta i förolämpande syfte kallas för halvestenier. Här började ett kavalleri och infanteri utan dess like byggas upp. Medan krig och konflikter rådde i södra Estenia, tog en trettonårig pojke över sin avlidna fars tron. Han hette Evan Laikos och skulle få namnet Laikos Erövraren. Framtill han var myndig byggde han upp sitt land och erövrade hela Estenia år 898. Därefter siktade han in sig på Dorian, vars kung Hakassus, mobiliserade österut. År 901 hade han erövrat Entor för första gången i världshistorien. Därefter vann han slag efter slag på västkusten. År 908 var äntligen hela västra Dorian erövrat och i slaget vid Azad retirerade kung Hakassus, för att slutligen krossas i slaget vid Darissus. Vandringen österut fortsatte. En liten del av Eldiri erövrades i öster. Det största imperiet i världshistorien hade grundats – Dorian låg nu under Evan Laikos Erövrarens kontroll. Ett imperium hade skapats. Och de gamla drakkungarna med ursprung från Braghesia hade nu ersatts av en ny ätt. Att erövra både Entor och Dorian var nästintill omöjligt, men Evan lyckades ändå. Entor fick en ny dynasti av kungar och drottningar. När Evan Laikos dog år 915. Han hade knappt fyllt fyrtio år. Han fick aldrig några söner. Hans imperium delades upp mellan hans generaler, efter att de börjat rivalisera om makten. Dorian blev därmed en självständig stat, precis som Entor. Kungen i Entor hette Abakus och hans ätt kallades abakurerna – de sista entoriska härskarna. I Dorian var det den vetaniska ätten som fick makten under kung Vetakles. Estenias rike delades återigen upp i stadsstater efter år av krig. Därefter kom en lång och lugn period av välstånd. Men år 1114 var detta välstånd slut, när Ranias imperium växte fram och erövrade Estenia. Vad var Rania för land? Vad hade ranianerna för ursprung. Hur hade Ranias framväxt börjat. Jo, det ska ni få se när vi går tillbaka i tiden.

På den ranianska halvön väster om Estenia hade flera olika kulturer börjat frodas kring den bördiga jorden bara en kort period efter att Estenias högkulturer växte fram. I norra delen fanns de lättfotade och livsnjutande Kadarierna. De hade inte mycket till försvar. De var bönder och vinodlare på landet och levde i fred och välstånd. I städerna rann vattnet genom kanalerna och synden var omfattande. Kvinnor och män drack och lustade på bordeller och fester. Norr om dem bodde de så kallade barbarerna. Det var wellier – ett krigarfolk i norr med stora flätade skägg, vingar på hjälmarna, rutiga eller randiga mönster på sina dräkter, instrument som säckpipor och cello i sin mytiska musik. Wellien var täckt av urskogar och den bördiga jorden räckte inte till, vilket drev byfolket och krigarna till räder mot de rika kulturerna söderut. I öster bodde en annan barbarisk stam – degherierna. De var mer brutala i sin kultur och estetik och dyrkade samma nordliga gudar som i Nordfala. De tidigare omnämnda salamantiska språken, med ursprung från Katina i öknen, kommer ni ihåg dem? Vid det här laget fanns denna språkfamiljen representerad i Eldiri, Dorian, Katina, Braghesia, Sibellion, Segial, Entor, ja alla gamla riken i sydösterns öken, under namnet Eldir-salamantiska språk. I claurain kallades de för Clauri-salamantiska språk. I denna språkfamilj fanns esteniskan som en egen grupp, medan en mängd olika ranianska språk, exempelvis kadariska och ranianska talades på Ranianska halvön. Även welliska och degheriska språk tillhörde de clauri-salamantiska språken.

Hursomhelst så levde kadarierna grannar med ett ranianerna i mellersta Ranianska halvön. Ranianerna var militäriskt lagda och deras kultur bestod mer av ett klassamhälle. På 400-talet när Estenias kulturer börjat etablera sig på centralhavet, var det några köpmän som ville utforska nya platser. Heideklos kom från en liten stad vid namn Alessos i södra Estenia. Han var trött på att han och de andra bönderna och stadsborna hela tiden skulle plundra och kriga mot Tyrons rika elit. Eftersom Tyrons byar och förstäder var lika fattiga som folket i Alessos, så var de årliga bytena mycket magra. Heideklos hade hört historier om rika och bördiga marker i väst – på en halvö kallad Rania. De var rika livsnjutare utan försvar. Tänk alla möjligheter och rikedomar att göra beslag på. Men Alessos kung – Valron, var inskränkt och maktgalen och försökte till varje pris hindra Heideklos från att bege sig västerut. Han hade också hört historierna, men vägrade låta sina bästa krigare förgås och dö på färden, när västerlanden kanske inte ens fanns. Det var inte värt det. I själva verket visste även Valron att länderna fanns. Detta fyllde honom med fruktan. Alla hans undersåtar skulle bege sig västerut och utse Heideklos till sin nya kung. Staden Alessos skulle dräneras på invånare att dra in skatt ifrån. Detta fick inte hända. Heideklos påbörjade sin resa västerut. Men istället för att plundra sydkadarierna, lät man köpslå och bosätta sig där som kolonister, och slutligen blev hela kustområdet i södra Rania ett esteniskt område, med nästan samma kultur. Detta var på 400-talet. På 500-talet gränsade de esteniska kolonierna till Rania-folkets område. Ranianerna blev fascinerade av Esteniernas högt utvecklade kultur baserad på vetenskap, filosofi, konst, och storslagen arkitektur. Man lät även anamma esteniernas gudar. I början av 500-talet var den ranianska kulturen nästan en kopia av den esteniska. Religionerna var desamma. Men så småningom utvecklade ranianerna sin egen prägel på sin kultur. Det var också nu deras språk ranianska införlivades med den gamla esteniskan och blev ett gemensamt ranianskt språk. På 600-talet lät Arelus besegra den onda häxmästaren av ”Berget”, som för tillfället terroriserade hela det ranianska området. Exakt där häxmästaren nålades fast i berget, förblev silversvärdet sittande, omöjligt att dra ut ur marken. Häxmästaren blev till sten med ett svärd i sig och låg där som en trofé i det gamla templet. Templet byggdes ut och fick namnet Aleria. Året var 651. Staden Aripolis hade grundats. Alerias tempel förseglades med ett palats kallat Gelarium. Då var året 668. Staden växte snabbt. En civilisation utan like började växa fram. Arvet från Estenia var mycket effektivt – en enhetlig arme av tusentals man. Nu styrdes Aripolis och Raniaområdet av ett antal kungar, men det dröjde inte länge innan kadarierna började utveckla en egen armé inspirerad av Esteniernas diciplin.

Detta var under tiden som hela centralhavet dominerades av en flotta från Irykien – skickliga köpmän och sjöfarande soldater. Irykierna skickade ekonomiskt bistånd till kadarierna. År 704 hade kaldeerna under kung Ekemus lyckats erövra hela Ranias land. En stor besvikelse för ranianerna och framförallt Aripolis folk. År 798 inledde kung Akarium av Aripolis ett ranianskt uppror mot Ekemus förtryck. Med stöd från Estenias kolonister, och en saftig betalning till Irykien och deras kung Akalor, lyckades Ranias upprorsmän döda kung Ekemus och på bara några månader erövra hela Kaldarien. Året var 808 när Ranias republik utropades. Staden Aripolis blev snabbt miljonstad och utvidgade sina territorier till att omfatta hela den ranianska halvön. Aripolis var på frammarsch och Raniariket hade sett dagens ljus. År 931 hade man erövrat Karliaf i väster, stora delar av esteniska halvön i öster, samt Baris i norr.

År 1007 påbörjades sakta men säkert annekteringen av Estenias riken och stadsstater. Motstånd väntade i början, men slutligen lärde sig ranianerna att utnyttja esteniernas välstånd och bekvämlighet till att bli deras fall. Efter hundra år av sponsrad populistisk propaganda till populistiska grupperingar i Estenia, vände opinionen. Trots att Estenierna hade det bättre än någonsin tidigare, så var folkets bild den motsatta. Detta gjorde att Estenias politiker och kungar välkomnade en raniansk invasion med öppna armar. Året var 1114. Rania var påväg att bli ett imperium. Men det fanns en makt man inte kunde ignorera – Irykien. Ranias kung – Apattus Lupus ville till varje pris göra slut på irykiernas dominans i centralhavet. År 1031 tågade en gigantisk raniansk flotta mot Irykiens huvudstad Talaral. Men under ledning av den legendariske kung Maron krossades hela flottan i slaget om ön Nypus. Förlusten var en stor förödmjukelse för Ranias kungar. År 1036 kapitulerade Rania. Men det andra kriget var mer lycksamt. Det leddes av kung Heidus av Rania och hans general Gaius Verum. Året var 1058 när han i smyg ledde en gigantisk här genom bergen i norra Rania. I flera år vandrade han genom bergskedjorna i Rania och Karliaf, med hundratals elefanter och tusentals soldater. År 1063 åkte de med båt över sundet mellan Karliaf och Talaral. De var alla förklädda till livvakter som skulle tjäna Irykiens kung Heidomon och skydda honom från ranianska lönnmördar. Heidomon godtog soldaterna, som därefter högg honom i ryggen och avslöjade sin identitet. Tusentals soldater och livvakter visade sig vara skickade av Rania. Den unge prinsen Alimon tog över blott femton år och visade förvånansvärt stort ledarskap. Ranierna lyckades inte besegra irykierna förrän år 1065. Hela Irykien och och alla dess öar, rikedomar och kolonier tillföll nu Rania. Ett imperium växte fram.

Slavar, guld, skatter och sädesslag flödade in i Aripolis. Vägar byggdes runtom i de erövrade områdena. Monument restes av kända generaler. Men slavarna var inte glada. Inte heller de fattiga. De krävde bättre villkor. Även soldaterna började strejka. Olika fraktioner började bildas i den tidigare så stabila republiken. Diverse senatorer och politiker började förespråka utjämnade klyftor, förbud av slaveri och reformer för de fattiga, men de blev ständigt lönnmördade av etablissemanget och de reaktionära politikerna. Samtidigt hotade en wellisk sammansvärjning norrifrån. Mörka krafter samlades under en hövding vid namn Eterix. Han hade fått övernaturliga krafter då han svurit en ed till häxan av vildmarken – Venexa. Hon bodde i en stor dal i det som senare skulle bli flimmern. Från det dystra slottet använde hon sig av en silverprydd och tatuerad skalle från general Metus av Aripolis. Varje gång hon drack samlade sina döda undersåtars blod i skallen och drack ur den gav det henne evig ungdom. Hennes beroende av människoblod och besatthet av evig skönhet gjorde att en sjukdom började sprida sig i hennes kungarike. Träden vistande och marken torkade ut. Träskmarker fulla med demoner och mosslik bredde ut sig. Skogarna förgiftades av höst och förföriska andar, svampar och förbannelser. Alexa var vackrare än allt annat på jorden, men många visste inte att general Metus hade en hämndlysten son, vars dåd skulle bli ihågkomna för alltid. Han hette Kalesson och ville hämnas på den onda häxa som dödat hans far och druckit ur hans skalle.

År 1261 bröt Kalesson mot Ranias lag och begav sig ut med deras bästa legion – den tionde legionen. Målet var norr – att dräpa Alexa och erövra hela Wellien. Detta ledde till inbördeskrig i Aripolis. De progressiva senatorerna stöttade Kalesson eftersom han gick till val på att frige slavar och ge alla invånare i Aripolis fri tillgång till bröd och rent vatten. Detta gillade inte de konservativa som till varje pris stod bakom storherrarnas vinster på vatten och livsmedel. Lönnmordet på den respekterade kanslerm Atorn Domus – som stöttade Kalesson, var en chock för de fattiga och de progressiva senatorerna. Medan alla misstankar riktades mot hans rival, Pacolus Vern uttalade han sig såhär:

När allmogen och de små människorna förlorar sin största och mest respekterade förebild, vädjar de såklart till Kalesson. men Kalesson är inte här! Han förrådde oss under detta fruktansvärda attentat och marscherade norrut med vår bästa armé! Att peka finger åt mig och beskylla mig för mordet blir ju ironiskt, rent ut sagt!”

De progressiva, under ledning av Atorns son – Metorn Dumus, reagerade med revolution. Inbördeskriget var ett faktum.

År 1265 hade ett blodigt och jämnt krig i Wellien pågått i fyra år. Kalesson började bli otålig och försökte nu byta strategi. Efter en knapp seger mot wellerna vid gröna skogen tvingades han omgruppera sina män. De grävde ner sig under jorden på vintern och arbetade ensamma i form av elitstyrkor mot wellerna. I hemlighet tog sig Kalesson till Alexas slott tvingades krossa sin fars dödskalle. Häxans kraft försvann från hennes kropp. Hennes bortgång var ett faktum och hennes kungarike kunde börja blomstra. Flimmern blev en del av Raniaimperiet och den tionde legionen. Kalesson samlade på sig en här som återvände till Wellien med förstärkning. Kriget vände, eftersom all den kraft som häxan skänkt till Eterix, försvann med hennes död. Eterix dödades av den unge soldaten Valtus Grippo som belönades som överbefälhavare. Hela Wellien var erövrat. Den tredje april år 1266 återvände Kalesson till Aripolis. Kalesson brände sin fars kraniumskärvor till aska. Han begravde askan i Aripolis katakomber, under en staty av sin far. Problemet var bara att häxans ädelstenar som hon klätt dödskallen med smälte samman med askan eftersom Kalesson inte sorterade bort kristallerna från skallskärvorna innan han brände dem. Ingen som vågat sig ner till Kalessons förfäders katakomber hittade ut levande.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.