Vem serveras till middag?

Dinosaurier var mitt första stora intresse. Här är några gamla teckningar från tonåren, då jag fick ett återfall i min blodtörst efter dinosauriekött.

Annonser

Bakgrunden till min roman – del ett: Om gudarna och människornas första tid på jorden.

I början fanns endast himlarna och de svävande kontinenterna. Därefter uppenbarade sig de enorma urfäderna – gigantiska kolosser, bestående av lava, sten, jord och stora berg. Då de inte kunde komma överens lät de slå ihjäl varandra i en grotesk strid. Deras kroppar sargades och mosades, smälte samman och blev till jorden. Magman stelnade. Istitanen förångades och eldtitanen svalnade. Bergskedjor reste sig ur marken, från stentitanens kroppsmassa. Urgudarna var borta, men deras söner och döttrar – titanerna, överlevde och jordens härskare blev Tanarius – den störste titanen av alla.

Tanarius lät skapa alla växter och djur. Han byggde stora städer och kungariken i skyn, men fruktade trots allt att hans makt var hotad. Hans styre över de andra titanerna blev allt mer totalitär och slutligen var hela jorden täckt av svarta moln. Växter och djur drabbades av sjukdomar och världen hade börjat förgiftas. Tanarius son – den första människoliknande guden, hette Eron. Han misstänkte att det var Tanarius som låg bakom massdöden och samlade de tre andra gudarna och gudinnorna för att konspirera mot sin far. Det blev ett tusenårigt krig mellan gudar och titaner.

Eron lät skicka sin bror Reidos till havet för att smida en treudd åt sig själv, medan hans yngste bror Ageros lät smida ett par glödande kedjor i underjordens eldar. Galara, deras syster och den enda kvinnliga guden var enda gudinnan som fanns än så länge. Hon lät dra till skogen och tälja en magisk pilbåge med fenomenala krafter. Fyra gudar var de – mot hundratals titaner, cykloper och jättar. Men tillsammans med sina nya vapen lyckades de fyra syskonen nästan besegra Tanarius. Men bara nästan. Något fattades, nämligen visdom. Styrka och kraft var inte det enda som behövdes. Och det fanns bara en enda gud som hade visdom som sin egenskap – och det var Vigos. Han tillhörde inte den rebelliska gudaätten och var inte Tanarius son. Han var i själva verket son till Tanarius bror – Grellus Förrädaren

Få var det som litade på Vigos, eftersom hans far hamnat i konflikt med Tanarius och bytt sida för tusentals år sedan. Vigos hade tidigt anammat sin fars ideal och var, hur märkligt det en låter, en av de mest lojala och plikttrogna män i världen. Detta visste Eron, som insisterade att skapa en allians med Vigos och hans här av necromantiker. De tre andra gudarna – Reidos, Ageros och Galara var skeptiska, eftersom Vigos trots allt var son till en förrädare. Men Eron insisterade och alliansen med Vigos blev lyckad. Vigos lät dränka sig själv i Alitikernas stora brunn. Han blidkade sitt liv åt visdom, lojalitet och absolut kunskap. Återfödd reste han sig ur brunnen, som fick namnet Vigos brunn efter honom. Men han hade förändrats. Hans ansikte saknade vanliga ögon. Hålen efter dem fanns inte ens kvar. Istället hade han ett stort svart allseende öga mitt i ansiktet och ett mindre öga på varje handflata. Han brukade spela sina besökare ett trick genom att hålla handflatorna öppna framför ansiktet så att det såg ut som han hade fortfarande två ögon.

Vigos lät avla fram tusen örnar – dessa majestätiska fåglar flög omkring över jorden och var hans två tusen ögon. Vigos blev Vishetens Gud – även kallad Vigos med tvåtusentre ögon. Han lät nu smida sin stora vandringsstav, som gav honom kontroll över örnarnas sinne. Detta lät honom ta sig in i örnarnas huvuden och flyga precis vart han ville i hela världen och se med örnarnas ögon.. Med fem krafter kombinerade inleddes det sista slaget – slaget vid Alitika. Reidos lät dränka Tanarius kropp och surra fast den i marken med hinnor av vatten som han skjutit ut från sin treudd. Ageros lät fjättra fast honom i marken med sina glödande kedjor som brände ner honom i berggrunden. Galara lät sikta med sin silverpil på hans enda svaga punkt – hans födelsemärke på ena sidan av nacken. Vigos skickade sina tusen örnar att kalasa på hans kött – likt en utsvulten svärm. Alla fem gudar stod fast och fortsatte utlösa sina krafter samtidigt. Alla måste användas på samma gång. När Galara tog fram sin sista silverpil röt Eron ”Vänta! Han är inte död än! Det fixar jag!” Vigos drog fram sitt hemliga vapen – Diamantsvärdet – smitt av alla fem gudarna tillsammans i underjordens eldar. Det föll ner i marken från sky – i ett himmelskt sken uppifrån. Eron ryckte upp svärdet ur marken och beordrade alla att hålla inne med de sista av sina krafter – kedjor, vatten, silverpilar och örnar. Hälften av örnarna hade ätit sig mätta. Kedjorna hade börjat svalna. Endast en silverpil fanns kvar och det mesta av vattnet hade förångats. De lät Tanarius bryta sig loss ur marken och få ett sista försprång medan de återhämtade sina krafter.

Vänta på min signal!” sade Eron. ”På tre! Ett… två… tre…”

De sista örnarna anföll, den sista pilen avfyrades, det sista vattnet förångades och kedjorna brände det sista köttet och Eron lät nåla fast Tanarius i marken med diamantsvärdet. Allt hände på samma gång i ett gemensamt inferno. Tanarius – världens härskare var död och titanernas tid var förbi. Makten låg nu hos dessa fem gudar. Tanarius sjönk ner och löstes upp i marken, vilket orsakade en jordbävning. Ett berg reste sig från underjorden där han hade legat. Det reste sig över allt annat på jorden – hela trettio tusen meter. Berget kom att kallas världsberget. Det var Tanarius kött som blivit sten. Hans blod rann ut i bergskedjan och blev till floder av rent vatten. Världsfloden hade skapats. Hans själ och kroppsångor steg upp i sky och blev till en klarblå atmosfär med moln. Hans kroppshår blev till träd och växter. Hans skelett blev till fragment och lager av ädelstenar, djupt in i bergen och underjorden. En hel kontinent hade runnit ut från Tanarius kropp och silversvärdet låg begravt i underjorden och har ännu inte hittats. Och ve den som finner svärdet och inte förstör det, ty den har kraften att förgöra världen och allt levande.

Det talas om en profetia. De andra gudarna kommer få rätt en dag, bara för att Eron inte lyssnade på dem. En dag skola Vigos förfasas över allt krig och alla intriger bland människor och gudar. I blint raseri bestämmer han sig för att förstöra världen med allt levande, inklusive gudarna och sig själv. Vigos skola konstruera världsborren – den enda maskin som kan bryta sig ner tillräckligt djupt i underjorden för att hitta och dra loss diamantsvärdet. Med svärdet skall han dräpa alla gudar och slutligen riva ner Alitikas berg med all kraft, vilket skall dränka jorden i en kraftvåg och ett moln av stoft. Världen och allt i den skola förgås. Haven skola förorenas och rinna bort av alla berg och kontinenter som drabbar samman. Världens undergång kommer att kallas Orkhanos. Alla vet att det kommer hända, men ingen vet när. Att tala om Orkhanos kommer bringa skräck och rädsla när föräldrar stoppar om sina barn. Män kommer frukta att förklara krig mot sin ärkefiende… med rädsla för att utlösa Vigos vrede. Orkhanos kommer bita sig in i människors medvetande som en svordom precis som Djävulen, Quisling eller Hitler.

De nya kontinenterna grundlades och världen helades. Ur berggrundens sammandrabbningar uppstod även de första drakarna – stora eldsprutande bestar som inte tjänade någon, inte ens gudarna. På det nya berget lät gudarna bygga sitt säte – den himmelska staden Alitika, där Eron härskade som gudarnas kung. Reidos blev havets härskare och Ageros blev underjordens gud. Han var avundsjuk för att han uteslutits från gudarnas stora råd i Alitika. Eron gifte sig med Eira – Vigos undersköna syster och Alitikas drottning. Vigos lät skapa en ny dödlig människoliknande varelse som kallades alver. Alverna var till Vigos avbild mycket

visa och kunde leva i alltifrån femhundra till tusen år. De två första alverna hette Elbir och Aira. De fick i uppgift att vakta jorden och naturen åt människorna. Snabbt bildades högt stående alvkulturer i skogarna och i öknarna. Eron kände att Vigos visdom och förmåga att skapa liv var ett hot mot hans egen överhöghet. Därför lät Eron skapa människosläktet – två mörkhyade personer – Agus och Ageia. De fick i uppgift att konkurrera ut alvernas kungariken och imperier. Trots att människorna ännu inte lärt sig att civilisation, var de skickliga på att organisera sig i strid och föröka sig. Alverna tvingades dra sig tillbaka och skapade ett gemensamt imperium – Adarion – den starkaste militärmakten av alver. Människorna retirerade och började leva i harmoni utanför alvernas gränser.

På den här tiden fanns heller inga raser. Människors olika hudfärg hade i början inget med geografiskt ursprung att göra. Svarta, vita, gula och bruna människor levde sida vid sida och såg inte olika ut beroende på miljön de levde i. I öknen i öster uppstod en mänsklig högkultur kallad Katina – ett imperium med skriftkonst, stora städer, rinnande vatten och förmåga att smida järn. Ageros – underjordens gud ville till varje pris få människorna att revoltera mot gudarna och försökte få människorna att börja kriga med varandra. Förvandlad till en vandrare började han predika i människornas värld. Han påpekade det faktum att vissa människor var bruna, medan andra var svarta, gula eller vita och såg detta som ett tecken på dekadens. Han hävdade att de vita människorna måste rensa ut de svarta, bruna och gula för att inte själva gå under, vilket gjorde att det första folkmordet uppstod. Vita människor började hålla sig för sig själva och brutalt förfölja alla som såg annorlunda ut. Det slutade ironiskt nog med att Katinas nye kung Alradan – som själv var brun, förvisade de vita människorna till Norden. Alradan försökte återskapa ordningen men det var för sent. De svarta och gula ville inte ha en brun man som bestämde över dem, vilket gjorde att de svarta flyttade söderut där det växte savann och djungel, medan de gula flyttade långt österut – till områden fulla med bergsskogar och kall öken. Och det var så rasismen och olika raser och nationer uppstod.

Människorna hade hjärntvättats till att nedvärdera sina medmänniskor… bara för att de såg annorlunda ut eller hade en annorlunda hudfärg. Välden hade nu fem stora kungariken – Norden, där vita krigarfolk härskade i de karga fjällen och skogarna, Katina, där de bruna kungarna och prinsade byggde fantastiska civilisationer, och ett imperium av nomadiska krigare i söder, där de svarta bodde. Imperiet kallades Ambetu och befolkningen levde som nomader, jägare, krigare och samlare, men i vissa delar var de bofasta och hade både jordbruk och storstäder. Slutligen fanns ett mäktigt bergskungarike i öster som kallades Kai Zun – varifrån ordet Kaiser – kejsare sägs vara taget. Här var militären och vördnad inför kejsaren viktig och stora majestätiska palats och städer byggdes. Det var alltså dessa fyra stora imperier också Adarion – alvernas rike. Övriga små kungariken och stammar hölls utanför eller införlivades senare i imperiernas erövringskrig. Krigen mellan de fem rikena varade i hela tusen år, vilket fick Eron att tröttna på mänskligheten. ”Ni skall aldrig mer kunna kriga mot varandra!” röt Eron och satte staven i marken, vilket fick jordens enda kontinent att splittras i sju olika kontinenter. De olika kungarikena och raserna var nu på ett eller annat sätt åtskilda i tusentals år, antingen mellan bergskedjor eller mellan världshav. År ett av forntidseran började efter detta och jordens kontinenter hade fått den form de har på kartan på baksidan av boken. En av de viktigaste figurerna i det här skedet var färgkarlen Helbet – mannen som fick i uppdrag av gudarna att föra de tusen människor som fanns kvar på jorden och ge dem ett nytt hem där de kunde föröka sig och återbilda människosläktet. I hela sitt hundraåriga liv sökte han och lyckades rädda alla drygt tusen människor och ordna tak över huvudet och försörjning åt dem. Nya samhällen kunde börja växa fra, Forntidseran började närmare bestämt den dagen då alla människor blivit räddade.

Bilder

« 1 av 3 »

<?php echo if( function_exists(’photo_gallery’) ) { photo_gallery(5); } ?>

 

 

Utkast till första kapitlet på min bok

Det var en sval och disig sensommarkväll vid den svarta östermuren. Imperiets soldater gick fram och tillbaka och höll vakt, medan en stor formation hade ställt upp uppe på muren med armborsten redo. General Kairus vankade otåligt fram och tillbaka, medan några soldater kräktes av nervositet i sina hjälmar.

Dom sa att dom skulle va här vid den här tiden!” viskade general Kairus till davani-krigaren William.

Varför så otålig, general, general Kairus?” svarade William. ”Sodanerna är väl inte direkt kända för sin punktlighet.”

Vi kommer skydda era män till varje pris.” förklarade Williams yngre lärling John.

Så ni erkänner att ni agerar som kanonmat.” sporde Karius skadeglatt.

Det beror väl på hur man ser på saken.” sade William.

Ni är två davanier. Som ska beskydda femhundra elitsoldater från Rania – det största och mäktigaste imperiet denna jord har skådat. Tror ni verkligen att…”

Längre bort i skogen började träd välta med våldsam kraft. En gigantisk stridsmaskin av trä och järn rullade fram genom dalgången. Den tvåhundra ton tunga kolossen liknade en något av ett fartyg på hjul och hade ett gigantiskt drakhuvud av trä längst fram, vars andedräkt andades eld och lågor. Ur vartenda kanonhål på skrovet sprutade eld från maskineriet på insidan. Nere på marken gick de svartklädda fotsoldaterna – sodanerna.

Nu får vi väl se hur det går, general!” muttrade William med ett självbelåtet leende. William och John drog sina svärd medan Karius beordrade sina mannar att ge eld. De två davanierna sprang ner för trappan och gick ut från muren mitt emot den mekaniska kolossen.

Vad är det här för jävla uppfinning!” utbrast John medan han högg ihjäl en massa sodaniska soldater omkring sig.

Vi får väl klättra upp och fråga snällt!” ropade William, som var i fullt sjå med att hugga sig fram genom en skog av fientliga soldater. Medan William svingade sig uppför kolossens struktur skrek han till John: ”Spring tillbaka innan dom reglar porten!”

Åh, nej, du! Jag går ingen stans utan att hjälpa dej, broder!”

Du är inte redo för det här! Gör som jag säger! Jag tar hand om den här jävla träbocken!” John blev uppriktigt besviken, men sprang ändå tillbaka och hjälpte till vid muren. Sodanerna var hack i häl på honom och han lyckades precis kasta sig in mellan den allt smalare öppningen, när dubbelporten reglades igen. William befann sig nu uppe på stridsmaskinens rygg. Varenda soldat som försökte anfalla honom lät han hugga ner. Han kröp in i hytten och upptäckte att där satt en mycket bekant person.

Jenz Bratovic!” utbrast han när han såg den ledigt klädda gestalten med lapp för ögat.

Buu! Här är jag!” skrattade Jenz med sin hesa röst. ”Vilken överraskning, eller hur! Imperiets främsta driftledare… nu i fiendens tjänst.”

Du är under arrest för förräderi, herr Bratovic! Kejsarens dom kommer falla hårt över ditt huvud!”

Han har ingen rätt att skipa rättvisa över mig!”

Ta det där med din advokat! Du kommer sluta i galgen, kan jag lova dej!”

Bara om du fångar mig först” röt Jenz och tryckte på en knapp på sitt armstöd, vilket öppnade en lucka som drog ner hans fåtölj i avgrunden.

Nu var hela den stora maskinen ända framme vid porten. Från framsidan fälldes en stor påle ut som svajade fram och tillbaka och bankade på den reglade porten. På insidan höll Ranias tappra soldater emot. William blev desperat och klev vidare in i hytten där han kom till kontrollpanelen och såg pannrummet där kolen slängdes in av maskinisterna. William blev mer och mer stressad, ty nu hade porten brutits upp och den stora maskinen rullade in bakom muren medan stenväggen förstördes. Soldater fattade eld och en masslakt utbröt inne på borggården. John dräpte sodanerna tappert och skyddade de sista överlevande imperie-soldaterna. William tittade ut ur ögat på kolossen och skrek: ”John! John! Säg åt Kairus och hans trupper att retirera och ta sig på säkert avstånd för nu smäller det!”

Retirera! Allihopa! Retirera!” skrek John och samlade ihop överlevarna. William tryckte panikartat på olika knappar som han inte hade en aning om. Plötsligt öppnades en lucka som blåste varm ånga på honom.

Satan i helvete!” skrek han och grep tag i en oljelampa. Försiktigt hoppade han ut ur ögat och gled ner på marken. Därefter kastade han in oljelampan innanför den mekaniska bestens brinnande käftar. William rusade iväg och därefter small det till. Maskinen förstördes och slutade rulla. I en kaskad av lågor trillade den ihop. Alla sodanerna hade dött i explosionen.

Min maskin! Mina män!” skrek Jenz längre bort. I ett språng var John ända framme vid honom och hade gripit tag i hans krage.

Ge mig en anledning till att inte döda dig här och nu, Uppfinnar-Jocke!” väste han.

Det tog två år att konstruera den maskinen! Har du någon aning om hur mycket arbete som ligger bakom!” utrbrast Jenz!

Har du en aning om hur länge den där muren har stått utan att en enda armé lyckats inta den?” muttrade William.

Vi förlorade många män!”skrek John! ”Bra män! Folk kommer sjunga sånger om dem, medan jag och William kommer gå till historien som de två davanierna som lät muren falla!”

Lugna dig, John! Det är knappast lämpligt att tänka på hur man vill bli ihågkommen när något sånt här inträffat.”

Förlåt, broder.” sade John. ”Jag skulle ha hållit inne med det där.”

Det händer den bästa, min vän. Vad gäller den här galna vetenskapsmannen så tror jag en rättegång vore det enda lämpliga. Han är mer värd för oss levande. Att döda honom ser inte bra ut på pappret heller. Det blir ett jävla liv.”

De döda hedrades och fick en värdig begravning under dagen, medan de överlevande soldaterna och de två davanierna åkte mot Aripolis med sin värdefulla fånge. Inne i vagnens hytt satt William och John och unnade sig varsitt ölkrus. De skålade så skummet stänkte.

Hell de som föll, må de finna frid hos gudarna.” ropade William.

Hell!” svarade John, varpå de båda tog vars en rejäl klunk.

Då bär det av till Aripolis, då…” muttrade John. ”När var jag där senast? Två… tre… månader sen?”

En.” rättade William.

Jaja, tiden går långsamt när man är ute i fält. Undrar vad vårt nästa mål blir… söderut?”

Mmm-mmm.” svarade William och skakade bestämt på huvudet.

Hur vet du det?”

Eftersom du är lärling får jag egentligen inte prata om det här med dig, så det får bli mellan oss två. Men… vi ska norrut. Till självaste Nordfala… där kung Hodvig Skarwolf härskar.

Wow! Jag har alltid längtat efter att åka dit! Jag har aldrig varit där!”

Du kommer sannerligen trivas… om du gillar vilda mammutar, bitande kyla och pälsklädda råskinn som lurar bakom varenda buske och försöker slita främlingar i stycken. Drick rejält innan du hakar på, vettja!”

Nä, jag tror jag ska försöka hålla mig nykter till dess!”

William brast ut i ett vänskapligt hånskratt. Därefter red de vidare söderut mot Aripolis – Raniaimperiets huvudstad.

Efter tio dagars ritt var de äntligen framme vid den praktfulla staden Aripolis. Staden var vit likt marmor och slingrade sig upp på ett berg på över tusen meter över marken. Arkitekturen förde tankarna till Rom, Aten och Olympen. Stadskärnans rundmur slingrade sig flera varv runt berget och bildade olika våningar, vilket fick staden på berget att se ut som en bröllopstårta, eller som Babels torn. Tinnar och torn reste sig över allt. Soldaterna och de två davanius-krigarna tågade in på stadens gator och torg, medan Jenz Bratovic visades upp i kedjor. Pöbeln buade och kastade mat på honom. Tillmälen som förrädare, horunge och jävla utlänning tilldelades den arresterade professorn med jämna mellanrum. Uppe på slottsgården längst upp på toppen marscherade kejsare Vilnius Gaius, ursinnig och uppriven. Han steg fram till John och William och såg dem djupt i ögonen.

Visa honom!” väste han. ”Låt mig få tala med honom enskilt omedelbart.”

Som ni vill, ers majestät.” muttrade William allvarligt. William hjälpte Jenz ner från vagnens baksida och föste in honom i hytten. På andra sidan gick kejsar Vilnius in och drog ned persiennenen.

Lyssna, ers höghet, jag kan förkl…” började Jenz men avbröts av en lavett.

Lyssna här, nu! Du ska va… jävligt… jävligt glad… att vi har ett rättsväsende i det här landet som ser till att du får din sak prövad. Annars hade jag slagit ihjäl dig, det kan jag lova dig!” röt kejsaren. Han fortsatte drypa etter och gapa och skrika i en lång ramsa av osammanhängande utskällningar. Utanför vagnen stod soldaterna och log belåtet, medan de tjuvlyssnade på kuejsarens utskällning. Därefter hördes ett par örfilar till och soldaterna grimaserade med smärtsamt med en blandning av skadeglädje och förskräckelse. Man kunde nästan höra soldaternas skrytsamma belåtenhet. ”Oooooh, där fick han allt.” ”Haha, där satt den!”

Dagarna gick och rättegången förbereddes. Precis som alla landsförrädare skulle Doktor Bratovic dömas offentligt i senatens stora kammare, där allmänheten hade tillträde under sådana tillställningar.

Efter några veckor var det fullsatt i rättssalen. Domaren steg fram längst ner vid podiet och satte sig. Han bankade klubban i bordet.

Får jag be er alla om er fullständiga tystnad, tack!” ropade han uttråkat. Domaren hade tydligen sådant tonfall hela tiden. Tråkig och oengagerad, men rakt på sak. Alla blev tysta och bänkarna hade snabbt blivit fullsatta. In kom en jury, sekreterare och ordningsvakter. Fortfarande bunden leddes Jenz Bratovic fram till sitt eget podium. Han sträckte fram sina händer och lät en ordningsvakt låsa upp och ta av handklovarna. Åhörarna utbrast upprört så fort han kom in i salen. Mummel började höras här och var. ”Förrädare!” skrek någon! Jenz Bratovic slog ut händerna demonstrativt med och kaxigt leende, som om han presenterade sin egen närvaro.

Ordning, ordning…” ropade domaren och slog med klubban ett par gånger. Publiken tystnade till igen.

Jenz Bratovic, son av Alexander Bratovic.” började domaren. ”Du står åtalad för grovt landsförräderi, grov förskingring, samt krigsbrott vid svarta muren. Du arbetade tidigare för Raniaimperiet och hans majestät kejsaren. Du skall i oktober förra året ha mottagit en summa på femtusen guldmynt från Sodanias kejsare Brezov III och därmed anslutit dig till fientlig makt. Alla dina inventioner du tog fram i Raniaimperiets tjänst, lät du gå förlorade. Du tog med dig ritningar på tusentals krigsmaskiner till Sodaneia och skall dessutom ha totalförstört din krigsmaskin, flammande tjuren, vilket kostade livet för trehundratjugotvå Raniasoldater och uppskattningsvis över fyrahundratolv skadade Raniasoldater. Du står även åtalad för grov skadegörelse, då hela borgen totalförstördes under attacken. Hur ställer du dig till dessa anklagelser?”

Jenz tittade rakryggat upp mot domaren. I hans blick lyste mod och beslutsamhet.

Skyldig.” svarade han med kylig stämma. Åhörarna brast ut i chock. De började skandera och skrika i vrede och räckte tummen ner.

Åtalad förklaras härmed skyldig.” sade domaren och klubbade igenom beslutet. ”Jenz Bratovic, son av Alexander. Härmed dömmes du till döden genom hängning. Domen verkställs om två dagar. För bort honom.”

Åhörarna skanderade i extas. Alla utom en. Det var en mycket gammal man som satt för sig själv längst bak på läktaren. Han såg arg ut. Hans bruna gamla skinn gav honom en respektingivande, stilig och samtidigt skrämmande uppsyn. Han hade djup skugga runt sina hatiska ögon och gillade uppenbarligen inte vad han såg.

Två dagar gick och snaran knöts i ordning. En arg pöbel stod samlad, till och med barn. Bratovic stod längst upp på luckan och rättade till sin lugg. Han fattade mod och drog ett djupt andetag. Bödeln stod redo vid spaken, klädd med en svart kåpa över huvudet. En domare gick fram på torget och öppnade sin pärm.

Inför oss står nu Jenz Bratovic, som erkänt och förklarats skyldig till samarbeten… med fiender!” röt domaren och tittade ilsket på Bratovic. Publiken skanderade och kastade frukt på honom..

I kejsare Vilnius Gaius namn har han därmed dömts till döden genom hängning. Har du några sista ord du vill säga, Jenz Bratovic?”

Fan ta kejsaren!” väste Jenz med ett skadeglatt leende. Publiken började bua och skrika och kasta ännu mer frukt. En tomat träffade honom mitt i ansiktet och därefter kastades nya tomater på honom i en kaskad av rutten sörja. ”Jag förbannar honom… och alla hans avkomlingar! Vi kommer mötas igen… med samma blod i våra ådror, i en annan tid… det svär jag på!”

Domaren fick nog och nickade åt bödeln. Bödeln drog i spaken och Jenz föll ner genom luckan. Han blev hängande utan att säga ett ljud. Lite ryckningar i kroppen var allt han förmådde medan livet lämnade honom. Publiken fortsatte gallskrika och kasta saker på den livlösa kroppen.

För all framtid skulle namnet Bratovic orsaka kalla kårar genom kroppen. Bratovic må ha varit hängd. Men hans namn skulle för alltid bli ihågkommet. Han levde vidare som en sedeslärande sägen om hur det går för förrädare. Bratovic blev slutligen ett skällsord i sig… som användes om någon man ansåg vara förrädare. Föräldrar skrämde sina barn när de inte kunde uppföra sig. ”Tänk på vägen du väljer. Vill du sluta som Bratovic när du blir stor?” ”Om du inte är tyst kommer Bratovic och tar dig.” Ständigt närvarande var denne Bratovic – ett fult ord som man inte fick tala om, men alla visste vad det betydde. Alla minns när Jenz Bratovic sålde ut sitt folk till Sodania.

Några dagar senare samlades senatorer och allmoge, rika och fattiga i kejsarens stora festhall. Det var fullspäckat med människor, dansöser, dansare, akrobater och musiker.

Gaius Lupus var en av gästerna. Han var en lång och stilig trettiofemåring – inte vansinnigt stilig men med en karisma som ingav respekt. Han satt belåtet och smuttade på en bägare rött, och var uppmärksam på varenda viskning. Likt en journalist bevakade han allt sin närvaro med allvarlig blick. De rika kvinnorna längre fram i salen fick syn på honom och började viska till varandra i extas. Gaius log tillbaka. Kvinnorna blev helt galna av hans respons. Senatorerna tittade snett på honom och viskade förundrat till varandra.

Vem är det? Jag har aldrig sett honom innan.” sade den äldsta senatorn vid namn Casare.

Jag vet inte.” muttrade senator Frick och ryckte på axlarna.

Ååh, det är väl en av dom där förbannade intressegubbarna.” muttrade Vengol som satt bredvid sin fru Edrea. ”Nyrika knösar som till varje pris försöker komma in i det politiska finrummet och skaffa sig inflytande.”

Edrea hade också börjat få upp ögonen på Gaius Lupus. Vengol sneglade förnärmat på sin fru och hon återgick omedelbart till sin vanliga sura blick.

Eh, kyparn, ursäkta mej.” utbrast senator Frick och drog i kyparen som nyss varit nere och serverat Gaius och de rika kvinnorna.

Senator Frick?” svarade servitören.

Mannen därnere, han ögongodiset. Vem är han?”

Jag frågade inte, sir? Ska jag… eeh?”

Åh, nej nej, det behöver du inte för bövelen! Det var inte så jag menade.”

Vet ni inte dem det är?” utbrast en glad medelålders kvinna i sällskapet. ”Det är ju Gaius Lupus!”

Inte han för helvete!” gnällde Frick.

En mer självgod person har jag banne mig inte hört talas om.” muttrade Casare.

Vad menar du?” undrade Frick.

Alltså, du ska bara veta… han hymlar ju inte med vilka förmögenheter han sitter på.”

Och kvinnorna.” inflikade Vengol.

Jag har hört från hans konkurrenter att han ska vara det största praktarslet till affärsman i Aripolis.”

Förvånar mig inte, han är ju rik trots allt.” sade Frick.

Men vi tjänar inte så lite heller, ju. Varför ska vi klaga.” sade senator Gredus.

Det är inte min poäng.” sade Frick bestämt. ”Jag har hört rykten…”

Rykten intresserar mig inte.”

Trovärdiga rykten… om att han är gift… och ändå går han till horor och håller på!”

Jaha? Och vilken TROVÄRDIG källa kommer det ifrån?”

Spelar det nån roll?”

Ja, det spelar roll i allra högsta grad?”

Varför? Titta på honom som han sitter och håller på! Ett stiligt ansikte förvisso! Men han kommer säkerligen lämna alla kvinnor han ligger med i sticket när dom blir för dyra för honom.”

Det ryktas att han är döv också!” röt Gaius Lupus och vände sig mot det skvallerlystna sällskapet. Tystnaden blev mördande. Gaius Lupus bevakade dem en stund. Inte ett ljud hördes i den knäpptysta salen. Snart gick Gaius Lupus iskalla blick över i ett varmt leende. Han började skratta. De som nyss suttit och skvallrat blev först förvånade och började därefter också skratta.

Kom ner här, mina herrar, jag bjuder på en röd Veris Glessus 347.” utbrast Gaius belåtet och de tidigare avundsjuka herrarna gick förvånat ner och började dricka med sin nya så kallade, ”vän”.

Stämningen blev gemytlig och festmusiken dundrade. Alla samlades runt den mystiska charmören. Den enda som inte var glad var den där gamla mannen som tjurat i rättssalen. Han satt för sig själv i ett hörn med en bägare vin och fick precis ögonkontakt med Gaius. Gaius såg misstänksam ut, men distraherades snart av de halvnakna kvinnorna som kom in och underhöll Gaius och de andra i sällskapet. Fest blev till lustspel. Det var så det fungerade i Aripolis.

Morgonen därpå, på en annan plats i ett annat land, långt upp i norr, dundrade en stor flock håriga elefanter med stora betar fram. Det var mammutar ute på slätten. Uppe på en mammuts rygg satt den unga kvinnan Kyra och balanserade med spänning i ögonen. Hon hade rött hår och var klädd i sina torftiga läderkläder, egentligen avsedda för män på jakt. Intensivt lyste hennes gröna ögon av äventyrslystnad och spänning när han guppade upp och ner på mammutryggen. Kolossen dundrade fram likt en jordbävning och själva jorden skakade i området.

Samtidigt satt den unge mannen Taron och hans kortare lillebror Ivar vid en brasa och halstrade sitt dagliga villebråd – kanin och fasan. De två bröderna hade båda mörkbrunt, långt hår, men Taron var mer av en atlet och hade lite mer skägg än sin stubbskäggiga lillebror.

Vänta lite ska jag bara pissa, du kan nog släcka brasan nu.” sade Taron och gick iväg. Ivars blick slog över då över i djävulskap och han funderade en stund innan han reste sig upp, knäppte upp gylfen och började kissa direkt på köttet. Elden släcktes och Ivar återgick till sin oskyldiga uppsyn som om inget hade hänt. Snart kom Taron tillbaka och började karva i den nygillade måltiden.

Gudars vad gott det ska bli, vill du provsmaka?” sade Taron.

Nej nej, du först, min bror.” sade Ivar och tittade med spänning på när Taron tog sin första tugga. Han gnagde intensivt, som om han aldrig sett mat förut.”

Inte varje dag man ser sin bror äta kanin marinerad bi mitt piss.” muttrade Ivar belåtet. I Tarons ögon lyste mord. Han luktade på villebrådet och spottade genast ut köttet, varpå han började jaga sin lillebror över slätten.

Jag ska döda dej! Jag ska döda dej!” skrek Taron.

Men Ivar bara skrattade.

Du sa ju att jag skulle släcka elden!” retades Ivar och fick försprång.

Akta!” skrek Kyra. Nu hade hon rest sig upp på mammutens rygg. Taron såg mammuthjhorden komma springande mot honom mitt ute på den karga, vidsträckta höglandsslätten. Nästan lika skickligt som en akrobat balanserade Kyra på ryggen.

Spring, Taron!” skrek hon.

Taron greps av panik och dundrade ner för backen med mammutarna hack i häl. Slutligen fick han syn på ett dike och gömde sig under en trädrot som stack upp ur marken. Kyra fattade mod och hoppade av matriarkens rygg. Med häpnadsväckande färdighet hoppade hon från mammut till mammut, gled ner för en snabel och gjorde Taron sällskap under rotvältan. Mammutarnas massiva fötter dundrade likt jordbävning ovanför de två människorna, när hjorden rusade nedför backen, precis ovanför de två dödliga människorna.

Jiiiihaaaaaaaaa!” skrek Kyra och skrattade medan Taron kände stort obehag av kolossens dundrande framfart. Snart var mammutarna försvunna i fjärran. Äntligen kunde Kyra och Taron andas ut och borsta av sig.

Är du helt från vettet, Kyra!” utbrast Taron.

Blev du skrajsen eller?” skrattade Kyra medan hon rättade till sitt lockiga, röda hår.

Undrar vad din farsa kommer säga om det här då!”

Åh, du vet väl vad han brukar säga… det vanliga. ”Vi är Elenwolf, och Elenwolf gör sin plikt! Du är en varg, inte ett får, också vidare, haha! Men var är din bror?”

Precis här!” svarade Ivar stolt medan han uppenbarade sig framför dem.

Nä nu jävlar!” väste Taron och grep tag i sin bror med ett språng. Kyra skakade på huvudet medan de brottades och rullade omkring på marken.

Woaw, woaw, woaw, vad håller ni på med!” röt Kyra och gick emellan dem. Stadigt höll hon fast dem i ett järngrepp medan de försökte fortsätta slå på varandra.

Lite broderlig kärlek bara.” muttrade Taron.

Pissigt värre!” fnissade Ivar.

Håll klaffen!”

Hela byn kommer snart veta vad du sysslar med!”

Du vågar inte säga nåt! Jag varnar dej!”

Killar! Killar!” röt Kyra och slog ihop de två brödernas skallar. ”Vad ni än har hittat på för dumheter så tycker jag faktiskt ni kan släppa det nu. Så nu andas vi ut… luuuuugnt och stilla också kramar ni varandra och visar varandra lite broderlig kärlek.” Kyra instruerade som till två småbarn, vilket retade Taron en aning.

Ååh, men kom igen!” väste Taron irriterat.

Kramas!” röt Kyra. Motvilligt kramade de två barnsliga bröderna varandra medan Kyra roat tittade på.

Seså, det var väl inte så svårt.”

Nä, visst.” muttrade Taron.

Men vad kom dom där mammutarna ifrån?” sporde Ivar.

Ääh, det var jag som ställde till oreda. Men jag lärde mig en läxa i alla fall. Man ska inte mjölka en mammuthona när det egentligen är en mammuthanne….”

Tack, det räcker med informationen.” skrattade Taron.

De började så sakteliga gå över den polara sommarslätten mot fjorden. Längsmed fjorden gick de stora dalarna och skogsbeklädda bergskedjorna. Intill berget reste sig en majestätisk, enkel liten nordisk fiskeby. Själva byn var brant och ledde upp till toppen där kungen själv hade sitt tillhåll. Det var ett praktfullt men enkelt slott som påminde om en stavkyrka.

Mitt på förmiddagen tillbringade Kyra, med att träna närstrid med sin lillebror Knut. De befann sig på den pittoreska lilla slottsgården och fäktades med varsitt träsvärd, medan sommarsolen glänste upp himlavalvet. Knut var en rar gosse i elvaårsåldern. Han hade en blond undercut med en liten tofs i nacken och var säkerligen starkare än han såg ut. Mitt i den intensiva fäktningen lyckades Kyra slå träsvärdet ur hans hand.

Det är lugnt, Knut! Ta upp svärdet så fortsätter vi?

Men…” började Knut. ”Du kan ju lätt döda mej när jag plockar upp svärdet?”
”Ja, det kan man göra.” fortsatte Kyra. ”Men så gör inte en sann krigare i vår familj.”
”I så fall är han den dummaste krigaren i historien.” skrattade Knut och plockade upp svärdet.

Kyra strök sig om hakan och funderade lite.

Hur ska jag förklara det här? Eeh… Jo! En stor krigare slåss med en jämlik motståndare. Han attackerar inte sin motståndare när ligger ner, eller när han hämtar sitt svärd. Det är inte rättvist. Men när krigaren har hämtat sitt svärd och rest sig upp…” Kyra slog svärdet ur Knuts hand igen, grep tag i sin bror och riktade sitt träsvärd rakt mot Knuts strupe.

Då är han död om han inte koncentrerar sig.” fortsatte hon. ”Plocka upp svärdet igen, Knut.” Hon släppte taget om Knut, som sträckte sig efter svärdet, men plötsligt sopade Kyra undan svärdet på marken och tog tag i sin brors axel. Hon uppenbarade sig med träsvärdet i högsta hugg.

Du dog igen, lillebror!”

Men du sa ju precis att vi inte får göra så!” utbrast Knut.
”Världen är full av folk som inte bryr sig om det. När du blivit man… och kan reda dig själv… så måste du vara förberedd på… att din motståndare kan använda fula tricks som jag precis gjorde. Och när det verkligen kommer till kritan… kanske du själv måste använda dig av fula tricks, även om du inte vill.”
Kyra och Knut satte sig bredvid varandra på marken. Kärleksfullt rufsade Kyra till sin brors frisyr

. Hovfolket gick omkring och utförde sina dagliga sysslor på gården, medan kung Rendal Skarwolf och hans drottning Kelda betraktade de två syskonen från långbordet där de satt.

Hon lär vår son väl.” konstaterade han.

Rendal, han är elva år, borde han inte vänta?” sade Kelda

. ”Han kommer inte alltid vara pojk, Kelda. Jag anar oråd.”

Åh, du har alltid varit en sån pessimist!” skrattade Kelda.

Det gäller vår dotter, Kelda. Kyra har mitt fulla stöd. Men det här är männens värld… hon kommer inte bli accepterad eller respekterad om hon inte lär sig sin plats.”

Vilket otroligt struntprat! Som vanligt från er karlar!”

Det är inget struntprat! Det är så det funkar, tyvärr… är det så! Jag har inget emot vår dotter… men jag vet andra som har det… jag kan inte förlora ett barn till.”

Kelda blev förskräckt i ögonen.

Tror du… det kommer hända?” sporde hon med glansiga ögon.

Endast gudarna vet, älskling. Jag går till valan ikväll… jag vill ta reda på vad hon ser i flammorna…”

Gör inte det! Inga visioner, snälla!”

Varför inte?”

Jo… gör det för all del… men var beredd på att visionerna kan vara både skrämmande och göra dig än mer orolig!”

Rendal böjde sig kärlektfullt och tog sin frus hand. Djupt såg han henne i ögonen.

Han tog henne ifrån oss… vår förstfödda dotter. Det har inte gått en natt utan att jag har dödar honom i sömnen. Rör han Kyra… så kommer jag strypa honom med mina bara händer. Förstår du? Det kommer bli bra, det här, älskling.”

Vid kvällningen vandrade Rendal längs den snåriga bergsväggen vid skogsbrynet. Han kom till en ojämn stentrappa som gick längs klippan och lyckades därefter ta sig över en sliten hängbro till nästa avsats. Där, mitt intill det snåriga skogsbrynet, under trädkronor av ek och kastanj, stod ett enkelt litet hus. Det var ett litet snett gammalt trähus fullt med sniderier av drakhuvuden och bestar av olika slag. Trots husets kusliga uppsyn var det faktiskt lite hemtrevligt också. Rendal gick in genom den helt dörrlösa ingången och duckade för smycken, snäckor och snigelskal som hängde i taket. Inne i det mörka lilla kyffet var brasan redan tänd. Framför den satt en liten puckelryggar gumma. Hon hade en stor vårtig näsa och långt tovigt hår, fullt med mossa. På ryggen och axlarna växte plantor och små grenar och hennes gamla ögon skymdes av en uppfälld yllehätta.
”Välkommen, Rendal Skarwolf – kung av Fjordholm. Vad bringar dig till min bonad, du dödlige?” sade kvinnan med sin hesa, sliskiga röst.
”Jag vill se vad min framtid har att erbjuda. Vad har gudarna för planer för mig och min familj… och framförallt min dotter?”
”Du kommer hemifrån för att söka visioner i flammorna… utan offergåva. Då vet du vad som gäller.”
”Jag vet vad som gäller, vala.”
”Låt oss börja, då.”
Gumman ledde honom fram till ett enkelt podium med en brinnande eldstad längst upp. Rendal tog fram sin kniv och skar sig själv i handflatan, varpå han lät blodet droppa över elden. Gumman föste undan Rendal och började svaja med händerna medan hon uttalade en besvärjelse på uråldrigt tungomål.
”Ak zakhir Volundun! In velia vogul alifaina!
Semaya!”
Ett stund hände ingenting.
”Vad ser du? Vad ser du i flammorna?”
”Jag ser… jag ser död… och krig. Och svek! De hemsöker er i mörkret… ständigt jagar de henne!”
”Vilka då?”
”Jag ser inte… det bleknar bort.”
”Vad ska det här betyda?”
”Bara gudarna vet. Men en sak är säker! Håll din familj under uppsikt! Skydda dem bäst du kan! Ta hand om Kyra… beskydda din dotter till varje pris!
Rendal blev förskräckt i blicken.
”Tack, vala.” sade han. ”Jag ska göra allt jag kan för att skydda min kära familj.”
Han gick ut ur stugan och började bekymrat vandra hemåt igen.

På natten låg Rendal bredvid Kelda i sängkammaren. Han vred och vände sig av oro. Till sist reste han sig och steg upp. Ensam stod han på balkongen med en bägare mjöd och tittade ut över norrskenet på himlen. Kelda kom ut och omslöt hans axlar.
”Du oroar dig för mycket, älskling.” Sade hon.
”Den gamla valan oroade sig för samma sak. Jag kan inte förlora er. Jag är för svag.”
Kelda kysste sin make och därefter tittade de varandra i ögonen.
”Ingen kommer göra oss illa, älskling. Du är en kung.”
”En kung har många fiender.”
”Besegra dem då!”
”Det ska jag.”

Fantasy Writer

WP2Social Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: