Svea

Nya omslaget till min nya skiva! Vad tycks?

 

Detta är tredje försöket till ett omslag för skivan ”Svea” och äntligen är jag nöjd. Min nya teknik är en salig blandning av datoranimering och klassiskt tecknande. Varje karaktär och bakgrund görs på ett papper för sig och skannas därefter in i datorn. Bakgrunden görs genomskinlig också lägger jag ihop de olika bildlagren till ett gemensamt motiv. ”Svea” finns även på Spotify för er som vill lyssna! Ha en härlig lördagkväll!

Image44

Annonser

När Man Talar Om Trollen

När man talar om trollen… Återkommande gånger i mina romaner dyker troll upp i olika mer eller mindre fientliga situationer. Legender om troll är inte unika för den franchise jag själv har skapat, utan har i själva verket präglat nordeuropeisk folklore i betydligt mer än tusen år. Men eftersom alla redan känner till berättelser om troll, så är det mina egna troll som den här texten kommer handla om. I själva verket har troll ett oförtjänt dåligt rykte. Även om de är korkade, lata och misstänksamma, så är det inte alla stammar som är av elakartad natur. Man brukar räkna de olika arterna av skogstroll till den mer vänliga sorten, medan de mer monstruösa, omänskliga vidundren i bergen och på stäpperna, allt som oftast är onda i sinnet. Troll liknar jättarna på många sätt, men de är rent naturligt mindre och inte lika människolika. Trollen har till skillnad från jättarna en svans, vilket kanske är det säkraste sättet att se skillnad på ett troll och en jätte, oavsett vilken art eller stam det rör sig om. Legenderna om trollgummor som kidnappar människobarn och uppfostrar dem som sina egna, har aldrig kunnat bekräftas av någon, inte ens av föräldrar som själva påstår sig ha drabbats av detta. Att troll skulle äta människokött är en sanning med modifikation, som tyvärr fortfarande sprider skräck bland människor. I själva verket finns det bara tre dokumenterade fall där troll har ätit människor. Samtliga tros ha berott på svält i trolska samhällen, varpå trollen har varit tvungna att skaffa fram mat på de värsta tänkbara sätt.

KAPITEL – 1 – DRÖMMAR FRÅN DET FÖRFLUTNA

Erdogan var fortfarande i livet och blev mer och mer storhetsvansinnig för varje år som gick. Han hade nyligen rivit upp konstitutionen och utropat sig själv till monark. Tyvärr hade han ännu inte avlat en lämplig tronarvinge. För tillfället satt han i sin pompöst utsmyckade tronsal, iklädd halsband, smycken, en löjligt stor turban, en spira och en röd mantel. Medan en grupp magdansöser underhöll honom satt hans fru bredvid honom och säg allmänt bitter ut. Erdogan smuttade på vinet och tog därefter ett bloss på sin stora cigarr.

Han hostade till. Det var e riktigt obehaglig skrällhosta. Målaren stod intill väggen och var nästan färdig med den vackra kartan över alla provinserna i det osmanska riket. När Erdogan hostade, målade han fel. Målaren blängde åt sin enväldige sultan.

Du funderar inte på att försöka dra ner på rökningen, ers majestät?” väste målaren.
”Det är en kubansk cigarr.” förklarade Erdogan. ”Min mästare från citadellet reser land och rike runt för att få tag på de finaste årgångarna av vin och cigarrer. Jag röker så länge jag tycker det är gott. När jag dör så slutar jag.”
”Ursäkta mig, ers majestät! Självklart ska ni få röka hur mycket ni vill! Jag uppmanar er att röka ännu mer, kanske hundra kubanska utan filter om dan! Snälla gör det, ers majestät!”
”Skulle du vara lustig nu eller?”
”Nej, ers majestät.”
”Du målade fel på väggkartan! Måla över och gör om! Gör rätt den här gången!”
”Bara om ers majestät tar lite hostmedicin.”
”Jag har redan prövat Jägermeister. Jävla kärringa-dryck.”
”Det passar ju ers majestät i så fall?”
Erdogan blängde åt honom. Stämningen blev pinsam och tyst.

Fem minuter senare släpades målaren till bakgården av en rad soldater.
”Förlåt!” skrek han och därefter hördes gevärsskott.

Senare satt Erdogan med sina rådsmän och generaler på kontoret. De hade satt markörer över kartan på bordet.

Vilket år är det, Dazjir.” sa Erdogan till sin skattmästare.
”2030.” Ers majestät.
”Klart som fan jag vet vilket år det är, din idiot! Och vad exakt skulle hända 2030.”
”Din förlängning av fullmaktsordningen går ut, ers majestät.”
”Precis! Och om inte alla provinser som du ser här på kartan har skattskrivit sig, så är jag inte längre legitim sultan.”
”Alla provinser har svurit trohet och betalat skatt, ers nåd,”
”Alltså, ALLA provinser.”
”Ja, alla… Eeh… utom… utom en…ers nåd.”
”Ja, jag ser väl det. Men du behöver inte säga namnet på den. Det är belagt med dödsstraff…”

Era order, ers majestät?” frågade en ung, stilig general.

Driv in skatten, tvinga dom att svära trohet till mig.”

Men om dom vägrar, då?”

Erdogan gjorde snar-tecknet på halsen.

Det är en väldigt drastisk åtgärd, ers majestät.”

Nog med smicker och få saker gjorda.”

Med all respekt, ers majestät. Men jag gick inte med i den turkiska armen för att gå omkring och slakta oskyldiga män, kvinnor och barn. Jag gick med för att slåss för mitt land.” sade den unga generalen.

Ursäkta.”

Du hörde.” muttrade den unge generalen och gick iväg, utan att en enda person stoppade honom. Erdogan blängde misstänksamt på honom.

En av de provinser som inte betalat skatt eller svurit trohet, var Mardin – en av de vackraste städerna i Turkiet, med en väldigt blandad befolkning. Staden låg rest på en stor kulle och hade dessutom utsikt flera mil utöver Tvåflodslandet. Den hade en en kraftig gammal stadsmur och tiotusentals gamla vita stenhus och torn. Förutom att det var en het sommardag med klarblå himmel, så var det även marknad mitt.

Meda marknaden var rest och hundratals människor stod samlade intill stånden, böad grönsaker, smycken, frukt, fisk och textiler, så steg en liten nioårig flicka upp på ett podium. Hon började hålla ett oslipat tal.

Lyssna allihopa! Har vi några kurder här idag?” började hon.

Ingen lyssnade, utan alla arbetade som vanligt.

Jag sa! har vi några kurder här idag!” gallskrek hon så att fåglarna flög iväg från torget och alla började förvånat titta på henne. En kvinna i tjugofemårsåldern, med en enkel skjorta, ett rött band runt midjan, samt ett par puffiga gamla vandrarbyxor fångade flickans uppmärksamhet.

Turkarna är på väg hit och kommer tvinga oss alla att skatteskriva oss, och svära trohet till Kerdogan!” Skratt hördes från folkmassan som nu börjat samlas runt henne. Den 25-åriga kvinnan stod längre bort och tittade med ett stolt leende på den lilla flickan. Hon stod med armarna i kors intill en husvägg. Det här hade hon inte hört på länge.

Vi måste göra motstånd, en efter en! Jag är trött på att sitta och se på när Turkarna tvingar oss att ta turkiska namn, drar in våra rättigheter en efter en.”

Vad vill du att vi ska göra, då, mer specifikt!” utbrast en upprörd äldre man i publiken.

Slåss för ett fritt Kurdistan såklart! För tretton år sen skulle våra föräldrar skämmas över att vi inte slåss!”

Jag vill inte vara någon glädjedödare, men vi kan inte slåss. Sist vi försökte göra motstånd, förvandlades både Kerkuk och Hewler till dödsfabriker. Det är överstökat, mina föräldrar dog på ett koncentrationsläger i Kerkuk. Jag utsätter inte mitt folk för samma lidande igen.”

Men…”

Nog nu! Slutdiskuterat!”

Låt flickan prata!” skrek en medelålders kvinna från torget. Plötsligt såg den tjugofemåriga kvinnan hur turkiska soldater kom körandes med fullt artilleri på en gränd längre bak i torget. Några turkiska soldater började gå ut ur bilen mot själva podiet där flickan stod. Den 25-åriga kvinnan blev förskräckt och började fundera ut en plan.

Låt oss alla kämpa en sista gång om vi så ska dö! Biji Kurd och Kurdistan!”

Två turkiska soldater stod nu bakom henne, och precis då sprang den 25-åriga kvinnan fram och grep tag flickan i armen och började gå iväg.

Tack så mycket, jättefint! Vi övar mer på repetitionerna imorgon.” sa hon och började leda iväg flickan.

Jaha, vad ska allt det här betyda? Kurdisk propaganda om jag inte misstar mig?” sa den korta vakten.

Hon är min… min… eeh elev… vi övar på en pjäs. Den ska heta… eeeh… Biji… Erdogan…”

Biji, eh? Intressant.” sa den långa vakten. ”Vad heter länge leve på turkiska?”

Tjugofemåringens tystnad var uppenbar.

Hhmm… den här kurdiskan tar oss för idioter.” muttrade de långe vakten. ”Vad heter du?” Han blängde in i tjugofemåringens ögon och hon kände hans torra andedräkt.

Jag heter… Emine… Ataturk…”

Emine Ataturk, eh? Vilken stad är du från, fru Ataturk?”

Från… från Mardin.”

Åh, nej, det finns inte längre några Ataturks i Mardin. Dom har flyttat härifrån för att slippa kurdslynor som dig. Så berätta igen… vad heter du?”

Läget blev spänt ett tag. Tystnaden bröts av att Tjugofemåringen sparkade till turken i skrevet. Han föll ner på knä och fick därefter en armbåge i nacken så han blev medvetslös. Den andra turken drog sitt vapen.

Jag heter Lora Azad! Och jag är från KDR!” skrek tjugofemåringen och slog ner den andra vakten. ”Kom med mig!” sa hon och tog tag i flickans hand och sprang iväg. De sprang igenom folkmassor tillsammans och folk väste åt dem att flytta sig eller vara försiktiga. Olyckligtvis hoppade de rakt över ett stånd fullt med lerkrukor.

Mina lerkrukor! Jag ska ha hundra lira för dom där!” skrek handlaren. De båda kom in i en fattig gränd och Lora lyckades få flickan att klättra upp för stavarna som stack ut från knuten på e lerbyggnad. Därefter klättrade Lora också upp på taket. De låg gömda och hade hela torget inom synhåll.

Vet dina föräldrar om att du går omkring och bryter mot turkisk lag?” flämtade Lora.

Jag har inga föräldrar.”

Jag beklagar, men du är inte säker i Mardin. Titta där nere. Vad heter han där.”

Özz. Han är jättesnäll.”

Nej, det är han inte, titta noga.” Flickan såg hur två nya vakter förhörde honom.

Özz är en jash.” förklarade Lora. ”Jag klandrar honom inte. Han är en fattig stackare som måste få sin butik att gå ihop.”

Vad är en jash?” frågade flickan.

En elak kurd, kan man säga.”

Men hur vet du det?”

Jag har studerat dom allihopa. Killen där borta då, som säljer mobilskal.”

Men han är ju också kurd.”

Det var familjen Talabani också, min vän. Se hur vänliga dom va egentligen.” sade Lora. ”Titta nu när soldaterna frågar ut honom.”

De studerade samtalet noga och såg till sist hur mobilskalsförsäljaren pekade åt deras håll.

Ducka!” utbrast Lora och de båda gömde sig bakom takkanten.

Förstår du nu.” viskade Lora. Det är såhär det funkar. Du är inte säker här längre. Jag kommer ta dig till vårt högkvarter. Du får mat, beskydd och husrum. Är det okej?”

Flickan funderade ett tag, därefter kastade hon sig i Loras famn och kramade henne. Lora blev rörd och slöt armarna om flickan. ”Såja, det kommer bli bra. Vad heter du?”

Lana.”

Okej, Lana! Kom med här nu! Dom närmar sig!”

Kapitel – 2 – I främmande marker

 

Det nybildade sällskapet lämnade bergskedjan och gick längs med den branta stigen. Inte allt för långt ner började bar mark framträda, och en och annan väderbiten gammal fjällbjörk började bli en allt vanligare syn. Vid bergets rötter passerade de en stor, svart ek, utan ett enda löv. Grenarna skrynklade sig likt hasselbuskar och trädet såg dött ut. För ett ögonblick blev de sju följeslagarna stående likt får, stirrandes upp på den gamla eken. På en av de lägre grenarna satt en stor pilgrimsfalk som hade dem under uppsyn.

Arkon. Den gamla döda eken tycks aldrig ruttna.” sade Nalgar. ”Det är fan inte naturligt!”

Jag oroar mig mer för den där rovfågeln som stirrar på oss.” sade Ylva.

Jag är säker på att den är minst lika orolig för oss.” sade Lothur. ”Kom nu. Att stå på samma plats för länge drar till sig uppmärksamhet.” Falken skrek till och flög därefter iväg över den vidsträckta dalen. Långt bort på en klippa stod en svartklädd man intill skogsbrynet. Han bar en svart skinnmantel med vargpäls över axlarna, bruna läderhandskar och läderstövlar och en uppfälld läderluva. Falken landade på hans utsträckta arm och fick en liten bit kött. Därefter flög den iväg åt samma håll den kommit från. Den mystiske mannen tittade ut över horisonten och uppenbarade sitt vita porslinsöga genom att fälla ner sin luva.

Hahaha, nu har jag dem!” utbrast han och blottade sin stora guldplomb med ett brett leende.

Vandringen fortsatte söderut och kvällen nalkades. I en skogsglänta slog de läger och tände en brasa. Norrskenet började så småningom etablera sig på den stjärnklara natthimlen.

Mitt i natten njöt de sju följeslagarna av fläsk och mjöd.

Köksmästare Ogers fläsk blir man aldrig trött på!” sade Ylva medan hon gnagde på en bit.

Nej, och då har det ändå haft exakt samma smak sedan jag var liten.” svarade Helga.

Har du varit med i silvergrimmarna sen du var liten?” frågade Farvid förvånat.

De flesta av oss föds här eller kommer till oss som väldigt små.” förklarade Helga. ”Du är den äldsta på väldigt länge att komma till oss. Själv minns jag inte. Jag lämnades utanför porten i en korg. Leifir tog hand om mej och uppfostrade mig som sin egen dotter. Silvergrimmarna är min familj, precis som för Lothur här.”

Tja, nu var jag inte riktigt så liten…” svarade Lothur.

Nej, men vi är din familj eller hur?”

Ja.” svarade Lothur med en storslagen stämma. ”Ni är den enda familj jag någonsin haft, och när du, Farvid, dödade några av dem, så gjorde du väldigt klart vart jag drar gränsen för familj och fiende.” Han ritade ett streck i marken mellan sig själv och Farvid. Stämningen blev tyst. Alla tittade pinsamt på varandra medan Farvid och Lothur reste sig upp.

Om jag hade varit skyldig till din fru och din dotters död, hade jag likväl kunnat slå ner dig här och nu, och oskadliggöra ännu en plågoande. men du måste tro mig. Killen vi jagar, Melkon. Jag såg honom döda din familj framför mina ögon, medan du låg ruttnade i en fängelsehåla. Om du nu älskade din familj så mycket, vad gjorde du för att skydda dem? Jag hade räddat dom båda om inte Melkon hade…” Farvid avbröt sig själv.

Hade gjort vadå?”

Det är en lång historia.” fortsatte Farvid.

Hehe, lång historia, och det där vill du att vi ska tro på.”

Woh ooh!” utbrast Ylva. ”Nu ryker valparna ihop!”

Tyst Ylva.” sade Nalgar. ”Du behöver inte göra det värre.”

Du kommer till oss silvergrimmar… förväntar dig vårt beskydd.” började Lothur. ”Och sen har du mage att irågasätta min kärlek till familjen? Ge mig en anledning till att inte döda dig här och nu!”

Men vid Andors rövhål, kan du inte hålla käften du, din dumma fitta!” röt Helga, som hade rest sig upp och gripit tag om sin svärdsknapp!”

Lothur tittade bakom sin axel och såg henne blänga åt honom. Försiktigt satte han sig ner med händerna i luften. Därefter brast han ut i ett uppgivet skratt!

Ser du vad hon gör mot mig, Farvid!” sade han och sträckte ut sina händer i en uppgiven gest. ”När jag var liten redde vi karlar ut våra tvister på det gamla hederliga sättet, utan att ni fruntimmer lade sig i hela tiden!”

Lothur hade knappt slutfört sin mening innan han låg medvetslös på marken.

Ni får ursäkta, men jag trodde aldrig han skulle hålla käften.” muttrade Helga. ”Hjälp mig lyfta upp honom, Olof.”

För all del.” muttrade Olof och lyfte Lothur lika lätt som om han vore en fjäder. Han lade honom försiktigt intill trädets rötter.

Vem tar hand om honom när han vaknar?” väste Helga.

Ingen svarade.

Tystnaden skriker om er. Det är ju fan att man ska behöva göra allting själv.” väste Helga, ”Vi svor en ed inför Leifir! Den enda far vi nånsin haft! Vi skulle ta hand om Farvid och slutföra vårt uppdrag! När Farvid har svurit sin ed är han en av oss! Om vi inte kan hålla det löftet, hur ska vi då kunna kalla vår orden för vår familj?”

Killen där borta kanske vet?” sade Nalgar och pekade mot en avsats ovanför forsen. Där stod mycket riktigt den svartklädda mannen med falken igen. De andra tittade och såg silhuetten av honom.

Vem sjutton är det där?” frågade Ylva. Plötsligt kom falken flygande över dem. Den flög bort till mannen och satte sig på hans arm.

Rovfågeln!” skrek Nalgar. ”Skjut honom, Helga! Han har spionerat på oss sen i förmiddags!

Det kanske är en annan rovfågel.” sade Farvid.

Det är få förunnat att få syn på en pilgrimsfalk i sitt liv. Nog är det samma fågel!”

Helga hade spänt sin båge men precis då gick mannen iväg.

Vid Waldas tuttar!” skrek hon frustrerat! ”Han kommer ju för fan hitåt!”

Vad har han nu hittat på… Farvid?” sluddrade Lothur där han satt intill trädet. Helga gav honom ett slag i huvudet med sin pilbåge så att han somnade igen.

Vi måste fly!” utbrast Nalgar och hällde vatten över brasan.

Vart?” frågade Leif förskräckt.

Jag kan en omväg till Svalfjord!”

Var är Farvid?” undrade Ylva medan Olof återigen plockade upp Lothurs medvetslösa kropp över sina axlar. De märkte alla att Farvid var borta. Men han var inte långt därifrån. I själva verket sprang han genom den täta skogsterrängen mitt i natten och kom snart fram till ett brant stup, med vacker utsikt över dalen och natthimlen. Där bromsade han och knöt sina båda nävar i ren ilska. Han tog ett djupt andetag och vrålade i ren ilska ut mot dalen. Det var det kraftfullaste vrålet de någonsin hört.

Det kom därifrån!” utbrast Helga! Bara han inte har… Åh nej!” Hon sprang mot stupet och hittade Farvid gråtandes på knä framför stupet.

Farvid!” ropade hon och gick fram till honom. Hon satte sig på huk och lade armen över hans axel. ”Lyssna nu! Lyssna nu jävligt noga på mej, Farvid!” röt hon.

Nej!” väste Farvid!

Lyssna på mej!” röt hon och grep tag om hans kinder med båda händerna! Aggressivt spände hon blicken i honom.

Du är en Elenwolf! Hör du det?”

Inte för min far?”

Tyst! Du har fortfarande hans blod i dina ådror, förstår du? Ge aldrig upp! Aldrig! Hör du mej? Vi fixar det här! Hör du mej?

Om min pappa såg mig gråta skulle han skämmas ögonen ur sig!”

Vem har sagt att du inte får visa känslor? Var det det du fick lära dig i din fina borg när du var liten? Kvinnorna skulle se söta ut och männen skulle krossa skallar? Åt helvete med det där! Jag är en kvinna! Jag har fått lära mig att klara mig själv och har mer stake än Lothur och dom andra därute! Har du någon stake? Bra! Sluta gråt eller tänka på det som varit! Skit i Lothur och var en man! Vi fixar det här! Men bara om vi samarbetar? Förstått?”

Farvid tog ett djupt andetag och tittade på Helga. Han tänkte över Helgas ord. Sedan nickade han bestämt och de båda reste sig upp.

Du tappade det här.” sade hon och räckte honom svärdet. ”Ha det i säkert förvar. Du kommer att behöva det framöver.

Farvid minns svärdet han höll i sin hand. Det var ett järnsvärd med ett drakhuvud i silver som fäste. Bladet mynnade ut från drakhuvudets gapande käftar. Han minns hur allting började, hur han hade fått svärdet. Farvid hade fem år tidigare vunnit stora segrar i slaget mot barbarerna österifrån. De kallades kreller – ett muskulöst ryttarfolk med bara överkroppar och stora flätor som vajade när de red fram genom terrängen. På kropparna hade de svarta symboler som tatueringar, och vissa hade till och med ristat in symboler i sitt skinn. Farvid hade nyss vunnit slaget om Halfort och återtagit stora områden från krellerna. men klanens ledare Vangor hade snabbt omgrupperat sina män på natten. De hade plundrat byar och våldtagit kvinnor. Ute på Alskygges stora slätt i östra Nordfala hade Farvid överraskat Vangor och hans ryttare i ett bakhåll. Då hade det avgörande ögonblicket kommit. Vangor tog Emira som gisslan och visade upp henne inför Farvids arme. Farvid hade suttit blixtstilla på sin häst och lyssnat på Vangors ord, medan Vangor hållit Emira i ett fast grepp och riktat en dolk mot hennes strupe.

Dra tillbaka dina män, Farvid! Annars skär jag halsen av din lilla utländska hora till fru!” hade Vangor skrikit med ett skadeglatt leende. Farvid hade utan minsta eftertanke nickat åt sina män att retirera.

Iväg till din make nu då! Se så!” var Angors sista ord, varpå han hållit sitt ord och släppt Emira fri. Detta hade inte hindrat honom från att smiska henne på rumpan medan hon sprang nedför kullen. Farvid hade hjälpt upp henne på hästen och placerat henne framför sig. Slaget hade därmed förlorats. Farvid blev hånad av sina egna män efter den dagen – det viskades jämt och ständigt. Där gick den unge prinsen som försakade sitt eget rike och folk för en utländsk skönhets skull. Den största skammen. Farvid stod inte ut med att hånas. Passande nog dog den gamle mästaren för Stormväktarna och efterträddes av den yngre och mer strategiske generalen Melkon. Han hade kolsvarta polisånger och en styvt och bakåtslickat kvasthår, stora buskiga ögonbryn och en blodröd scarf, som han aldrig tog av sig, oavsett vilken rustning han bar.

O Vendor – guden av krig och åska – mina män hånar mig! Mitt folk föraktar mig! Jag ber dig, ge mig kraften att döda alla våra fiender och ta tillbaka det som är vårt, bara jag får leva tillsammans med Emira! Skona henne från allt lidande. Alla vill se henne bränd på bål. Eller hängd. Hon kan knappt gå ut längre.”

Farvids bön i det pittoreska lilla trätemplet framför en staty av guden Vendor hade hörsammats. Men inte av Vendor själv, utan av Melkon som stod bakom Farvid utan att han märkt det.

Jag ser att du ber till gudarna.” sade han.

Och?” muttrade Farvid.

Strunta i det. Jag hörde vart enda ord av vad du sa. Och jag ska hjälpa dig!”

Hur ska du göra det då?” frågade Farvid.

Och det var då Melkon tog fram det där svärdet och räckte till Farvid.

Farvid blev snabbt Melkons främsta lönnmördare. Tillsammans med ett förband av maskerade tjuvar och banditer, svepte Farvid genom borg efter borg, slott efter slott. Han dräpte jarlar, adelsmän, krigare och rådsherrar som drivit på frågan om att Raniaimperiet skulle etablera sig i Nordfala via den impopulära Valessunionen. Och han dräpte dem alla… under sin uråldriga släkts egen baner – den blå flaggan med en kolsvart silhuett av en drake. Sin egen fars baner.

Det var natt och de var tvungna att sova någonting en bit bort för att klara av morgondagen. När de vandrade söderut blev skogen allt glesare och marken blev tovigare av gräs och drypande måsstäcken. De tjocka gamla trädens rötter klättrade längs vallarna likt ett hav av ormar och ekarna var de ståtligaste träden av dem alla. De lade sig utanför stigen, utom hörhåll för fiender eller utbygdsjägare med för många frågor. Därefter somnade de snabbt.

Farvid vaknade av att en lättklädd Emira satte sig ovanpå hans kropp och kysste honom ömt på munnen. Det var fortfarande natt. Försiktigt öppnade han ögonen och såg sin älskade Emira ovanför sig.

Jag har svikit dig.” sade Farvid dystert.

Nej.” svarade Emira. ”Du gjorde vad varje man kunde och mer därtill.”

Jag saknar dig! Så jävla mycket!”

Det som hänt har hänt, Farvid! Det finns bara en sak du kan göra nu?”

Vad skulle det vara?”

Hämnd!”

Hämnd?” utbrast Farvid och reste sig upp från Emira. ”Ett vansinnigt motiv som förstör människor och gör dem till monster!”

Men var ett monster då.” sade Emira! ”Hämnas vad som tagits ifrån dig!”

Jag ska!” Sade Farvid! ”För dig! Jag lovar!”

Ta mitt halsband.” sade Emira och knäppte av sitt vackra halsband. Det var en silversvan med utsträckta vingar. Emira placerade halsbandet i Farvids hand.

Jag kan inte ta det här!” sade Farvid! ”Det tillhörde dina föräldrar, och deras föräldrar före dem! ”Ge det till någon som är värdig!”

Du är för hård mot dig själv, Farvid! Vi har inga barn. Du är den enda jag vill överlåta halsbandet till. Förvara det väl, Farvid. Glöm inte. Okej? Glöm inte. Lova mig!”

Jag lovar!” sade Farvid och slöt näven runt halsbandet. Därefter fäste han det runt sin hals.

Emira höll Farvid sällskap tills han somnade. Hon låg tätt intill honom. Men när han vaknade dagen efter fanns hon inte där. Farvid reste sig upp i all hast och kände runt sin hals. Halsbandet fanns kvar! Farvid log.

Men plötsligt hoppade en figur på honom så att han föll till marken. Det var den där mystiska mannen som stått ovanför forsen och spionerat på dem. Farvdid drog sitt svärd och såg plötsligt hur denne mystiska jägare stod öga mot öga med en storväxt och muskulös varg. Det var ingen vanlig varg. Den hade stommen av en björn och var ungefär lika stor som en. Medan de andra i sällskapet samlades runt den mystiske mannen och vargen, vaknade Lothur till. När han såg vargen komma springandes mot honom blev han klarvaken och precis innan vargen skulle sätta käftarna i hans ansikte drogs den tillbaka av ett rep. Den mystiske mannen fällde vargen till marken och drog ett snabbt snitt över halsen med sin stora dolk.

Sådärja, gumman.” sade han ömt och klappade vargen över manen medan han mumlade en tyst bön på något främmande gammalt språk.

Vem sjutton är du?” utbrast Leif.

Ett tack hade varit på sin plats.” muttrade mannen och satte tillbaka dolken bakom ryggen.

Vem är du?” frågade Leif igen.

Jag kallas Torun Harulf! Och den där besten har smugit på er sen ni lämnade Silvergård igår!”

Falken kom flygande och satte sig på Toruns axel medan han matade den med lite frön.

En varg eller?” frågade Lothur.

Nej, det här är ingen vanlig varg. Det är en urvarg.”

Vad gör en urvarg såhär långt söderut?” undrade Olof.

Den har troligtvis blivit av med sin ryttare.”

Vilken ryttare?” undrade Ylva.

En lycan, som en varulv fast värre! Jag har jagat dom i tio år! Jag vet inte vad dom gör här. Men en sak är säker, ni måste iväg härifrån! Omedelbart! Jag kan en väg till Svalfjord! En lång omväg förvisso, men om dom här figurerna får syn på er, då är ni döda allihop i ett nafs!”

Hur kan vi lita på dej?” undrade Lothur.

Det kan ni inte, inte på någon! Men jag svär… att ni är säkrare med mig än ensamma med de där bestarna!”

Kör hårt, vart går vi då?” sade Farvid.

Vi tar oss först och främst till Forkvel!”

Forkvel?” utbrast Lothur! ”Den skithålan klarar vi oss utan! Skulle vi inte till Svalfjord?”

Jo, men vägen dit är lång! Forkvel är nära och där kan vi köpa hästar, vapen och proviant!”

Som du vill.” muttrade Leifir. ”Men om du sviker oss…”

Vadå? Är ni rädda för det här eller?” utbrast Torun och pekade på sitt emaljöga. ”Slappna av. Det var min gamle gode vän Fendor som gjorde det!”

Är han pilgrimsfalken på axeln?” undrade Lothur.

Exakt! Efter det har han sålt sin själ till mig och vi är goda vänner sedan dess.”

Sålt sin själ?” utbrast Olof.

Wohooo är du rädd för magi och häxkonster nu också? Det är en lång historia! Men om ni följer mig, håller käften, och undviker stigar och vägar, så kommer det här gå hur bra som helst. Packa era don och gör er i ordning!”

De sju följeslagarna hade nu blivit åtta, och skulle ta en omväg till Nordfalas största tillhåll för slödder och banditer – Forkvel. Och ingen av dem anade vad som ständigt bevakade och jagade dem.

Kapitel – 1 Vägen till Silvergård

Natten låt tung över Norden, och återigen sprang Farvid genom den tunga vildmarksterrängen. Hans stora svärd var draget och som den bärsärk han var, lät han det svinga åt alla håll och kanter. Blodet forsade när den sylvassa eggen skar banditerna mitt itu. Det var fullmåne och regnet öste ner i skogen. När han var framme vid ruinen av ett gammalt fort, omringades han av flammor. Framför honom syntes silhuetten av en storväxt man, och då vaknade han. Farvid låg kallsvettig vid lägerelden. Det regnade inte, men ovanför honom tittade den stora fullmånen ner på honom genom de majestätiska trädkronorna. Kallsvettig och andfådd tittade Farvid bredvid sig. Emira öppnade sina vackra, bruna ögon och betraktade oroligt sin stilige make.

Vad är det, Farvid.” frågade hon. ”Du är ju alldeles svettig!” Emira satte sig upp, lade Farvid till rätta och pysslade om honom.

Inget, Emira. Det var inget. Bara en dröm. Bara… en dröm…” svarade Farvid förvirrat. Därefter torkade han sig i pannan med armen, omfamnade och kysste sin älskade Emira, och därefter reste han sig upp och började gå.

Vart ska du?” frågade Emira ängsligt.

Jag… jag ska bara ut och gå… sträcka lite på benen.” Och därefter gick han iväg.

Gryningen nalkades. Det var högsommar och utanför det pittoreska världshuset, med namnet Gyllene Vargen, betade redan hönsen av majsen som slängts ut från fönstren. Lösdrivare, fyllehundar, horor, oäktingar, banditer och prisjägare, vandrare, frälse och ofrälse – här samlades slödder, såväl som hjältar, för att umgås, spela om pengar, eller ta en stor, kall honungsöl. Inne på krogen var stämningen mytisk, och solen hade fortfarande inte helt gått upp. Det var en lätt belysning i matsalen. Mitt inne i ett hörn satt Farvid, iklädd enkla läderkläder passande för vildmark och jakt. Han hade en pälsmantel över sina axlar, och hans ansikte skuggades av hans uppfällda hätta. Faravid var drygt tjugofem år gammal och var brunhårig och vältränad. Hans ögon var gröna och hans skäggstubb tjockt och tätt. Han satt tyst som en mus, med ett ölkrus i handen och sade inte ett ljud. I bakgrunden spelades stämningsfull och glad folkmusik. I andra sidan rummet satt några laglösa och spelade vid ett runt bord. Bredvid dem satt svettiga, unga kvinnor med ansiktena fulla av smink, och urringningar som gick få män obemärkta. De laglösa banditerna svor, spottade och satsade pengar, medan de satt tätt intill dessa kvinnor med armen om deras axlar. Kvinnorna sade inte ett ljud, och de blängde bittert ut i ingenting, och ibland himlade de med ögonen åt banditernas kommentarer.

Giv mig lycka, giv mig framgång, Andor, Vendor, Skar, Walda!” mumlade den mest storväxta banditen medan han skakade tärningarna i muggen. Han fick tre, två, fyra, ett.

Haha!” skrattade den tjocka banditen mittemot. ”Ser ut som att gudarna är ett gäng skitstövlar trots allt.” Skadeglad lade han sina egna tärningar. Han fick fyra, sex, sex, fem.

Se på fan, Andor! Det behövde jag!” skrek den tjocke och bankade nävarna i bordet. Men några av banditerna började ana oråd så fort de fick syn på den diskreta figuren i hörnet. Det började viskas och skvallras runt om i matsalen. Den tjocke banditen gick fram och satte sig framför Farvid.

Du var mig en järv typ att dyka upp med ditt ansikte häromkring.” muttrade han till Farvid.

Vilken tur då att du själv har så förträffliga anletsdrag. Dina köp av både den ena och andra sortens tjänster bevisar ju hur attraktiv du är. Titta bara hur bekväma och nöjda kvinnorna är där borta.” Den store banditen tittade tillbaka där han hade suttit och såg de bittra minerna från de sminkade glädjeflickorna. Farvid hade nyss druckit upp sin öl och tog nu den stora banditens ölkrus från bordet och svepte det i ett nafs, medan banditen till sin förtvivlan såg sin öl förtäras så omdömeslöst.

Aaaaaaah! Gyllene Vargens honungsöl! Det ljuvaste som finns!” sade han med ett belåtet leende. Banditen grep ilsket efter sitt svärd, men det dröjde inte länge innan Farvid välte hela bordet över honom och drog sitt eget långsvärd. De andra banditerna drog sina svärd och yxor och gick till attack. Glädjeflickorna satt kvar och tittade imponerat, ja nästintill upphetsat, på striden inne på krogen. Inom loppet av någon minut hade alla banditerna dukat under på golvet i pölar av blod. Farvid tog upp ett pergament ifrån en av dem. Där fanns en någorlunda korrekt illustration av Farvids ansikte under texten: Den som tar fast och allra helst oskadliggör ogärningsmannen och förrädaren Farvid Elenwolf, kommer att belönas med sin egen vikt i guld, undertecknat Harald Järnnäve av Elvenest.

Heh! Dom får aldrig näsan rätt.” muttrade Farvid. Han tog fram en stor pung guldmynt ur sin ficka och räckte till glädjeflickorna. ”Här får ni… för ert besvär.” sade Farvid. Krogvärden gömde sig darrande bakom disken och hörde plötsligt en pung med guldmynt drämmas i bänken. Han reste sig upp och där hade Farvid mycket riktigt ställt en läderpung full med guld.

Ursäkta kladdet. Ha en fortsatt bra dag.” sade Farvid och gick därifrån. Innehavaren blev så förvånad att han inte ens sade tack. Istället tittade han förhäxat ner i påsen av guldmynt.

Solen hade nästan gått upp när Farvid steg upp på sin arbetshäst och galopperade iväg från världshuset.

Farvid tänkte tillbaka. På det som varit. På det som skett. Som tolvåring sade han till sin far – kung Harald Elenwolf: ”Pappa, jag ger mej av till stormväktarna… vid klippborgen.”

Du kan inte åka! Du är min son!” utbrast Harald.

Jaså, det låter så nu.” Harald blev bestört ett ögonblick.

Vad sa du nu?”

Nu kan du och din förstfödde son styra i frid utan mej. Farväl!”

Ut! Ut härifrån, illa kvickt, din slyngel och visa dig aldrig mer här igen!”

Farvid hade tränats i det hårdaste elitförbandet i Claurain – en orden kallad Stormväktarna – hårt tränade att bilda ogenomträngliga sköldmurar från tretton års ålder, tvingade att slåss och döda varandra för att eliminera alla sina känslomässiga tillkortakommanden. Farvid växte upp bland dem och skaffade många kamrater, och så kom den dagen, då han mötte en skönhet från Rania i söder – Emira – prinsessan av Vimina. De blev ett kärlekspar och gifte sig vid nitton års ålder. Emira var lite mörkare i hyn och hade bruna ögon, en vältränad kropp, och glänsande svart hår. Tillsammans badade de nakna i fjordar, hoppade ut från vattenfallen och simmade sida vid sida, tillsammans med narvalar och grönlandsvalar. I krig stred de ofta tillsammans på slagfältet. Men allt detta ändrades när den nytillträdde ledaren för Stormväktarna, Lord Melkon, anförtrodde Farvid med ett exklusivt uppdrag. Lord Melkon var motståndare till den kosmopolitiska samarbetsunion vid namn Valessunionen, som höll på att träda i kraft även i Nordfala. Melkon ändrade reglerna och omvandlade Stormväktarna till en politiskt färgad stormtrupp. De rensade bort och lönnmördade meningsmotståndare i brutala anfall i syfte att skrämma meningsmotståndare till tystnad. Många lorder, jarlar och stormän dödades och Farvid själv var delaktig i åtskilliga avrättningar. Lockbetet – att få avsvära sig sitt livstidslånga medlemskap i Stormväktarna och återförenas med sin älskade Emira – den mest storslagna av alla belöningar, så mycket mer värdefull än allt guld och silver i hela världen. Men mycket hade hänt efter det. Nu var det andra tider, och Farvid var nu en jagad man, ständigt plågad av minnena från sitt förflutna och de illgärningar han begått för kärleken.

Mitt uppe i den gråa, snötäckta bergskedjan låg ett stort långhus av trä och sten. Det var komplett med massiva träpelare som höll upp taket och bildade altaner och verandor. Det var i klassisk, nordisk stil, pittoreskt och gemytligt, trots att det var beläget mitt i en piskande snöstorm. Det var natt och de mindre husen och ladorna längre ner på berget hade tänt i fönsterluckorna. Muren längs bergstoppen var murad av massiv sten och hade drakhuvuden som tinnar. Medan de runda tornen reste sig högt över landskapet. Farvid vandrade upp för trapporna och stigarna mellan de olika husen och ladorna, och skylde sitt ansikte för den intensiva snöstormen.

Inne i långhuset var stämningen gemytlig och hemtrevlig! Levande ljus och brasor lyste upp den stora ölhallen. Stenväggarna var prydda med paneler av trä, keltiska träsniderier, färgglada dukar som med sin abstrakta konst berättade historier om hjältedåd. Vid det långa bordet satt tiotals storvuxna krigare, torftigt klädda i pälsar, läder och ringbrynjor! De flesta hade långt hår, stort skägg och vissa hade flätor. Ungefär en tredjedel av dem var kvinnor, också krigare, med liknande krigsutrustning. De festade och drack i en kaskad av mjöd, öl, färskt nybakat bröd, lax, stora stekar och skinkor, grytor och soppor. Musiken var hemtrevlig och stämningsfull och framfördes av några barder med nyckelharpor, mungigor, lutor och trummor. Vissa gick tillsammans med sin fru eller älskarinna in i ett gemak och stängde dörren efter sig, andra gick ut därifrån och spottade ut hårstrån på marken. Lättklädda kvinnor och män dansade energifullt omkring i salen, medan de gjorde akrobatiska konster.

Vet du skillnaden på en handboll och en Elenwolf?” slöddrade Nalgar ur sitt mörka, pipskägg, medan han spillde ut en massa öl ur sitt horn.”

Nä, jag vet inte?” sade den betydligt äldre krigaren bredvid honom, med stort grått skägg och kraftiga flätor. Han hette Leif.

En handboll sparkar man inte på! Hahahahaha!” skrattade Nalgar.

Den var bra den! Skål!” de båda lät skåla sina horn och halsade dem därefter i ett nafs.

Öööh! Barden!” skrek Nalgar. Sluta spela den där förbannade smörlåten och kör något aggressivt, med mer ös i! Sånt man antingen kan knulla eller kriga till! DUNDUNDUNDUNDUNDUNDÖÖÖH!”

Bakom honom kom en storvuxen man med bar överkropp och enorma muskler och tatueringar. Han hade en lädermössa och ett kraftigt bälte med silverbeslag runt midjan. Olof Sten var hans namn och han lyfte upp Nalgar med en enda hand och började bära iväg honom.

Jag tror du har haft tillräckligt med mjöd nu, Nalgar.” sade Olof med Nalgar på axeln.

Släpp ner mej, din store drummel!”

Okej, då, men uppför dig!” sade Olof och placerade Nalgar på bänken igen.”

Gör inte om det där, du, din…!” röt Nalgar.

Hhm, hhm,” muttrade Olof och hotade honom med en knytnäve. Därefter lugnade han ner sig omedelbart.

Ordning, bröder!” ropade en medelålders, muskulös krigare, med ett vitt öga och ärr i ansiktet. Han var skallig och hade stort, svart skägg, samt en stor pälsklädd mantel med broscher. Ringbrynjan pryddes av bälten, och han såg mycket vis och stark ut. Det blev tyst i rummet. ”Nu kanske ni undrar varför jag kallat er till det här mötet! Det är såhär… vi har idag en ny broder ibland oss!”

Lite färskt kött!” skrek en relativt vältränad, rödhårig kvinna med en lätt fjällbrynja, och en röd mantel. Hon var vacker och hade bronsbroscher och päls runt axlarna, och hennes näpna ansikte hade en aggressiv och vild glöd.

Exakt, Helga!”

Kan han slåss?” muttrade en annan stor karl med brun mustasch och polisånger, samt flätat hår. Han hade ett bryskt utseende och en något tyngre fjällrustning.

Om han kan, Lothur! Du har träffat honom förr! Stig fram, Farvid Elenwolf!”

Farvid trädde fram ur folkvimlet. När den rödhåriga kvinnan såg Farvid, stötte hon med armbågen till den blonda kvinnan bredvid henne,och tittade på henne med galopperande ögonbryn och ett kaxigt leende. Lothur, mannen med de bruna mustascherna blev ursinnig och en svart skugga sänkte sig över hans ansikte när han såg Farvid.

Du har ansökt om att gå med i vårt brödraskap. Varför?” sade den vise krigaren.

Jag söker mig hit för att gottgöra mina brott, och för att jag inte längre har något kvar att kämpa för.” svarade Farvid.

Du inser vad det innebär att gå med i Silvergrimmarna?”

Med hela mitt hjärta.”

Du får sova här i en natt och tänka över ditt beslut. När uppdraget är slutfört svär du trohetseden. Ta del av festen och njut av sällskapet!”

Tack, mylord.” sade Farvid och nickade artigt.

Med en djup suck satte sig Farvid vid långbordet. Lothur satte sig bredvid honom med en ilsken uppsyn. Medan Farvid smuttade ur mjödhornet blängde Lothur på honom utan att säga ett ord.

Vad vill du Lothur.”

Kommer du ihåg mig, Farvid? Jag kommer nämligen ihåg dig mycket väl!”

Vill du ha en medalj för ditt närminne?”

Du vet vad jag vill. Och jag vet vad du vill!”

Jaså? Berätta för mig?”

Lord Leifir är en bra karl! Om jag hade fått bestämma hade jag låtit hänga dig här och nu, inför allmän beskådan!”

Jag ger dig ett försök.” sade Farvid och tittade Lothur i ögonen. ”Gör det, Häng mig. Hämnas din familj. Du kommer inte få tillbaka dem för det. Det blev tyst och Lothur blängde mer och mer för varje sekund.

Gör det, då.” sade Farvid och reste sig sakta upp från bordet framför Lothur.

Den gamle krigaren som välkomnat Farvid harklade till högt och fick ögonkontakt med Lothur. Stämningen blev spänd.

Vi talas vid, senare, Farvid.” muttrade Lothur och trängde sig iväg in i folkvimlet. ”Ur vägen!” skrek han åt några han gick förbi.

Du behöver inte vara rädd för Lothur, grabben.” muttrade Olof, som i smyg satt sig bredvid Farvid. ”Som du vet, så har han större anledning än oss andra att hata dig.”

Jag har gjort fruktansvärda saker. Men Lothurs familj dog inte för mina händer.”

Vem var det, då?” frågade Olof.

Farvid skrattade lömskt.

Har du aldrig ställt dig frågan varför jag kom hit ikväll?” frågade Farvid med glimten i ögat?

Dagen därpå gick samtliga krigare upp i gryningen, de flesta av dem med kraftig huvudvärk. Farvid var den som var mest på hugget, då han inte varit intresserad av starka drycker den kvällen. Snöstormen hade lagt sig något, men det var fortfarande kall vind uppe i bergskedjan under den rödrosa morgonhimlen.

På långhusets bakgård stod en grupp krigare samlade. De var fem män, Farvid, Lothar, Olof, Nalgar och Leif. Den rödhåriga kvinnan, som hette Helga, och den blonda som hette Ylva, stod längst fram i klungan. Uppe på stentrappan stod den gamle vise krigaren som välkomnat Farvid till långhuset. Hans namn var Leifir och han stod med händerna i kors medan han talade till de sju krigarna framför sig.

Som ni kanske vet, mina bröder och systrar, så har vi en nykomling! Farvid Elenwolf! Som valt att ansluta sig till oss! ”Stig fram Farvid!” Farvid tittade nervöst på de andra krigarna och steg därefter tafatt fram ur klungan.

Jag har utsett just er fyra, och i synnerhet dig, Farvid, till den första delen i ett topphemligt uppdrag! Och det är där som vi behöver just DIG! Klarar du det uppdraget, så har du visat dig värdig som en silvergrim och ska få iklä dig den rustning som dina bröder och systrar också bär.

Det ska bli en ära, mylord!” sade Farvid.

Det hoppas jag, för din bakgrund, om än betungande för dig, kan vara källa till information vi inte känt till tidigare! Ert uppdrag – är att till varje pris tillfångata krigsförbrytaren och förrädaren Melkon Olaskir, en person jag förmodar att Farvid är känner till alltför väl?”

Vi hade våra indicier, japp.” muttrade Farvid och höjde på ögonbrynen.

Du skyddade honom så länge det passade!” väste Lothur! ”Vi är bara ännu några lamm du kan skära halsen av i sömnen!”

Ordning!” skrek Leifir! ”Jag tolererar inga utbrott mot vår nye broder! Här i silvergrimmarna arbetar vi alla under samma tak, vi kommer från olika bakgrund, och har alla olika livshistorier! Men vi är ändå bröder och systrar! Är det klart?”

Med all respekt för vår orden och dess regler, lord Leifir! Men Farvid dödade min familj! På Melkons order! Jag kan inte ha honom som min broder!”

Stopp ett tag, Lothur!” utbrast Farvid! ”Jag må ha mångas liv på mitt samvete! Men din familj är inte några av dem! Bespara mig dina anklagelser är du hövlig! Du vet inte vad som hände den natten! Och jag tvivlar på att du är intresserad av att låta mig berätta sanningen!”

Nog nu!” skrek Leifir! ”Ni avgår klockan åtta imorgon söderut, mot Svalfjord! Också diskuterar vi inte det här något mer! Är det förstått?”

JA!” skrek alla sju krigare med händerna i luften.

När ni är framme kommer general Aventus från legionen att förse er med mer information om uppdraget! Som sagt! Klockan åtta! Ät och drick nu riktigt duktigt, era snorvalpar! För snart kommer vi alla dö! Må gudarna leda er till seger! Iväg med er!”

Också kom det sig att Farvid befann sig i ett sällskap där minst en person ville döda honom, och där han utan tvekan var illa ansedd av de flesta! På vägen söderut kände han sig både rädd och rotlös, och på nätterna var det han själv som höll sig vaken, i rädslan på att få halsen uppskuren, för ett av de få brotten han aldrig hade begått.

Första utkastet

Det här är första styckena från en roman jag påbörjade igår kväll! Romanen ska heta ”Fredlös”
”Natten låg tung över Norden, och återigen sprang Farvid genom den tunga vildmarksterrängen. Hans stora svärd var draget och som den bärsärk han var, lät han det svinga åt alla håll och kanter. Blodet forsade när den sylvassa eggen skar banditerna mitt itu. Det var fullmåne och regnet öste ner i skogen. När han var framme vid ruinen av ett gammalt fort, omringades han av flammor. Framför honom syntes silhuetten av en storväxt man, och då vaknade han. Farvid låg kallsvettig vid lägerelden. Det regnade inte, men ovanför honom tittade den stora fullmånen ner på honom genom de majestätiska trädkronorna. Kallsvettig och andfådd tittade Farvid bredvid sig. Emira öppnade sina vackra, bruna ögon och betraktade oroligt sin stilige make.
”Vad är det, Farvid.” frågade hon. ”Du är ju alldeles svettig!” Emira satte sig upp, lade Farvid till rätta och pysslade om honom.
”Inget, Emira. Det var inget. Bara en dröm. Bara… en dröm…” svarade Farvid förvirrat. Därefter torkade han sig i pannan med armen, omfamnade och kysste sin älskade Emira, och därefter reste han sig upp och började gå.
”Vart ska du?” frågade Emira ängsligt.
”Jag… jag ska bara ut och gå… sträcka lite på benen.” Och därefter gick han iväg.

Gryningen nalkades. Det var högsommar och utanför det pittoreska världshuset, med namnet Gyllene Vargen, betade redan hönsen av majsen som slängts ut från fönstren. Lösdrivare, fyllehundar, horor, oäktingar, banditer och prisjägare, vandrare, frälse och ofrälse – här samlades slödder, såväl som hjältar, för att umgås, spela om pengar, eller ta en stor, kall honungsöl. Inne på krogen var stämningen mytisk, och solen hade fortfarande inte helt gått upp. Det var en lätt belysning i matsalen. Mitt inne i ett hörn satt Farvid, iklädd enkla läderkläder passande för vildmark och jakt. Han hade en pälsmantel över sina axlar, och hans ansikte skuggades av hans uppfällda hätta. Faravid var drygt tjugofem år gammal och var brunhårig och vältränad. Hans ögon var gröna och hans skäggstubb tjockt och tätt. Han satt tyst som en mus, med ett ölkrus i handen och sade inte ett ljud. I bakgrunden spelades stämningsfull och glad folkmusik. I andra sidan rummet satt några laglösa och spelade vid ett runt bord. Bredvid dem satt svettiga, unga kvinnor med ansiktena fulla av smink, och urringningar som gick få män obemärkta. De laglösa banditerna svor, spottade och satsade pengar, medan de satt tätt intill dessa kvinnor med armen om deras axlar. Kvinnorna sade inte ett ljud, och de blängde bittert ut i ingenting, och ibland himlade de med ögonen åt banditernas kommentarer.
”Giv mig lycka, giv mig framgång, Andor, Vendor, Skar, Walda!” mumlade den mest storväxta banditen medan han skakade tärningarna i muggen. Han fick tre, två, fyra, ett.
”Haha!” skrattade den tjocka banditen mittemot. ”Ser ut som att gudarna är ett gäng skitstövlar trots allt.” Skadeglad lade han sina egna tärningar. Han fick fyra, sex, sex, fem.
”Se på fan, Andor! Det behövde jag!” skrek den tjocke och bankade nävarna i bordet. Men några av banditerna började ana oråd så fort de fick syn på den diskreta figuren i hörnet. Det började viskas och skvallras runt om i matsalen. Den tjocke banditen gick fram och satte sig framför Farvid.
”Du var mig en järv typ att dyka upp med ditt ansikte häromkring.” muttrade han till Farvid.
”Vilken tur då att du själv har så förträffliga anletsdrag. Dina köp av både den ena och andra sortens tjänster bevisar ju hur attraktiv du är. Titta bara hur bekväma och nöjda kvinnorna är där borta.” Den store banditen tittade tillbaka där han hade suttit och såg de bittra minerna från de sminkade glädjeflickorna. Farvid hade nyss druckit upp sin öl och tog nu den stora banditens ölkrus från bordet och svepte det i ett nafs, medan banditen till sin förtvivlan såg sin öl förtäras så omdömeslöst.
”Aaaaaaah! Gyllene Vargens honungsöl! Det ljuvaste som finns!” sade han med ett belåtet leende. Banditen grep ilsket efter sitt svärd, men det dröjde inte länge innan Farvid välte hela bordet över honom och drog sitt eget långsvärd. De andra banditerna drog sina svärd och yxor och gick till attack. Glädjeflickorna satt kvar och tittade imponerat, ja nästintill upphetsat, på striden inne på krogen. Inom loppet av någon minut hade samtliga banditerna dukat under på golvet i pölar av blod och Farvid tog upp ett pergament ifrån en av dem. Där fanns en någorlunda korrekt illustration av Farvids ansikte under texten: Den som tar fast och allra helst oskadliggör ogärningsmannen och förrädaren Farvid Elenwolf, kommer att belönas med sin egen vikt i guld, undertecknat Harald Järnnäve av Elvenest.
”Heh! Det kunde jag ge mig fan på.” Farvid tog fram stor pung med pengar ur sin ficka och räckte till glädjeflickorna. ”Här får ni… för ert besvär.” sade Farvid. Krogvärden gömde sig darrande bakom disken och hörde plötsligt en pung med guldmynt drämmas i bänken. Han reste sig upp och där hade Farvid mycket riktigt ställt en läderpung full med guld.
”Ursäkta kladdet. Ha en fortsatt bra dag.” sade Farvid och gick därifrån. Innehavaren blev så förvånad att han inte ens sa tack. Istället tittade han förhäxat ner i påsen av guldmynt.

Fantasy Writer

WP2Social Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: