Om gudar och människor – Kapitel 11

Nordfala var ett land långt upp i norr, glesbefolkat och med få kontakter med omvärlden. Deras kultur påminde om vikingarnas, germanernas, anglosaxernas och i början även om samernas. Befolkningen var råbarkade krigare och det lområde som vi numera minns som Nordfala, var allt som oftast splittrat i tiotals små kungariken och jarldömen. I större delen av Nordfalas inland levde ett annat, mer mörkhyat folk, som kallades Kaigun. De talade ett helt avlägset språk och levde i enighet med naturen, som jägare, samlare och renskötare. Ute vid kusterna och längre söderut bodde de vita nordfalerna, som kommit dit från Deghart ungefär samtidigt. Livet i Nordens vildmarker var tufft för dem båda. När nordfalerna förslavades av drakarna – deras nya gudar, levde nordens folk i konstant terror. Fäder och mödrar offrade sina nyfödda barn till drakarna och de gamla naturgudarna. Man bad inte, man offrade, oftast förgäves. Det fanns ingen kyrka, inga tempel eller ens begravningsplatser. Inget prästerskap heller. Inget skulle hamna emellan de heliga drakarna och människorna. Det närmaste man kunde komma präster var Gorgosh – de groteska drakprästerna. Under kärva tider kunde fattiga mödrar lämna sina nyfödda gossar utanför Gorgosh-folkets tillhåll. I utbyte kunde de få lite mat eller kläder. De stackars gossebarnen uppfostrades till nästa generations Gorgosh, eftersom gorgoshfolket svurit en ed att inte skaffa barn eller förhållande med någon kvinna. Gorgosherna hade ristat in ärr som en form av mönster i sitt skinn. De fick bara äta icke tillagad mat, alltifrån offrade grisar, höns eller till och med människor. De älskade köttet rått och deras livsstil gjorde deras skinn grått och skrynkligt. De blev skalliga och för det mesta blinda, med helt vita ögon. Inte ens kungarna vågade ifrågasätta gorgosh eller deras drakar. Nordfalerna kommenderades ut mot inlandet och norrut och tog Kaigun-folkets land bit för bit. Detta var innan Raniaimperiety hade grundats, i början av första eran. Nordfalerna expanderade demografiskt och deras folkmord satte djupa spår i kaigunernas medvetande.

Det fanns bara en som hade fräckheten att göra motstånd mot drakarnas, de gamla gudarnas och gorgosh-prästernas terrorvälde. Han hette Nalgar Elderig, och skulle snart få namnet Nalgar den Store. En kaigunisk chaman hade berättat för honom att de sanna gudarna av Norden var fjättrade i Helmgard – gudarnas hemvist. Han kontaktade de nyanlända skogsalverna från söder och ingick en pakt med dem år 703. Tillsammans lät de med magi smida det stora Silversvärdet av Helmgard. Den som hade detta vapen i sin ägo kunde med de nya gudarnas hjälp kontrollera drakar och styra dem med sitt intellekt. Kriget mot de gamla gudarna påbörjades. När det var som tuffast på fronten, i slaget mot Gorgosh, år 706, tvingades Nalgar motvilligt skicka iväg sin lillasyster – den skickliga sköldmön Hilda Eldersdotter, med silversvärdet. Hennes hjältemodiga kamp mot Helmgard var hård men nödvändig, eftersom silversvärdet var det enda som kunde skära loss Ulroch-trädets rötter som höll gudarna fastkedjade. Efter en två års lång vandring, med enbart hennes trogna sköldsyster Eina vid sin sida, befann de sig äntligen på toppen av Helmgards kontinent. Till sist tvingade Hilda att stanna kvar. Hon ville inte förlora sin trognaste sköldsyster. Motvilligt accepterade Eina detta, men hon gick aldrig iväg. Hon stod kvar vi trädets rötter, precis som om hon visste att något skulle hända. Helmgard var en kontinent som svävade långt ovanför himlen och endast satt fast i jorden tack vare Ulroch-trädets rötter. Innan hon minst anade det, dök en demon upp och fjättrade henne i rötterna tillsammans med de nya gudarna. Demonen kallades Gorga – Gorgosh-prästernas häxa. Hennes förakt för allt som glänste och alla skatter var personlig, och historien bakom det kan jag berätta en annan gång. Men hon kastade ner svärdet på jorden igen. Eina förstod då att Hilda var i fara. Hon trotsade Hildas order, grep svärdet och bestämde sig för att klättra upp och rädda sin vän. I blint raseri dräpte hon Gorga och skar loss Hilda och gudarna från rötterna.

Samtidigt var det kaos på fronten. Vintern hade slagit till. Gorgosh-folket hade nästan tagit över Norden. Nalgar och hans rebeller hade tvingats gå under jorden och gräva tunnlar. År 706, den 28 december, gick gudarna till gemensam attack på slagfältet. De gamla gudarna fjättrades och de nya gudarnas tid var kommen. Gorgosh-prästerna dog ut och drakarna förlorade sin allsmäktiga kraft. Nalgar blev kung över ett stort område i Nordfala kallat Relmenfort. Hans syster blev drottning i grannlandet – Aldorheim. Alverna belönades med ett eget land – Redia – skogsalvernas land. Nordfala fick med sina nya gudar och nya handelsvägar med Adarions och Redias alver, ny kunskap som stärkte deras kultur och identitet. Mynt började ersätta byteshandel sakta men säkert. Små byar och städer växte fram runt de nya slotten. De nya mäktiga kungarna och hövdingarna byggde gravkammare och tempel mer praktfulla än sina egna borgar och slott. Dvärgarna, som börjat befolka hela bergkedjan söderifrån Doranok, grundade ett nytt land nära Redia och Nordfala – Eston. Nordfalernas kontakter med alver och dvärgar gav dem kunskap om magi och svartkonst. I början av 1000-talet gjordes utflykter i sydost. Norden började växa till sig med nya civilisationer, handelsvägar och befolkningsgrupper. Adarions grannar – skogsalverna i Narastias stora skog, samt alla möjliga raser av alver, dvärgar, människor och magiker, samlades i den framväxande flodstaden Ytaria. Nordfalerna utforskade också sina grannar söder om Nordhavet – barbarstammar och deghartiska stammar i det som senare skulle få namnet Deghart, även ett område de kallade Falkia, utforskades. Detta gav nya skatter från tredje part, inklusive Raniaimperiet.

De ständiga krigen och gränsförflyttningarna i norr var dock ett problem. Trots att nordmännen börjat se sig själv som ett gemensamt folk, och kallade sitt område för Nordfala, så fanns det inget enat Nordfala. Tiotals små kungariken och över hundra självständiga jarldömen gjorde att krig mellan olika familjer tillhörde vardagen för Nordmännen.

Det nordfaliska folket var som mest stolta när de stora drakkungarnas ätt var på frammarsch. Deras främsta ledare – drakryttaren Galder Silverskägg, begåvad med alvers visdom och magi, vann en tvekamp mot jarl Hoddrick den Röde av Asterfal, den tredje september år 1671. Detta var början på något revolutionerande. Han utropade sig sedermera till kung över Asterfal och i slaget vid Hammergård den åttonde december, räddade han sin älskarinna Gerda, som hölls fången i Hammergård av jarl Gerder Stormfana. Stormfanorna var tidigare allierade, men när Gerder Stormfana och Galder Silverskägg förälskade sig, trots att hon var trolovad jarl Bard Varghjärta av Wolfheim, utbröt krig. Slaget om Hammergård ledde till att båda släkternas arméer besegrades av Galder Silverskägg, hans nya trolovade Gerder, hans trogna bror Valder, och en armé på endast femtio män. Galder blev nu kung över tre jarldömen, som blev ett land – Galderheim. Nu siktade kung Galder, hans drottning Gerdur och deras nya armé av sextusen lojala män och kvinnor, in sig på att erövra hela Nordfala. Med fem drakar till hjälp var det till synes lätt, men vägen dit var hård. Det tog tio år innan Nordfala var erövrat och utropades som ett enda stort kungarike, efter segern vid Hildverad, den trettonde mars 16 mars, år 1682.

Drakkungarna och Drakdrottningarnas ätt härskade och stabiliserade Nordfala i flera hundra år. Men ett nytt problem var påväg – Ishäxan Aigala föddes. Aigala hade tidigare varit en vacker ung kvinna från en adlig familj, vars liv besudlats och förstörts av rika män, som våldfört sig på henne och försökt gifta sig med henne en efter en. Åtalad och dödsdömd för mord på samtliga, dränkte hon sig under isen i ishavet. Men hennes liv hade bara börjat. Silverhalsbandet hon fått från en spågumma, satt runt hennes nacke när hon drunknade. Detta tog henne till underjorden, där självaste Haron – dödsguden gav henne isens krafter. Hon vaknade i vattnet och reste sig upp ur isen, som isdrottning. Överallt där hon gick, frös marken till is och hennes hat mot män, de som sårat och förstört hennes liv, grodde allt mer. Hon var nu begåvad med iskraft och förförisk kraft och kunde på så sätt locka män till sig för att förstena dem. Hon skapade ett isrike och fick till och med en stav som kunde spruta is och förstena folk på avstånd. Under kung Heldons tid som kung i Nordfala, svor hon en förbannelse. Det var den femtonde november år 1768. Förbannelsen skapade en ny istid. Polerna bredde ut sig i norr och klimatet förändrades. Detta tvingade nordfalerna söderut på havet. I det karga norr fanns det nu för många människor för de dåliga skördarna. Med drakskepp och drakar begav sig hans son kung Heldon II ut i söder – mot Rania. Den femte december 1780 hade barbarer och nordfaler nästan tagit hela Raniaimperiet. Den trettonde oktober 1803 erövrades hela Aripolis. Det tusenåriga ranianska imperiet var till ända. Andra eran hade börjat.

Om gudar och människor – Kapitel 10

Nu tillhörde Wellien det ranianska imperiet och Kalesson återvände med sitt triumftåg till ett Aripolis präglat av inbördeskrig mellan Metorn Domus och Pacolus Vern. Nu fick Kalesson stöd av Metorn Domus och Pacolus Vern var snabbt besegrad. Kalesson blev den ensamme härskaren alla de fattiga längtat efter. Kalesson bekämpade korruptionen med ganska lyckat resultat och skapade jobb och bättre villkor för de fattiga. Slaveriet förbjöds och storherrarna började bli desperata pga sina förluster. Att betala ut full arbetskraft till sina anställda eller tvingas lägga ned var som att välja mellan pest eller kolera. Metorn Dumus regerade egentligen tillsammans med Kalesson, även om Kalesson själv var den som i praktiken hade den reella makten. Detta retade Metorn Dumus något oerhört. Han var trött på att leva i skuggan av sin gamla kamrat.

År 1270 regerade drottning Palatracia i Entor. Hon inledde ett förhållande med Kalesson, som fick gott om gåvor och guld för sitt sexuella umgänge med Kalesson. Kalesson hoppades på att han kunde köpa Entor av henne utan att behöva starta krig mot landet. Han hade fel. Mitt under akten gav hon Kalesson en lavett han sent skulle glömma. ”Tar du mig för en hora? Jag är en drottning och det här är mitt folk! Vakter! Vakter! Grip den här horgubben och sätt på honom en klänning! Sminka honom noggrant och kasta ut honom på gatorna!”

Kalesson tvingades gå gatlopp i kvinnokläder. Därefter halshöggs han. Det var den fjärde september 1270. Det sista han såg var hur hans tidigare trogna vän Atorn Dumus stod och bevittnade allting med ett kaxigt leende. Atorn Dumus krävde betalning av Palatracia, men hon vägrade och förvisade Dumus tillbaka till Aripolis. Där var inget sig likt. Atorn Dumus gick samman med Kalessons son – general Valarus och tillsammans vann de kriget mot Pacolus Vern, som Atorn Dumus dömde till döden för Kalessons död. Raniariket delades upp i två riken. Men så plötsligt fick Valarus reda på att det var Atorn som beställt mordet på Kalesson och dömt sin ärkefiende Pacolus Vern till döden bara för att rentvå sig själv. Det blev inbördeskrig igen och Atorn flydde till Entor där han låg och drack och hade sex med Palatracia i flera månader. Den tredje mars år 1271 kom även Valarus ner med sin armé för att försöka ha sex med Palatracia och erbjuda henne flera tusen guldmynt för att få henne att överlämna Atorn Dumus till honom. Hon vägrade eftersom hon redan fått pengar från Atorn Dumus. När Palatracia den femte maj år 1271 sade ”Åh Valarus, någonting är bekant med dig!” sade hon mitt under sexakten.

Min kukstorlek?”

Ja, precis. Du överträffar din far.”

Vänta, va?” Palatracia drog sin dolk mot Atorns hals.

Vänta nu. Det här verkar bekant också?” sade hon. ”Här har jag en liten hemlighet. Det var jag som dömde din far till döden. Jag och min älskade Atorn Dumus. Och nu är det din tur att möta samma öde.”

Hora!” röt Valarus.

Ja, jag är en hora! Men inte vilken som helst! Det finns vissa saker jag värderar högre än pengar! Mitt land till exempel. Ni kommer aldrig härska över Entor. Jag underkastar mig aldrig. Jag är inte din hora. Jag är inte Atorn Dumus hora och jag är inte Kalessons hora! Det var ju Kalesson som hade klänningen och inte jag!”

Plötsligt tågade Valtus Grippo in i staden och han hade erövrat hela Entor, efter sitt uppdrag för att återta den östra delen av Raniariket från Atorn Dumus. Kalesson vred nacken av Palatracia. Hon blev martyr för sitt mod och sin kamp för sitt land som hon till varje pris försökte försvara. Men nu tillhörde Entor Raniariket. Valarus blev ensam härskare och utropade sig till kejsare. Valarus lät till en början mörklägga vad han gjort och Entors folk utsattes för förtryck,

Ranianska imperiet fortsatte att expandera i alla väderstreck. Men kejsarna blev bara mer och mer maktfullkomliga. Värst av alla var Abaracus – totalt sinnessjuk. Han lät utropa sig själv till Gud. Ingen vågade stå emot hans terrorvälde. Året var 1304 när han ockuperade själva Adarion och inledde ett folkmord på alverna där. Han mördades år 1309 av sin egen bror och därefter fick en mycket god kejsare makten. Altarius. Han satsade på ökad stabilitet och att återgälda och befria Adarion och alverna med stora donationer. Murar byggdes i hela Raniaimperiet.

År 1358 inleddes ockupationen av Eridan – en wellisk ö ovanför Wellien, där stora klaner stred om makten. I Ranias kejsardöme ville man inte kriga inbördes. Istället prioriterades fler och fler militära insatser och murbyggande och folket och soldaterna började kräva lönerna tillbaka. Kejsare efter kejsare avlöste varandra och skulderna till Adarions alver ökade. År 1631 bröt politisk kris ut, men när en militärjunta grep makten och dödade kejsare Evilus. Militärjuntan leddes av kejsare Storus Brutus. Den svåra politiska krisen hämmades år 1703 när kejsare Mentus Grillus adoptivson Vargus III tog över och införlivade den nya kyrkan i Raniariket. Han lyckades stärka riket en sista gång och ansågs helig. En av de sista som kunde kommunicera med drakar. År 1721 straffades han genom att mumifieras levande och därefter blev han själv en gud som steg till himlen. Hans lärjungar förföljdes under lång tid i Rania ända fram till 1743 när kejsare Vollus Grippo lät döpa sig i den nya gudens namn. En ny gud hade införlivats i den ranianska statsreligionen.

Om gudar och människor – Kapitel 9

I norra Estenia fanns ett kungarike styrt från staden Agos. Landet hette Agien och befolkningen brukade ofta i förolämpande syfte kallas för halvestenier. Här började ett kavalleri och infanteri utan dess like byggas upp. Medan krig och konflikter rådde i södra Estenia, tog en trettonårig pojke över sin avlidna fars tron. Han hette Evan Laikos och skulle få namnet Laikos Erövraren. Framtill han var myndig byggde han upp sitt land och erövrade hela Estenia år 898. Därefter siktade han in sig på Dorian, vars kung Hakassus, mobiliserade österut. År 901 hade han erövrat Entor för första gången i världshistorien. Därefter vann han slag efter slag på västkusten. År 908 var äntligen hela västra Dorian erövrat och i slaget vid Azad retirerade kung Hakassus, för att slutligen krossas i slaget vid Darissus. Vandringen österut fortsatte. En liten del av Eldiri erövrades i öster. Det största imperiet i världshistorien hade grundats – Dorian låg nu under Evan Laikos Erövrarens kontroll. Ett imperium hade skapats. Och de gamla drakkungarna med ursprung från Braghesia hade nu ersatts av en ny ätt. Att erövra både Entor och Dorian var nästintill omöjligt, men Evan lyckades ändå. Entor fick en ny dynasti av kungar och drottningar. När Evan Laikos dog år 915. Han hade knappt fyllt fyrtio år. Han fick aldrig några söner. Hans imperium delades upp mellan hans generaler, efter att de börjat rivalisera om makten. Dorian blev därmed en självständig stat, precis som Entor. Kungen i Entor hette Abakus och hans ätt kallades abakurerna – de sista entoriska härskarna. I Dorian var det den vetaniska ätten som fick makten under kung Vetakles. Estenias rike delades återigen upp i stadsstater efter år av krig. Därefter kom en lång och lugn period av välstånd. Men år 1114 var detta välstånd slut, när Ranias imperium växte fram och erövrade Estenia. Vad var Rania för land? Vad hade ranianerna för ursprung. Hur hade Ranias framväxt börjat. Jo, det ska ni få se när vi går tillbaka i tiden.

På den ranianska halvön väster om Estenia hade flera olika kulturer börjat frodas kring den bördiga jorden bara en kort period efter att Estenias högkulturer växte fram. I norra delen fanns de lättfotade och livsnjutande Kadarierna. De hade inte mycket till försvar. De var bönder och vinodlare på landet och levde i fred och välstånd. I städerna rann vattnet genom kanalerna och synden var omfattande. Kvinnor och män drack och lustade på bordeller och fester. Norr om dem bodde de så kallade barbarerna. Det var wellier – ett krigarfolk i norr med stora flätade skägg, vingar på hjälmarna, rutiga eller randiga mönster på sina dräkter, instrument som säckpipor och cello i sin mytiska musik. Wellien var täckt av urskogar och den bördiga jorden räckte inte till, vilket drev byfolket och krigarna till räder mot de rika kulturerna söderut. I öster bodde en annan barbarisk stam – degherierna. De var mer brutala i sin kultur och estetik och dyrkade samma nordliga gudar som i Nordfala. De tidigare omnämnda salamantiska språken, med ursprung från Katina i öknen, kommer ni ihåg dem? Vid det här laget fanns denna språkfamiljen representerad i Eldiri, Dorian, Katina, Braghesia, Sibellion, Segial, Entor, ja alla gamla riken i sydösterns öken, under namnet Eldir-salamantiska språk. I claurain kallades de för Clauri-salamantiska språk. I denna språkfamilj fanns esteniskan som en egen grupp, medan en mängd olika ranianska språk, exempelvis kadariska och ranianska talades på Ranianska halvön. Även welliska och degheriska språk tillhörde de clauri-salamantiska språken.

Hursomhelst så levde kadarierna grannar med ett ranianerna i mellersta Ranianska halvön. Ranianerna var militäriskt lagda och deras kultur bestod mer av ett klassamhälle. På 400-talet när Estenias kulturer börjat etablera sig på centralhavet, var det några köpmän som ville utforska nya platser. Heideklos kom från en liten stad vid namn Alessos i södra Estenia. Han var trött på att han och de andra bönderna och stadsborna hela tiden skulle plundra och kriga mot Tyrons rika elit. Eftersom Tyrons byar och förstäder var lika fattiga som folket i Alessos, så var de årliga bytena mycket magra. Heideklos hade hört historier om rika och bördiga marker i väst – på en halvö kallad Rania. De var rika livsnjutare utan försvar. Tänk alla möjligheter och rikedomar att göra beslag på. Men Alessos kung – Valron, var inskränkt och maktgalen och försökte till varje pris hindra Heideklos från att bege sig västerut. Han hade också hört historierna, men vägrade låta sina bästa krigare förgås och dö på färden, när västerlanden kanske inte ens fanns. Det var inte värt det. I själva verket visste även Valron att länderna fanns. Detta fyllde honom med fruktan. Alla hans undersåtar skulle bege sig västerut och utse Heideklos till sin nya kung. Staden Alessos skulle dräneras på invånare att dra in skatt ifrån. Detta fick inte hända. Heideklos påbörjade sin resa västerut. Men istället för att plundra sydkadarierna, lät man köpslå och bosätta sig där som kolonister, och slutligen blev hela kustområdet i södra Rania ett esteniskt område, med nästan samma kultur. Detta var på 400-talet. På 500-talet gränsade de esteniska kolonierna till Rania-folkets område. Ranianerna blev fascinerade av Esteniernas högt utvecklade kultur baserad på vetenskap, filosofi, konst, och storslagen arkitektur. Man lät även anamma esteniernas gudar. I början av 500-talet var den ranianska kulturen nästan en kopia av den esteniska. Religionerna var desamma. Men så småningom utvecklade ranianerna sin egen prägel på sin kultur. Det var också nu deras språk ranianska införlivades med den gamla esteniskan och blev ett gemensamt ranianskt språk. På 600-talet lät Arelus besegra den onda häxmästaren av ”Berget”, som för tillfället terroriserade hela det ranianska området. Exakt där häxmästaren nålades fast i berget, förblev silversvärdet sittande, omöjligt att dra ut ur marken. Häxmästaren blev till sten med ett svärd i sig och låg där som en trofé i det gamla templet. Templet byggdes ut och fick namnet Aleria. Året var 651. Staden Aripolis hade grundats. Alerias tempel förseglades med ett palats kallat Gelarium. Då var året 668. Staden växte snabbt. En civilisation utan like började växa fram. Arvet från Estenia var mycket effektivt – en enhetlig arme av tusentals man. Nu styrdes Aripolis och Raniaområdet av ett antal kungar, men det dröjde inte länge innan kadarierna började utveckla en egen armé inspirerad av Esteniernas diciplin.

Detta var under tiden som hela centralhavet dominerades av en flotta från Irykien – skickliga köpmän och sjöfarande soldater. Irykierna skickade ekonomiskt bistånd till kadarierna. År 704 hade kaldeerna under kung Ekemus lyckats erövra hela Ranias land. En stor besvikelse för ranianerna och framförallt Aripolis folk. År 798 inledde kung Akarium av Aripolis ett ranianskt uppror mot Ekemus förtryck. Med stöd från Estenias kolonister, och en saftig betalning till Irykien och deras kung Akalor, lyckades Ranias upprorsmän döda kung Ekemus och på bara några månader erövra hela Kaldarien. Året var 808 när Ranias republik utropades. Staden Aripolis blev snabbt miljonstad och utvidgade sina territorier till att omfatta hela den ranianska halvön. Aripolis var på frammarsch och Raniariket hade sett dagens ljus. År 931 hade man erövrat Karliaf i väster, stora delar av esteniska halvön i öster, samt Baris i norr.

År 1007 påbörjades sakta men säkert annekteringen av Estenias riken och stadsstater. Motstånd väntade i början, men slutligen lärde sig ranianerna att utnyttja esteniernas välstånd och bekvämlighet till att bli deras fall. Efter hundra år av sponsrad populistisk propaganda till populistiska grupperingar i Estenia, vände opinionen. Trots att Estenierna hade det bättre än någonsin tidigare, så var folkets bild den motsatta. Detta gjorde att Estenias politiker och kungar välkomnade en raniansk invasion med öppna armar. Året var 1114. Rania var påväg att bli ett imperium. Men det fanns en makt man inte kunde ignorera – Irykien. Ranias kung – Apattus Lupus ville till varje pris göra slut på irykiernas dominans i centralhavet. År 1031 tågade en gigantisk raniansk flotta mot Irykiens huvudstad Talaral. Men under ledning av den legendariske kung Maron krossades hela flottan i slaget om ön Nypus. Förlusten var en stor förödmjukelse för Ranias kungar. År 1036 kapitulerade Rania. Men det andra kriget var mer lycksamt. Det leddes av kung Heidus av Rania och hans general Gaius Verum. Året var 1058 när han i smyg ledde en gigantisk här genom bergen i norra Rania. I flera år vandrade han genom bergskedjorna i Rania och Karliaf, med hundratals elefanter och tusentals soldater. År 1063 åkte de med båt över sundet mellan Karliaf och Talaral. De var alla förklädda till livvakter som skulle tjäna Irykiens kung Heidomon och skydda honom från ranianska lönnmördar. Heidomon godtog soldaterna, som därefter högg honom i ryggen och avslöjade sin identitet. Tusentals soldater och livvakter visade sig vara skickade av Rania. Den unge prinsen Alimon tog över blott femton år och visade förvånansvärt stort ledarskap. Ranierna lyckades inte besegra irykierna förrän år 1065. Hela Irykien och och alla dess öar, rikedomar och kolonier tillföll nu Rania. Ett imperium växte fram.

Slavar, guld, skatter och sädesslag flödade in i Aripolis. Vägar byggdes runtom i de erövrade områdena. Monument restes av kända generaler. Men slavarna var inte glada. Inte heller de fattiga. De krävde bättre villkor. Även soldaterna började strejka. Olika fraktioner började bildas i den tidigare så stabila republiken. Diverse senatorer och politiker började förespråka utjämnade klyftor, förbud av slaveri och reformer för de fattiga, men de blev ständigt lönnmördade av etablissemanget och de reaktionära politikerna. Samtidigt hotade en wellisk sammansvärjning norrifrån. Mörka krafter samlades under en hövding vid namn Eterix. Han hade fått övernaturliga krafter då han svurit en ed till häxan av vildmarken – Venexa. Hon bodde i en stor dal i det som senare skulle bli flimmern. Från det dystra slottet använde hon sig av en silverprydd och tatuerad skalle från general Metus av Aripolis. Varje gång hon drack samlade sina döda undersåtars blod i skallen och drack ur den gav det henne evig ungdom. Hennes beroende av människoblod och besatthet av evig skönhet gjorde att en sjukdom började sprida sig i hennes kungarike. Träden vistande och marken torkade ut. Träskmarker fulla med demoner och mosslik bredde ut sig. Skogarna förgiftades av höst och förföriska andar, svampar och förbannelser. Alexa var vackrare än allt annat på jorden, men många visste inte att general Metus hade en hämndlysten son, vars dåd skulle bli ihågkomna för alltid. Han hette Kalesson och ville hämnas på den onda häxa som dödat hans far och druckit ur hans skalle.

År 1261 bröt Kalesson mot Ranias lag och begav sig ut med deras bästa legion – den tionde legionen. Målet var norr – att dräpa Alexa och erövra hela Wellien. Detta ledde till inbördeskrig i Aripolis. De progressiva senatorerna stöttade Kalesson eftersom han gick till val på att frige slavar och ge alla invånare i Aripolis fri tillgång till bröd och rent vatten. Detta gillade inte de konservativa som till varje pris stod bakom storherrarnas vinster på vatten och livsmedel. Lönnmordet på den respekterade kanslerm Atorn Domus – som stöttade Kalesson, var en chock för de fattiga och de progressiva senatorerna. Medan alla misstankar riktades mot hans rival, Pacolus Vern uttalade han sig såhär:

När allmogen och de små människorna förlorar sin största och mest respekterade förebild, vädjar de såklart till Kalesson. men Kalesson är inte här! Han förrådde oss under detta fruktansvärda attentat och marscherade norrut med vår bästa armé! Att peka finger åt mig och beskylla mig för mordet blir ju ironiskt, rent ut sagt!”

De progressiva, under ledning av Atorns son – Metorn Dumus, reagerade med revolution. Inbördeskriget var ett faktum.

År 1265 hade ett blodigt och jämnt krig i Wellien pågått i fyra år. Kalesson började bli otålig och försökte nu byta strategi. Efter en knapp seger mot wellerna vid gröna skogen tvingades han omgruppera sina män. De grävde ner sig under jorden på vintern och arbetade ensamma i form av elitstyrkor mot wellerna. I hemlighet tog sig Kalesson till Alexas slott tvingades krossa sin fars dödskalle. Häxans kraft försvann från hennes kropp. Hennes bortgång var ett faktum och hennes kungarike kunde börja blomstra. Flimmern blev en del av Raniaimperiet och den tionde legionen. Kalesson samlade på sig en här som återvände till Wellien med förstärkning. Kriget vände, eftersom all den kraft som häxan skänkt till Eterix, försvann med hennes död. Eterix dödades av den unge soldaten Valtus Grippo som belönades som överbefälhavare. Hela Wellien var erövrat. Den tredje april år 1266 återvände Kalesson till Aripolis. Kalesson brände sin fars kraniumskärvor till aska. Han begravde askan i Aripolis katakomber, under en staty av sin far. Problemet var bara att häxans ädelstenar som hon klätt dödskallen med smälte samman med askan eftersom Kalesson inte sorterade bort kristallerna från skallskärvorna innan han brände dem. Ingen som vågat sig ner till Kalessons förfäders katakomber hittade ut levande.

Om gudar och människor – Kapitel 8

År 3438 var bristen på Davania-kraft så allarmerande att samhällen och jordbruk började dö ut. Kungarna bad förgäves till sina falska gudar. Endast Braghesierna lyckades få välstånd och grönska eftersom de dyrkade Alitikas gudar. Det var då som den onde häxmästaren från norr – Akabar, smidde en ond plan att snärja de fria folken i hela den kända världen. Han lät skapa en mask till varje stort kungarike – alltså Katina, Braghesia, Segiarien och Sibellion. – fyra masker – en till varje kung. Han lovade dem välstånd och goda skördar, bara de svor trohet till honom. De skulle få rikedom och deras fiender skulle krossas. Men så fort de satte på sig maskerna började de långsamt förtäras och bli slavar under Akabars sinneskontroll. De fattade korkade beslut som ödelade deras skördar och försvagade deras länder. Pesten bredde ut sig. Det blev också inbördeskrig mellan alla fyra kungariken. Den enda som lyckades fatta mod och förlika sig med masken var Braghesias kung Elemot. Han lyckades ena Braghesia med Entor och Dorian och starta en motoffensiv mot Akabar och hans demoner. I slaget om Kalikum högg han huvudet av Akabar. Samtliga masker placerade han på fyra åtskilda ställen, aldrig för att hittas igen.

En stor del av den gamla världen låg i ruiner. Nu var det övärldarna i centralhavet och kusterna vid Claurain som började få ett flöde av civilisation och nya kolonier. En av de första mäktiga riken i Claurain var ön Tyklos söder om Estenias halvö. Här hade man börjat använda bokstäver istället för tecken, vilket man fått från de Irykiska köpmännen, som börjat överta Entors roll som havets härskare. På Tyklos hade man badhus, rinnande vatten, stora städer och palats, samt kanaler och tempel. Man dyrkade Alitikas gudar och kungarna var mer eller mindre släkt med det utvalda folket från Braghesia. Här fanns alla tänkbara förnödenheter. Efter år 3438 började år ett av första eran. Eran då Claurain föddes. År 39 av första eran invaderades Tyklos av en armé från Rydos på det esteniska fastlandet. Rydos folk hade samma gudar, men deras kultur var betydligt mer kärv och militärisk. Rydos kungar var inte släkt med drakarnas folk från Braghesia och var därför vreda på Rydos-kungarnas arrogans. Det slutade med att Tyklos blev en rydisk koloni. Alltfler stadsstater växte fram i Estenia. Somliga av dem lyckades bilda riken som omfattade flera stadsstater. Samanhållningen var dålig, men kulturen var något extraordinärt. Alverna från Adarion skapade en vänskap med Estenias olika stadsstater. Alverna lärde människorna om magi, vetenskap och filosofi, om politik, kultur och arkitektur. Estenias tid hade börjat. Och kolonierna växte alltmer. Pakten mellan Adarions kung Kelethon II och samtliga esteniska stater blev en symbol för fred mellan män och alver.

Estenierna dyrkade Alitikas gudar och tränade drakar. De hade en koloni i Segiarien vid namn Korod – den stoltaste esteniska staden på andra sidan havet. Här uppstod ett handelsimperium som de övriga kungarna i Estenia avundades. År 384 ingick Korods kung Menatelos en handelsallians med Rubliks krigiske kung Hoidos. De förenade sina hus genom giftermål. Hoidos dotter hette Altaria och Menatelos son hette Rokles. Allting verkade gå bra, tills Manetelos främsta krigare – Kleron, anklagades för giftmordet på kung Hoidos. Det blev ett blodigt krig och alliansen bröts. Kleron hade motiv att genomföra detta eftersom han och Altaria var hemligt förälskade. Belägringen av Korod varade i tre år. Gudar och demoner blandades in i konflikten. Det tog först slut när Rubliks generaler vädjade till Dorians kung om stöd. Det blev tvåfrontskrig för Manetelos som valde att kapitulera. Rublik blev därmed en militärmakt att räkna med. Samma år lät man resa en staty av kung Hoidos i södra Estenia, till hans minne.

Nu började också dvärgarnas kungariken växa fram i norväst. Dvärgarna hade levt sida vid sida i skogen tillsammans med alverna i Adarion långt innan människans tid. De levde som mineralbrytare och juvelerare, men år 31 av Forntidseran hade dvärgarna börjat kräva högre avkastning. Deras villkor hade försämrats eftersom alvernas krigsindustri slukade guld och järn. Gruvorna började dessutom sina. Dvärgarna gick ut i storstrejk med alvernas kung Albion V kunde inget göra åt saken. Nästan alla dvärgar emigrerade då till bergen. Det första rike de skapade var Doranor. Här härskade kung Durlain med sina tiotusen dvärgsoldater. Eleganta maskiner uppfanns för att bryta all malm och alla ädelstenar ur berget. Doranor blev en stormakt i bergen, både ekonomiskt, kulturellt och militärt.

Så vad har då detta med Estenias historia att göra? Jo. Dvärgarna fick år 419 i uppgift att beskydda och gömma Ekmers gamla halsband som gudarnha givit honom för länge sedan. Silverhalsbandet tillhörde drakfolket och Estenias och Braghesias kungar och fick inte försvinna, ty då försvann beviset på deras rätt att härska. Uppgiften att lämna halsbandet var hjälten Emeros. Han lyckades fullfölja sitt uppdrag efter att ha medlat i en konflikt mellan dvärgarna och de groteska vättarna från norr.

Dorian var på frammarsch. Den gamla ökenvärlden hade återhämtat sig från katastroferna och Dorians imperium dominerade nu hela området. Dorian hade nu siktet inställt på Estenia.s fria städer och kungariken. Året var 821 och Dorians kung hette vid den här tiden Hedros den Store. Men det var Esteniernas namn på honom. Hans riktiga namn var Haidun Erövraren. Dorian hade vid det här laget infört bokstäver istället för tecken, precis som Estenias folk. Estenia hade en ny kulturell stormakt på gång – den klassiska tiden. Tyron – en stad nära Rublik – hade infört folkstyre och kulturen och vetenskapen blomstrade. Staden hade framstående filosofer. Stora monument byggdes som aldrig förr. Men de fria städernas fortsatta existens hotades nu av Dorians framryckningar österifrån. Hedros den store hade en här på hundratusen man som marscherade mot södra Estenias kust. I slaget vid den stora statyn av kung Hoidos lyckades kung Garon av Rublik hålla tillbaka Dorians soldater så länge att Tyrons soldater kunde mobilisera sig. Rubliks kung dog i strid med sina femhundra män. Hoidos staty fick därefter sällskap av statyn av kung Garons. Dorians invasion berodde på att Rublik fortfarande inte hade gett skadestånd till Dorian för Dorians insatser vid kriget om Korod.

Året var 825. Dorians kung och hans män retirerade i slaget om arkaniska havet. Men det blev mycket svårare i slaget om Darissus – Dorians huvudstad. Samtliga tyronska soldater slaktades i ett maskerat gästabud, där Dorians män låtsades vara Rubliks soldater. Det var först då som samtliga esteniska stadsstater kunde börja hämnas, bland annat med hjälp från Braghesia och Entors kung. Slutligen mördades kung Hedros. Året var 830. Mördaren var utskickad av Tyrons folkförsamling och han hette Kalaios. Rubliks kung Odropus blev arg. Att tjäna kung Dorian i fyra år och därefter sticka honom i ryggen, var inte en sann krigares väg, hävdade Odropus. Tyrons generaler motsatte sig Rubliks dumdristiga mentalitet om att stå upp till siste man och aldrig retirera eller ge upp. Mentaliteten i Tyron lyfte fram list och strategi framför heder och ära. När kriget var över ledde detta till ett maktspel mellan Rublik och Tyrons stadsstater.

Året var 855. Maktspelen bröt ut i ett långt inbördeskrig mellan Estenias stadsstater., Tyron och Rublik rök ihop i stridigheter om vilka som skulle belönas för sitt hjältemod i kriget mot Dorian. Tyrons män hade instruerats om att bara använda list och strategi. De retirerade ofta, kapitulerade och omgrupperade. De lönnmördade rublikanska kungar. Kungen över Tyron hette Eskandes II. Rubliks krigarkung var den fruktade och legendariske Lemonoidos. Han hade instruerat sina män om att aldrig retirera, aldrig hugga någon i ryggen, aldrig ge upp eller omgruppera., De skulle marschera framåt och dö till siste man. På så sätt var detta krig en kamp mellan två olika hederskodex – med heder, bärsärkagång och ära, på ena sidan, och list, strategi och feghet på andra sidan. Föga förvånande vann strategin och fegheten över muskelkraften och hedern. Rublik jämnades med marken år 876. Alla dödades. Även Lemonoidos II och alla hans barn, inklusive hans fru i ett förrädiskt gästabud. Tyrons kung Eskandes bedragaren, hade vunnit. Men när han återvände till Tyron var inget sig likt. Folket kallade honom förrädare, vilket resulterade i revolution. En rebellgrupp kallad Rödmantlarna, ledda av lord Veleris, grep makten och införde militärdiktatur i Tyron. Filosofer och vetenskapsmän avrättades. Den esteniska och i synnerhet tyronska kulturen började förfalla.

Om gudar och människor – Kapitel 7

I Katina växte nya handelsvägar fram, som senare spred sig tillsammans med hjälp av Kai Zun, Entor och Eldiri. Kulturerna utvidgade sina territorium och alverna trycktes tillbaka norrut.

År två tusen av forneran hade världen och mänskligheten återhämtat sig. Katinas kultur blomstrade under ledning av stadsstaten Rabbaya. Statsstaterna i Katina levde i fred och harmoni men var fullständigt beroende av en energi kallad Davania. Davania var drivkraften bakom allt liv och allting som fanns i universum. Davania kunde få saker att växa och förändras. Nu började Davanian ta slut. Missväxten och torkan bredde ut sig och sjukdomar spreds. Kung Hanukar av Rabbaya försökte lösa det genom att skicka sin krigare Attor till grannstaden Azzar. Azzars kung hette Nekkar och var väl medveten om att hans kungarike satt på de största davania-tillgångarna i den kända världen. Detta ledde till krig mellan olika stadsstater. Det kom att kallas kriget om Davanierna.

Ungefär samtidigt som krigen härjade, uppstod en annan högkultur i landet Entor. De var kända för sina praktfulla gravkammare och mumifieringar, sina sfinxer och tempel. Entor började tillsammans mad Katina exportera sina varor utomlands, på det stora centralhavet. Kolonier uppstod på öarna till Estenia i Claurain.

Mellan dessa två flodkulturer fanns ett antal mindre folk som bara väntade på instabilitet. Khumarerna – ett ryttarfolk vid västkusten lät år 2516 under ledning av kung Khumal, inleda ett krig mot Katinas fria stadsstater. Konflikterna avlöste varandra länge och först när Entors kung fick pengar från Katina kunde khumarerna krossas. Däremot gav de sig inte. År 2581 tog Khumarerna hjälp av segiearerna från nordväst. Alliansen fullbordades med giftermål mellan Segiariens prinsessa Khimina och Khumaras prins – Edakkur. Hemgiften var ett magiskt guldsvärd som kunde ge dem kraften att kontrollera naturens krafter. I slaget om Azzar år 2581 framkallades en magisk flodvåg som spolade undan Katinas stora här. Landet Katina hade blivit den första stormakten – Khumar – ryttarnas land.

Det fanns bara ett problem. Under de lyckade fredsförhandlingarna med Entors kung Nukapel år 2588, blev dennes son, prins Ukah, förälskad i drottning Khimina och de inledde ett hemligt och passionerat förhållande. Den unge kung Edakkur visste inget. När Khimina mystiskt försvann antog Edakkur omedelbart att det var katinska nationalister och rebeller som tagit henne för att kräva Khumardynastins avgång och återupprätta Katinas gamla dynasti. Han startade ett skoningslöst inbördeskrig. Alla motståndare dödades. Sin älskade drottning skulle han till varje pris beskydda, men var det verkligen kärleken till henne, eller rädslan att förlora makten, som drev honom till att döda så många oskyldiga? Först när han kallade på hjälp från sin nya allianspartner i Entor – kung Nukapel, fick han reda på att hans drottning frivilligt låtit sig kidnappas av prins Ukah. De hade gift sig i hemlighet. Och det var då kung Edakkur insåg att hela det arv han hade byggt upp, var en lögn. Det var inte långt bort att anta att en hemgift ägt rum mellan Khiminas familj i Segiarien, och Nukapel-familjen i Entor. Och så var det. Entor och Segiarien hade lurat Khumarrikets kung och konspirerat mot honom. Alliansen mellan Entor och Segiarien blev början på en ny tid av krig, intriger, blodshämnd och stridigheter mellan olika fraktioner och ätter.

Kung Edakkur insåg att han måste söka nya allierade. Alla rebeller och nationalister som han falskeligen förföljt i jakten på drottning Khimina, måste få upprättelse, tänkte han. Han fritog de fångar som fortfarande var i livet, och bad officiellt om ursäkt till hela sitt folk. Stridsyxorna lades ner. Slutligen lyckades Edakkur bilda en allians med de fraktioner han tidigare förföljt. Med en gåva på tio ton rent guld köpte han deras förtroende och ingick äktenskap med Hanukaria – ättling till Katinas gamla kung Hanukar. Hanukaria var den förnämsta och mäktigaste av alla kvinnor från nationalisterna. Detta skulle symbolisera att konflikten mellan den gamla dynastin i Katina, och den nya Khumardynastin – var till ända. Ett splittrat land blev enat och sammanhållet… än så länge… Ty Hanukaria och hennes fosterlandsvänner hade inte glömt vad Edakkur gjorde mot hennes farbror – kung Hanukar XVII – den siste hanukaren. Kriget mot Entor ledde till att halva Entor erövrades österifrån. Stormakten Khumar var större än någonsin. År 2595 lönnmördades kung Edakkur mitt i en sexakt med drottning Hanukaria. Och hennes vapen var Edakkurs eget guldsvärd. Hanukaria utropade sig till enväldig drottning över Khumarriket och hennes regim var installerad av Entors kung Ukah. Drottning Khimina insåg då… på ålderns höst, att hennes lusta och otrohet hade lett till sin före detta makes död. Den enda sonen hon hade med Edakkur var prins Alakur. Alakur och hans mor Khimina gjorde uppror mot den nya alliansen med Entor och Khumarriket. De bildade en samling rebeller och lyckades skapa ett fäste i handelsstaden Onos i den västra delen av Khumarriket. Och det var nu det gällde för Alakur och Khimina att få med sig sina släktingar. Khimina, som var från Segiarien fick med sig Segials kung på sin sida. Alakur lyckades mot alla odds få med sig anhängare från Khumarrikets nationalister, ty Hanukarias terrorvälde hade gjort henne impopulär i sina egna led. I slaget vid Azzar besegrades de sista nationalisterna och Hanukaria ställdes inför riksrätt och avrättades. Alakur hade hämnats sin far och blivit kung över Khumar igen. Khumar och Segiarien – två mäktiga riken behövde inte använda mycket vapenkraft innan Entor tvingades till reträtt.

En period av fred inleddes. Ättelinjen varade i tre generationer efter Alakur. Ända tills den onde nekromantikern Shakarat stal deras gyllene svärd. Shakarats övernaturliga krafter förenades med svärdets och han lät år 2651 förslava hela Khumarriket. Därefter siktade han in sig på Entor, vilket ledde till blodiga strider mellan Entor och den mörka trollkarlen Shakarat. Även Segiarien förslavades. Entors kung Nemotep II insåg att det enda sättet att klara kriget var med hjälp ifrån Segiarien, handelsmakten Sibellion och Khumarriket. Motvilligt gick de tre rikena med på Entors sida och kriget mot Shakarat vände till deras fördel. År 2687 lät den unge krigaren Mazir från Sibbellion förstöra guldsvärdet, vilket ledde till att Shakarat gick under. Nu var freden kommen. Men det dröjde inte länge innan innan kriget om davanierna tog ut sin rätt. Ty nu hade kraften från davanierna verkligen börjat sina och krigen mellan Segiarien och Khumar tog sin början. Det var ett krig om naturresurser – om den viktiga davania-kraften som alla kulturer var beroende av. Detta utnyttjades till varje pris av Entor och Sibellion. Sibellions nya kung hette Hakarot och han ville se en kulturell blomstring i hela östern. Tillsammans gick de två stormakterna in och krossade både Segiarien och Khumar i ett nafs. Året var 2743. En ny juvel i kronan hade uppstått – Sibellion – med sin huvudstad Talik – ett ekonomiskt imperium. Fred och harmoni rådde i den kända världen och nya kulturer och städer byggdes upp. Landet Entor erövrade samtidigt nya områden i sydväst och fick slavar därifrån. Man lät även köpa rikedomar från Sibellion. De krigiska åren i civilisationens vagga var förbi.

År 2931 hade högkulturer och civilisationer bildat ett bälte av städer och kungariken ända från Entor och hela vägen till Kai Zon. Handelsvägar bildades alltså hela vägen till fjärran östern. Mellan Kai Zons kejsardöme och öknen låg det tropiska bergslandet Eldiri, fullt med tempel och flodstäder. År 2931 började ett stort rike uppstå mellan Eldiri och Katina. Landet hette Dorian. Dorianerna samlade en armé från öknens alla hörn till att invadera Eldiri. Dorians språk härstammade från Katina och därför uppstod en blandkultur i Eldiri, där de nya folkvandrarna från nordväst blandades med den helt egna språkfamiljen i sydost. Det innebar att de olika varianterna av den salamantiska språkfamiljen talades i Eldiri, Dorian, Katina, Sibellion, Khumar och Segiarien, samt alla små riken däremellan. Därefter gjorde Dorian en expansion österut. Året var 3091 och krigen mot Dorian ledde till omvälvande förändring i västra öknen. Folkvandringarna började. Det första dorianska imperiet var det dittills största riket som någonsin funnits i världshistorien. Samtidigt hade Entor blivit ett nästan lika stort och mäktigt rike, med sina kungar som dyrkades som gudar. Men Dorians kung Panatis vågade inte attackera Sibellion – från vilka de till stor del var finansierade. Inte än.

I norra Katina bodde en enkel man som hette Ekmer. Han var ättling till färjkarlen Elbet i rakt nedstigande led och brukade jorden på sin gård i den lilla byn Vasret. Året var 2668 och krigen mellan trollkarlen Shakarat och de förtryckta nationerna pågick för fullt. Det var då som guden Eron själv kontaktade Ekmer och talade till honom. Han påminde Ekmer om hans förfader Elbet hade ett mål som gått i glömska. Att bevaras minnet av Alitikas gudar och dyrka dem i generation efter generation. Ekmer svor en ed till Eron att fullfölja detta och han bevisade sin trohet genom att smida ett silverne halsband föreställande en drake. Detta blev början till dyrkandet av Alitikas gudar – en renässans för de riktiga gudarna och för dyrkandet av drakar vid sidan om. Det utvalda folket, även kallat drakfolket, kunde rida och flyga med drakar och kommendera dem i strid. Ekmer började därefter vallfärda till drakarnas land – det utlovade landet Braghesia. Där lät han bilda familj och skaffa en en stor stam. Men hans äldsta son – Albin, hamnade i konflikt med sin lillebror över landområden och därefter bildade Albin en egen stam och begav sig till nuvarande Valran, där hans ättlingar kom att kallas valraner. Braghesia utvidgade snabbt sina territorier och en civilisation av en långvarig kungaätt byggdes upp. Det var först år 3091 som deras självständighet gick förlorad, när Dorianerna tog slavar ifrån området. Slavarna arbetade på ett projekt åt Dorians kung Halmut III. De byggde på Dorians öga – en staty föreställandes den dorianska guden Kamara. Statyn hade magiska diamantögon som kunde förgöra hela länder. Tack och lov så lyckades en ättling till Ekmer vid namn Hadralon leda ett uppror mot Dorians kung. Statyn förstördes med hjälp av drakeld och slavarna flydde och bosatte sig i Braghesia. Året var 3212. Här levde de i frihet i över tusen år.

Hej, ursäkta min frånvaro!

Efter mycket jobb och slit har jag äntligen börjat få ordning på mitt liv igen. Studierna rullar i full gång, och jag har tyvärr inte haft tid till några långa avhandlingar på min blogg. Men affären är klar, möjligheten att prenumerera för exklusivt innehåll och sänkta priser är också färdig nu.

Just nu arbetar jag med tre viktiga saker på Folkhögskolan i Östra Grevie. Dels ska jag läsa “Näsan” av Nikolaj Gogol – en kort och underhållande satirnovell från 1800-talet. Därefter ska jag skriva en analys av novellen. Jag läser även The Hobbit på engelskan, av JRR Tolkien. Därefter ska jag göra klart min uppsats om JRR Tolkien, min stora förebild.

Det viktigaste just nu är att bli klar med ett grupparbete i Samhälle om Samernas situation och historia. Näsan är för övrigt en novell jag starkt rekommenderar er att läsa. Den är väldigt rolig, även om den är skriven för över hundra år sedan.

Som ni säkert kan förstå har jag inte haft tid till så många blogginlägg. Men några har jag gjort i alla fall, och de är enbart tillgängliga för betalande prenumeranter. Idag kommer jag förhoppningsvis kunna arbeta lite med stoffet till min roman och kanske till och med få något sålt. Vem vet. 😉

Jag har också börjat träna på att teckna utan att sudda, samtidigt som jag äntligen börjat ändra mina förskräckliga matvanor och gått ner ett par kilon. Livet fortsätter som vanligt.

IMG_4251IMG_4244IMG_4252IMG_4249IMG_4245

Om gudar och människor – Kapitel 6

Eron var trött på allt elände i världen och ville inte befatta sig med det längre. Han lät skapa de två första människorna Alan och Aila. Människorna blev till skillnad från alver och dvärgar bara drygt 80 år gamla. Det var en alldeles för kort livstid för att åstadkomma något. Året var då 2500. De två människorna förökade sig snabbt. Vad som var intressant var att deras avkomma alla bestod av olika hudfärger och raser som levde sida vid sida, inte geografiskt separerade. Vissa var svarta, andra var vita och vissa var gula och hade smala ögon. Alla levde de tillsammans i fred och harmoni, som en enda familj. År 5081 av Urtidseran hade människorna spritt sig över världen och levde oskyldigt i alvernas skugga i små enkla samhällen.

Men Ageros – dödsguden ville av någon outgrundlig anledning förleda mänskligheten. År 5081 förklädde han sig till en gammal vandrare och reste runt till olika byar för att predika rasism.

“Titta på varandra. Ser ni inte själva? Ni lever sida vid sida, alla med olika hudfärg och anletsdrag. Inse att det kommer leda till undergång. Ni måste alla hålla er till er egen sort och skydda er från att blandas.”

Och det var då människan insåg att de alla såg olika ut. Det uppstod grupperingar mellan olika raser. De svarta mot de vita, mot de gula och mot de bruna. Ett oändligt raskrig bröt ut, och rasismen hade uppstått för att aldrig kunna stävjas. År 5189 fick Eron nog. Han dränkte jorden i en gigantisk tsunami som utplånade nästan alla människor, inklusive stora delar av alvernas och dvärgarnas civilisationer. Alla olika folk hade nu börjat isolera sig till världens olika hörn. I norr höll de ljushyade till och längst i söder fanns de svarta. I mitten fanns de ljusbruna och i öster fanns de gula. En stor jordbävning splittrade jordens enda superkontinent i flera mindre kontinenter. Erons vrede splittrade jorden i sex olika kontinenter och de olika raserna var nu separerade med världshaven mellan sig. De skulle aldrig mer kriga… trodde de. Endast de rättfärdiga människorna levde kvar. Patriarken Egeron fick i uppdrag av Eron att rädda de tusen människor som fanns kvar i världen. Han reste runt över haven och över olika landområden och fullbordade sitt uppdrag år 5353. Han och hans tusen människor fick asyl i Vesilia. Alvriket Vesilia hade redan börjat återhämta sig och alvernas kung Elderon mottog främlingarna med nöje. Människorna fick mark att odla i separata små kungariken. Tusen år senare hade mänskligheten ökat till flera miljoner runt om i världen. Några levde fortfarande som jägare, men på vissa platser levde de sida vid sida i skuggan av alvers och dvärgars riken, som jordbrukare. Alverna trängdes tillbaka mer och mer och snart var människorna fler än alverna, precis överallt i världen. År 10 000 av Urtidseran började människan bygga större kungariken. De uppfann tekniker att hantera metallegeringar och skriftkonst.

Runt år 10 000 började år 1 av Forntidseran. Det var nu som stadsstaterna i Katina växte fram, men nu bodde här människor och inte alver. Katinerna bytte namn på alvernas gamla stad Visenia, till Akkurr. Några andra stadsstater som bildades var Bhakar och Umar. Detta var de första stora civilisationerna, alla med olika kungar i varje stad. År 361 erövrades flera av stadsstaterna av kung Attanok och Katina blev ett enat kungarike. Städer och kanaler och rinnande vatten flödade, samtidigt som stora tempel restes i skyn.

Några andra kulturer som uppstod var Kai Zun i Fjärran Östern, med sin enorma armé och sin mäktiga kejsare. Entor vid floden i i väster var en pyramidkultur med mäktiga kungar. De byggde majestätiska monument och palats. I djungeln i sydost fanns en annan kultur vid namn Eldiri, där tempel och städer blomstrade med sin handel av textilier. Dessa fyra olika kulturer växte snabbt fram och började så småningom ha kontakt med varandra.

Om gudar och människor – Kapitel 5

Gudarna i Alitika med Eron i spetsen lät skapa alverna, som skulle vakta jorden och naturen mot mörka krafter. Alverna hade spetsiga örn och ett fagert yttre. De började snabbt befolka världens alla hörn, och de mäktigaste av alla alver lät till och med skapa ett imperium. Deras första imperium hette Vesillia och låg sydost om Claurain. Här reste sig huvudstaden Visenia likt ett majestätiskt tempel över världen. Det var en vit marmorstad, fylld med tinnar, torn och vackra statyer. Armén hade skinande rustningar och klingor av det vackraste silver och brons. År 1 av urtidseran brukar markera den dagen då Alvkungen Velendir reste det självlysande fyrtornet i Elassia. Detta fyrtorn spred ljus över världen och tände självaste solen i sky. Därmed reste sig dvärgarna ur underjorden och började bilda sitt kungarike i norra Claurain. Dvärgarna byggde kungariket Agarot – ett kungarike med hallar inristade i sten, under ledning av kung Ruthar Den Store. Han och hans dvärgar var förfäder till alla dvärgar på jorden som finns kvar idag. Året var 636 av Urtidseran.

Men låt oss återgå till Vesillia och förklara vad som hände där. Medan alverna började underkuva andra alviska kungariken i öknen och sprida sin kunskap, inrättades också ett handelskompani med dvärgarna och alverna i Claurain. Det kallades Triumviratet. Lärdomen som spreds kungarikena emellan gav upphov till enorm rikedom. Men det varade inte för evigt. Malmen var på väg att ta slut. Detta ledde år 813 till ett långt och bittert krig mellan alver och dvärgar. Dvärgarna gick samman med Skogsalverna i Adarion, medan Visenia endast hade gudarna på sin egen sida. Dvärgarna och Skogsalverna lät avla och tämja drakar som stridsmaskiner, vilket gjorde att  Velendir tvingades retirera.

Medan dvärgarna rensade bergets rötter från malm och ädelstenar, rann en stor flod ut i skogen, där skogsalverna frodades. Här lät alvkungen Galandil grunda Alvkungadömet Adarion år 948. Kungariket växte snabbt, men levde ständigt i Agarots skugga. När alverna hittade guld i sin egen flod, blev dvärgarnas kung Ogor II fullständigt galen av begär att utvidga sitt rike. Året var 1061. Ett bittert krig i norr bröt ut, där dvärgarna gjorde anspråk på guldet i floden under ledning av Storin Erövraren. Harkon – Nordens dödsgud erbjöd dvärgarna stöd från jättar och troll, vilket dvärgarna gladeligen tog emot. Problemet var bara att dessa monster enbart var lojala mot Harkon. Trollen flydde till skogarna och jättarna flydde till bergen. Ingen hjälp kom den dagen. Dvärgarna retirerade. Alverna i Adarion tackade Harkon för hans insats och därmed var kriget över.

År 1412 hade bristen på malm och guld blivit så stor att ekonomisk kris bröt ut i hela världen. Trollkarlen Tamniront från norr gav sig på uppdrag av kung Ederiel av Visenia ut i öster på ett farligt äventyr för att hitta en alternativ källa. Efter att ha kommit fram till Galawis tempel i öster, hittade han en stor gruva av blålysande energi som kallade Davania. Davania var en magisk kraft som kunde få saker att förändras. Floder och vattendrag, började rinna och grönska och välstånd bredde ut sig. Upptäckten av Davania blev en succe för alla världens folk. Den tycktes räcka i all oändlighet och kunde få civilisationer att blomstra. År 1481 bildades Davanibanken på den numera försvunna ön Eleros. De fick patent på att framställa Davania och leddes av den allsmäktige vainidiska affärsmannen Rugdal. Davania hade blivit hhårdvaluta och alla världens ekonomier var nu bundna till att Rugdal och hans affärsmän framställde Davania. Problemet var bara att alltihop var skuld. År 1861 chockhöjdes räntan med tusen procent och all belåning upphörde. Davani-kraften tog slut och världen började förfalla sakta men säkert. Och det var då människan skulle skapas.

A Dream Coming True

WP2Social Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggers like this: