Alitika

Alitika är världens största stad, långt upp i sky, på toppen av världens högsta berg. Det är här gudarna härskar och har gjort sedan flera miljoner år tillbaka i tiden. Gudarnas kung heter Eron. Ända sedan gudarna besegrade titanerna har de härskat över Alitika, som ligger mitt i Estenias bergskedjor.

Adarion

Adarion var och är det första alviska riket i Claurain, grundad långt före människans tid på jorden. Det ligger mitt i den stora skogen öster om Relmar och huvudstaden heter Tina Delion. Efter tusentals år av konflikter med dvärgar, om guld och mark, kom Adarion att lägga grunden för det stora Imperiet under de stora kungarnas tid. Alverna på den tiden fungerade som människornas läromästare. Alliansen tynade senare bort.

Bill Smoker – Pengarna, kvinnorna, karisman

Det fanns inte en människa i Istamar som inte kände till den fruktade Bill Smoker – gangsternas gangster. Han var en av de stiligaste och mest populära av alla gängledare, men också fruktad av både rättsväsende och ordningsmakten. Född i en fattig invandrarfamilj i Istamars slumområden, lärde han sig snabbt den hårda vägen. Det var när en av kungens vakter brutalt avrättade hans familj som han insåg att det finns människor som dör utan att förtjäna det. Hemlös bestämde han sig nu för att hämnas. Slutligen lyckades Smoker upprätta ett imperium på den svarta marknaden. Sprit, vapen och silke var hårdvaluta i hela Deghart. Bill Smokers gängmedlemmar spred skräck på gatan och avrättade alla som skvallrade, inklusive vakter och infiltratörer. Nu var det tydligt att Bill Smoker och hans nya liga Ormligan var kungar på gatorna.

Trots deras brutalitet, älskades de av de fattiga arbetarbarnen. För förmögenheterna de tjänade på svarta marknaden ägnade sig Smoker och hans gäng åt välgörenhet. Fattiga familjer fick kyckling på helgen, nytt ved i brasan, böcker att läsa, nya kläder och barnen fick leksaker. Ibland fick de även komma hem på Bill Smokers privata fester på krogarna och världshusen. Där fanns halvnakna dansöser och det söps hejdlöst.

Smokers hörde till dem som aldrig blev fulla hur mycket de än drack. Kvinnor och älskarinnor samlades runt honom. Det gick inte en dag utan att han omgav sig med halvnakna kvinnor på de hemliga världshusen.

Kabalah – Häxan från Vildmarken


Claurains skogar och marker är fulla med häxor av olika slag. Det finns både goda och onda häxor och vissa av dem organiserar sig i kollektiv i avlägsna pittoreska slumstäder. Andra lever ensamma i bisarra små gläntor, oftast i ett naturnära litet hus.

Mest fruktad av alla häxor var Kabalah – som bodde långt ut i trollskogen öster om Eridan. Hon har två skepnader, antingen som en vacker förförisk jungfru med lockigt hår, eller som en gammal puckelryggad gumma med skrynkligt grått skinn, en lång krokig näsa och ett fågelskelett som hatt. Vid ryckken har hon fastbunden en gammak rotvälta eller en stock av något slag. Hennes gråa, spretiga hår är rakt av allt flott och hennes smala armar slutar med skrynkliga långa fingrar och spetsiga grå naglar. Hon klär sig i trasor och står hemma vid en stor kittel där hon lagar, ja vem vill veta vad hon har i den grytan.

Legenden säger att hon förklär sig till en vacker jungfru för att locka män till sitt sällskap. Därefter visar hon sitt verkliga jag och kokar ner dem i sin gryta. Hon har spioner över allt i form av kråkor och andra djur, som rapporterar diverse hemligheter för henne.

Men hon har inte alltid varit häxa. Hennes liv är en tragisk historia. Hon var en gång en ung och vacker kvinna som giftes bort mot sin vilja med en mycket otäck och elak adelsman. Han förgrep sig på henne i flera dagar, till det ögonblick då hon skar av hans penis och brände den i brasan. Medan hennes make förblödde, arresterades hon för häxkonster. Hon lyckades dock fly från sin cell till en avlägsen brunn mitt ute i ödemarken. Hon hängde sig i brunnen och mörkret slukade henne. Men plötsligt kände hon hur hon steg upp igen – mer levande än någonsin. Kabalah hade blivit en riktig häxa, återfödd med de mörkaste av krafter.

Berättelsen om Kungarnas Kung och det heliga vattnet.

Förutom Kejsaren i Raniariket fanns det även en formell titel som var högt respekterad i hela Claurain. Kungarnas kung, som även kejsaren måste rätta sig efter, var en allseende gudomlighet utsedd av gudarna själva för att skydda världen från all ondska. Han tillbads av alla de riddarordnar som så småningom uppstod i Claurain. Kungarnas Kung var vis, god och mäktig och hans allomfattande kraft skyddade Claurain från de allra mörkaste krafterna. Kungarnas Kung bodde djupt inne i Stora Skogens dalar, i ett stort alviskt slott. Han var inte av någon ras, varken man, alv, dvärg eller annat. Han var enbart Kungarnas Kung och skulle representera alla folk på denna jord.

Trots sitt långa liv var Kungarnas Kung icke odödlig. Hans titel gick i arv till nästa generation, dock varken genom föräldraskap, utan genom lärlingar. Det är få i världen som är ämnade att bli Kungarnas Kung – endast en handfull varje årtusende. Uppgiften kräver en särskild karaktär. När man bevisat sig vara utvald av gudarna till nästa generation, blir man lärling till den nuvarande Kungarnas Kung. När han eller hon dör, tar lärlingen över titeln som Kungarnas Kung.

Anasor i egen hög person… omgiven om flammor och mörker

Kungarnas Kung hade en magisk vattenkälla i alvernas flod som mynnade ut i en mycket ståtlig brunn, eller fontän, eller vad man nu ska kalla det. Kungarnas Kung var den enda som kunde dricka vattnet och möjligtvis undvika att korrumperas av mörka krafter. Samtidigt var han eller hon den enda som kunde använda vattnet för att bli allsmäktig. Men med generationer blev till och med Kungarnas Kungar allt mer korrumperade och maktgalna. Han var den sista som var genuint god, innan han dödades av sin egen lärling Anasor. Anasor var ursprungligen en god man, men efter allt vatten han druckit hade han blivit alltmer arrogant och maktgalen. Anasor tog över rollen som Kungarnas Kung och siktade på att bli världens dödlige härskare. Han bosatte sig i Felegrins slott i Falkors ödemark, där han använde sina magiska krafter för att skapa den svarta stenen – kolsvart, ändå lysande likt solen, kunde denna sten återuppväcka döda. På detta sätt skapade han en armé av odöda soldater, som var slavar under honom.

Alla som någon gång förlorat sin stora kärlek eller sin familj, har säkerligen önskat sig kunna väcka dem till liv. Det var på det sättet Anasor kunde få över oskyldiga stackare till sin sida. Genom att erbjuda dem den svarta stenens makt – att få tillbaka sina nära och kära från de döda. Men allting var bara lögn. De blev enbart slavar under Anasor, hans trogna tjänare. Lurade och fördärvade togs de till fånga av mörkret. När Anasor hade startat krig mot Imperiet, erövrades alltfler länder och förvandlades till förpestad sumpmark där inget kunde växa eller leva friskt. Missväxten bredde ut sig och folk började svälta. Anasor flyttade sitt säte till Ygastar, som fortfarande ej har återhämtat sig från den ondska som våldförde sig på markerna.

Anasor bannlystes från titeln som Kungarnas Kung, en titel som nu föll i glömska. Han byggde upp ett större och större imperium och alltfler kungariken erövrades. Imperiets legion och deras allierade började däremot återerövra sina områden. Davaniusordern skapade med alvernas och dvärgarnas hjälp ett magiskt silversvärd, smitt i drakeld. Endast detta svärd kunde dräpa Anasor, eftersom drakeld var det enda som permanent kunde radera honom från historien. När Anasor insåg detta blev han paranoid. Han hann inte ta sitt eget liv innan hans lärling Karanon, en före detta draktämjare, besprutade honom med drakeld med hjälp av sin drake Galaxir. Nu var Karanon den nya Kungarnas Kung. Han badade sig själv i smält svartstål. Järnet stelnade och brändes fast i hans skinn, likt en rustning, som skyddade mot all drakeld. Nu trodde han att han var oövervinnerlig. Karanon fjättrades i underjorden, medan draken flydde åt nordväst. Kriget var över – trodde de.

Vad ingen visste, var att Karanon hade gömt undan en magisk nyckel som kunde öppna underjorden och befria Karanon från sina kedjor. Den svarta stenen hade begravts med honom, vilket gav honom ett kraftigt övertag. Tusen år gick. Karanon lyckades snärja en respektabel hjälte som hade kunnat förstöra ondskan för all framtid. Vem var det? Jo, det ska ni få höra i nästa del.

Karanon uppe på sin drake Galaxir

Hej, ursäkta min frånvaro!

Efter mycket jobb och slit har jag äntligen börjat få ordning på mitt liv igen. Studierna rullar i full gång, och jag har tyvärr inte haft tid till några långa avhandlingar på min blogg. Men affären är klar, möjligheten att prenumerera för exklusivt innehåll och sänkta priser är också färdig nu.

Just nu arbetar jag med tre viktiga saker på Folkhögskolan i Östra Grevie. Dels ska jag läsa ”Näsan” av Nikolaj Gogol – en kort och underhållande satirnovell från 1800-talet. Därefter ska jag skriva en analys av novellen. Jag läser även The Hobbit på engelskan, av JRR Tolkien. Därefter ska jag göra klart min uppsats om JRR Tolkien, min stora förebild.

Det viktigaste just nu är att bli klar med ett grupparbete i Samhälle om Samernas situation och historia. Näsan är för övrigt en novell jag starkt rekommenderar er att läsa. Den är väldigt rolig, även om den är skriven för över hundra år sedan.

Som ni säkert kan förstå har jag inte haft tid till så många blogginlägg. Men några har jag gjort i alla fall, och de är enbart tillgängliga för betalande prenumeranter. Idag kommer jag förhoppningsvis kunna arbeta lite med stoffet till min roman och kanske till och med få något sålt. Vem vet. 😉

Jag har också börjat träna på att teckna utan att sudda, samtidigt som jag äntligen börjat ändra mina förskräckliga matvanor och gått ner ett par kilon. Livet fortsätter som vanligt.

IMG_4251IMG_4244IMG_4252IMG_4249IMG_4245

En Ny Värld Nalkas

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: