Jimmie Åkessons Självbild – Lyric Video med bild

Annonser

Om gudar och människor – Kapitel 6

Eron var trött på allt elände i världen och ville inte befatta sig med det längre. Han lät skapa de två första människorna Alan och Aila. Människorna blev till skillnad från alver och dvärgar bara drygt 80 år gamla. Det var en alldeles för kort livstid för att åstadkomma något. Året var då 2500. De två människorna förökade sig snabbt. Vad som var intressant var att deras avkomma alla bestod av olika hudfärger och raser som levde sida vid sida, inte geografiskt separerade. Vissa var svarta, andra var vita och vissa var gula och hade smala ögon. Alla levde de tillsammans i fred och harmoni, som en enda familj. År 5081 av Urtidseran hade människorna spritt sig över världen och levde oskyldigt i alvernas skugga i små enkla samhällen.

Men Ageros – dödsguden ville av någon outgrundlig anledning förleda mänskligheten. År 5081 förklädde han sig till en gammal vandrare och reste runt till olika byar för att predika rasism.

”Titta på varandra. Ser ni inte själva? Ni lever sida vid sida, alla med olika hudfärg och anletsdrag. Inse att det kommer leda till undergång. Ni måste alla hålla er till er egen sort och skydda er från att blandas.”

Och det var då människan insåg att de alla såg olika ut. Det uppstod grupperingar mellan olika raser. De svarta mot de vita, mot de gula och mot de bruna. Ett oändligt raskrig bröt ut, och rasismen hade uppstått för att aldrig kunna stävjas. År 5189 fick Eron nog. Han dränkte jorden i en gigantisk tsunami som utplånade nästan alla människor, inklusive stora delar av alvernas och dvärgarnas civilisationer. Alla olika folk hade nu börjat isolera sig till världens olika hörn. I norr höll de ljushyade till och längst i söder fanns de svarta. I mitten fanns de ljusbruna och i öster fanns de gula. En stor jordbävning splittrade jordens enda superkontinent i flera mindre kontinenter. Erons vrede splittrade jorden i sex olika kontinenter och de olika raserna var nu separerade med världshaven mellan sig. De skulle aldrig mer kriga… trodde de. Endast de rättfärdiga människorna levde kvar. Patriarken Egeron fick i uppdrag av Eron att rädda de tusen människor som fanns kvar i världen. Han reste runt över haven och över olika landområden och fullbordade sitt uppdrag år 5353. Han och hans tusen människor fick asyl i Vesilia. Alvriket Vesilia hade redan börjat återhämta sig och alvernas kung Elderon mottog främlingarna med nöje. Människorna fick mark att odla i separata små kungariken. Tusen år senare hade mänskligheten ökat till flera miljoner runt om i världen. Några levde fortfarande som jägare, men på vissa platser levde de sida vid sida i skuggan av alvers och dvärgars riken, som jordbrukare. Alverna trängdes tillbaka mer och mer och snart var människorna fler än alverna, precis överallt i världen. År 10 000 av Urtidseran började människan bygga större kungariken. De uppfann tekniker att hantera metallegeringar och skriftkonst.

Runt år 10 000 började år 1 av Forntidseran. Det var nu som stadsstaterna i Katina växte fram, men nu bodde här människor och inte alver. Katinerna bytte namn på alvernas gamla stad Visenia, till Akkurr. Några andra stadsstater som bildades var Bhakar och Umar. Detta var de första stora civilisationerna, alla med olika kungar i varje stad. År 361 erövrades flera av stadsstaterna av kung Attanok och Katina blev ett enat kungarike. Städer och kanaler och rinnande vatten flödade, samtidigt som stora tempel restes i skyn.

Några andra kulturer som uppstod var Kai Zun i Fjärran Östern, med sin enorma armé och sin mäktiga kejsare. Entor vid floden i i väster var en pyramidkultur med mäktiga kungar. De byggde majestätiska monument och palats. I djungeln i sydost fanns en annan kultur vid namn Eldiri, där tempel och städer blomstrade med sin handel av textilier. Dessa fyra olika kulturer växte snabbt fram och började så småningom ha kontakt med varandra.

Om gudar och människor – Kapitel 5

Gudarna i Alitika med Eron i spetsen lät skapa alverna, som skulle vakta jorden och naturen mot mörka krafter. Alverna hade spetsiga örn och ett fagert yttre. De började snabbt befolka världens alla hörn, och de mäktigaste av alla alver lät till och med skapa ett imperium. Deras första imperium hette Vesillia och låg sydost om Claurain. Här reste sig huvudstaden Visenia likt ett majestätiskt tempel över världen. Det var en vit marmorstad, fylld med tinnar, torn och vackra statyer. Armén hade skinande rustningar och klingor av det vackraste silver och brons. År 1 av urtidseran brukar markera den dagen då Alvkungen Velendir reste det självlysande fyrtornet i Elassia. Detta fyrtorn spred ljus över världen och tände självaste solen i sky. Därmed reste sig dvärgarna ur underjorden och började bilda sitt kungarike i norra Claurain. Dvärgarna byggde kungariket Agarot – ett kungarike med hallar inristade i sten, under ledning av kung Ruthar Den Store. Han och hans dvärgar var förfäder till alla dvärgar på jorden som finns kvar idag. Året var 636 av Urtidseran.

Men låt oss återgå till Vesillia och förklara vad som hände där. Medan alverna började underkuva andra alviska kungariken i öknen och sprida sin kunskap, inrättades också ett handelskompani med dvärgarna och alverna i Claurain. Det kallades Triumviratet. Lärdomen som spreds kungarikena emellan gav upphov till enorm rikedom. Men det varade inte för evigt. Malmen var på väg att ta slut. Detta ledde år 813 till ett långt och bittert krig mellan alver och dvärgar. Dvärgarna gick samman med Skogsalverna i Adarion, medan Visenia endast hade gudarna på sin egen sida. Dvärgarna och Skogsalverna lät avla och tämja drakar som stridsmaskiner, vilket gjorde att  Velendir tvingades retirera.

Medan dvärgarna rensade bergets rötter från malm och ädelstenar, rann en stor flod ut i skogen, där skogsalverna frodades. Här lät alvkungen Galandil grunda Alvkungadömet Adarion år 948. Kungariket växte snabbt, men levde ständigt i Agarots skugga. När alverna hittade guld i sin egen flod, blev dvärgarnas kung Ogor II fullständigt galen av begär att utvidga sitt rike. Året var 1061. Ett bittert krig i norr bröt ut, där dvärgarna gjorde anspråk på guldet i floden under ledning av Storin Erövraren. Harkon – Nordens dödsgud erbjöd dvärgarna stöd från jättar och troll, vilket dvärgarna gladeligen tog emot. Problemet var bara att dessa monster enbart var lojala mot Harkon. Trollen flydde till skogarna och jättarna flydde till bergen. Ingen hjälp kom den dagen. Dvärgarna retirerade. Alverna i Adarion tackade Harkon för hans insats och därmed var kriget över.

År 1412 hade bristen på malm och guld blivit så stor att ekonomisk kris bröt ut i hela världen. Trollkarlen Tamniront från norr gav sig på uppdrag av kung Ederiel av Visenia ut i öster på ett farligt äventyr för att hitta en alternativ källa. Efter att ha kommit fram till Galawis tempel i öster, hittade han en stor gruva av blålysande energi som kallade Davania. Davania var en magisk kraft som kunde få saker att förändras. Floder och vattendrag, började rinna och grönska och välstånd bredde ut sig. Upptäckten av Davania blev en succe för alla världens folk. Den tycktes räcka i all oändlighet och kunde få civilisationer att blomstra. År 1481 bildades Davanibanken på den numera försvunna ön Eleros. De fick patent på att framställa Davania och leddes av den allsmäktige vainidiska affärsmannen Rugdal. Davania hade blivit hhårdvaluta och alla världens ekonomier var nu bundna till att Rugdal och hans affärsmän framställde Davania. Problemet var bara att alltihop var skuld. År 1861 chockhöjdes räntan med tusen procent och all belåning upphörde. Davani-kraften tog slut och världen började förfalla sakta men säkert. Och det var då människan skulle skapas.

Om gudar och människor – Kapitel 4

Alitikas gudar tolererade inte olikheter på den tiden. Ibland fick gudarna barn med annan hudfärg. Gudarna var rasister och förvisade sina barn till andra platser på jorden. De gudar som var vita i hyn förvisades till Norden, där de bildade sin egen gudavärld och senare också kom att tillbedja människorna där. Gudarna i norr var till en början inaktiva och tvingades slåss mot jättar och drakar. Den första guden i norr var allfadern Aldor. Han var son till Jordens Moder och växte upp till de gamla gudarnas vildsinta krigare. När de gamla gudarnas tyranni över växter och djur intensifierades, störtades de av Aldor och Aldor gifte sig med sin nya fru Alda. Aldor kom att kännetecknas för sin vishet, sitt gråa skägg och sin vandringsstav, medan Alda kännetecknades av sitt blonda, flätade hår och sina bröstkupor av brons. De fick flera barn. Den äldsta sonen hette Vendor och han var krigsguden, beväpnad med en gigantisk krigshammare som kunde orsaka jordbävning. Hans yngre syster, Walda, var den otroligt vackra kärleksgudinnan. Hon var blond, naken, förförisk och klädd i smycken av guld. Hilda var havets drottning – grönblå hy och beväpnad med en harpun, tillbads hon av fiskare. Kaira var skogens och jaktens gudinna och var enkelt klädd i pälsar. Hon var beväpnad med en magisk båge och kunde springa mycket snabbt. Dödsguden Harkon ansvarade för de döda i underjorden, där de ovärdiga döda hölls fångna. Han var beväpnad med kedjor och hans stora lavafjättrade rike vaktades av dödshunden Karlos. Torion – vildmarkens och vargarnas gud, var den mest mystiska av dem. Han kunde byta skepnad till varg, men var annars en hårig människa med buskiga ögonbryn och förmåga att tala med djur. Hans fru delade dessa färdigheter. Hon hette Ylvara. På detta sätt uppstod en ny värld i norr. Även mörkhyade gudar fick på samma sätt sin plats i andra delar av världen.

 

Om gudar och människor – Kapitel 3

Även hav och vattendrag är representerade i Alitika. Reidos är havets gud, dyrkad av fiskare, havsfolk och sjömän. Han bor i staden Aquaria, där han sitter med sin kraftfulla treudd vid koralltronen. Hans hud är blå, med silvertatueringar och på hans huvud har han en spetsig silverkrona. När han kokar av ilska orsakar han tsunamier och sjöstormar. Hans fru Reida är livets drottning i haven. Hon representerar livskraften för alla växter och djur i haven. Tillsammans regerar de över havsfolket, med blå hud och fiskstjärtar i stället för ben. I bergen och skogarna på jorden ber jägarna och bönderna till Galara – jaktens och naturens gudinna. Beväpnad med kniv och hennes båge Assakrin är hon helt naken, bara med växter och blommor som växer på hennes hud. Hon bor i Galari-templet i jaktvalen.
Vigos är den äldsta och klokaste av gudarna. Han leder kungar, krigare och viktiga människor till de djupaste hemligheterna och är visdomens gud. Han har en grå kappa och skägg och en magisk vandringsstav. Han kan se människor i ögonen och avgöra deras värde. I tidernas begynnelse dränkte han sig i visdomens brunn och tillgav sitt liv åt visdom och magi. Brunnen kallas idag Vigos Brunn. Vigos är emellertid inte en av Alitiks gudar. Han är bror till den gamla guden Tanarius – en titan – och hjälpte Alitikas gudar att krossa Tanarius. Han har ett stort öga mitt i ansiktet och ett litet öga i varje hand. Han har också tusen allseende örnar, som han kontrollerar med huvudet, så att han kan vara runt om överallt i världen samtidigt.
Och självklart finns dödens gud. Hans namn är Ageros och han bor i det underjordiska riket, där magma flyter genom kryptorna. Bannlyst från Alitika, är han tvungen att styra ensam i sitt mörka rike. På sitt huvud har en järnmask som bränts in i hans kött, och i sina händer har han dödliga kedjor som vapen. Portens väktare är ormen Ekaros. De som har lived i synd kommer att dömas av de tre domarna i Astamar. Om de är skyldiga, kommer de döda för evigt att leva i plågor i underjordens mörkaste hålor. Om de bevisas rättfärdiga, kommer de att tas till Alitikas stora salar och äta med gudarna. Den som kommer att föra dem där är Laron – han är den som kontrollerar natt och dag när han åker på sin grip med den vagn som bär solen. I stället för hår har han en flamma på huvudet. Från hans händer kan han kasta eld och han kan också blända människor med ögonen. Han för de rättfärdiga döda från slagfältet, från människors värld till Ageriens hallar, där de äter med gudarna. Varje dag går de i strid tillsammans med gudarna mot giganter, titaner och cyklops och andra djur utanför Alitika.

Om gudar och människor – Kapitel 2

Claurain är fullt av övernaturliga gudomliga varelser. Detta inlägg kommer att fokusera på Alitikas gudar, dyrkade av de flesta kulturer i Claurain. Högt uppe på det högsta berget i världen stod den stora staden Alitika hög och stolt. Även om själva staden var högt uppe i bergen var klimatet bekvämt och varken för kallt eller för varmt. Gudarnas kung är Eron. Han är en man med en stort vitt skägg och makt att krossa städer, riken och imperier med sina magiska element. När han är arg kan han höras över hela världen. Eron skapade mänskligheten för länge sedan. Alltid är han orolig för människornas potential att störta gudarnas värld. Erons fru heter Eira. Hon är himmelens drottning, född med silverhår. Trots att hon är vacker, har Eron fött många oäkta barn med dödliga kvinnor, vilket gör att Eira är mycket avundsjuk. Eira komplotterade ofta tillsammans med gudarnas fiender, och som hämnd går hon ofta i säng med dödliga män. Eira har flera barn tillsammans med Eron – Deinus, Alaina och Orus. Denius är den äldsta av de tre barnen. Han är beskyddaren av gudar och män och kallas krigsguden. Han är den gud som krigare och kungar tillber i sina mörkaste stunder i strid. Denna muskulösa krigare har horn på huvudet och ett massivt silversvärd täckt av flammor, som slänger bort allt som träffats av det. Ibland går han ut och krossar mänskliga byar för att ta sina skatter och rikedomar. Men han kan också rädda städer som behöver hjälp.

Alaina är Denius syster och gudinnan av kärlek och sexualitet. Hon är alltid helt naken, förutom de smycken som hon alltid bär. Alaina har genom åren förfört många män och kvinnor, både dödliga och gudomliga, för att vinna makt eller förstöra sina fiender. Hon är väldigt vacker, men du borde aldrig lita på henne. Aldrig. Någonsin. För alltid ogift, har hon möjlighet att utforska sin sexualitet på de vildaste sätten, och hon konsumerar sex i de mest galna orgierna. Alaina har sin kammare under Alitika, i kärlekens kammare. Oros, hennes bror, är den mest aggressiva guden. När han är arg, stöter han och svänger armarna i bergen och orsakar de farligaste jordbävningarna. När han svänger sitt stålsvärd Galaria mot stenarna. Han är jordbävningarnas och åskans gud.

Om gudar och människor – Kapitel 1

I början fanns endast himlarna och de svävande kontinenterna. Därefter uppenbarade sig de enorma urfäderna – gigantiska kolosser, bestående av lava, sten, jord och stora berg. Då de inte kunde komma överens lät de slå ihjäl varandra i en grotesk strid. Deras kroppar sargades och mosades, smälte samman och blev till jorden. Magman stelnade. Istitanen förångades och eldtitanen svalnade. Bergskedjor reste sig ur marken, från stentitanens kroppsmassa. Urgudarna var borta, men deras söner och döttrar – titanerna, överlevde och jordens härskare blev Tanarius – den störste titanen av alla.

Tanarius lät skapa alla växter och djur. Han byggde stora städer och kungariken i skyn, men fruktade trots allt att hans makt var hotad. Hans styre över de andra titanerna blev allt mer totalitär och slutligen var hela jorden täckt av svarta moln. Växter och djur drabbades av sjukdomar och världen hade börjat förgiftas. Tanarius son – den första människoliknande guden, hette Eron. Han misstänkte att det var Tanarius som låg bakom massdöden och samlade de tre andra gudarna och gudinnorna för att konspirera mot sin far. Det blev ett tusenårigt krig mellan gudar och titaner.

Eron lät skicka sin bror Reidos till havet för att smida en treudd åt sig själv, medan hans yngste bror Ageros lät smida ett par glödande kedjor i underjordens eldar. Galara, deras syster och den enda kvinnliga guden var enda gudinnan som fanns än så länge. Hon lät dra till skogen och tälja en magisk pilbåge med fenomenala krafter. Fyra gudar var de – mot hundratals titaner, cykloper och jättar. Men tillsammans med sina nya vapen lyckades de fyra syskonen nästan besegra Tanarius. Men bara nästan. Något fattades, nämligen visdom. Styrka och kraft var inte det enda som behövdes. Och det fanns bara en enda gud som hade visdom som sin egenskap – och det var Vigos. Han tillhörde inte den rebelliska gudaätten och var inte Tanarius son. Han var i själva verket son till Tanarius bror – Grellus Förrädaren

Få var det som litade på Vigos, eftersom hans far hamnat i konflikt med Tanarius och bytt sida för tusentals år sedan. Vigos hade tidigt anammat sin fars ideal och var, hur märkligt det en låter, en av de mest lojala och plikttrogna män i världen. Detta visste Eron, som insisterade att skapa en allians med Vigos och hans här av necromantiker. De tre andra gudarna – Reidos, Ageros och Galara var skeptiska, eftersom Vigos trots allt var son till en förrädare. Men Eron insisterade och alliansen med Vigos blev lyckad. Vigos lät dränka sig själv i Alitikernas stora brunn. Han blidkade sitt liv åt visdom, lojalitet och absolut kunskap. Återfödd reste han sig ur brunnen, som fick namnet Vigos brunn efter honom. Men han hade förändrats. Hans ansikte saknade vanliga ögon. Hålen efter dem fanns inte ens kvar. Istället hade han ett stort svart allseende öga mitt i ansiktet och ett mindre öga på varje handflata. Han brukade spela sina besökare ett trick genom att hålla handflatorna öppna framför ansiktet så att det såg ut som han hade fortfarande två ögon.

Vigos lät avla fram tusen örnar – dessa majestätiska fåglar flög omkring över jorden och var hans två tusen ögon. Vigos blev Vishetens Gud – även kallad Vigos med ettusentre ögon. Han lät nu smida sin stora vandringsstav, som gav honom kontroll över örnarnas sinne. Detta lät honom ta sig in i örnarnas huvuden och flyga precis vart han ville i hela världen och se med örnarnas ögon.. Med fem krafter kombinerade inleddes det sista slaget – slaget vid Alitika. Reidos lät dränka Tanarius kropp och surra fast den i marken med hinnor av vatten som han skjutit ut från sin treudd. Ageros lät fjättra fast honom i marken med sina glödande kedjor som brände ner honom i berggrunden. Galara lät sikta med sin silverpil på hans enda svaga punkt – hans födelsemärke på ena sidan av nacken. Vigos skickade sina tusen örnar att kalasa på hans kött – likt en utsvulten svärm. Alla fem gudar stod fast och fortsatte utlösa sina krafter samtidigt. Alla måste användas på samma gång. När Galara tog fram sin sista silverpil röt Eron ”Vänta! Han är inte död än! Det fixar jag!” Vigos drog fram sitt hemliga vapen – Diamantsvärdet – smitt av alla fem gudarna tillsammans i underjordens eldar. Det föll ner i marken från sky – i ett himmelskt sken uppifrån. Eron ryckte upp svärdet ur marken och beordrade alla att hålla inne med de sista av sina krafter – kedjor, vatten, silverpilar och örnar. Hälften av örnarna hade ätit sig mätta. Kedjorna hade börjat svalna. Endast en silverpil fanns kvar och det mesta av vattnet hade förångats. De lät Tanarius bryta sig loss ur marken och få ett sista försprång medan de återhämtade sina krafter.

Vänta på min signal!” sade Eron. ”På tre! Ett… två… tre…”

De sista örnarna anföll, den sista pilen avfyrades, det sista vattnet förångades och kedjorna brände det sista köttet och Eron lät nåla fast Tanarius i marken med diamantsvärdet. Allt hände på samma gång i ett gemensamt inferno. Tanarius – världens härskare var död och titanernas tid var förbi. Makten låg nu hos dessa fem gudar. Tanarius sjönk ner och löstes upp i marken, vilket orsakade en jordbävning. Ett berg reste sig från underjorden där han hade legat. Det reste sig över allt annat på jorden – hela trettio tusen meter. Berget kom att kallas världsberget. Det var Tanarius kött som blivit sten. Hans blod rann ut i bergskedjan och blev till floder av rent vatten. Världsfloden hade skapats. Hans själ och kroppsångor steg upp i sky och blev till en klarblå atmosfär med moln. Hans kroppshår blev till träd och växter. Hans skelett blev till fragment och lager av ädelstenar, djupt in i bergen och underjorden. En hel kontinent hade runnit ut från Tanarius kropp och silversvärdet låg begravt i underjorden och har ännu inte hittats. Och ve den som finner svärdet och inte förstör det, ty den har kraften att förgöra världen och allt levande.

Det talas om en profetia. De andra gudarna kommer få rätt en dag, bara för att Eron inte lyssnade på dem. En dag skola Vigos förfasas över allt krig och alla intriger bland människor och gudar. I blint raseri bestämmer han sig för att förstöra världen med allt levande, inklusive gudarna och sig själv. Vigos skola konstruera världsborren – den enda maskin som kan bryta sig ner tillräckligt djupt i underjorden för att hitta och dra loss diamantsvärdet. Med svärdet skall han dräpa alla gudar och slutligen riva ner Alitikas berg med all kraft, vilket skall dränka jorden i en kraftvåg och ett moln av stoft. Världen och allt i den skola förgås. Haven skola förorenas och rinna bort av alla berg och kontinenter som drabbar samman. Världens undergång kommer att kallas Orkhanos. Alla vet att det kommer hända, men ingen vet när. Att tala om Orkhanos kommer bringa skräck och rädsla när föräldrar stoppar om sina barn. Män kommer frukta att förklara krig mot sin ärkefiende… med rädsla för att utlösa Vigos vrede. Orkhanos kommer bita sig in i människors medvetande som en svordom precis som Djävulen, Quisling eller Hitler.

img_3485-1

Fantasy Writer

WP2Social Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: