Samanfattning av Claurains historia

I början fanns endast himlarna och de svävande kontinenterna. Därefter uppenbarade sig de enorma urfäderna – gigantiska kolosser, bestående av lava, sten, jord och stora berg. Då de inte kunde komma överens lät de slå ihjäl varandra i en grotesk strid. Deras kroppar sargades och mosades, smälte samman och blev till jorden. Magman stelnade. Istitanen förångades och eldtitanen svalnade. Bergskedjor reste sig ur marken, från stentitanens kroppsmassa. Urgudarna var borta, men deras söner och döttrar – titanerna, överlevde och jordens härskare blev Tanarius – den störste titanen av alla.

Tanarius lät skapa alla växter och djur. Han byggde stora städer och kungariken i skyn, men fruktade trots allt att hans makt var hotad. Hans styre över de andra titanerna blev allt mer totalitär och slutligen var hela jorden täckt av svarta moln. Växter och djur drabbades av sjukdomar och världen hade börjat förgiftas. Tanarius son – den första människoliknande guden, hette Eron. Han misstänkte att det var Tanarius som låg bakom massdöden och samlade de tre andra gudarna och gudinnorna för att konspirera mot sin far. Det blev ett tusenårigt krig mellan gudar och titaner.

Eron lät skicka sin bror Reidos till havet för att smida en treudd åt sig själv, medan hans yngste bror Ageros lät smida ett par glödande kedjor i underjordens eldar. Galara, deras syster och den enda kvinnliga guden var enda gudinnan som fanns än så länge. Hon lät dra till skogen och tälja en magisk pilbåge med fenomenala krafter. Fyra gudar var de – mot hundratals titaner, cykloper och jättar. Men tillsammans med sina nya vapen lyckades de fyra syskonen nästan besegra Tanarius. Men bara nästan. Något fattades, nämligen visdom. Styrka och kraft var inte det enda som behövdes. Och det fanns bara en enda gud som hade visdom som sin egenskap – och det var Vigos. Han tillhörde inte den rebelliska gudaätten och var inte Tanarius son. Han var i själva verket son till Tanarius bror – Grellus Förrädaren

Få var det som litade på Vigos, eftersom hans far hamnat i konflikt med Tanarius och bytt sida för tusentals år sedan. Vigos hade tidigt anammat sin fars ideal och var, hur märkligt det en låter, en av de mest lojala och plikttrogna män i världen. Detta visste Eron, som insisterade att skapa en allians med Vigos och hans här av necromantiker. De tre andra gudarna – Reidos, Ageros och Galara var skeptiska, eftersom Vigos trots allt var son till en förrädare. Men Eron insisterade och alliansen med Vigos blev lyckad. Vigos lät dränka sig själv i Alitikernas stora brunn. Han blidkade sitt liv åt visdom, lojalitet och absolut kunskap. Återfödd reste han sig ur brunnen, som fick namnet Vigos brunn efter honom. Men han hade förändrats. Hans ansikte saknade vanliga ögon. Hålen efter dem fanns inte ens kvar. Istället hade han ett stort svart allseende öga mitt i ansiktet och ett mindre öga på varje handflata. Han brukade spela sina besökare ett trick genom att hålla handflatorna öppna framför ansiktet så att det såg ut som han hade fortfarande två ögon.

Vigos lät avla fram tusen örnar – dessa majestätiska fåglar flög omkring över jorden och var hans två tusen ögon. Vigos blev Vishetens Gud – även kallad Vigos med ettusentre ögon. Han lät nu smida sin stora vandringsstav, som gav honom kontroll över örnarnas sinne. Detta lät honom ta sig in i örnarnas huvuden och flyga precis vart han ville i hela världen och se med örnarnas ögon.. Med fem krafter kombinerade inleddes det sista slaget – slaget vid Alitika. Reidos lät dränka Tanarius kropp och surra fast den i marken med hinnor av vatten som han skjutit ut från sin treudd. Ageros lät fjättra fast honom i marken med sina glödande kedjor som brände ner honom i berggrunden. Galara lät sikta med sin silverpil på hans enda svaga punkt – hans födelsemärke på ena sidan av nacken. Vigos skickade sina tusen örnar att kalasa på hans kött – likt en utsvulten svärm. Alla fem gudar stod fast och fortsatte utlösa sina krafter samtidigt. Alla måste användas på samma gång. När Galara tog fram sin sista silverpil röt Eron ”Vänta! Han är inte död än! Det fixar jag!” Vigos drog fram sitt hemliga vapen – Diamantsvärdet – smitt av alla fem gudarna tillsammans i underjordens eldar. Det föll ner i marken från sky – i ett himmelskt sken uppifrån. Eron ryckte upp svärdet ur marken och beordrade alla att hålla inne med de sista av sina krafter – kedjor, vatten, silverpilar och örnar. Hälften av örnarna hade ätit sig mätta. Kedjorna hade börjat svalna. Endast en silverpil fanns kvar och det mesta av vattnet hade förångats. De lät Tanarius bryta sig loss ur marken och få ett sista försprång medan de återhämtade sina krafter.

Vänta på min signal!” sade Eron. ”På tre! Ett… två… tre…”

De sista örnarna anföll, den sista pilen avfyrades, det sista vattnet förångades och kedjorna brände det sista köttet och Eron lät nåla fast Tanarius i marken med diamantsvärdet. Allt hände på samma gång i ett gemensamt inferno. Tanarius – världens härskare var död och titanernas tid var förbi. Makten låg nu hos dessa fem gudar. Tanarius sjönk ner och löstes upp i marken, vilket orsakade en jordbävning. Ett berg reste sig från underjorden där han hade legat. Det reste sig över allt annat på jorden – hela trettio tusen meter. Berget kom att kallas världsberget. Det var Tanarius kött som blivit sten. Hans blod rann ut i bergskedjan och blev till floder av rent vatten. Världsfloden hade skapats. Hans själ och kroppsångor steg upp i sky och blev till en klarblå atmosfär med moln. Hans kroppshår blev till träd och växter. Hans skelett blev till fragment och lager av ädelstenar, djupt in i bergen och underjorden. En hel kontinent hade runnit ut från Tanarius kropp och silversvärdet låg begravt i underjorden och har ännu inte hittats. Och ve den som finner svärdet och inte förstör det, ty den har kraften att förgöra världen och allt levande.

Det talas om en profetia. De andra gudarna kommer få rätt en dag, bara för att Eron inte lyssnade på dem. En dag skola Vigos förfasas över allt krig och alla intriger bland människor och gudar. I blint raseri bestämmer han sig för att förstöra världen med allt levande, inklusive gudarna och sig själv. Vigos skola konstruera världsborren – den enda maskin som kan bryta sig ner tillräckligt djupt i underjorden för att hitta och dra loss diamantsvärdet. Med svärdet skall han dräpa alla gudar och slutligen riva ner Alitikas berg med all kraft, vilket skall dränka jorden i en kraftvåg och ett moln av stoft. Världen och allt i den skola förgås. Haven skola förorenas och rinna bort av alla berg och kontinenter som drabbar samman. Världens undergång kommer att kallas Orkhanos. Alla vet att det kommer hända, men ingen vet när. Att tala om Orkhanos kommer bringa skräck och rädsla när föräldrar stoppar om sina barn. Män kommer frukta att förklara krig mot sin ärkefiende… med rädsla för att utlösa Vigos vrede. Orkhanos kommer bita sig in i människors medvetande som en svordom precis som Djävulen, Quisling eller Hitler.

De nya kontinenterna grundlades och världen helades. Ur berggrundens sammandrabbningar uppstod även de första drakarna – stora eldsprutande bestar som inte tjänade någon, inte ens gudarna. På det nya berget lät gudarna bygga sitt säte – den himmelska staden Alitika, där Eron härskade som gudarnas kung. Reidos blev havets härskare och Ageros blev underjordens gud. Han var avundsjuk för att han uteslutits från gudarnas stora råd i Alitika. Eron gifte sig med Eira – Vigos undersköna syster och Alitikas drottning. Vigos lät skapa en ny dödlig människoliknande varelse som kallades alver. Alverna var till Vigos avbild mycket

visa och kunde leva i alltifrån femhundra till tusen år. De två första alverna hette Elbir och Aira. De fick i uppgift att vakta jorden och naturen åt människorna. Snabbt bildades högt stående alvkulturer i skogarna och i öknarna. Eron kände att Vigos visdom och förmåga att skapa liv var ett hot mot hans egen överhöghet. Därför lät Eron skapa människosläktet – två mörkhyade personer – Agus och Ageia. De fick i uppgift att konkurrera ut alvernas kungariken och imperier. Trots att människorna ännu inte lärt sig att civilisation, var de skickliga på att organisera sig i strid och föröka sig. Alverna tvingades dra sig tillbaka och skapade ett gemensamt imperium – Adarion – den starkaste militärmakten av alver. Människorna retirerade och började leva i harmoni utanför alvernas gränser.

På den här tiden fanns heller inga raser. Människors olika hudfärg hade i början inget med geografiskt ursprung att göra. Svarta, vita, gula och bruna människor levde sida vid sida och såg inte olika ut beroende på miljön de levde i. I öknen i öster uppstod en mänsklig högkultur kallad Katina – ett imperium med skriftkonst, stora städer, rinnande vatten och förmåga att smida järn. Ageros – underjordens gud ville till varje pris få människorna att revoltera mot gudarna och försökte få människorna att börja kriga med varandra. Förvandlad till en vandrare började han predika i människornas värld. Han påpekade det faktum att vissa människor var bruna, medan andra var svarta, gula eller vita och såg detta som ett tecken på dekadens. Han hävdade att de vita människorna måste rensa ut de svarta, bruna och gula för att inte själva gå under, vilket gjorde att det första folkmordet uppstod. Vita människor började hålla sig för sig själva och brutalt förfölja alla som såg annorlunda ut. Det slutade ironiskt nog med att Katinas nye kung Alradan – som själv var brun, förvisade de vita människorna till Norden. Alradan försökte återskapa ordningen men det var för sent. De svarta och gula ville inte ha en brun man som bestämde över dem, vilket gjorde att de svarta flyttade söderut där det växte savann och djungel, medan de gula flyttade långt österut – till områden fulla med bergsskogar och kall öken. Och det var så rasismen och olika raser och nationer uppstod. När människorna separerades följde kommande generationer av gudar med, vilket innebar att olika civilisationer dyrkade olika gudar. Religionerna hade uppstått.

Människorna hade hjärntvättats till att nedvärdera sina medmänniskor… bara för att de såg annorlunda ut eller hade en annorlunda hudfärg. Välden hade nu fem stora kungariken – Norden, där vita krigarfolk härskade i de karga fjällen och skogarna, Katina, där de bruna kungarna och prinsarna byggde fantastiska civilisationer, och ett imperium av nomadiska krigare i söder, där de svarta bodde. Imperiet kallades Ambetu och befolkningen levde som nomader, jägare, krigare och samlare, men i vissa delar var de bofasta och hade både jordbruk och storstäder. Slutligen fanns ett mäktigt bergskungarike i öster som kallades Kai Zun – varifrån ordet Kaiser – kejsare sägs vara taget. Här var militären och vördnad inför kejsaren viktig och stora majestätiska palats och städer byggdes. Det var alltså dessa fyra stora imperier också Adarion – alvernas rike. Övriga små kungariken och stammar hölls utanför eller införlivades senare i imperiernas erövringskrig. Krigen mellan de fem rikena varade i hundra år, vilket fick Eron att tröttna på mänskligheten. ”Ni skall aldrig mer kunna hata varandra!” röt Eron och satte staven i marken, vilket fick jordens enda kontinent att splittras i sju olika kontinenter. De olika kungarikena och raserna var nu på ett eller annat sätt åtskilda i tusentals år, antingen mellan bergskedjor eller mellan världshav. År ett av forntidseran började efter detta och jordens kontinenter hade fått den form de har på kartan på baksidan av boken. En av de viktigaste figurerna i det här skedet var färgkarlen Helbet – mannen som fick i uppdrag av gudarna att föra de tusen människor som fanns kvar på jorden och ge dem ett nytt hem där de kunde föröka sig och återbilda människosläktet. I hela sitt hundraåriga liv sökte han och lyckades rädda alla drygt tusen människor och ordna tak över huvudet och försörjning åt dem. Nya samhällen kunde börja växa fram, Forntidseran började närmare bestämt den dagen då alla människor blivit räddade.De människor som fanns kvar var de som var utvalda av gudarna och därmed skulle överleva. Helbet belönades med odödlighet och hans fru Heina likaså. Detta innebar att jordens befolkning hade ökat med tiotusen procent på bara hundra år.

Jorden befolkades nu av odödliga människor, men de människor som bara blev femhundra år gamla, var avundsjuka på de odödliga. Kungariken och imperier. De försökte alliera sig med alvernas kung Ethellion i hopp om att alverna skulle skänka dem odödlighet. Och det fick de. Odödligheten satt i en magisk amulett, som skänktes till de dödligas kung i Norden – Karlan Erövraren. Nu när hans folk var odödligt lät han erövra hela världen där människor bodde. Alverna såg detta som ett hot och de hade en plan hela tiden. Ty den magiska amuletten hade enbart en härskare – alvkungen själv. Alverna förslavade människorna och tog ifrån dem all odödlighet. Människornas medelålder sjönk till åttio år. Det var nu som alverna äntligen kunde leva i fred och människorna drog sig tillbaka till sina små riken.

År två tusen av forneran hade världen och mänskligheten återhämtat sig. Katinas kultur blomstrade under ledning av stadsstaten Rabbaya. Statsstaterna i Katina levde i fred och harmoni men var fullständigt beroende av en energi kallad Davania. Davania var drivkraften bakom allt liv och allting som fanns i universum. Davania kunde få saker att växa och förändras. Nu började Davanian ta slut. Missväxten och torkan bredde ut sig och sjukdomar spreds. Kung Hanukar av Rabbaya försökte lösa det genom att skicka sin krigare Attor till grannstaden Azzar. Azzars kung hette Nekkar och var väl medveten om att hans kungarike satt på de största davania-tillgångarna i den kända världen. Detta ledde till krig mellan olika stadsstater. Det kom att kallas kriget om Davanierna.

Ungefär samtidigt som krigen härjade, uppstod en annan högkultur i landet Entor. De var kända för sina praktfulla gravkammare och mumifieringar, sina sfinxer och tempel. Entor började tillsammans mad Katina exportera sina varor utomlands, på det stora centralhavet. Kolonier uppstod på öarna till Estenia i Claurain.

Mellan dessa två flodkulturer fanns ett antal mindre folk som bara väntade på instabilitet. Khumarerna – ett ryttarfolk vid västkusten lät år 2516 under ledning av kung Khumal, inleda ett krig mot Katinas fria stadsstater. Konflikterna avlöste varandra länge och först när Entors kung fick pengar från Katina kunde khumarerna krossas. Däremot gav de sig inte. År 2581 tog Khumarerna hjälp av segiearerna från nordväst. Alliansen fullbordades med giftermål mellan Segiariens prinsessa Khimina och Khumaras prins – Edakkur. Hemgiften var ett magiskt guldsvärd som kunde ge dem kraften att kontrollera naturens krafter. I slaget om Azzar år 2581 framkallades en magisk flodvåg som spolade undan Katinas stora här. Landet Katina hade blivit den första stormakten – Khumar – ryttarnas land.

Det fanns bara ett problem. Under de lyckade fredsförhandlingarna med Entors kung Nukapel år 2588, blev dennes son, prins Ukah, förälskad i drottning Khimina och de inledde ett hemligt och passionerat förhållande. Den unge kung Edakkur visste inget. När Khimina mystiskt försvann antog Edakkur omedelbart att det var katinska nationalister och rebeller som tagit henne för att kräva Khumardynastins avgång och återupprätta Katinas gamla dynasti. Han startade ett skoningslöst inbördeskrig. Alla motståndare dödades. Sin älskade drottning skulle han till varje pris beskydda, men var det verkligen kärleken till henne, eller rädslan att förlora makten, som drev honom till att döda så många oskyldiga? Först när han kallade på hjälp från sin nya allianspartner i Entor – kung Nukapel, fick han reda på att hans drottning frivilligt låtit sig kidnappas av prins Ukah. De hade gift sig i hemlighet. Och det var då kung Edakkur insåg att hela det arv han hade byggt upp, var en lögn. Det var inte långt bort att anta att en hemgift ägt rum mellan Khiminas familj i Segiarien, och Nukapel-familjen i Entor. Och så var det. Entor och Segiarien hade lurat Khumarrikets kung och konspirerat mot honom. Alliansen mellan Entor och Segiarien blev början på en ny tid av krig, intriger, blodshämnd och stridigheter mellan olika fraktioner och ätter.

Kung Edakkur insåg att han måste söka nya allierade. Alla rebeller och nationalister som han falskeligen förföljt i jakten på drottning Khimina, måste få upprättelse, tänkte han. Han fritog de fångar som fortfarande var i livet, och bad officiellt om ursäkt till hela sitt folk. Stridsyxorna lades ner. Slutligen lyckades Edakkur bilda en allians med de fraktioner han tidigare förföljt. Med en gåva på tio ton rent guld köpte han deras förtroende och ingick äktenskap med Hanukaria – ättling till Katinas gamla kung Hanukar. Hanukaria var den förnämsta och mäktigaste av alla kvinnor från nationalisterna. Detta skulle symbolisera att konflikten mellan den gamla dynastin i Katina, och den nya Khumardynastin – var till ända. Ett splittrat land blev enat och sammanhållet… än så länge… Ty Hanukaria och hennes fosterlandsvänner hade inte glömt vad Edakkur gjorde mot hennes farbror – kung Hanukar XVII – den siste hanukaren. Kriget mot Entor ledde till att halva Entor erövrades österifrån. Stormakten Khumar var större än någonsin. År 2595 lönnmördades kung Edakkur mitt i en sexakt med drottning Hanukaria. Och hennes vapen var Edakkurs eget guldsvärd. Hanukaria utropade sig till enväldig drottning över Khumarriket och hennes regim var installerad av Entors kung Ukah. Drottning Khimina insåg då… på ålderns höst, att hennes lusta och otrohet hade lett till sin före detta makes död. Den enda sonen hon hade med Edakkur var prins Alakur. Alakur och hans mor Khimina gjorde uppror mot den nya alliansen med Entor och Khumarriket. De bildade en samling rebeller och lyckades skapa ett fäste i handelsstaden Onos i den västra delen av Khumarriket. Och det var nu det gällde för Alakur och Khimina att få med sig sina släktingar. Khimina, som var från Segiarien fick med sig Segials kung på sin sida. Alakur lyckades mot alla odds få med sig anhängare från Khumarrikets nationalister, ty Hanukarias terrorvälde hade gjort henne impopulär i sina egna led. I slaget vid Azzar besegrades de sista nationalisterna och Hanukaria ställdes inför riksrätt och avrättades. Alakur hade hämnats sin far och blivit kung över Khumar igen. Khumar och Segiarien – två mäktiga riken behövde inte använda mycket vapenkraft innan Entor tvingades till reträtt.

En period av fred inleddes. Ättelinjen varade i tre generationer efter Alakur. Ända tills den onde nekromantikern Shakarat stal deras gyllene svärd. Shakarats övernaturliga krafter förenades med svärdets och han lät år 2651 förslava hela Khumarriket. Därefter siktade han in sig på Entor, vilket ledde till blodiga strider mellan Entor och den mörka trollkarlen Shakarat. Även Segiarien förslavades. Entors kung Nemotep II insåg att det enda sättet att klara kriget var med hjälp ifrån Segiarien, handelsmakten Sibellion och Khumarriket. Motvilligt gick de tre rikena med på Entors sida och kriget mot Shakarat vände till deras fördel. År 2687 lät den unge krigaren Mazir från Sibbellion förstöra guldsvärdet, vilket ledde till att Shakarat gick under. Nu var freden kommen. Men det dröjde inte länge innan innan kriget om davanierna tog ut sin rätt. Ty nu hade kraften från davanierna verkligen börjat sina och krigen mellan Segiarien och Khumar tog sin början. Det var ett krig om naturresurser – om den viktiga davania-kraften som alla kulturer var beroende av. Detta utnyttjades till varje pris av Entor och Sibellion. Sibellions nya kung hette Hakarot och han ville se en kulturell blomstring i hela östern. Tillsammans gick de två stormakterna in och krossade både Segiarien och Khumar i ett nafs. Året var 2743. En ny juvel i kronan hade uppstått – Sibellion – med sin huvudstad Talik – ett ekonomiskt imperium. Fred och harmoni rådde i den kända världen och nya kulturer och städer byggdes upp. Landet Entor erövrade samtidigt nya områden i sydväst och fick slavar därifrån. Man lät även köpa rikedomar från Sibellion. De krigiska åren i civilisationens vagga var förbi.

År 2931 hade högkulturer och civilisationer bildat ett bälte av städer och kungariken ända från Entor och hela vägen till Kai Zon. Handelsvägar bildades alltså hela vägen till fjärran östern. Mellan Kai Zons kejsardöme och öknen låg det tropiska bergslandet Eldiri, fullt med tempel och flodstäder. År 2931 började ett stort rike uppstå mellan Eldiri och Katina. Landet hette Dorian. Dorianerna samlade en armé från öknens alla hörn till att invadera Eldiri. Dorians språk härstammade från Katina och därför uppstod en blandkultur i Eldiri, där de nya folkvandrarna från nordväst blandades med den helt egna språkfamiljen i sydost. Det innebar att de olika varianterna av den salamantiska språkfamiljen talades i Eldiri, Dorian, Katina, Sibellion, Khumar och Segiarien, samt alla små riken däremellan. Därefter gjorde Dorian en expansion österut. Året var 3091 och krigen mot Dorian ledde till omvälvande förändring i västra öknen. Folkvandringarna började. Det första dorianska imperiet var det dittills största riket som någonsin funnits i världshistorien. Samtidigt hade Entor blivit ett nästan lika stort och mäktigt rike, med sina kungar som dyrkades som gudar. Men Dorians kung Panatis vågade inte attackera Sibellion – från vilka de till stor del var finansierade. Inte än.

I norra Katina bodde en enkel man som hette Ekmer. Han var ättling till färjkarlen Elbet i rakt nedstigande led och brukade jorden på sin gård i den lilla byn Vasret. Året var 2668 och krigen mellan trollkarlen Shakarat och de förtryckta nationerna pågick för fullt. Det var då som guden Eron själv kontaktade Ekmer och talade till honom. Han påminde Ekmer om hans förfader Elbet hade ett mål som gått i glömska. Att bevaras minnet av Alitikas gudar och dyrka dem i generation efter generation. Ekmer svor en ed till Eron att fullfölja detta och han bevisade sin trohet genom att smida ett silverne halsband föreställande en drake. Detta blev början till dyrkandet av Alitikas gudar – en renässans för de riktiga gudarna och för dyrkandet av drakar vid sidan om. Det utvalda folket, även kallat drakfolket, kunde rida och flyga med drakar och kommendera dem i strid. Ekmer började därefter vallfärda till drakarnas land – det utlovade landet Braghesia. Där lät han bilda familj och skaffa en en stor stam. Men hans äldsta son – Albin, hamnade i konflikt med sin lillebror över landområden och därefter bildade Albin en egen stam och begav sig till nuvarande Valran, där hans ättlingar kom att kallas valraner. Braghesia utvidgade snabbt sina territorier och en civilisation av en långvarig kungaätt byggdes upp. Det var först år 3091 som deras självständighet gick förlorad, när Dorianerna tog slavar ifrån området. Slavarna arbetade på ett projekt åt Dorians kung Halmut III. De byggde på Dorians öga – en staty föreställandes den dorianska guden Kamara. Statyn hade magiska diamantögon som kunde förgöra hela länder. Tack och lov så lyckades en ättling till Ekmer vid namn Hadralon leda ett uppror mot Dorians kung. Statyn förstördes med hjälp av drakeld och slavarna flydde och bosatte sig i Braghesia. Året var 3212. Här levde de i frihet i över tusen år.

År 3438 var bristen på Davania-kraft så allarmerande att samhällen och jordbruk började dö ut. Kungarna bad förgäves till sina falska gudar. Endast Braghesierna lyckades få välstånd och grönska eftersom de dyrkade Alitikas gudar. Det var då som den onde häxmästaren från norr – Akabar, smidde en ond plan att snärja de fria folken i hela den kända världen. Han lät skapa en mask till varje stort kungarike – alltså Katina, Braghesia, Segiarien och Sibellion. – fyra masker – en till varje kung. Han lovade dem välstånd och goda skördar, bara de svor trohet till honom. De skulle få rikedom och deras fiender skulle krossas. Men så fort de satte på sig maskerna började de långsamt förtäras och bli slavar under Akabars sinneskontroll. De fattade korkade beslut som ödelade deras skördar och försvagade deras länder. Pesten bredde ut sig. Det blev också inbördeskrig mellan alla fyra kungariken. Den enda som lyckades fatta mod och förlika sig med masken var Braghesias kung Elemot. Han lyckades ena Braghesia med Entor och Dorian och starta en motoffensiv mot Akabar och hans demoner. I slaget om Kalikum högg han huvudet av Akabar. Samtliga masker placerade han på fyra åtskilda ställen, aldrig för att hittas igen.

En stor del av den gamla världen låg i ruiner. Nu var det övärldarna i centralhavet och kusterna vid Claurain som började få ett flöde av civilisation och nya kolonier. En av de första mäktiga riken i Claurain var ön Tyklos söder om Estenias halvö. Här hade man börjat använda bokstäver istället för tecken, vilket man fått från de Irykiska köpmännen, som börjat överta Entors roll som havets härskare. På Tyklos hade man badhus, rinnande vatten, stora städer och palats, samt kanaler och tempel. Man dyrkade Alitikas gudar och kungarna var mer eller mindre släkt med det utvalda folket från Braghesia. Här fanns alla tänkbara förnödenheter. Efter år 3438 började år ett av första eran. Eran då Claurain föddes. År 39 av första eran invaderades Tyklos av en armé från Rydos på det esteniska fastlandet. Rydos folk hade samma gudar, men deras kultur var betydligt mer kärv och militärisk. Rydos kungar var inte släkt med drakarnas folk från Braghesia och var därför vreda på Rydos-kungarnas arrogans. Det slutade med att Tyklos blev en rydisk koloni. Alltfler stadsstater växte fram i Estenia. Somliga av dem lyckades bilda riken som omfattade flera stadsstater. Samanhållningen var dålig, men kulturen var något extraordinärt. Alverna från Adarion skapade en vänskap med Estenias olika stadsstater. Alverna lärde människorna om magi, vetenskap och filosofi, om politik, kultur och arkitektur. Estenias tid hade börjat. Och kolonierna växte alltmer. Pakten mellan Adarions kung Kelethon II och samtliga esteniska stater blev en symbol för fred mellan män och alver.

Estenierna dyrkade Alitikas gudar och tränade drakar. De hade en koloni i Segiarien vid namn Korod – den stoltaste esteniska staden på andra sidan havet. Här uppstod ett handelsimperium som de övriga kungarna i Estenia avundades. År 384 ingick Korods kung Menatelos en handelsallians med Rubliks krigiske kung Hoidos. De förenade sina hus genom giftermål. Hoidos dotter hette Altaria och Menatelos son hette Rokles. Allting verkade gå bra, tills Manetelos främsta krigare – Kleron, anklagades för giftmordet på kung Hoidos. Det blev ett blodigt krig och alliansen bröts. Kleron hade motiv att genomföra detta eftersom han och Altaria var hemligt förälskade. Belägringen av Korod varade i tre år. Gudar och demoner blandades in i konflikten. Det tog först slut när Rubliks generaler vädjade till Dorians kung om stöd. Det blev tvåfrontskrig för Manetelos som valde att kapitulera. Rublik blev därmed en militärmakt att räkna med. Samma år lät man resa en staty av kung Hoidos i södra Estenia, till hans minne.

Nu började också dvärgarnas kungariken växa fram i norväst. Dvärgarna hade levt sida vid sida i skogen tillsammans med alverna i Adarion långt innan människans tid. De levde som mineralbrytare och juvelerare, men år 31 av Forntidseran hade dvärgarna börjat kräva högre avkastning. Deras villkor hade försämrats eftersom alvernas krigsindustri slukade guld och järn. Gruvorna började dessutom sina. Dvärgarna gick ut i storstrejk med alvernas kung Albion V kunde inget göra åt saken. Nästan alla dvärgar emigrerade då till bergen. Det första rike de skapade var Doranor. Här härskade kung Durlain med sina tiotusen dvärgsoldater. Eleganta maskiner uppfanns för att bryta all malm och alla ädelstenar ur berget. Doranor blev en stormakt i bergen, både ekonomiskt, kulturellt och militärt.

Så vad har då detta med Estenias historia att göra? Jo. Dvärgarna fick år 419 i uppgift att beskydda och gömma Ekmers gamla halsband som gudarnha givit honom för länge sedan. Silverhalsbandet tillhörde drakfolket och Estenias och Braghesias kungar och fick inte försvinna, ty då försvann beviset på deras rätt att härska. Uppgiften att lämna halsbandet var hjälten Emeros. Han lyckades fullfölja sitt uppdrag efter att ha medlat i en konflikt mellan dvärgarna och de groteska vättarna från norr.

Dorian var på frammarsch. Den gamla ökenvärlden hade återhämtat sig från katastroferna och Dorians imperium dominerade nu hela området. Dorian hade nu siktet inställt på Estenia.s fria städer och kungariken. Året var 821 och Dorians kung hette vid den här tiden Hedros den Store. Men det var Esteniernas namn på honom. Hans riktiga namn var Haidun Erövraren. Dorian hade vid det här laget infört bokstäver istället för tecken, precis som Estenias folk. Estenia hade en ny kulturell stormakt på gång – den klassiska tiden. Tyron – en stad nära Rublik – hade infört folkstyre och kulturen och vetenskapen blomstrade. Staden hade framstående filosofer. Stora monument byggdes som aldrig förr. Men de fria städernas fortsatta existens hotades nu av Dorians framryckningar österifrån. Hedros den store hade en här på hundratusen man som marscherade mot södra Estenias kust. I slaget vid den stora statyn av kung Hoidos lyckades kung Garon av Rublik hålla tillbaka Dorians soldater så länge att Tyrons soldater kunde mobilisera sig. Rubliks kung dog i strid med sina femhundra män. Hoidos staty fick därefter sällskap av statyn av kung Garons. Dorians invasion berodde på att Rublik fortfarande inte hade gett skadestånd till Dorian för Dorians insatser vid kriget om Korod.

Året var 825. Dorians kung och hans män retirerade i slaget om arkaniska havet. Men det blev mycket svårare i slaget om Darissus – Dorians huvudstad. Samtliga tyronska soldater slaktades i ett maskerat gästabud, där Dorians män låtsades vara Rubliks soldater. Det var först då som samtliga esteniska stadsstater kunde börja hämnas, bland annat med hjälp från Braghesia och Entors kung. Slutligen mördades kung Hedros. Året var 830. Mördaren var utskickad av Tyrons folkförsamling och han hette Kalaios. Rubliks kung Odropus blev arg. Att tjäna kung Dorian i fyra år och därefter sticka honom i ryggen, var inte en sann krigares väg, hävdade Odropus. Tyrons generaler motsatte sig Rubliks dumdristiga mentalitet om att stå upp till siste man och aldrig retirera eller ge upp. Mentaliteten i Tyron lyfte fram list och strategi framför heder och ära. När kriget var över ledde detta till ett maktspel mellan Rublik och Tyrons stadsstater.

Året var 855. Maktspelen bröt ut i ett långt inbördeskrig mellan Estenias stadsstater., Tyron och Rublik rök ihop i stridigheter om vilka som skulle belönas för sitt hjältemod i kriget mot Dorian. Tyrons män hade instruerats om att bara använda list och strategi. De retirerade ofta, kapitulerade och omgrupperade. De lönnmördade rublikanska kungar. Kungen över Tyron hette Eskandes II. Rubliks krigarkung var den fruktade och legendariske Lemonoidos. Han hade instruerat sina män om att aldrig retirera, aldrig hugga någon i ryggen, aldrig ge upp eller omgruppera., De skulle marschera framåt och dö till siste man. På så sätt var detta krig en kamp mellan två olika hederskodex – med heder, bärsärkagång och ära, på ena sidan, och list, strategi och feghet på andra sidan. Föga förvånande vann strategin och fegheten över muskelkraften och hedern. Rublik jämnades med marken år 876. Alla dödades. Även Lemonoidos II och alla hans barn, inklusive hans fru i ett förrädiskt gästabud. Tyrons kung Eskandes bedragaren, hade vunnit. Men när han återvände till Tyron var inget sig likt. Folket kallade honom förrädare, vilket resulterade i revolution. En rebellgrupp kallad Rödmantlarna, ledda av lord Veleris, grep makten och införde militärdiktatur i Tyron. Filosofer och vetenskapsmän avrättades. Den esteniska och i synnerhet tyronska kulturen började förfalla.

I norra Estenia fanns ett kungarike styrt från staden Agos. Landet hette Agien och befolkningen brukade ofta i förolämpande syfte kallas för halvestenier. Här började ett kavalleri och infanteri utan dess like byggas upp. Medan krig och konflikter rådde i södra Estenia, tog en trettonårig pojke över sin avlidna fars tron. Han hette Evan Laikos och skulle få namnet Laikos Erövraren. Framtill han var myndig byggde han upp sitt land och erövrade hela Estenia år 898. Därefter siktade han in sig på Dorian, vars kung Hakassus, mobiliserade österut. År 901 hade han erövrat Entor för första gången i världshistorien. Därefter vann han slag efter slag på västkusten. År 908 var äntligen hela västra Dorian erövrat och i slaget vid Azad retirerade kung Hakassus, för att slutligen krossas i slaget vid Darissus. Vandringen österut fortsatte. En liten del av Eldiri erövrades i öster. Det största imperiet i världshistorien hade grundats – Dorian låg nu under Evan Laikos Erövrarens kontroll. Ett imperium hade skapats. Och de gamla drakkungarna med ursprung från Braghesia hade nu ersatts av en ny ätt. Att erövra både Entor och Dorian var nästintill omöjligt, men Evan lyckades ändå. Entor fick en ny dynasti av kungar och drottningar. När Evan Laikos dog år 915. Han hade knappt fyllt fyrtio år. Han fick aldrig några söner. Hans imperium delades upp mellan hans generaler, efter att de börjat rivalisera om makten. Dorian blev därmed en självständig stat, precis som Entor. Kungen i Entor hette Abakus och hans ätt kallades abakurerna – de sista entoriska härskarna. I Dorian var det den vetaniska ätten som fick makten under kung Vetakles. Estenias rike delades återigen upp i stadsstater efter år av krig. Därefter kom en lång och lugn period av välstånd. Men år 1114 var detta välstånd slut, när Ranias imperium växte fram och erövrade Estenia. Vad var Rania för land? Vad hade ranianerna för ursprung. Hur hade Ranias framväxt börjat. Jo, det ska ni få se när vi går tillbaka i tiden.

På den ranianska halvön väster om Estenia hade flera olika kulturer börjat frodas kring den bördiga jorden bara en kort period efter att Estenias högkulturer växte fram. I norra delen fanns de lättfotade och livsnjutande Kadarierna. De hade inte mycket till försvar. De var bönder och vinodlare på landet och levde i fred och välstånd. I städerna rann vattnet genom kanalerna och synden var omfattande. Kvinnor och män drack och lustade på bordeller och fester. Norr om dem bodde de så kallade barbarerna. Det var wellier – ett krigarfolk i norr med stora flätade skägg, vingar på hjälmarna, rutiga eller randiga mönster på sina dräkter, instrument som säckpipor och cello i sin mytiska musik. Wellien var täckt av urskogar och den bördiga jorden räckte inte till, vilket drev byfolket och krigarna till räder mot de rika kulturerna söderut. I öster bodde en annan barbarisk stam – degherierna. De var mer brutala i sin kultur och estetik och dyrkade samma nordliga gudar som i Nordfala. De tidigare omnämnda salamantiska språken, med ursprung från Katina i öknen, kommer ni ihåg dem? Vid det här laget fanns denna språkfamiljen representerad i Eldiri, Dorian, Katina, Braghesia, Sibellion, Segial, Entor, ja alla gamla riken i sydösterns öken, under namnet Eldir-salamantiska språk. I claurain kallades de för Clauri-salamantiska språk. I denna språkfamilj fanns esteniskan som en egen grupp, medan en mängd olika ranianska språk, exempelvis kadariska och ranianska talades på Ranianska halvön. Även welliska och degheriska språk tillhörde de clauri-salamantiska språken.

Hursomhelst så levde kadarierna grannar med ett ranianerna i mellersta Ranianska halvön. Ranianerna var militäriskt lagda och deras kultur bestod mer av ett klassamhälle. På 400-talet när Estenias kulturer börjat etablera sig på centralhavet, var det några köpmän som ville utforska nya platser. Heideklos kom från en liten stad vid namn Alessos i södra Estenia. Han var trött på att han och de andra bönderna och stadsborna hela tiden skulle plundra och kriga mot Tyrons rika elit. Eftersom Tyrons byar och förstäder var lika fattiga som folket i Alessos, så var de årliga bytena mycket magra. Heideklos hade hört historier om rika och bördiga marker i väst – på en halvö kallad Rania. De var rika livsnjutare utan försvar. Tänk alla möjligheter och rikedomar att göra beslag på. Men Alessos kung – Valron, var inskränkt och maktgalen och försökte till varje pris hindra Heideklos från att bege sig västerut. Han hade också hört historierna, men vägrade låta sina bästa krigare förgås och dö på färden, när västerlanden kanske inte ens fanns. Det var inte värt det. I själva verket visste även Valron att länderna fanns. Detta fyllde honom med fruktan. Alla hans undersåtar skulle bege sig västerut och utse Heideklos till sin nya kung. Staden Alessos skulle dräneras på invånare att dra in skatt ifrån. Detta fick inte hända. Heideklos påbörjade sin resa västerut. Men istället för att plundra sydkadarierna, lät man köpslå och bosätta sig där som kolonister, och slutligen blev hela kustområdet i södra Rania ett esteniskt område, med nästan samma kultur. Detta var på 400-talet. På 500-talet gränsade de esteniska kolonierna till Rania-folkets område. Ranianerna blev fascinerade av Esteniernas högt utvecklade kultur baserad på vetenskap, filosofi, konst, och storslagen arkitektur. Man lät även anamma esteniernas gudar. I början av 500-talet var den ranianska kulturen nästan en kopia av den esteniska. Religionerna var desamma. Men så småningom utvecklade ranianerna sin egen prägel på sin kultur. Det var också nu deras språk ranianska införlivades med den gamla esteniskan och blev ett gemensamt ranianskt språk. På 600-talet lät Arelus besegra den onda häxmästaren av ”Berget”, som för tillfället terroriserade hela det ranianska området. Exakt där häxmästaren nålades fast i berget, förblev silversvärdet sittande, omöjligt att dra ut ur marken. Häxmästaren blev till sten med ett svärd i sig och låg där som en trofé i det gamla templet. Templet byggdes ut och fick namnet Aleria. Året var 651. Staden Aripolis hade grundats. Alerias tempel förseglades med ett palats kallat Gelarium. Då var året 668. Staden växte snabbt. En civilisation utan like började växa fram. Arvet från Estenia var mycket effektivt – en enhetlig arme av tusentals man. Nu styrdes Aripolis och Raniaområdet av ett antal kungar, men det dröjde inte länge innan kadarierna började utveckla en egen armé inspirerad av Esteniernas diciplin.

Detta var under tiden som hela centralhavet dominerades av en flotta från Irykien – skickliga köpmän och sjöfarande soldater. Irykierna skickade ekonomiskt bistånd till kadarierna. År 704 hade kaldeerna under kung Ekemus lyckats erövra hela Ranias land. En stor besvikelse för ranianerna och framförallt Aripolis folk. År 798 inledde kung Akarium av Aripolis ett ranianskt uppror mot Ekemus förtryck. Med stöd från Estenias kolonister, och en saftig betalning till Irykien och deras kung Akalor, lyckades Ranias upprorsmän döda kung Ekemus och på bara några månader erövra hela Kaldarien. Året var 808 när Ranias republik utropades. Staden Aripolis blev snabbt miljonstad och utvidgade sina territorier till att omfatta hela den ranianska halvön. Aripolis var på frammarsch och Raniariket hade sett dagens ljus. År 931 hade man erövrat Karliaf i väster, stora delar av esteniska halvön i öster, samt Baris i norr.

År 1007 påbörjades sakta men säkert annekteringen av Estenias riken och stadsstater. Motstånd väntade i början, men slutligen lärde sig ranianerna att utnyttja esteniernas välstånd och bekvämlighet till att bli deras fall. Efter hundra år av sponsrad populistisk propaganda till populistiska grupperingar i Estenia, vände opinionen. Trots att Estenierna hade det bättre än någonsin tidigare, så var folkets bild den motsatta. Detta gjorde att Estenias politiker och kungar välkomnade en raniansk invasion med öppna armar. Året var 1114. Rania var påväg att bli ett imperium. Men det fanns en makt man inte kunde ignorera – Irykien. Ranias kung – Apattus Lupus ville till varje pris göra slut på irykiernas dominans i centralhavet. År 1031 tågade en gigantisk raniansk flotta mot Irykiens huvudstad Talaral. Men under ledning av den legendariske kung Maron krossades hela flottan i slaget om ön Nypus. Förlusten var en stor förödmjukelse för Ranias kungar. År 1036 kapitulerade Rania. Men det andra kriget var mer lycksamt. Det leddes av kung Heidus av Rania och hans general Gaius Verum. Året var 1058 när han i smyg ledde en gigantisk här genom bergen i norra Rania. I flera år vandrade han genom bergskedjorna i Rania och Karliaf, med hundratals elefanter och tusentals soldater. År 1063 åkte de med båt över sundet mellan Karliaf och Talaral. De var alla förklädda till livvakter som skulle tjäna Irykiens kung Heidomon och skydda honom från ranianska lönnmördar. Heidomon godtog soldaterna, som därefter högg honom i ryggen och avslöjade sin identitet. Tusentals soldater och livvakter visade sig vara skickade av Rania. Den unge prinsen Alimon tog över blott femton år och visade förvånansvärt stort ledarskap. Ranierna lyckades inte besegra irykierna förrän år 1065. Hela Irykien och och alla dess öar, rikedomar och kolonier tillföll nu Rania. Ett imperium växte fram.

Slavar, guld, skatter och sädesslag flödade in i Aripolis. Vägar byggdes runtom i de erövrade områdena. Monument restes av kända generaler. Men slavarna var inte glada. Inte heller de fattiga. De krävde bättre villkor. Även soldaterna började strejka. Olika fraktioner började bildas i den tidigare så stabila republiken. Diverse senatorer och politiker började förespråka utjämnade klyftor, förbud av slaveri och reformer för de fattiga, men de blev ständigt lönnmördade av etablissemanget och de reaktionära politikerna. Samtidigt hotade en wellisk sammansvärjning norrifrån. Mörka krafter samlades under en hövding vid namn Eterix. Han hade fått övernaturliga krafter då han svurit en ed till häxan av vildmarken – Venexa. Hon bodde i en stor dal i det som senare skulle bli flimmern. Från det dystra slottet använde hon sig av en silverprydd och tatuerad skalle från general Metus av Aripolis. Varje gång hon drack samlade sina döda undersåtars blod i skallen och drack ur den gav det henne evig ungdom. Hennes beroende av människoblod och besatthet av evig skönhet gjorde att en sjukdom började sprida sig i hennes kungarike. Träden vistande och marken torkade ut. Träskmarker fulla med demoner och mosslik bredde ut sig. Skogarna förgiftades av höst och förföriska andar, svampar och förbannelser. Alexa var vackrare än allt annat på jorden, men många visste inte att general Metus hade en hämndlysten son, vars dåd skulle bli ihågkomna för alltid. Han hette Kalesson och ville hämnas på den onda häxa som dödat hans far och druckit ur hans skalle.

År 1261 bröt Kalesson mot Ranias lag och begav sig ut med deras bästa legion – den tionde legionen. Målet var norr – att dräpa Alexa och erövra hela Wellien. Detta ledde till inbördeskrig i Aripolis. De progressiva senatorerna stöttade Kalesson eftersom han gick till val på att frige slavar och ge alla invånare i Aripolis fri tillgång till bröd och rent vatten. Detta gillade inte de konservativa som till varje pris stod bakom storherrarnas vinster på vatten och livsmedel. Lönnmordet på den respekterade kanslerm Atorn Domus – som stöttade Kalesson, var en chock för de fattiga och de progressiva senatorerna. Medan alla misstankar riktades mot hans rival, Pacolus Vern uttalade han sig såhär:

När allmogen och de små människorna förlorar sin största och mest respekterade förebild, vädjar de såklart till Kalesson. men Kalesson är inte här! Han förrådde oss under detta fruktansvärda attentat och marscherade norrut med vår bästa armé! Att peka finger åt mig och beskylla mig för mordet blir ju ironiskt, rent ut sagt!”

De progressiva, under ledning av Atorns son – Metorn Dumus, reagerade med revolution. Inbördeskriget var ett faktum.

År 1265 hade ett blodigt och jämnt krig i Wellien pågått i fyra år. Kalesson började bli otålig och försökte nu byta strategi. Efter en knapp seger mot wellerna vid gröna skogen tvingades han omgruppera sina män. De grävde ner sig under jorden på vintern och arbetade ensamma i form av elitstyrkor mot wellerna. I hemlighet tog sig Kalesson till Alexas slott tvingades krossa sin fars dödskalle. Häxans kraft försvann från hennes kropp. Hennes bortgång var ett faktum och hennes kungarike kunde börja blomstra. Flimmern blev en del av Raniaimperiet och den tionde legionen. Kalesson samlade på sig en här som återvände till Wellien med förstärkning. Kriget vände, eftersom all den kraft som häxan skänkt till Eterix, försvann med hennes död. Eterix dödades av den unge soldaten Valtus Grippo som belönades som överbefälhavare. Hela Wellien var erövrat. Den tredje april år 1266 återvände Kalesson till Aripolis. Kalesson brände sin fars kraniumskärvor till aska. Han begravde askan i Aripolis katakomber, under en staty av sin far. Problemet var bara att häxans ädelstenar som hon klätt dödskallen med smälte samman med askan eftersom Kalesson inte sorterade bort kristallerna från skallskärvorna innan han brände dem. Ingen som vågat sig ner till Kalessons förfäders katakomber hittade ut levande.

Nu tillhörde Wellien det ranianska imperiet och Kalesson återvände med sitt triumftåg till ett Aripolis präglat av inbördeskrig mellan Metorn Domus och Pacolus Vern. Nu fick Kalesson stöd av Metorn Domus och Pacolus Vern var snabbt besegrad. Kalesson blev den ensamme härskaren alla de fattiga längtat efter. Kalesson bekämpade korruptionen med ganska lyckat resultat och skapade jobb och bättre villkor för de fattiga. Slaveriet förbjöds och storherrarna började bli desperata pga sina förluster. Att betala ut full arbetskraft till sina anställda eller tvingas lägga ned var som att välja mellan pest eller kolera. Metorn Dumus regerade egentligen tillsammans med Kalesson, även om Kalesson själv var den som i praktiken hade den reella makten. Detta retade Metorn Dumus något oerhört. Han var trött på att leva i skuggan av sin gamla kamrat.

År 1270 regerade drottning Palatracia i Entor. Hon inledde ett förhållande med Kalesson, som fick gott om gåvor och guld för sitt sexuella umgänge med Kalesson. Kalesson hoppades på att han kunde köpa Entor av henne utan att behöva starta krig mot landet. Han hade fel. Mitt under akten gav hon Kalesson en lavett han sent skulle glömma. ”Tar du mig för en hora? Jag är en drottning och det här är mitt folk! Vakter! Vakter! Grip den här horgubben och sätt på honom en klänning! Sminka honom noggrant och kasta ut honom på gatorna!”

Kalesson tvingades gå gatlopp i kvinnokläder. Därefter halshöggs han. Det var den fjärde september 1270. Det sista han såg var hur hans tidigare trogna vän Atorn Dumus stod och bevittnade allting med ett kaxigt leende. Atorn Dumus krävde betalning av Palatracia, men hon vägrade och förvisade Dumus tillbaka till Aripolis. Där var inget sig likt. Atorn Dumus gick samman med Kalessons son – general Valarus och tillsammans vann de kriget mot Pacolus Vern, som Atorn Dumus dömde till döden för Kalessons död. Raniariket delades upp i två riken. Men så plötsligt fick Valarus reda på att det var Atorn som beställt mordet på Kalesson och dömt sin ärkefiende Pacolus Vern till döden bara för att rentvå sig själv. Det blev inbördeskrig igen och Atorn flydde till Entor där han låg och drack och hade sex med Palatracia i flera månader. Den tredje mars år 1271 kom även Valarus ner med sin armé för att försöka ha sex med Palatracia och erbjuda henne flera tusen guldmynt för att få henne att överlämna Atorn Dumus till honom. Hon vägrade eftersom hon redan fått pengar från Atorn Dumus. När Palatracia den femte maj år 1271 sade ”Åh Valarus, någonting är bekant med dig!” sade hon mitt under sexakten.

Min kukstorlek?”

Ja, precis. Du överträffar din far.”

Vänta, va?” Palatracia drog sin dolk mot Atorns hals.

Vänta nu. Det här verkar bekant också?” sade hon. ”Här har jag en liten hemlighet. Det var jag som dömde din far till döden. Jag och min älskade Atorn Dumus. Och nu är det din tur att möta samma öde.”

Hora!” röt Valarus.

Ja, jag är en hora! Men inte vilken som helst! Det finns vissa saker jag värderar högre än pengar! Mitt land till exempel. Ni kommer aldrig härska över Entor. Jag underkastar mig aldrig. Jag är inte din hora. Jag är inte Atorn Dumus hora och jag är inte Kalessons hora! Det var ju Kalesson som hade klänningen och inte jag!”

Plötsligt tågade Valtus Grippo in i staden och han hade erövrat hela Entor, efter sitt uppdrag för att återta den östra delen av Raniariket från Atorn Dumus. Kalesson vred nacken av Palatracia. Hon blev martyr för sitt mod och sin kamp för sitt land som hon till varje pris försökte försvara. Men nu tillhörde Entor Raniariket. Valarus blev ensam härskare och utropade sig till kejsare. Valarus lät till en början mörklägga vad han gjort och Entors folk utsattes för förtryck,

Ranianska imperiet fortsatte att expandera i alla väderstreck. Men kejsarna blev bara mer och mer maktfullkomliga. Värst av alla var Abaracus – totalt sinnessjuk. Han lät utropa sig själv till Gud. Ingen vågade stå emot hans terrorvälde. Året var 1304 när han ockuperade själva Adarion och inledde ett folkmord på alverna där. Han mördades år 1309 av sin egen bror och därefter fick en mycket god kejsare makten. Altarius. Han satsade på ökad stabilitet och att återgälda och befria Adarion och alverna med stora donationer. Murar byggdes i hela Raniaimperiet.

År 1358 inleddes ockupationen av Eridan – en wellisk ö ovanför Wellien, där stora klaner stred om makten. I Ranias kejsardöme ville man inte kriga inbördes. Istället prioriterades fler och fler militära insatser och murbyggande och folket och soldaterna började kräva lönerna tillbaka. Kejsare efter kejsare avlöste varandra och skulderna till Adarions alver ökade. År 1631 bröt politisk kris ut, men när en militärjunta grep makten och dödade kejsare Evilus. Militärjuntan leddes av kejsare Storus Brutus. Den svåra politiska krisen hämmades år 1703 när kejsare Mentus Grillus adoptivson Vargus III tog över och införlivade den nya kyrkan i Raniariket. Han lyckades stärka riket en sista gång och ansågs helig. En av de sista som kunde kommunicera med drakar. År 1721 straffades han genom att mumifieras levande och därefter blev han själv en gud som steg till himlen. Hans lärjungar förföljdes under lång tid i Rania ända fram till 1743 när kejsare Vollus Grippo lät döpa sig i den nya gudens namn. En ny gud hade införlivats i den ranianska statsreligionen.

Nordfala var ett land långt upp i norr, glesbefolkat och med få kontakter med omvärlden. Deras kultur påminde om vikingarnas, germanernas, anglosaxernas och i början även om samernas. Befolkningen var råbarkade krigare och det lområde som vi numera minns som Nordfala, var allt som oftast splittrat i tiotals små kungariken och jarldömen. I större delen av Nordfalas inland levde ett annat, mer mörkhyat folk, som kallades Kaigun. De talade ett helt avlägset språk och levde i enighet med naturen, som jägare, samlare och renskötare. Ute vid kusterna och längre söderut bodde de vita nordfalerna, som kommit dit från Deghart ungefär samtidigt. Livet i Nordens vildmarker var tufft för dem båda. När nordfalerna förslavades av drakarna – deras nya gudar, levde nordens folk i konstant terror. Fäder och mödrar offrade sina nyfödda barn till drakarna och de gamla naturgudarna. Man bad inte, man offrade, oftast förgäves. Det fanns ingen kyrka, inga tempel eller ens begravningsplatser. Inget prästerskap heller. Inget skulle hamna emellan de heliga drakarna och människorna. Det närmaste man kunde komma präster var Gorgosh – de groteska drakprästerna. Under kärva tider kunde fattiga mödrar lämna sina nyfödda gossar utanför Gorgosh-folkets tillhåll. I utbyte kunde de få lite mat eller kläder. De stackars gossebarnen uppfostrades till nästa generations Gorgosh, eftersom gorgoshfolket svurit en ed att inte skaffa barn eller förhållande med någon kvinna. Gorgosherna hade ristat in ärr som en form av mönster i sitt skinn. De fick bara äta icke tillagad mat, alltifrån offrade grisar, höns eller till och med människor. De älskade köttet rått och deras livsstil gjorde deras skinn grått och skrynkligt. De blev skalliga och för det mesta blinda, med helt vita ögon. Inte ens kungarna vågade ifrågasätta gorgosh eller deras drakar. Nordfalerna kommenderades ut mot inlandet och norrut och tog Kaigun-folkets land bit för bit. Detta var innan Raniaimperiety hade grundats, i början av första eran. Nordfalerna expanderade demografiskt och deras folkmord satte djupa spår i kaigunernas medvetande.

Det fanns bara en som hade fräckheten att göra motstånd mot drakarnas, de gamla gudarnas och gorgosh-prästernas terrorvälde. Han hette Nalgar Elderig, och skulle snart få namnet Nalgar den Store. En kaigunisk chaman hade berättat för honom att de sanna gudarna av Norden var fjättrade i Helmgard – gudarnas hemvist. Han kontaktade de nyanlända skogsalverna från söder och ingick en pakt med dem år 703. Tillsammans lät de med magi smida det stora Silversvärdet av Helmgard. Den som hade detta vapen i sin ägo kunde med de nya gudarnas hjälp kontrollera drakar och styra dem med sitt intellekt. Kriget mot de gamla gudarna påbörjades. När det var som tuffast på fronten, i slaget mot Gorgosh, år 706, tvingades Nalgar motvilligt skicka iväg sin lillasyster – den skickliga sköldmön Hilda Eldersdotter, med silversvärdet. Hennes hjältemodiga kamp mot Helmgard var hård men nödvändig, eftersom silversvärdet var det enda som kunde skära loss Ulroch-trädets rötter som höll gudarna fastkedjade. Efter en två års lång vandring, med enbart hennes trogna sköldsyster Eina vid sin sida, befann de sig äntligen på toppen av Helmgards kontinent. Till sist tvingade Hilda att stanna kvar. Hon ville inte förlora sin trognaste sköldsyster. Motvilligt accepterade Eina detta, men hon gick aldrig iväg. Hon stod kvar vi trädets rötter, precis som om hon visste att något skulle hända. Helmgard var en kontinent som svävade långt ovanför himlen och endast satt fast i jorden tack vare Ulroch-trädets rötter. Innan hon minst anade det, dök en demon upp och fjättrade henne i rötterna tillsammans med de nya gudarna. Demonen kallades Gorga – Gorgosh-prästernas häxa. Hennes förakt för allt som glänste och alla skatter var personlig, och historien bakom det kan jag berätta en annan gång. Men hon kastade ner svärdet på jorden igen. Eina förstod då att Hilda var i fara. Hon trotsade Hildas order, grep svärdet och bestämde sig för att klättra upp och rädda sin vän. I blint raseri dräpte hon Gorga och skar loss Hilda och gudarna från rötterna.

Samtidigt var det kaos på fronten. Vintern hade slagit till. Gorgosh-folket hade nästan tagit över Norden. Nalgar och hans rebeller hade tvingats gå under jorden och gräva tunnlar. År 706, den 28 december, gick gudarna till gemensam attack på slagfältet. De gamla gudarna fjättrades och de nya gudarnas tid var kommen. Gorgosh-prästerna dog ut och drakarna förlorade sin allsmäktiga kraft. Nalgar blev kung över ett stort område i Nordfala kallat Relmenfort. Hans syster blev drottning i grannlandet – Aldorheim. Alverna belönades med ett eget land – Redia – skogsalvernas land. Nordfala fick med sina nya gudar och nya handelsvägar med Adarions och Redias alver, ny kunskap som stärkte deras kultur och identitet. Mynt började ersätta byteshandel sakta men säkert. Små byar och städer växte fram runt de nya slotten. De nya mäktiga kungarna och hövdingarna byggde gravkammare och tempel mer praktfulla än sina egna borgar och slott. Dvärgarna, som börjat befolka hela bergkedjan söderifrån Doranok, grundade ett nytt land nära Redia och Nordfala – Eston. Nordfalernas kontakter med alver och dvärgar gav dem kunskap om magi och svartkonst. I början av 1000-talet gjordes utflykter i sydost. Norden började växa till sig med nya civilisationer, handelsvägar och befolkningsgrupper. Adarions grannar – skogsalverna i Narastias stora skog, samt alla möjliga raser av alver, dvärgar, människor och magiker, samlades i den framväxande flodstaden Ytaria. Nordfalerna utforskade också sina grannar söder om Nordhavet – barbarstammar och deghartiska stammar i det som senare skulle få namnet Deghart, även ett område de kallade Falkia, utforskades. Detta gav nya skatter från tredje part, inklusive Raniaimperiet.

De ständiga krigen och gränsförflyttningarna i norr var dock ett problem. Trots att nordmännen börjat se sig själv som ett gemensamt folk, och kallade sitt område för Nordfala, så fanns det inget enat Nordfala. Tiotals små kungariken och över hundra självständiga jarldömen gjorde att krig mellan olika familjer tillhörde vardagen för Nordmännen.

Det nordfaliska folket var som mest stolta när de stora drakkungarnas ätt var på frammarsch. Deras främsta ledare – drakryttaren Galder Silverskägg, begåvad med alvers visdom och magi, vann en tvekamp mot jarl Hoddrick den Röde av Asterfal, den tredje september år 1671. Detta var början på något revolutionerande. Han utropade sig sedermera till kung över Asterfal och i slaget vid Hammergård den åttonde december, räddade han sin älskarinna Gerda, som hölls fången i Hammergård av jarl Greder Stormfana. Stormfanorna var tidigare allierade, men när Gerder Stormfana och Galder Silverskägg förälskade sig, trots att hon var trolovad jarl Bard Varghjärta av Wolfheim, utbröt krig. Slaget om Hammergård ledde till att båda släkternas arméer besegrades av Galder Silverskägg, hans nya trolovade Gerder, hans trogna bror Valder, och en armé på endast femtio män. Galder blev nu kung över tre jarldömen, som blev ett land – Galderheim. Nu siktade kung Galder, hans drottning Gerdur och deras nya armé av sextusen lojala män och kvinnor, in sig på att erövra hela Nordfala. Med fem drakar till hjälp var det till synes lätt, men vägen dit var hård. Det tog tio år innan Nordfala var erövrat och utropades som ett enda stort kungarike, efter segern vid Hildverad, den trettonde mars 16 mars, år 1682.

Drakkungarna och Drakdrottningarnas ätt härskade och stabiliserade Nordfala i flera hundra år. Men ett nytt problem var påväg – Ishäxan Aigala föddes. Aigala hade tidigare varit en vacker ung kvinna från en adlig familj, vars liv besudlats och förstörts av rika män, som våldfört sig på henne och försökt gifta sig med henne en efter en. Åtalad och dödsdömd för mord på samtliga, dränkte hon sig under isen i ishavet. Men hennes liv hade bara börjat. Silverhalsbandet hon fått från en spågumma, satt runt hennes nacke när hon drunknade. Detta tog henne till underjorden, där självaste Haron – dödsguden gav henne isens krafter. Hon vaknade i vattnet och reste sig upp ur isen, som isdrottning. Överallt där hon gick, frös marken till is och hennes hat mot män, de som sårat och förstört hennes liv, grodde allt mer. Hon var nu begåvad med iskraft och förförisk kraft och kunde på så sätt locka män till sig för att förstena dem. Hon skapade ett isrike och fick till och med en stav som kunde spruta is och förstena folk på avstånd. Under kung Heldons tid som kung i Nordfala, svor hon en förbannelse. Det var den femtonde november år 1768. Förbannelsen skapade en ny istid. Polerna bredde ut sig i norr och klimatet förändrades. Detta tvingade nordfalerna söderut på havet. I det karga norr fanns det nu för många människor för de dåliga skördarna. Med drakskepp och drakar begav sig hans son kung Heldon II ut i söder – mot Rania. Den femte december 1780 hade barbarer och nordfaler nästan tagit hela Raniaimperiet. Den trettonde oktober 1803 erövrades hela Aripolis. Det tusenåriga ranianska imperiet var till ända. Andra eran hade börjat.

Detta var en mörk tid i Claurains historia. Folkvandrignar och krig avlöste varandra. Klimatet blev kallare och alla imperier hade splittrats i småriken, som ständigt krigade mot varandra. Den antika ranianska kulturen hade blandats med den nordiska kulturen och på så sätt hade en kärv, medeltida kultur börjat sprida sig. I den östra halvan av ranianska riket, Estenia, hade den antika ranianska kulturen förts vidare. Estenia, med Rivenna som huvudstad, utropades till det östranianska imperiet. Här spreds kyrkans tro snabbt. Kyrkan, ja. Den lyckades ha kvar sitt säte i Aripolis, trots att riket hade fallit. Rania var nu bara Rania. Ättlingar till nordfaliska kungar styrde nu ett antal riken självständigt från Nordfala. Det welliska riket bytte namn till Waldor. Efter bittra inbördeskrig lyckades det Walarkiska folket från sydost, expandera demokrafiskt. Samma sak hände förstås, i Rania, där de nordfaliska drakkungarna ersattes av den mer kyrkliga Gandolariska ätten. Kyrkan i Aripolis blev en egen stat och inom loppet av några årtionden fanns inte Rania kvar som land. Rania var splittrat i små kungariken, furstendömen och stadsstater. Det gamla ranianska språket blev ett arv som bara kyrkan använde sig av. Medan urskogar och ödemark bredde ut sig i norr, började kyrkliga missionärer sprida sin nya religion från Rania norrut. I Waldor etablerades snabbt en kyrka. År 231 enades hela Waldor under ledning av kung Marton. Martanerna blev därefter en mäktig kungaätt i Waldor, som stärkte kyrkans och kungamaktens roll. Hans bror som efterträdde honom, var däremot inte lika tillförlitlig. Ung och stilig, from och gudfruktig, hänsynslös i strid och en grym upprorskrossare och bödel. De sista deghartiska stammarna lät han hacka sönder vid gränsen i öster, i slaget vid Amberton 249. Kyrkans roll stärktes alltmer och ridderskapet och adeln fick sina rättigheter och skattebefrielser för sin trogna insats i slaget om Haronfort 251. Detta blev grunden för feodalismen.

Kyrkans gemensamma tro spred sig genom både mission och korståg. Alla de områden som tidigare tillhört Raniamiperiet var nu så gott som kyrkofierade. Men i öknen i öster, då? Vad hade hänt där under alla dessa år? När Raniaimperiet föll, blev den östra delen kvar – kallad Östrania – med en kejsare som överhuvud. Enorma bibliotek brändes, då en doriansk här var på frammarsch österifrån under ledning av häxmästaren Vortex. Krigen avlöste varandra, inte sällan med svartkonst och magi inblandat. Olika demonlorder förslavade den vanliga befolkningen och Östrania var under ständig attack vid sina murar. Det fanns bara en som kunde stoppa utvecklingen. Han hette Alamar och var en fattig äventyrare från Valrans öknar. Där var klimatet hårt. Befolkningen bestod av beduiner och karavaner. Klanerna stred om makten och sålde varandra som slavar. Kvinnornas liv var inte mycket värt. Men redan nu hade vissa städer vuxit fram i Valran, där handeln var omfattande. Här samlades karavanerna för att sälja guld, rikedomar och slavar. Man dyrkade både mörka och ljusa häxmästare, nekromanter och trollkarlar. Alamar förstod att det var valranernas böner som höll de mörka lordernas terrorvälden vid liv i Dorian, Katina, etc. Alamar hade rest runt i området och kommit i kontakt med den claurainska kyrkan, som dyrkade Alitikas gudar OCH Vargus – som offrade sig själv för människornas synder i slutet av Raniarikets tidevarv. Alamar skapade sig därefter en liknande religion, med samma gudar, MEN, man ansåg samtidigt att Vargus enbart var människa, inte en gud. Alamar hade lyckats driva bort onda krafter, men han och hans trogna män ”tackades” med eldbomber och svarade med erövringskrig i alla vädersträck. År 201 hade hans nya religion spridit sig över hela ökenområdet. Nu siktade man in sig på de claurainska öarna.

År 253 kröntes Marton II och fick namnet Marton den store. Han blev alltså kejsare i översteprästens namn, över hela Waldor. Stabiliteten stärktes och riket utvidgades österut. På ålderns höst delades Waldorriket upp mellan hans tre söner, som alla hade fått sin del i testamentet. Året var 258. Hundra år av krig och dekadens inleddes. Det var först år 341 som kung Clemens den Store av den östra delen, kunde etablera en långvarig fred. Han utsågs av påven till kejsare av Deghart och grunden lades för Deghartiska rikets framväxt. Detta ingav respekt från hans släktingar i väst. Feodalsamhället var uppbyggt och kungamakten, kyrkans och feodalväldets makt var stärkt. Claurain var på väg in i en kulturell gemenskap. Waldor blev snabbt en stormakt och den ekonomiska blomstringen exploderade när det mellersta riket – Aradia, upprättade stora handelsstäder. Rania hade splittrats i flertalet små kungariken, furstendömen och republiker, men kyrkans makt förblev i Aripolis. År 391 fick staden Istamar stadsprivilegier. Staden blev snabbt ett kulturellt handelscenter i Deghart. Deghartiska kompaniet lät grundas av kejsare Hodvig II.

Fortfarande var angreppen österifrån många och grymma. Falkmännen i öster var ett återkommande problem. De räknades som de sista degherierna som ännu inte accepterat den kyrkliga tron. Deras sammansvärjning med kung Hollroff och hans häxa och älskarinna Galira, gjorde det möjligt för dem att skapa en gigantisk ryttararmé. De erövrade Relmar år 417. Därefter tog de Baris, Flimmern och stora delar av Norden. Efter ett avancerat infiltrationsförsök från Degharts heliga orden, ledde till inbördeskrig i Falkriket. Kung Hollroff II störtades och häxan brändes på bål. Året var 431 och en ny kung, lojal mot kyrkan, kom till makten. Han hette Clemens III. Falkriket införlivades i den Claurainska kyrkliga gemenskapen. Medan den heliga orden expanderade österut, började katedralerna och borgarna byggas på allvar. Även slotten och storgodsen. Fattiga bönder som hade flytt från sin husbonde, fick en fristad i städerna, vilka växte och växte. De områden som tidigare varit öde och fulla med vildmark, hade nu börjat befolkas av människor och bebyggelse. Ridderskapet hade nu också sin storhetstid. Dessa tungt utrustade elitsoldater stred ofta till häst och hade svurit att beskydda kungen och upprätthålla kyrkans tro till sista andetaget. De var adliga soldater.

Vad hade då hänt i Norden. Jo, istiden hade ebbat ut och Nordfalerna hade bit för bit trängts tillbaka sedan erans början. Nu rådde blodiga inbördeskrig mellan olika kungar och familjer i Norden. År 174 började resurserna och skatterna ta slut i öster. Den unge krigaren och stormannen Björn Siger lyckades ena nordmännen med att öppna porten åt sydväst. Den norra delen av Eridan, som vid den här tiden bestod av sex kungariken, plundrades. Nordfalernas tid som sjöfarare och äventyrare tog sin början. Nordmännen ville behålla alla nordiska kungarikens säkerhet, men lyckades ändå komma överens enligt ett avtal, om att det nordiska folket måste hålla sams.

Vad hade då hänt i Eridan, sedan Raniaimperiet föll? Jo, degheriska stammar hade flyttat dit och på bara några generationer hade den gamla welliska kulturen och språken ersatts av degheriska och nordiska språk. År 53 hade officiellt den nya kyrkan börjat råda i och med fader Faldans mission och seger över wellerna i norr. Därefter hade de små fylkena och rikena växt samman och blivit större. I öst fanns erierna och i väst fanns danierna. Det var först år 201 som krigen var över, när den store hjälten och riddaren Elderon lyckades ena alla invånare mot gorvylerna, trollen och jättarna i norr. Men hans planer på ett enat Eridan dog ut med honom, då hans fem söner och enda dotter hamnade i krig mot varandra. På så sätt blev det sex olika kungariken.

Efter nordfalernas återkommande plundringar och deras allt större arméer, deras samarbete med drakar, troll och häxkonster, skapades en hemlig allians mellan kung Athelor av Sashexx och kung Vendemir av Vimbelmark. Athelor låtsades att han krigade mot den förmögne kung Vendelmir, i syfte att få Nordfalas västerkung – Harald Sten på sin sida. I det stora slaget om Vembelton, år 234, blev han förrådd. Hela hans armé som Athelor gett honom, vände sig mot honom och dödade alla hans män. Den blodiga slakten ledde till år av blodshämnd. År 252 intogs hela centrala Eridan av Harald Stens son, Enemyr Sten. För första gången hade en nordman blivit kung över hela västra Nordfala och nästan hela Eridan. Waldor, en trogen allierad till Eridan, uner ledning av kejsare Marton den store, hämnades genom att förklara krig. Enemyrs lillebror – Hadrik Sten, hade samtidigt allierat sig med Östra Nordfalas kung Sture Torson. Tillsammans skulle de rädda Enemyrs säte genom att invadera Waldors huvudstad Hanestar från nordost. Anfallet var lyckat och waldoranerna tvingades till reträtt på haven år 254. Men det fanns något som tyngde ner kampen. Hadrik den Stores älskarinna – kejsare Martons dotter, lyckades övertala Hadrik att förråda sin bror i nordväst. Hadrik åkte hem till Nordfala och anföll Enemyrs hemstad Forkvel. När bara kvinnorna och barnen var hemma var staden lätt att inta. Hadrik hade blivit kung över hela Nordfala, både öster och väster. Enemyr fick reda på vad som hänt och tvingades resa hem norrut. Waldors armé var påväg med sin flotta över kanalen och Eridan intogs på en dag. Nordmännen trängdes undan och de gamla familjerna från Eridan var åter vid makten. Eridan och Waldor ingick i en allians mot Norden. Hadrik dräptes i en hålmgång år 256 och Enemyr hade nu blivit kung över hela Nordfala. Plundringarna fortsatte i både Eridan, men nu även vid Waldors kustområden. Alltfler nordfaliska kungar började söka sig till allt fler områden i Claurain. I Österled grundades Sodania vid flodmarkerna, vilket blev en viktig handelsplats mellan Östra Raniariket och Nordmännen.

År 378 hade äntligen Nordfala fått en ny koloni. I nordöstra Waldor hade Nordfalas kung Hilmer Erövraren etablerat en koloni. År 486 åkte han med den största vikingaflottan i historien mot Eridan. Erövringståget av Eridan hade börjat. I slaget vid Merveldir 488, besegrades slutligen Eridans arméer. Ättlingar till noirdmännen från Waldor hade på så sätt hela Eridan i sina klor. Kung Almar den Store blev kung över hela Eridan. Skillnaden är att han inte var hedning, utan kyrklig. Efter detta ebbade nordmännens attacker ut. Föränringar var påväg i norr. Arméerna och riddarna i Claurain hade blivit starkare. År 561 kom en ny kungaätt till makten i Eridan, under ledning av Erik Stormfågel. Han lät fara ut på korståg tillsammans med Waldors kung Karl II och Degharts kejsare Vengel Karvon. Tillsammans skulle de stoppa valranerna, som nu ryckte fram mot Claurain som aldrig förr.

Valranska riket hade med tiden splittrats i självständiga kungariken och sultanat med gemensam religion. Från och med 500-talet kom deras frammarsch att domineras alltmer katinanska kungar och riken. Det första korståget ledde år 553 till att korsriddarna upprättade en kyrklig stat i Braghesia – det omtalade heliga landet som var gemensamt intresse för valraner och claurainier. Kriget om guldäpplet, en relik som skulle ge obegränsad makt och gudomligt beskydd blev omtalat. Detta var under det andra korståget år 611 av andra eran. Den eridanska kungen Henrik Stormfågel mötte kung Haraldan på slagfältet, medan den heliga orden skulle infiltrera Braghesias huvudstad Ragidia. Strategin misslyckades efter en nära seger. Haraldan tog in kanoner från öster och återerövrade nästan hela det kyrkliga kungadömet. Äpplet tillföll hans män. Tack vare de nya krigsmaskinerna österifrån lyckades valranernas sida vinna. År 614 lät man sluta fred och istället skapa ökat förtroende och handel i hela den kända världen.

Deghart började förlora sin centralmakt mer och mer på 700-talet. Istamars handelskompani skapade en handelsrutt från Nordfala, till Falkländerna och hela vägen till Eridan. Arad utvecklades till textilernas paradis. Relmar, landet i öster, lät år 776 bygga en mur mot öster, som senare även Ygastar förvaltade längre söderut. Detta för att hålla det framväxande Krellien borta. Samtidigt blev Relmars bibliotek centrum för all gammal kunskap i Claurain. Med över en miljon böcker, rullar och gamla försvunna reliker, blev det ett bibliotek större än det i Entor. Kriget mot ryttarfolken från öster – krellerna, som erövrat så gott som hela Öknen och Fjärran Östern och skapat det största imperiet någonsin i öst, tågade in i östra Claurain. Sodaniariket erövrades och så även Sabyrin. Deras kung – Chang Lou Kin, hade sina döda förfäders andar och drakar vid sin sida, samt en armé på femtiotusen man och 25 tusen hästar. De hade även ett nytt vapen i form av magiskt krutliknande pulver som kunde avfyras från kanoner. När Relmar under ledning av prins Hoffgar eliminerade ett stort kavalleri i slaget vid Österporten, den fjärde oktober 796, lyckades även alverna och dvärgarna mobilisera tillsammans med de fria folken i öster. Även en armé från östra ranianska imperiet skickades dit. Den 25 oktober hade hela hären tvingats tillbaka från Claurain och nya makter hade börjat växa fram. Claurains armé hade börjat sno idén om det magiska krutet. Staden Bravial i Sodania började växa fram som stormakt under ledning av den Karilliska ätten. Det lilla flodlandet började utvecklas till en västerländsk stormakt.

Krellernas dynasti fortsatte dock i öster. Kai Zun hade utvecklats till et globalt handelsimperium. Tack vare upptäcktsresanden Gambi Flambardo från Vimina, lyckades den viktiga Kryddrutten etableras i centrala österlandet.

Katedralbyggandet och universiteten hade etablerats och städerna och handeln hade växt till sig inom hela Claurain. Riddartiden nådde sin blomstringsperiod och tornerspelen började också bli populära. Samtidigt började motsättningarna och tillväxten i Deghart leda till ökad federalism och alltfler konflikter. Två stora familjer började växa fram. Dessa hade förläningar i hela Claurain. Familjen Galvanis från Vita Klipporna, leddes av den gamle adelsmannen Elborn Galvanis. Hans motståndare – Otto Belarion, var populär i södra Deghart. Allt fler förläningar blev nästan självstyrande och kejsare Karl X av huset Valion förlitade sig på stöd från Galvanis. Statsskulden ökade, vilket ledde till att Elborn krävde återbetalning. Detta arrangerades genom att hans dotter Fridi Galvanis fick gifta sig med Valions son prins Elaron. Då var skulden betald. Men Fridi Galvanis var förälskad i Otto Belarions son Erik, och lät sig därför kidnappas av honom efter bröloppet. Krig bröt ut mellan huset Valion på ena sidan och huset Belarion på den anda sidan. Otto Belarion grep makten år 821 och kejsaren mördades. Huset Belarion hade etablerat sig som statsbärande kungaätt. Han lät grunda den Claurainska banken år 825. Claurains bank lät sponsra rika riddare och adelsmän och storgodsägare runtom i Eridan, Waldor, Relmar, Falkländerna och Deghart. Adeln blev rikare och rikare men de fattiga fick inte ta del av det ökade välståndet. Storbonden Arin Valram från Relmar, ledde år 846 ett av de mest utbredda bondeupproren runt om i Claurain. Det ebbade först ut år 858, när bönder fick rätt till vissa särskilda rättigheter såsom grundläggande utbildning och akutvård, samt tre veckors semester om året. Böndernas förbättrade situation runtom i Claurain ledde till ökad handel och omsättning. Men det dröjde inte länge innan allt gick förlorat. År 863 bröt pesten ut. Den hade kallats samman för att utplåna mänskligheten och mörka krafter låg bakom. Claurain föll under ett moln av mörker och en fjärdedel av befolkningen dog på bara några år. Medan kyrkan förgäves letade syndabockar bland alver, var det få som visste att en av de skyldiga – var storinkvisitorn Ulric Wolf själv. Han hade sålt sin själ till demonen Akaros av underjorden och skapat pesten i form av en förbannelse. Alltfler byar ockuperades av troll, gorvyler, varulvar och vampyrer. Ödemarker och spökstäder växte fram och ingen visste vad som skulle göras. Men det fanns en upprorsman och helig riddare vid namn Rendal Dominus. Han lät kontakta alverna och dvärgarna och lyckades därefter smida ett heligt silverkors med gudomlig kraft. Med detta som hjälp begav han sig öster ut, till de dödas land. Samtidigt mobiliserade Akaros och gorvylerna mot väst. Akaros frände – krigarkvinnan Nastia, lyckades bilda en armé på tio tusen man. I tre månader belägrades Evalor och slaget ledde till att gorvylerna drevs på flykt. Akaros fick korset i hjärtat i slaget om dödsriket år 875. Gorvylerna drevs på flykt norrut och världen kunde återhämta sig. År 888 utbröt ett hundraårigt krig mellan Eridan och Waldor, på grund av långtgående skuldkriser för Eridans del. Nu användes kanoner för första gången. I det första kriget erövrades nästan halva Waldor, vilket tvingade kung Theodor II till kapitulation. Eridans drottning Halda den Stora utropade sig till drottning över både Eridan och Waldor. År 913 gjorde waldoranerna motoffensiv och Waldor återerövrades till sina landsmän. Vid det stora sjöslaget år 931 fick Eridans flotta kontroll över hela det waldoranska vattnet och stoppade all handel mellan Waldor och Arad och Deghart. År 945 bröts blockaden av de nya waldoranska armborstarna. Sjöslaget var till ända. År 949 gick Eridans nya armé in på waldoranskt territorium och erövrade sig fram nästan hela vägen till Hanestar. År 970 återerövrades hela Waldor under ledning av drakkrigaren Hoglas och hans drake Alidanmur. År 978 lönnmördades alla familjemedlemmar i Eridans kungahus och en mer vänligt sinnad familj, sponsrad av Waldor, fick makten under ledning av kung Sadarion I av huset Galvanis. Hundra år av krig hade varit belastande för västra Claurain. Men en ny era var påväg.

Allteftersom åren gick började folk i större utsträckning ifrågasätta världsordningen. Nya uppfinningar inom magi, vetenskap, medicin, konst och astronomi, gjorde att staden och republiken Mianco i Rania började få sig ett uppsving. Konstnärer och systemkritiker brändes inte längre på bål. Det talades om en profetia. De gamla kungarnas kung skulle resa sig från öster och med drakarnas hjälp etablera de stora kungarnas blomstringstid. Denna kung skulle bli respekterad och skapa fred i hela Claurain.

År 1058 förstördes det uråldriga landet Braghesia i en jordbävning. Endast de rättfärdiga överlevde och tog sig till Rania under ledning av hövdingen Eron Kenius. Han var den sista ättlingen till drakkungarna och kunde komunicera med drakar. År 1073 erövrades det östranianska imperiet av ett nytt ryttarfolk – de valranska segiallerna. Det östranianska imperiet hade ersatts av det segialska, med den valranska religionen som bas. Eron Kenius fick asyl i huvudstaden. Hans son fick i uppgift att ta sig till Aripolis och föra hans arv vidare när han dog. Hans son hette Faron Kenius. Gudarna begåvade honom med draken Vanderix den Svarte.

År 1078 hade han blott tusen man. I ett dumdristigt drag attackerade han Aripolis den förste juni. Det var då som gudarna gav honom en gåva från alverna – svärdet av Aripolis. Nu var Faron så gott som oövervinnerlig och alltfler anslöt sig till hans mission. På ett år ökade hans armé till tio tusen man. År 1079 besegrade han Ranias kung Virelin Gandatti, i en tvekamp och blev därefter kung över hela Rania. Hans lillebror Erus Kenius blev kung över Waldor år 1081. Hans syster Hartia Kenius blev drottning över Falkländerna. Fred och välstånd hade etablerats u Claurain och ett heligt förbund slöts med alverna, som skulle fungera som människornas läromästare. Davanierna återfick sitt säte i Relmar, där de beskyddade världen från onda krafter med sin unika förmåga att kontrollera drakar. Dvärgarna ingick ett avtal att smida vapnen och rustningarna åt den nya kungliga armén. Alverna lärde människorna visdom, magi och fred. Davania, från stora silverfallet i Adarion, blev källan för Claurains liv och fick allting att frodas och växa. Efter år 1079 började den tredje eran – kungarnas och drakarnas era – de fria kungarikenas förbundstid. Eran kännetecknades av ökat magiskt utbyte mellan alver och människor och ökad fred mellan de goda krafterna.

Drakkungarnas och rättvisans tid innebar ett återupptagande av Alitikas gudar och förkastande av den kyrkliga guden. Även Segialska riket gjorde detsamma. År 15 grundades drakstaden, där drakryttarna frodades. Den blev Ygastars huvudstad. I Nordfala, vars politiska kaos bara hade fortsatt och fortsatt, lät kung Helmir Kenius av Falklandet anlända med en drakarmé. Han erbjöd en enorm skatt i guld och ädelstenar om Nordfalerna enades under honom som kung. Detta efter att ha vunnit deras förtroende genom att besegra vättarnas och trollens arméer. Nordfalerna utsåg honom som kung över hela Nordfala och förbundet inom hela Claurain var nu stärkt. Deghart förblev ett ekonomiskt handelsimperium som Kenius-kungarna hade goda kontakter med.

År 56 hade prins Astagar av Teboria besegrat tusen man ensam i belägringen av Österfort. Teboria hade befriats från Segials imperium. Astagars kraft berodde på att han sålt sin själ till dödsgudar och demoner och häxor. Han blev mörkare och mörkare i sinnet, ensam på sin tron i Teboria. År 61 lät han grunda en ohelig hemlig orden av före detta davanius-krigare. De kallades kirlek och representerade den mörka motsatsen till Davanius, bärandes på samma kraft. De hade också drakar.

Advorekerna började snabbt etablera sina ordensällskap runtom i Claurain. Den mäktigaste av alla var Lord Vernoz, som hade skapat sig ett säte i Ygastars mörka dal. Där byggdes ett stort och dystert slott. Få visste vad som vad på gång. Spanare hade sett svarta moln resa sig från Ygastar. Marken hade börjat förtvina och arméer av gorvyler hade börjat resa sig och marschera västerut. Hotet från Ygastar ansågs nu vara av högsta prioritet, vilket gjorde att kung Gajus Kenius satsade på krigsmaskineriet. Året var 101. Dvärgarna som tillverkade vapnen började tröttna på de dåliga villkoren. År 116 gjorde de uppror under ledning av kung Hilgamar. Kung Gajus lyssnade på dem. De förbättrade villkoren ledde till att upproren stävjades och krigsproduktionen kunde fortsätta. År 251 svor Lord Vernoz en förbannelse över kung Gajus II, vilket ledde till att han blev sjuk och slutligen dog. Vernoz använde sig av svarta stenen, som han tillverkat i underjorden, för att etablera sina övernaturliga krafter. Gajus IIs son Brute, kastades in i kriget i all hast för att hämnas sin far. Det mörka kriget ledde till att fler och fler kungariken föll under Ygastars skugga. Ranias armé mobiliserade tillsammans med alverna från Adarion. Slaget om Ygastar blev en vändpunkt. Kung Brute hade fått en magisk amulett från gudarna som endast en Kenius kunde nyttja. Hans främsta krigare – den kvinnliga davaniern Ageia, använde sin drake Orrux mot Vernoz slott, vilket förstörde nästan hela hans armé. Kung Gajus stack sitt svärd Draktungan i Vernoz och han gick därefter upp i rök. Keniusfamiljen fortsatte regera i samförstånd med alver, dvärgar och nordmän. Den nordfaliska alliansen gjorde att flera kungaätter i Norden med tiden giftes in i Kenius-familjen.

Vernoz var dock inte död. I själva verket hade han förvisats till dödsriket, där hans själv fortfarande var svag. Han behövde en ny kropp. År 698 insjuknade kung Haradin Kenius i en svår sjuka. Det uppdagades att han mist förståndet och fått en parasit i sig. Denna parasit var Vernoz själv, som infiltrerat makten i Rania. För sin egen säkerhet sattes kejsaren i karantän, där magiker försökte bannlysa Vernoz från hans kropp. Kungen blev bara sjukare och sjukare. Davaniern Agor och Egin begav sig ut för att hitta ett botemedel i öster. Det visade sig dock att häxan som hade den magiska örten i sin trädgård, själv var besatt av evig ungdom och inte tänkte dela med sig av örten som gjorde henne evigt ung och vacker. Efter en tid i fångeskap lyckades de två äventyrarna bränna ner häxans hus med henne inuti och rädda de sista örterna från att brinna upp. År 699, botade de kejsaren och Vernoz drevs ut ur hans bröst. Han trollade bort sig och tog sig till sin armé i Ygastar, där han började livnära sig på kungars själar för att bygga en ny kropp. Det var först år 763, som hans nya kropp var färdig. Nu var han mäktigare än någonsin och skickade ut sina gorvyler ut i hela Claurain. Det totala kriget hade börjat. Den unge hjältinnan Adriana lät slåss i öster för att gudarna skulle belöna henne med visdom och styrka. Hon blev därefter den utvalda davaniern, som med hjälp av det gyllene svärdet skulle storma in i Ygastar och utplåna Vernoz för gott. Och så skedde år 768. Vernoz döda kropp smälte och blev till en vulkan i ett underjordiskt land som fick namnet Forkanos. År 824 annekterade Ranianerna hela Ygastar och fördrev advorekerna därifrån. Nu började de i hemlighet att uppfostra Vernoz arvinge. Rania hade gått från Stormakt till imperium genom att skapa vänner istället för fiender och kungen började från och med den förste augusti år 1068. Det var så den fjärde eran började – en era som skulle kännetecknas av krig, konflikter, mörker och korruption.

År 14 av fjärde eran började advoreken Anasor härja i nordost. Hans gastar kalasade på människors själar, vilket gav honom ännu mer kraft. Han hade även korrupta underhuggare i väst. År 36 utbröt revolution i Waldor, under ledning av general Bargour. Upprorsmännen började för första gången ifrågasätta kungamakten och adeln i samhället. Kung Hadron den gamle avrättades år 38 av en arg pöbel. Deras främsta influenser var Anasors unge bror Galaron, som spred propaganda i hela västern. Nu fick de radikala rödrockarna makten i Waldor och högg huvudet av fler och fler adelsmän. Detta stoppades först när general Bargour gjorde en statskupp och utropade sig till Kejsare av Waldor. Han utmanade både Rania och Deghart. År 51 hade han erövrat hela Deghart och halva Rania. Samtidigt hade Sodania i öster blivit ett mäktigt imperium under ledning av kejsare Malator den Store. Väl framme vid Sodania frös soldaterna ihjäl av vintern. Bargour tvingades till reträtt år 57 och mördades av en raniansk infiltratör år 58. Claurain låg i ruiner och stormakterna träffades år 68 i Klerwall för att diskutera hur liknande krig skulle förhindras i framtiden. Keniusätten fick behålla sin makt men enbart i Rania. Klerwall-konventionen ledde till en nu till en mer konservativ ordning i Claurain med mer nationalism och större allianser. Waldor fick en ny kung vid namn Hegrus Galvanis och Deghart var splittrat av inbördeskrig. Det var först år 88 som general Heidenmark lyckades ena hela Deghart till ett land med en enda kaiser som kejsare. Heidenmark fick den egentliga makten medan kejsare Ottwald III installerades som överbefälhavare och statschef. Det nya Deghartiska riket storsatsade på att ta Ranias plats som ny stormakt. Man storsatsade på kompaniet, som Rania förlorade kontrollen över. År 103 började allianserna växa fram. Ygastar, Deghart och Relmar ingick i en allians och Eridan, Waldor, Rania och Sodania blev en annan allians. Dessa försökte ständigt motarbeta varandra. Samtidigt gjorde arbetare, bönder och hantverkare uppror runtom i Claurain. De krävde bättre villkor och mer demokratiskt inflytande. Sakta men säkert började semesterdagar och nya skyddslagar införas, samtidigt som demokratiska råd med alla samhällsklasser och gillen representerade, började uppstå. Denna utveckling pågick under lång tid på bekostnad av kungamakten och adelns makt.

År 138 hade kapprustningen pågått på båda sidor under lång tid. Den femte april mördades kung Valaroz av rebeller i Ygastar och tronen intogs av Anasor – mörkrets herre själv. Han hade Deghart och Ygastar i sina händer, medan Eridan, Sodania och Rania och Waldor startade ett storskaligt världskrig mot Ygastar och Deghart. Kriget ledde till masslakt och utarmning på slagfälten. Unga män skickades ut i miljontals och dog i skyttegravar. Först i slutet började kriget vända till Degharts fördel, då Waldors män pressades tillbaka. År 143 hade även öknen i söder dragits in i kriget pga naturtillgångarna på olja. Segialska riket och sultanen föll samman och nya stater bildades. Samtidigt drog sig Sodania ur kriget på grund av en arbetarrevolution. Trots att allt gick bra för Deghart och Ygastar, mördades Anasor av sin egen lärling som gick över till den goda sidan. Fred slöts mellan parterna och alverna svor en stor förbannelse över Degharts nation, som straff för kriget. Anasor var död för alltid och Claurain stod återigen i spillror. Deghart drabbades av missväxt, arbetslöshet och revolutionerna avlöste varandra. Regeringspartierna kunde inte komma överens om en gemensam lösning. Karanon – den mäktigaste mörka lorden av dem alla, förklädde sig till människa och lyckades med ambitiösa löften till arbetarna och utpekande av alver som syndabockar, gripa makten i Deghart genom statskupp år 143. Man satsade enorma resurser på stridsmaskiner och drakar. Folket i Deghart fick det bättre samtidigt som demokratin fullständigt avskaffades och alverna fördrevs från sina hem. År 159 lät Karanon smida tre masker som han gav till tre Kenius-kungar – Eregon Kenius i Nordfala, Erik Kenius i Rania och Bardour Kenius i Falkriket. De trodde sig kunna förbättra för folket med maskernas hjälp, men insjuknade istället och försvann i mörkret. Karanon hade nämligen tillverkat en medaljong som kontrollerade alla som hade masken på sitt ansikte. Dessa kungar blev nu hans tjänare. Karanon invaderade Waldor, Falklandet och Relmar på ett år, vilket fick Eridan under ledning av kung Richard Silverörn att starta krig. Kriget fördes i början I Waldor, därefter med Eridans flotta ute på haven och därefter nere i öknen igen, där Karanon hade mäktiga allierade och nekromantiker på sin sida. Under kriget annekterades också Falklandet, där alverna från Adarion började eskorteras till dödsläger djupt in i österns ingenmansland. Vad hade då hänt i Sodania, jo. Sodania hade dragit sig ur det första kriget år 144 eftersom där uppstått revolution – en samling upplysta militärer och despoter tog makten under ledning av general Milkov, som lovade lika rättigheter för alla. Men så blev det inte. Efter hans död styrde Arkatov Milvic med järnhand. Han storsatsade på arbetsläger och militär och när hans före detta allierade som han styckat upp Falklandet med, förrådde honom år 171. Det var Karanon som invaderade hela Österlandet. I tre år slogs man om Valkorias städer. Samtidigt lät Karanons allierade – de blodtörstiga dorianernas imperialistiska armé, attackera Ranias flotta söderifrån. Ranias kejsare Akalun Kenius, med hela västra Claurain bakom sig startade då krig mot Deghart, Ygastar och Dorian. Sodania kom över på västmaktens sida och Deghart under den mörka lordens styre, hade nu tvåfrontskrig. Gorvylerna skickades ut från sina hålor i öster. År 173 besegrades Karanons gorvyler i Sodania, samtidigt som Waldors motståndsrörelse gjorde attacker i ockuperade Waldor. I Falklandet uppstod stora uppror i kloakerna och städerna. År 171 drogs Rania in i kriget och det blev därefter ett trefrontskrig. Nordfalerna invaderade från Norr under ledning av kung Belor Kenius. År 175 flydde Karanon tillsammans med medaljongen till Forkanos och lämnade efter sig ett Deghart i ruiner, uppstyckat mellan Rania, Sodania, Eridan och Waldor. Claurain var befriat och gorvylerna drevs på flykt åt nordost.

Deghart blev två stater – Östra Deghart och Västra Deghart. I östra Deghart styrde de den röda handen – Sodanias arme med järnhand. I väster blev man fri från ockupation och fick möjlighet att ansluta sig ekonomiskt till Rania och Eridan och Waldor. Nu var det andra tider. Sodania och Rania var världens två motpoler som aldrig kom överrens. Hela östra Claurain blev antingen sodaniska lydstater eller allierade, medan demokrati och välstånd spreds i västra Claurain. Sodania hade även fått inflytande i österöknen, där sekularismen var starkt utbredd efter det stora kriget. Terrorbalansen mellan Rania och Sodania ledde till flera konflikter genom ombud, runtom i världen. Först ut var kriget i Norden, där de sista gorvylernas terrorvälde slogs ner och östnorden hamnade emellan Sodania och Rania, Kriget ledde till att Falklandet delades upp i Östfalk och Västfalk, mellan Sodania och Rania. Västfalk blev fritt. År 190 startades Valessunionen för att öka samarbetet och skapa handelsvägar mellan Deghart och Waldor och Rania. Samarbetet blev ett framgångsprojekt och alltfler kungariken anslöt sig. Nu var det inte längre familjen Kenius som styrde. Alla ättlingar hade hamnat i exil i norr, medan gorvylerna och Karanons eftersläntare letade efter dem. Dödskallen låstes in i en underjordisk grav i Nordfala, för att aldrig hittas igen. År 214 lät ranianska drakar bespruta Katina med eldbomber för att driva bort sodaniska trupper. Tusentals civila dog och människorna började få upp ögonen för Ranias världspolitik. Rania förlorade kriget i Katina. Allteftersom statskupper ägde rum i Katina och Dorian ökade radikalismen för att få bort Sodanierna därifrån. Statskupperna understöddes av Ranias kejsare. När de två supermakterna var som mest ovänner mot varandra, pågick dorianska kriget, där Albara-familjen fick magiska krafter från ranianska magiker för att driva Sodania på flykt. Detta lyckades år 225. Sodania förlorade och deras ekonomiska system började kollapsa. Slutligen enades hela Deghart till ett land igen och alltfler stater, såsom öst och västfalk, Relmar osv, befriades från Sodania på grund av den ekonomiska krisen i landet. Terrorbalansen var över. Vad skulle hända nu? Nya familjer började få inflytande i den ekonomiska politiken. I Deghart styrde Galvanis, i Sodania styrde Bogatrov, och i Eridan styrde familjen Hallgard, medan Waldor styrdes av familjen Habershus. I nordfala pågick återkommande konflikter mellan familjen Skarwolf och Elendor, där familjen Elendor ville etablera sig i Valessunionen och Skarwolf ville hålla sig utanför. Dessa konflikter kom att splittra Nordfala mer och mer, i allianser och små kungariken. År 300 försvann de sista drakarna och de sista gorvylerna fördrevs från östern. Samtidigt ökade missnöjet med Raniaimperiets och Valessunionens inflytande.

År 338 fanns ett nytt hot i öster – Anasor – den onda trollkarl som bodde i underjorden i öster. Han älskade guld och ädelstenar mer än allt annat och gjorde allt för att sno åt sig dessa rikedomar. År 338, den artonde augusti, ödelade han dvärgarnas kungadöme i Irebon. Han släppte lös den fruktade underjordiska ormen som ödelade hela kungariket. Men den järve mänskliga krigaren Urgin Folgas, kedjade fast monstret i underjorden och gjöt fast allt hans guld i kedjornas ändar. Besten var kedjad och Anasor retirerade. Allt guld som försvunnit tillhörde fortfarande alla de hundratusentals människor som nu var fattiga i nordost. Det lilla guld som fanns kvar blev det krig om. I tusentals år stred alver, dvärgar och människor om de rikedomar som fanns inom räckhåll i bergskedjan. År 402 började Sodania under ledning av kejsare Ivan Kralov, att ge vapen och pengar till dvärgarnas kung Ottgar den Store. Dvärgarna måste vara kvar på Sodaniernas sida. Detta fick Rania att stötta alverna i Adarion och skogsriket. Alvernas kung hette Himalain och Ranias kejsare hette Dogrus III. Människorna hamnade i en neutral situation, där de vägrade välja sida för någon av parterna. Spänningarna ledde till ett inbördeskrig år 412. Den utlösande faktorn var Sodaniernas förstörelse av den raniakontrollerade byn Reslow. Det var den förste september. Rania svarade med att skicka tusentals soldater från legionen till berget. Medan styrkorna mobiliserades och slogs mot varandra i ett långt och bittert krig, besegrades människornas hövding av en enkel bonde vid namn Vernos. Han var inte neutral, utan valde Ranias sida för att få fram guld till sitt svältande folk. År 414 hade Ranianernas och flodmänniskornas gruva grävt sig ända ner till tyngderna som höll fast odjurets kedjor. När de arbetat på att ta guld från tyngderna i ett år, hade kedjorna blivit så lätta att monstret kunde slita sig loss tillsammans med Anasor. Vernos dotter Ylvala lyckades slutligen besegra monstret med hjälp av ljuset från alvernas solkristall. Därefter dödade hon Anasor och hans gorvyler retirerade. Nu kom parterna överrens om att enas och dela på resten av skatten. Kriget var över.

År 453, den femte november utbröt krig i Valessunionen. Kriget stod kung Bregon III av Deghart och alla de adelsmän som konkurrerats ut av Valessunionens nya företag. Den främste adelsmannen var Olbert Galvanis, vars makt och arv var hotat av storföretagen. På hans sida stod de flesta andra aldelsmän i Deghart. Olbert och hans mannar mördade Bregon den femte november år 453. Detta ledde till att Raniasoldaterna skickades till Deghart omedelbart och inbördeskriget i Deghart var ett faktum. Adelsmän mördades och magiska krafter blandades in. Man tog bland annat hjälp från häxor och häxmästare i hopp om att odödliga krafter skulle kunna ges. En av dessa häxor var Heidemara från Flimmerns skog. Hon tog kontakt med Olbert och skänkte honom gudomliga krafter. Han svor trohet till hennes hedniska gudar och samlade därefter en ny armé av elitsoldater, alla välsignade med samma kraft. Efter att slagfälten och ingenmanslanden bredde ut sig i Deghart och miljoner människor dog, så gick det sakta men säkert bättre för Olbert. Han återfick kontrollen över sina företag och egendomar och Raniaimperiet och Valessunionen retirerade. Fred slöts och det deghartiska kungahuset med kung Albion Martino i spetsen gifte sig med Olbert Galvanis dotter Annaria. Trots detta blev kungahuset skyldigt att betala stora skadestånd till huset Martino i den så kallade hundraårsskulden. Skulden var alltså giltig i hundra år. Året var 483 när freden slöts i Elanor.

År 513 hade Nordfala länge varit enat. Men tiderna förändrades. Det var det här året kung Harvon Stålhjärta mördades på ett möte med Raniaimperiets kejsare Okaklus VIII. Mördaren hette Eiron Skarwolf. Hans mäktiga familj insåg att deras rikedomar och domäner var hotade om Valessunionen och Rania fick inflytande i Nordfala. Den femte oktober utsåg han sig till enväldig kung över Nordfala. Hans motståndare spetsades på pålar och alla ranianska soldater kördes ut. År 516 svor han trohet till Sodanias diktatoriska kejsare Vulgamar och släppte på så sätt in sodaniska mördarsoldater i landet. Endast lord Harandir av huset Elendor kunde få stopp på eländet. Han utropade sig till kung av Hildverad och erövrade Hildverads områden från familjen Skarwolfs armé. Kung Havron dog under mystiska omständigheter år 518 och hans lillebror Vilmeron ärvde tronen. År 516 tog Harandir hjälp av Ranias armé. I slaget vid Forkvel drabbade tusentals kvinnor och män samman i ett av de största slagen i Nordfalas historia. Samtidigt spred sig magiska växen – troll, vättar och jättar erövrade land österifrån under ledning av häxan Valrasta. All hennes trollmakt satt i hennes magiska silverhalsband. År 521 delades hela Nordfala upp i två delar, där kung Vilmeron Skarwolf fick hela den östra delen, medan Harandir tog hjälp av Raniasoldaterna för att besegra ondskan i öster. Samtidigt lät hans dotter Frida dra österut i bergen för att besegra Valrasta. År 523 dräpte hon häxan, som dödat så många tusen krigare i sitt liv. I slaget vid jättarnas fort dräptes jättarnas härskare Orkaros och kriget var över. År 531 grundades Redias bibliotek, där silverhalsbandet hölls inlåst.

Freden varade inte länge. År 532 krävde Rania belöning. Och det fick de. År 535 fick Rania tillstånd att bosätta sina soldater på Nordfalas mark. År 611 ledde detta till en lång kedja av krig mellan Skarwolf och Elendor. Kungar mördades och byttes ut titt som tätt. Skarwolf knöt banden till Sodania och Elendor knöt banden till Rania. Krigen mellan öst och väst var flertaliga. År 704 hade familjen Galvanis blivit Claurains mäktigaste familj. Detta ledde till ständiga uppror runtom i Claurain, bland arbetare och aktivister, som krävde den korrupta familjens undergång. Soldater sattes in mot upprorsmakarna. År 778 utbröt inbördeskrig i Relmar, efter att kung Rendal Exeron vägrat skriva på avtalet att gå med i Valessunionen. Rebellerna stöddes av Rania och en ond draklord vid namn Akaron grep makten år 781, med stöd av Rania. År 813 inträffade samma sak i sydost och öster där kriget mot häxorna understöddes av Rania. Problemet var bara att häxornas magi var det enda som höll Karanons eftersläntare borta. År 861 inträffade en statskupp i Dorian, vilket gjorde att den progressiva kungafamiljen ersattes av religiösa fundamentalister kallade Azurorna. Detta gjorde öknen i öster mer extremistisk. Och det var Ranias fel i deras krig med att få bort Sodanias inflytande från Dorian. År 952 svepte en våg av inbördeskrig över hela öknen, där rebeller och familjer krävde sina rättigheter tillbaka. Dessa regimer fick stöd av Rania, medan Sodania stöttade rebellerna där. År 981 var inbördeskriget tillbaka, återigen mellan Skarwolf och Elendor i Nordfala. Den här gången sökte Skarwolf stöd från både Relmar och Sodania. Blodiga strider utkämpades i Nordfala och Skarwolf återtog kontrollen över stora delar av Nordfala. Rania fortsatte skicka soldater dit. År 1001 grep Karanons hantlangare Argos makten i Ygastar. Han var en advorek och förvandlade landet till fullständigt mörker. Gorvylerna flydde norrut. Nordfalerna under ledning av Hedvig Elendor, besegrade gorvylerna i slaget om Östporten. Därefter började en mur byggas mot öster för att hålla fientliga krafter borta. År 1075 återföddes Anasor efter en blodig ritual i Ygastar. Han siktade in sig på Norden. Anasor och hans gorvyler attackerade hela muren år 1092 och det var då uppstod vapenstillestånd i Nordfala för att man skulle kunna hjälpa Rania i deras krig mot gorvylerna, trollen och jättarna. År 1121 hade drevs gorvylerna bort och en kort period av orolig fred uppstod i Nordfala. Ett kort vapenstillestånd och en pakt drogs mellan kung Haldor Skarwolf och Advar Elendor. På den tiden styrdes Rania av kejsare Vilnius Gaius. Östra Nordfala styrdes av Torin Elendor och Västra Nordfala styrdes av Rendal Skarwolf.

Annonser

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.