Tag Archives: War

Om krigets och soldatens historia

Idag är de flesta överens om att krig är dåligt och bör undvikas. Samtidigt finns det fortfarande en ära i soldatyrket. Att vara soldat och kämpa för sitt land betraktas av de flesta både som en dygd och som en börda. Men det har inte alltid varit så.

Under forntiden, strax innan antiken, var soldatyrket inte betraktat som en ärofylld titel. Soldaterna var ofta slavar eller helt enkelt bara tvungna att slåss, vare sig de ville eller inte. Att bilda stora imperier genom erövringar ansågs inte sällan vara det finaste en kung kunde göra. Soldater betraktades i regel som utbytbara resurser som kunde användas hursomhelst.

I Antikens Grekland på 400-talet före kristus, kom de första reglerna för hur krig skulle föras. Man fick inte kriga mot varandra på helgdagar. Fångar fick inte dräpas. Heliga platser fick inte skändas och ett anfall skulle föregås av en krigsförklaring. Detta gällde dock bara när de olika grekiska staterna krigade mot varandra. Icke-greker, så kallade barbarer, fick man behandla hur man ville.

Under Romartiden, strax före kristi födelse, infördes värnplikten för första gången i historien. De män som tjänstgjort i legionen kunde få belöningar i form av en gård, eller till och med en position inom politiken. Värnplikten och belöningen för tjänstgöring gjorde den romerska legionen till en av de största och mest disciplinerade arméerna i historien.

Under medeltiden växte feodalsamhället fram. Striderna blev mycket mer småskaliga och arméerna blev mindre. Det var oftast yrkessoldater eller så kallade riddare – adliga krigare med skinande rustningar, som tog sig fram på hästar.

Under korstågen ställde bönder och vanligt folk upp sida vid sida med tempelriddarordrarna och begav sig för att återta det heliga landet. Fortfarande betraktades soldater i allmänhet som resurser, snarare än människor, om man inte var riddare förstås.

I och med att rustningarna blev större och större och riddarna alltmer otympliga på slagfältet, började riddarna spela ut sin rätt på 1400-talet. Fotsoldaterna med sina långbågar började istället göra karriär, tillsammans med legoknektar. Legoknektar betraktades som ett satans otyg, då deras enda lojalitet var mot guld. De kämpade för den sida som betalade mest och ansågs därför opålitliga.

Krutets intåg på det europeiska krigsmaskineriet gjorde kriget mycket mer blodigt och förrödande än vad det tidigare varit. Under stormaktstiden på 1600-talet, var fred ett fult ord. Att kriga och utvidga sitt territorium var det finaste en svensk kung kunde göra. Att sluta fred var en oerhörd förolämpning. Kriget var normaltillstånd. Detta berodde på att de svenska soldaterna inte fick en fast lön, utan var helt beroende av att plundra byar och förråd för att kunna ha mat för dagen. Detta gjorde att krigen måste hållas igång. Krig var även ett perfekt tillfälle för staten att plundra till sig nya rikedomar i form av stöldgods. Det hade aldrig varit mer fördelaktigt och billigt att kriga.

Napoleon var en framåtriktad man. Under hans regeringstid i Frankrike underminerades adelns dominans inom armén. Nu kunde vemsomhelst, fattig eller rik, få befogenheter och belönas efter sina insatser i kriget. Samtidigt samlade Napoleon den största armén någonsin dittills. 700 tusen man.

Efter den franska revolutionen och napoleonkrigen insåg de europeiska kungarna och drottningarna att de behövde hålla samman folket för att undvika fler krig och revolutioner. På Wienkongressen 1815 bestämdes att man skulle föra en försiktig och konservativ politik präglad av nationalism och sammanhållning i syfte att folket skulle glömma bort orättvisorna och istället fostras till att bli stolta över sitt land.

Eftersom nationalism manade till fosterlandskärlek, ändrades synen på soldaten. Soldaten var inte längre bara en förbrukbar resurs som kungen kunde använda hur han ville. Att vara soldat blev något ärofyllt och fint. Det innebar också att soldater kunde ställa högre krav. Alltfler arméer avskaffade den orättvisa arvshierarkin inom militären, så att även en enkel fattig soldat kunde bli befordrad för sina bravader på slagfältet. Det var inte längre förunnat för adeln.

1864 skrevs den första genevekonventionen på. Med inspiration från antikens grekiska riktlinjer, blev detta de första internationella lagarna. Man skulle inte döda fångar utan behandla dem med värdighet. Sårade soldater skulle tas om hand och få vård, oavsett vilken sida de stod på. Krigsfångar hade rätt till vård. Detta blev grunden för de moderna internationella lagar vi har idag.

På 1900-talet ökade den civila andelen av krigsoffer. Tidigare hade nästan alla sårade och skadade i krig varit soldater, men under första världskriget ändrades detta. De nya stridsmaskinerna som kunde döda på avstånd ledde inte bara till otroliga lidanden för soldaterna, utan även för hela samhällsekonomin och civilbefolkningen. Den aggressiva nationalismen och krigsromantiseringen nådde sin kulmen i första världskriget. Unga män och pojkar gick gladeligen ut i krig och slogs för sitt land i hopp om att allt skulle vara över på några veckor. Men så blev det inte.

Första världskriget och skyttegravskrigen blev en masslakt av soldater på båda sidor. Ingen sida lyckades flytta frontlinjen mer än någon kilometer fram och tillbaka. Den nya tekniken med pansarvagnar och kanoner bakom båda arméerna, kombinerat med gammaldags organisering, där två arméer sprang mot varandra på ett slagfält, ledde till masslakt och ett enormt psykiskt och fysiskt lidande för miljontals människor.

Samtidigt var soldatvården grym. Soldater som längtade hem betraktades som sjuka och fega och potentiella desertörer. Nostalgi, alltså hemlängtan betraktades som en psykisk störning som man försökte bota. Den som längtade hem blev ofta hånad och fick bestraffningar. När samhället inte kunde ta hand om alla de krigsinvalider och människor som bar på trauman efter kriget, ändrades synen på krig och på soldater. Vad var egentligen så ärofyllt med att slåss för sitt land? Vad var så ärofyllt med krig? Första världskriget kallades för Kriget som gjorde slut på krig. Man hoppades därefter på en läxa för mänskligheten, att aldrig kriga igen.

Synen på soldaters hemlängtan och rädsla förändrades. Efter första världskriget ändrades den allmänna inställningen till hemlängtan och rädsla på slagfältet. Att längta hem ansågs numera som en naturlig del av soldatens liv. Och det ansågs naturligt att vara rädd på slagfältet. Man kan ju egentligen inte vara modig utan att besegra sin rädsla.

Efter förta världskriget försökte NF – nationernas förbund, förbjuda krig. Men bara 21 år efter första världskrigets slut, skulle andra världskriget börja. Där var över hälften av alla döda civila. Under första världskriget hade man fortfarande uppehåll och vapenstillestånd under högtider. Men alla dessa begränsningar försvann under andra världskriget. Senare på 1900-talet har andelen civila ökat bland krigsoffren. I kriget på Balkan på 90-talet, tror man att hela 90 procent av alla döda var civila.